Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967

Utlåtande 1967:L1u28

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967

1

Nr 28

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förhörsvittne vid
polisförhör.

Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 106 i första kammaren av herrar Ernulf och
Tislad samt nr 146 i andra kammaren av herrar Nyberg och Hamrin i Jönköping.
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t begära utredning och förslag till bestämmelser om särskilt
valda, av statsmedel bekostade förhörsvittnen vid förundersökning
i brottmål.

Motionerna har remissbehandlats.

Motionerna

I motiveringen anför motionärerna följande.

Enligt 23 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken skall vid förhör under
förundersökning i brottmål såvitt möjligt ett av undersökningsledaren anmodat
trovärdigt vittne närvara. Stadgandet har motiverats såväl av hänsyn
till rättssäkerheten som av angelägenheten av att vid behov kunna styrka
vad som förekommit vid förhöret. 1 praktiken torde värdet av förhörsvittne
särskilt framträda, om en tilltalad vid domstol gör gällande att obehöriga
förhörsmetoder använts vid polisförhör eller att en anteckning i en polisrapport
om ett erkännande från den tilltalades sida är oriktig. Däremot
torde man i regel inte kunna räkna med att ett förhörsvittne skall kunna
mera i detalj redogöra för vad som sagts vid förhöret.

1 mycket stor utsträckning torde det vara omöjligt eller i varje fall svårt
för förhörsledaren att anskaffa förhörsvittne. Visserligen finns inte något
förbud att som förhörsvittne anlita polisman. Men dels är det psykologiskt
sett ofta mindre lämpligt att göra detta, dels är polisens resurser så ansträngda
att det i regel inte kan ifrågakomma att avdela en polisman som
förhörsvittne. Och i övrigt torde erfarenheten ha utvisat att det är svårt
att erhålla utomstående personer som förhörsvittnen. Det vanligaste torde
därför vara att något förhörsvittne inte är tillstädes.

I Göteborg har frågan om förhörsvittnen lösts på ett intressant sätt.
Sedan år 1957 finns där ett antal om 60 personer, valda av stadsfullmäktige
och avlönade av kommunala medel, med uppgift att tjänstgöra som förhörsvittnen.
De väljes för två år i taget efter samma kvalifikationsvilkor som
nämndemän samt benämnes medborgarvittnen. Som syfte med deras tillsättande
har angivits att öka rättssäkerheten, stärka allmänhetens förtroende
för förundersökningarna i brottmål, stödja såväl den misstänkte som
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 1 avd. Nr 28

2 Första lagutskottets utlåtande lir 28 år 1967

förhörsledaren samt frigöra polispersonal för andra uppgifter. Beträffande
kostnaderna för medborgarvittnena kan nämnas att anslaget för dem år
1065 utgjorde 70 000 kronor.

Sedan polisväsendet med 1965 års ingång förstatligats, synes det vara en
statlig uppgift att tillse att förhörsvittnen finns tillgängliga samt att svara
för kostnaderna för dem. Då det sätt, på vilket förhörsvittnen anskaffats i
Göteborg, enligt vad vi kunnat inhämta, gett gott resultat, är det enligt vår
mening anledning att undersöka, om inte frågan om förhörsvittnen bör
ordnas på motsvarande sätt för hela landet, givetvis med de förändringar
som betingas av att staten bör svara för kostnaderna.

Remissyttrandena

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna från riksåklagaren, rikspolisstyrelsen och polismästaren
i Göteborg. Därjämte har Sveriges advokatsamfund och Föreningen
Sveriges åklagare beretts tillfälle att yttra sig över motionerna.

Riksåklagaren, rikspolisstyrelsen och styrelsen för Sveriges advokatsamfund
avstyrker motionerna. Föreningen Sveriges åklagare uttalar sig i avstyrkande
riktning och anser i vart fall den föreslagna reformen icke vara
särskilt angelägen. Polismästaren i Göteborg anser att systemet med medborgarvittnen
med fördel torde kunna tillämpas i de flesta polisdistrikt.

Riksåklagaren anför följande.

Bestämmelsen i 23 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken om förhörsvittne
vid förhör under förundersökning har motiverats av hänsyn till
rättssäkerheten och till angelägenheten av att vid behov kunna styrka vad
som förekommit vid förhöret. Den omfattning i vilken bestämmelsen tilllämpats
torde inte ha motsvarat lagstiftarens intentioner. Förhör under
förundersökning bär nämligen i allmänhet hållits utan närvaro av förhörsvittne.

Hänsynen till rättssäkerheten hänför sig som motionärerna funnit huvudsakligen
till intresset av att obehöriga förhörsmetoder inte används
vid förhör med misstänkta. Risken för att sådana metoder skall förekomma
är i praktiken obetydlig. Varje förhörsledare med någon erfarenhet
a\r utredning vet nämligen att oriktiga uppgifter som tillkommer genom
obehöriga förhörsmetoder i händelse av åtal vanligen tillrättaläggs vid
huvudförhandlingen. Främsta garantin för att obehöriga förhörsmetoder
inte kommer till användning vid förhör under förundersökning ligger
alltså i det förhållandet att sådant förfarande framstår som meningslöst.
Riktigheten av det sagda bekräftas av att kritik mot polisens sätt att hålla
förhör förekommer ytterst sällan.

Angelägenheten av att vid behov kunna styrka vad som förekommit vid
förhör under förundersökning framträder enligt motionärerna särskilt
om tilltalad vid domstol gör gällande att en anteckning om ett under polisutredningen
avgivet erkännande är oriktig.

Erfarenheten har visat att erkännanden av olika anledningar kan vara

3

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967

mer eller mindre oriktiga. Erkännandet kan sålunda vara föranlett av
obehöriga förhörsmetoder. Detta torde emellertid såsom ovan antytts vara
ytterst sällsynt. Vanligare torde vara att ett oriktigt erkännande föranletts
av att den tilltalade velat skydda den verklige gärningsmannen, att han
av semantiska skäl missförstått saken på någon väsentlig punkt, att han av
skäl som han inte vill uppgiva anser det klokast att vidhålla en oriktig
uppgift som han avgivit i annat sammanhang, att han vill få ett snabbt
slut på en polisutredning som han anser pinsam eller att han tror sig
kunna utverka en nedsättning av det till synes ofrånkomliga straffet. Slutligen
finns det människor som lider av så starka skuldkomplex att de vidgår
anklagelser som riktas mot dem utan att närmare reflektera över anklagelsernas
riktighet.

Det framstår enligt min mening som uppenbart att ett under förundersökning
avgivet erkännande, som föranletts av någon av de exemplifierade
anledningarna och som återtages under huvudförhandlingen, saknar bevisvärde.
Det är alltså ändamål slöst att genom vittnesförhör inför domstol
med förhörsvittne styrka att erkännande avgivits under förundersökningen.
Om ett under förundersökningen avgivet erkännande återtages under domstolsförhandlingen
kommer målet i bevishänseende alltså i princip i samma
läge som om erkännandet aldrig avgivits. Detta förhållande torde numera
accepteras av åklagarna. Vid återtagande av erkännande eller omständighet
som tidigare medgivits torde åklagarna därför inte påkalla tillämpning av
35 kap. 14 § rättegångsbalken. De nöjer sig i stället med att under tilllämpning
av 46 kap. 6 § fjärde stycket samma balk efterhöra anledningen
till återtagandet och införskaffar därefter om så är möjligt på annat sätt
tillfyllestgörande bevisning.

Rättsutvecklingen har alltså medfört att förhörsvittnets roll som bevismedel
blivit obetydlig.

På grund av det anförda och med beaktande av det skydd som den misstänkte
i övrigt åtjnuter under förundersökningen genom bl. a. föreskrifter
om objektivitet, om försvarare, om förande av protokoll och om rätt för
den misstänkte att få förundersökningen kompletterad i de hänseenden
han anser den bristfällig torde det sätt på vilket bestämmelsen i 23 kap.
10 § första stycket rättegångsbalken om förhörsvittne kommit att tilllämpas
i det praktiska rättslivet vara tillfyllest ur de synpunkter som
motiverat stadgandet.

Något uttalat behov av särskilt valda förhörsvittnen torde alltså inte vara
för handen.

Vid införandet i Göteborg av organisationen med valda förhörsvittnen
hade det ännu inte förflutit så lång tid från rättegångsbalkens ikraftträdande
alt det förelåg tillräcklig erfarenhet av det faktiska behovet av
förhörsvittne vid förhör under förundersökning. Det fanns därför 1954
i och för sig skäl att pröva en sådan organisation som den i Göteborg införda.
På grund av rättsutvecklingen gör sig dessa skäl emellertid inte
längre gällande med beaktansvärd styrka.

I Göteborgs polisdistrikt har det varit möjligt alt organisatoriskt lösa
frågan med valda förhörsvittnen på godtagbart sätt på grund av att distriktet
är tätbefolkat och pa grund av att det på centralorten varje arbetsdag
hålls ett stort antal förhör med misstänkta. I ett sådant polisdistrikt kan
de valda förhörsvittnena indelas till jourtjänstgöring och åläggas att under
tjänstgöringen hålla sig tillgängliga i polisens lokaler. — Den omständigheten
alt förhörsvittne ständigt finns tillgängligt torde emellertid i syssel -

4

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967

sättningssyfte medföra att sådant vittne anlitas vid förhör där vittne på
ovan anförda skäl utan olägenhet kan undvaras. — I mindre tätbefolkade
men till ytinnehållet stora distrikt där antalet förhör med misstänkta per
arbetsdag är litet och där förhören med beaktande av grunderna för 23 kap.
7 § första och andra styckena rättegångsbalken i viss omfattning sker utanför
distriktets centralort synes det inte möjligt att till rimliga kostnader
organisera en ur praktisk synpunkt tillräckligt lätthanterlig organisation
med valda förhörsvittnen.

Vid sidan av de direkta kostnaderna för eu organisation av valda förhörsvittnen
bör även beaktas därmed förknippade indirekta kostnader som
uppkommer genom produktionsbortfall för samhället i dess helhet.

På grund av ovan anförda skäl anser jag att kostnaderna för en organisation
av valda förhörsvittnen inte motsvaras av den därmed förenade nyttan.

Under åberopande av det anförda avstyrker jag bifall till motionerna.

Rikspolisstyrelsen anför följande.

Den i motionerna berörda frågan om medborgarvittnen har aktualiserats
dels genom skrivelse från polismästaren i Göteborg den 8.7.1964 till rikspolisstyrelsen
med hemställan om uppgift huruvida medborgarvittnen
skulle komma att bibehållas i Göteborg efter polisväsendets förstatligande,
dels i framställning den 7.10.1964 till Konungen från Göteborgs stad att
institutionen med medborgarvittnen skulle bestå även efter förstatligandet
i avvaktan på statlig utredning i ärendet.

I yttrande över polismästarens skrivelse anförde rikspolisstyrelsen bl. a.
att kostnaderna för medborgarvittnena i Göteborg borde bäras av staden och
att sedan ytterligare erfarenheter vunnits av systemet frågan om medborgarvittnen
och formerna för ersättning till dessa skulle kunna upptagas till
prövning för hela landet. Skrivelsen från Göteborgs stad föranledde inte
någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Beträffande förhör där ett erkännande jämte detaljerad berättelse med
hänsyn till bevisläget och övriga omständigheter är av synnerlig betydelse
torde det av motionärerna ifrågasatta syftet bättre vinnas genom bandinspelning
än genom ett yrkesmässigt förhörsvittne, som långt efter förhöret
måste ha synnerligen stora svårigheter att erinra sig vad den ene eller andre
hörde personen erkänt. Sådana bandinspelningar har sedan länge och med
gott resultat använts inom polisen utan att anledning förekommit att ifrågasätta
tilltron till vad som inspelats. Rikspolisstyrelsen kommer att i så snabb
takt som möjligt förse polisen med ytterligare bandspelare och diktafoner
in. in.

Anledning saknas därjämte att antaga alt obehöriga förhörsmetoder förekommer
och allra minst i sådan omfattning, som motiverar ett genomförande
av den omfattande organisation, som skulle bli följden av ett bifall till motionerna.

Vidare torde det vara riktigt att förhörsvittnen i stor utsträckning inte
kan närvara främst vid en mängd rutinförhör vid brott av enkel natur. Rikspolisstyrelsen
delar inte uppfattningen att det skulle vara mindre lämpligt
att anlita polismän som förhörsvittnen. Tvärtom kan tjänsten såsom förhörsvittne
för en yngre polisman vara lämplig introduktion till tjänsten som
förhörsledare, särskilt i sådana brottsutredningar, som ställer stora krav på
psykologisk insikt och förhörstaktisk erfarenhet.

Psykologiskt sett finnes också den i förhållande till motionärernas åsikt
motsatta erfarenheten, nämligen att närvaron av förhörsvittne kan kännas

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967

besvärande för den hörde. Med tanke på dennes önskemål om anonymitet
torde denna känsla bli än mer uttalad om förhörsvittnet inte är polisman.

Rikspolisstyrelsen får dessutom anföra att under tiden efter förstatligandet
av polisväsendet anledning har saknats att taga upp frågan, som vare sig
aktualiserats av akuta händelser eller framställningar från personalhåll
eller från annat av polisverksamheten direkt berört håll.

Rikspolisstyrelsen avstyrker motionerna.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anför följande.

Såsom motionärerna anfört ligger värdet av förhörsvittne mindre i ett
bevismedel om vad som sagts under förhöret än i tillgodoseendet av kravet
på rättssäkerhet. Därmed följer emellertid inte att vittne är oundgängligen
påkallat vid varje slag av förhör. Avfattningen av 23 kap. 10 § första stycket
rättegångsbalken synes också i praktiken ge utrymme för undersökningsledaren
att med hänsyn till antingen beskaffenheten av det brott som är
under utredning eller vad som är känt eller som kan misstänkas om de personliga
egenskaperna hos den person som skall höras själv bedöma huruvida
närvaro av förhörsvittne är påkallat. Det torde väl exempelvis knappast
förekomma att undersökningsledaren gör några större ansträngningar —
om ens några — att söka anskaffa vittne vid förhör rörande ett bagatellartat
brott med en person, mot vars inställning till polisens arbete det inte finns
anledning till misstanke. Ett införande av ett system med medborgarvittnen
i likhet med vad som gäller i Göteborg torde böra medföra en ändring av lagrummet
av innebörd att undersökningsledaren äger avgöra huruvida vittne
bör närvara vid förhör rörande i varje fall bagatellartade brott. Det förefaller
nämligen orimligt att belasta den redan nu kostnadskrävande utredningen
av ifrågavarande brott med de ytterligare kostnader som närvaron
av ett medborgarvittne skulle medföra. Enligt styrelsens uppfattning saknas
anledning att i fråga om utredningen av bagatellartade brott vid förhör med
samarbetsvilliga personer ändra den nuvarande ordningen.

Inte heller vad gäller utredningen av andra än bagatellartade brott eller
förhör med person, vars inställning till polisens arbete kan ifrågasättas, anser
styrelsen med hänsyn bl. a. till möjligheten för den misstänktes försvarare
att närvara vid förhör den nuvarande ordningen vara behäftad med sådana
olägenheter med avseende å framför allt kravet på rättssäkerhet att
införande av förhållandevis kostnadskrävande medborgarvittnen är motiverat.

Under åberopande av det nu anförda avstyrker styrelsen bifall till motionerna.

Polismästaren i Göteborg anför bl. a. följande.

Medborgarvittnena tages i anspråk för sådana uppgifter, som omförmälts
i motionerna. Härutöver användes medborgarvittnena som vittnen vid förrättningar
angående tvångsmedel i brottmål, exempelvis vid husrannsakningar.
De anlitas vidare i avsevärd utsträckning som vittnen vid förhör i
disciplinärenden.

Systemet med medborgarvittnen har varit ett stöd för såväl den misstänkte
som polispersonalen. Utan tvivel har systemet även varit ägnat att stärka
allmänhetens förtroende för polisen.

I yttrandet uttalas vidare att erfarenheterna av vittnenas medverkan i
polisarbetet varit uteslutande positiva, varjämte den fördelen vunnits ge -

6

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967

nom systemet att en insyn i utredningsverksamheten av lekmän kunnat ske
till stärkande av allmänhetens förtroende för polisen.

Avslutningsvis anföres:

Göteborgs stad har---på min framställning ställt medborgarvittnen

till polisdistriktets förfogande jämväl för år 1967 och 1968.

Sammanfattningsvis får jag anföra, att polismyndigheten haft de bästa
erfarenheter av systemet med medborgarvittnen. Systemet torde med fördel
kunna tillämpas vid de flesta polisdistrikt.

Föreningen Sveriges åklagare anför följande.

Frågan om så kallade medborgarvittnen har tidigare aktualiserats. Bland
annat har under åren 1958—1960 i Stockholm en kommitté, benämnd Stadskollegiets
medborgarvittneskommitté, utarbetat ett betänkande (Stadskollegiets
utlåtanden och memorial, bihang, nr 97 år 1960) vari den för Stockholms
del aktuella situationen på hithörande område redovisas.

Till stöd för införandet av medborgarvittnen har i debatten framförts de
principiella skälen att allmänheten genom dessa representanter skulle få
insyn på ett betydelsefullt område, som eljest är undandraget offentlighet,
vilket i och för sig skulle vara tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt,
samt att allmänhetens förtroende för de brottsutredande organen och deras
verksamhet härigenom skulle öka.

Mot detta kan anföras att erfarenheten har visat, alt det knappast finnes
behov av förstärkning av den enskildes rättsskydd på detta område. De rättssäkerhetskrav,
som rimligen kunna ställas, torde vara väl tillgodosedda genom
det nuvarande systemet. Behov av ytterligare åtgärder torde icke föreligga.
Vidare torde det kunna ifrågasättas, om den sansade opinionens förtroende
för polisverksamheten verkligen behöver förstärkas.

De rent praktiska fördelarna med medborgarvittnen har sagts vara att
dessa vid behov skulle på ett opartiskt sätt kunna vid domstolsförhandlingar
redogöra för vad som förevarit vid förhör som de övervarit. Detta
skulle vara av betydelse i fall då den hörde gör gällande att förhörsprotokollet
icke rätt återger, vad som framkommit vid förhöret.

Mot detta kan anföras, att det knappast torde vara lättare för dessa medborgarvittnen
än för vederbörande förhörsledare att minnas vad som hänt
vid ett förhör. Detta gäller även för det fall att vittnena i fråga skulle kunna
rekryteras ur sådana åldersgrupper, som äro mest lämpliga härför, vilket i
och för sig torde kunna komma att erbjuda svårigheter; bland annat med
hänsyn till dessa gruppers obenägenhet att avstå från arbetsinsatser på andra
områden till förmån för nu avsedd verksamhet av mer passiv art.

Slutligen medför förslaget om medborgarvittnen att olika andra frågor
måste lösas. Bland annat uppkommer spörsmålet om vittnenas tystnadsplikt
och om påföljd för brott häremot.

Föreningen finner sammanfattningsvis att den föreslagna reformen icke
är särskilt angelägen. I vart fall torde — med hänsyn framförallt till kostnaderna,
som kunna beräknas bli högst avsevärda — genomförandet av förslaget
böra övervägas först sedan ett flertal andra behov inom rättsväsendets
område tillgodosetts.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967 7

Utskottet

I detta utlåtande behandlar utskottet motioner, vari begärs utredning
och förslag till bestämmelser om särskilt valda, av statsmedel avlönade vittnen
som skall närvara vid förhör under förundersökning, d. v. s. utredning
om brott.

Förhör under förundersökning har av naturliga skäl ansetts icke böra
vara offentligt. Emellertid skall enligt 23 kap. 10 § rättegångsbalken såvitt
möjligt närvara ett av undersökningsledaren tillkallat vittne. Bestämmelsen,
som inte bara gäller förhör med person som är misstänkt för brottet,
utan även med andra personer som kan antas ha kännedom därom, har
motiverats av hänsyn till rättssäkerheten och till angelägenheten av att vid
behov kunna styrka vad som förekommit vid förhöret. I vissa fall har den
misstänktes försvarare rätt att övervara förhöret.

Motionärerna anser att svårigheter föreligger att anskaffa förhörsvittnen.
Visserligen är det, framhåller motionärerna, inte förbjudet att anlita polisman
för uppgiften, men dels är detta psykologiskt sett ofta mindre lämpligt,
dels är polisens resurser så ansträngda att det i regel inte kan ifrågakomma.
Som exempel på hur en organisation med valda förhörsvittnen kan ordnas
nämner motionärerna det i Göteborg använda systemet med s. k. medborgarvittnen.

Som framgår av redogörelsen ovan avstyrks motionerna av riksåklagaren,
rikspolisstyrelsen och styrelsen för Sveriges advokatsamfund. Även Föreningen
Sveriges åklagare ställer sig kritisk till motionerna. Utskottet har
emellertid fäst särskilt avseende vid att medborgarvittnen sedan tio år anlitas
i Göteborg samt att stadens polismästare funnit erfarenheterna av vittnenas
medverkan vara uteslutande positiva, bl. a. genom att lekmannainsynen
i polisarbetet ansetts ägnad att stärka allmänhetens förtroende för polisen.
Någon särskild utredning, som yrkats av motionärerna, finner utskottet
icke vara erforderlig, men utskottet anser att Kungl. Maj :t i lämpligt sammanhang
bör uppta förevarande spörsmål till prövning.

Utskottet hemställer,

att förevarande motioner, 1:106 och 11:146, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 april 1967

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg, Arvidson, Ernulf, fru
Lindström, herrar Svanström*, Helge Karlsson*, fru Lilly Ohlsson* och
herr Lidgard*;

8 Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967

från andra kammaren: fru Johansson*, herr Ekström i Björkvik, fru
Löfqvist, herr Svensson i Vä, fröken Bergegren*, herrar Gustafsson i Borås,
Keijer och fru Heurlin.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Ernulf, Gustafsson i Borås och Keijer, vilka ansett
dels att utskottets yttrande bort erhålla följande lydelse:

I detta---(lika med utskottets yttrande)---om brott.

Förhör under---(lika med utskottets yttrande)--— övervara

förhöret.

Motionärerna anser---(lika med utskottets yttrande)---s. k.

medborgarvittnen.

Som framgår---(lika med utskottets yttrande)---för polisen.

Utskottet anser det önskvärt att de praktiska möjligheterna att anlita
förhörsvittne vid förundersökning ökas. De goda erfarenheter, som enligt
vad nyss sagts vunnits av en ordning med särskilt valda vittnen, bör därvid
enligt utskottets mening tillvaratas. Även andra åtgärder kan emellertid
säkerligen ifrågakomma. Huruvida en särskild utredning rörande lämpliga
åtgärder i det angivna syftet bör tillsättas eller frågan kan övervägas i annat
sammanhang synes böra överlämnas till Kungl. Maj :t att bedöma.
dels ock att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 106
och 11:146, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
övervägande och förslag till riksdagen om åtgärder i syfte
att öka de praktiska möjligheterna att anlita förhörsvittne
vid förundersökning.

ESSELTE AB, STHLM 67
714074