Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

Utlåtande 1956:L1u27

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

1

Nr 27

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 19 november
1886 (nr 8b s. Ib) angående skyldighet för
utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot
inländsk man ställa borgen för kostnad och skada.

Genom en den 23 mars 1956 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 152, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § lagen den 19 november 1886 (nr 84 s. 14)
angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk
domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 19 november 1886 angående skyldighet
för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk
man ställa borgen för kostnad och skada* 1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse)

3

Konungen äger efter avtal med
främmande stat och under förutsättning
av ömsesidighet meddela bestämmelser,
varigenom den stats undersåtar
befrias från skyldighet att
ställa säkerhet, varom i denna lag är
fråga.

(Föreslagen .lydelse)

§■

Konungen äger efter avtal med
främmande stat och under förutsättning
av ömsesidighet meddela bestämmelser,
varigenom medborgare
i den främmande staten eller juridiska
personer, bildade i denna stat
enligt dess lag, befrias från skyldighet
att ställa säkerhet, som i 1 §
sägs, eller varigenom de erhålla samma
befogenhet att kräva säkerhet,

1 Senaste lydelse se SFS 1899: 12 s. 8.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 1 avd. Nr 27

2

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

som enligt denna lag tillkommer
svensk man.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1956.

Om en utlänning vill inleda rättegång vid svensk domstol, är han i vissa
fall skyldig att ställa säkerhet för motpartens rättegångskostnad. Bestämmelser
härom finnes i lagen den 19 november 1886 (nr 84 s. 14) angående
skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk
man ställa borgen för kostnad och skada. Ifrågavarande lag tillkom
på initiativ av riksdagen efter hemställan i en vid 1886 års riksdag
väckt motion (se mot. II: 36 och lagutskottets uti. nr 43; jfr Nytt Jur. Arkiv
II 1886 nr 7 s. 17 ff).

I 1 § stadgas att, om utländsk man vill hos svensk domstol väcka talan
mot svensk man, det åligger honom att, på yrkande av svaranden, till
denne avlämna löftesskrift av två vederhäftiga, inom landet bosatta svenska
män, som borgar en för båda och båda för en såsom för egen skuld för den
kostnad och skada, som käranden genom laga kraftägande beslut i rättegången
kan kännas skyldig att gälda svaranden, eller också ställa annan
säkerhet härför. Regeln gäller oavsett om utlänningen är bosatt här i riket
eller icke. Yrkande om säkerhet får enligt stadgandet ej framställas senare
än vid första rättegångstillfälle, då svaranden tillstädeskommer, och säkerhet
får ej fordras, där utlänningens talan innefattar allenast genstämning
eller grundas å växel eller äger rum i följd av offentlig stämning, som av
domstol eller domare utfärdats. Beträffande tiden för yrkandets framställande
stadgas numera i 28 § lagen den 20 december 1946 om införande av
nya rättegångsbalken, att svaranden har att framställa yrkandet inom tid
som i 34 kap. 2 § rättegångsbalken stadgas, d. v. s. då han första gången
skall vid rätten föra talan i målet.

Då yrkande om säkerhet framställts, skall enligt 2 § i 1886 års lag käranden
föreläggas att inom viss utsatt tid ställa säkerhet till det belopp och av
den beskaffenhet som av svaranden godkännes eller av domstolen då bestämmes,
allt vid äventyr att målet eljest avskrives.

Möjlighet till undantag från lagens bestämmelser beredes emellertid enligt
3 §. Enligt stadgande i denna paragraf äger Kungl. Maj :t efter avtal
med främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet meddela bestämmelser,
varigenom den statens undersåtar befrias från skyldighet att
ställa säkerhet varom i lagen är fråga. Sådana bestämmelser har av Kungl.
Maj :t meddelats bl. a. i kungörelsen den 18 april 1935 (nr 132) angående
befrielse för vissa främmande undersåtar från skyldighet att i rättegång

3

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

ställa säkerhet för kostnad och skada. Kungörelsen innehåller undantagsregler
beträffande undersåtar i ett stort antal länder. Undantagsreglerna
äi främst betingade av bestämmelser i 1905 års Haagkonvention angående
vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur. Enligt art.
17 i nämnda konvention gäller att, om medborgare i en av de fördragsslutande
staterna, med hemvist i någon av dem, är kärande eller mellankommande
part vid domstol i en annan av dessa stater, han ej må på grund
av sin egenskap av utlänning eller i följd av saknaden av hemvist eller
uppehållsort inom landet, förpliktas att ställa borgen eller annan säkerhet,
under vad namn det vara må. Denna bestämmelse kompletteras av art. 18
och 19, som ger bestämmelser om att dom avseende rättegångskostnader i
dylikt fall skall vara verkställbar i övriga fördragsslutande stater. Möjlighet
till sådan verkställighet inom Sverige beredes genom lagen den 6 mars
1899 (nr 12 s. 9) om verkställighet i visst fall av utländsk domstols beslut.

Departemen tschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har vid lagrådsremissen
anfört bl. a. följande:

»Ministern för utrikes ärendena anmäler denna dag fråga om godkännande
bl. a. av ett med Frankrike träffat rättshjälpsavtal, innefattande bestämmelser
om räckvidden och sättet för tillämpningen, såvitt rör förhållandet
mellan Sverige och Frankrike, av vissa regler i 1905 års Haagkonvention.
Såsom framgår av den av utrikesministern lämnade redogörelsen stadgas
i art. 8 i det nämnda avtalet, att juridiska personer som bildats i ettdera
landet i enlighet med dess lagar, i det andra landet skall åtnjuta de
förmåner som tillerkännes fysiska personer enligt art. 17—19 i Haagkonventionen.
Stadgandet innebär att en sådan juridisk person, då den°uppträder
som kärande eller intervenient i rättegång, icke på grund av sin
egenskap av utländsk skall kunna förpliktas att ställa säkerhet för rättegångskostnad.
Genom hänvisningen till art. 18 och 19 i Haagkonventionen
utfäster sig de båda staterna att tillse, att juridiska personer som med tillIämpning
av nämnda stadgande befriats från skyldigheten att ställa säkerhet
icke därigenom undandrager sig verkställighet av dom avseende rättegångskostnader.
Vidare stadgas i art. 9 i avtalet, att juridiska personer som
avses i art. 8 och fysiska personer, som är medborgare i endera av de fördragsslutande
staterna, vid rättegång i den andra staten har rätt att fordra
ställande av säkerhet för rättegångskostnader under samma förutsättningar
som denna stats egna medborgare.

Vid godkännande av avtalet torde — med anledning av den i art. 8 upptagna
bestämmelsen — 3 § i 1886 års lag böra kompletteras så, att befogenheten
för Kungl. Maj:t att befria undersåtar i främmande stat från skyldighet
att ställa säkerhet för rättegångskostnad utsträckes att gälla jämväl
bolag, förening eller annan samfällighet som bildats enligt lagen i den främmande
staten. Vidare bör med anledning av bestämmelsen i art. 9 fogas ett
tillägg till samma paragraf, varigenom Kungl. Maj:t bemyndigas att, efter

4

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

avtal med främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet, förordna
att medborgare eller samfällighet i den främmande staten tillerkännes
den befogenhet att i rättegång mot utlänning kräva säkerhet för rättegångskostnad
som enligt lagen tillkommer svensk man.»

Lagrådet

Vid ärendets behandling i lagrådet framställdes viss erinran mot det till
lagrådet remitterade förslaget. Denna erinran har beaktats i propositionen.

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
och får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 152, måtte av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 26 april 1956

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Ahlkvist, fru Sjöström-Bengtsson, herrar
Magnusson, Lindgren, Theodor Johansson och Alexanderson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Landgren, fröken Öberg, herrar
Gezelius, Onsjö, Hedqvist, fru Eriksson i Stockholm och fröken Löwenhielm.

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

560768