8
Första lagutskottets utlåtande Nr 26.
Nr 26.
Ankom till riksdagens kansli den 22 mars 1938 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner örn utredning rörande
förpliktelse för aktiebolag att sörja för anställdas pensionering.
I två likalydande, till lagutskott hänvisade motioner, nr 105 i första kammaren
av herr Ohlin och nr 203 i andra kammaren av herr Åqvist m. fl.,
vilka motioner behandlats av första lagutskottet, har hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om utredning
rörande skyldighet för aktiebolag att för varje år, då den beskattningsbara
vinsten överstiger viss procent av aktiekapitalet eller ett på annat sätt
beräknat kapital, till särskild pensionsstiftelse överföra viss del av överskjutande
vinstbelopp, intill dess att stiftelsen förfogar över tillräckliga medel
för minimipensionering av de anställda eller på annat sätt trygghet skapats
för sådan.
I fråga örn de skäl som ligga till grund för motionärernas hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa
till motionerna.
Den 8 september 1928 avgåvo inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga
betänkande och förslag angående tryggande av hos enskild arbetsgivare
anställd personals rätt till utfäst pension (statens offentl. utredn.
1929:3). Enligt beslut av Kungl. Majit den 18 december 1931 överlämnades
detta betänkande till den s. k. kommittén angående privatanställda med
uppdrag att lill vidare behandling och för avgivande av förslag upptaga i
betänkandet avhandlade spörsmål.
I anledning av väckta motioner hemställde 1935 års riksdag i skrivelse
till Kungl. Majit, att Kungl. Majit ville till allsidig och skyndsam utredning
upptaga frågan om lagstiftning i syfte att få till stånd betryggande former
för pensionering av anställda hos enskilda företag och sammanslutningar.
Den 23 maj 1935 beslöt Kungl. Majit, att kommittén angående privatanställda
skulle befrias från den åt kommittén anförtrodda utredningen
rörande frågan örn tryggad rätt till pension för de i enskild tjänst anställda.
Kungl. Majit anbefallde därefter genom beslut den 15 november 1935 lagberedningen
att avgiva utlåtande över ovannämnda riksdagsskrivelse, såvitt
ärendet berörde området för beredningens uppdrag att verkställa utredning
Första lagutskottets utlåtande Nr 26.
9
av frågan om revision av aktiebolagslagstiftningen och vad därmed kunde
äga omedelbart sammanhang. Frågan i övrigt skidle under samråd med
lagberedningen utredas inom justitiedepartementet.
Pensionsfrågan upptogs åter till behandling vid 1936 års riksdag, som
i anledning av väckta motioner i skrivelse till Kungl. Majit anhöll, att utredning
måtte verkställas rörande de åtgärder som genom samhällets försorg
lämpligen kunde vidtagas för att främja pensionering av personer, anställda
i enskild tjänst, samt alf de förslag, vartill utredningen kunde föranleda,
måtte framläggas för riksdagen.
På hemställan av chefen för justitiedepartementet, vilken ansåg den mera
vidsträckta utredning som borde komma till stånd lämpligen böra anförtros
åt en kommitté, bemyndigade Kungl. Majit den 11 september 1936 departementschefen
att tillsätta en kommitté, bestående av tre sakkunniga, att verkställa
utredning beträffande frågan om pensionering av i enskild tjänst
anställda personer ävensom att utarbeta de författningsförslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Departementschefen anförde till stöd för denna
sin hemställan bl. a.:
Den tidigare utredningen hade huvudsakligen tagit sikte på behovet av
åtgärder till tryggande av rätten till pension när sådan blivit utfäst. I
likhet med riksdagen ansåge statsrådet det emellertid vara av vikt, att utredning
även verkställdes angående andra åtgärder som från samhällets
sida borde ifrågakomma för att främja en ändamålsenlig utveckling av
pensionsförhållandena för ifrågavarande kategori anställda. Ehuru krav
icke torde saknas på införande av bestämmelser örn skyldighet för arbetsgivarna
att, oavsett utfästelse av pension, ombesörja pensionering av hos
deni anställd personal, funne statsrådet dock övervägande skäl tala för att
utredningen begränsades att avse åtgärder, som utan att rubba principen
örn frivilliga pensionsutfästelser från arbetsgivarnas sida vore ägnade att
skapa en tillfredsställande lösning av pensionsproblemet. Därvid borde undersökas,
vilka åtgärder som från det allmännas sida kunde vidtagas för
att främja utbredningen av den frivilliga pensioneringen, i främsta rummet
genom ytterligare utbyggnad av den frivilliga folkpensioneringen och ökad
anslutning till pensionskassor. Frågan om säkerställandet av de anställdas
rätt att utfå deni tillförsäkrade pensionsförmåner borde upptagas till allsidig
prövning, därvid samtliga de spörsmål som avhandlades i 1928 års
betänkande borde göras till ''föremål för förnyat övervägande. Särskild uppmärksamhet
borde härvid ägnas frågan örn pensionens oantastbarhet, d. v. s.
huruvida och i vilken omfattning den anställde vid avgång ur tjänsten före
pensionsåldern skulle bibehållas vid sin rätt till den på hans tjänstetid belöpande
pensionen. Vad anginge det under ärendets tidigare behandling i
riksdagen uppmärksammade spörsmålet örn säkerställande av pensionsfonder
som avsatts inom enskilda företag vöre detta föremål för utredning
inom lagberedningen som torde komma att framlägga förslag till bestämmelser
i ämnet.
Chefen för justitiedepartementet förordnade den 19 september 1936 ledamöter
i nämnda kommitté (ordförande: statssekreteraren, numera luirads
liilning
til! riksdagens protokoll HISS. 9 sami. 1 aud. Nr 25—26. 2
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 26.
hövding Å. Hartelius). Enligt vad i riksdagsberättelsen för innevarande år
uppgives, beräknas kommitténs uppdrag bliva slutfört under första halvåret
1938.
I samband med tillsättandet av nyssnämnda kommitté upptog lagberedningen
frågan örn särskild lagstiftning för skyddande av aktiebolagens pensions-
och andra personalfonder. Den 10 februari 1937 överlämnade lagberedningen
av motiv åtföljda förslag till bl. a. lag örn aktiebolags pensionsoch
andra personalstiftelser (statens offentl. utredn. 1937: 13). Beredningen
anförde därvid bl. a.:
Ehuru utredning beträffande frågan örn pensionering av i enskild tjänst
anställda personer påginge av den allmänna omfattning, som angivits av
chefen för justitiedepartementet i hans anförande i statsrådet den 11 september
1936, syntes lagberedningen goda skäl dock föreligga för att spörsmålet
om tryggande av aktiebolags pensions- och andra personalfonder genom en
lagstiftning inom akticbolagsrättens ram upptoges till behandling omedelbart
och utan avvaktande av nämnda utredningsresultat. En sådan lagstiftning
innefattade naturligtvis ej en slutlig lösning av frågan om tryggandet av
pension åt anställda hos aktiebolagen. Dessa bolag måste — om genom en
lagstiftning rörande enskild pensionering förpliktelse skulle komma att åläggas
arbetsgivarna att trygga utfäst pension exempelvis genom försäkring —
underkastas samma förpliktelse, om ej den i beredningens förslag omför -mälda tillsynsmyndigheten efter en prövning av de beträffande visst bolag
föreliggande förhållanden funne till bolaget hörande pensionsstiftelse erbjuda
tillfredsställande trygghet för bolagets pensionsutfästelser. Utan att
uttala någon mening om huru därvid borde förfaras — vilket naturligen
bleve beroende av en sådan lagstiftnings innehåll — ville lagberedningen
framhålla, att genom lagstiftningen vissa allmänna villkor torde böra uppställas
bl. a. beträffande dels stiftelseförmögenhetens successiva uppbringande
till viss storlek i förhållande till kapitalvärdet av bolagets pensionsutfästelser
och dels stiftelseförmögenhetens betryggande därigenom att en viss
del av densamma avskildes från bolagets förmögenhet genom avbetalningar
av bolaget å stiftelsefordringen enligt viss amorteringsplan och placerades
i säkra värdehandlingar.
Lagberedningens förslag framlades efter överarbetning inom justitiedepartementet
genom kungl, proposition (nr 292) för 1937 års riksdag. Förslaget
till lag örn aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser avsåg
att bereda skydd för aktiebolags fondering av vinstmedel för pensionering
av anställda hos bolaget eller efterlevande till anställda genom förvandling
av sådan fond till stiftelsefordran. I detta syfte öppnade förslaget möjlighet
för aktiebolag att i enkel ordning ernå bildandet av stiftelse, vars förmögenhet
finge innestå såsom fordran hos bolaget, och sökte även genom vissa
övergångsbestämmelser sörja för att hos aktiebolagen redan avsatta pensionsfonder
genom ombildning till stiftelser i största möjliga omfattning
fördes in under den föreslagna lagen.
Första lagutskottets utlåtande Nr 26''. 11
Sedan riksdagen bifallit propositionen, utfärdades lagar i ämnet den 18
juni 1937.
I förevarande motioner anföres bl. a.:
Det framstode som det enda naturliga, att alla företag med tillräckliga
ekonomiska resurser ordnade med pension åt sina anställda enligt vissa
minimigrunder. Detta kunde ske genom att de för sina anställdas räkning
tecknade någon form av pensionsförsäkring. I stället för genom dylik pensionsförsäkring
kunde emellertid den anställde genom särskilda pensionsstiftelser
av det slag 1937 års lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
omhandlade beredas en betydande trygghet. Detta naturligtvis
under förutsättning, att bolagen i allmänhet använde sig av denna metod.
Frågan vore i vad mån detta kunde åstadkommas genom en lagstiftning
som uppbures av samma tankegång som 1937 års lag men som ginge ett
steg längre. Åtminstone bolag med goda vinster kunde utan svårighet göra
avsättningar till dylika stiftelser eller ordna pensionsförsäkring. Det funnes
därför allt skäl att undersöka frågan, i vad mån skyldighet borde stadgas
för bolag, som ej tecknat pensionsförsäkring, att varje är då den beskattningsbara
vinsten överstege t. ex. vissa procent av bolagets aktiekapital —
eller ett särskilt beräknat kapital innefattande även vissa fonder — till särskild
pensionsstiftelse avsätta minst en viss procentdel av överskjutande
vinstbelopp, intill dess en betryggande pensionsstiftelse skapats. Sunda och
stabila företag torde redan nu i allmänhet förfara på sådant sätt och berördes
alltså icke av en eventuell lagstiftning av denna art. Den avsåge endast
att för bolag, vilkas ledning icke i tillräcklig grad fått ögonen öppnade
för förpliktelserna gentemot de anställda, åstadkomma en viss skyldighet
till sådana dispositioner, som utan att träda någons rättmätiga intressen
för när beredde de anställda ett visst skydd för deras pensionering.
Det kunde naturligtvis med skäl ifrågasättas, huruvida en eventuell dylik
lagstiftning borde begränsas till bolag och icke utsträckas till att omfatta
jämväl andra slag av affärsföretag, överhuvud reste en behandling av detta
spörsmål en mängd problem, som ägde samband med en eventuell lagstiftning
rörande arbetsavtal för anställda och därmed sammanhängande frågor.
Saken tarvade därför en grundlig utredning.
Frågan om pensionering av anställda i enskild tjänst vore för närvarande
föremål för undersökning. Då emellertid detta spörsmål vore synnerligen
omfattande och därmed förbundna problem många och svårlösta, torde det
vara lämpligt att icke vänta med partiella reformer till dess alla problem
kunde lösas i ett sammanhang. 1 stället torde, såsom skett genom 1937 års
lagstiftning, reformer av begränsad räckvidd, som icke kunde förväntas
möta större svårigheter och som innebure steg i rätt riktning, lämpligen böra
behandlas för sig, på det att ej reformarbetet måtte allt för mycket försenas.
Såsom av utskottets redogörelse framgår ligger frågan örn pensionering
av i enskild tjänst anställda för närvarande under utredning av en särskild
kommitté, som tillsatts efter det 1936 års riksdag begärt utredning rörande
de åtgärder som genom samhällets försorg lämpligen kunna vidtagas för
att främja pensionering av personer, anställda i enskild tjänst. Kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 19.38. Med hänsyn härtill
Utskottet.
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 26.
synes det icke lämpligt att riksdagen nu gör särskild framställning örn utredning
rörande den i förevarande motioner framförda frågan. Utskottet
får alltså hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 mars 1938.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Wagnsson,
Ewerlöf*, Branting, Gärde, Karl Johan Olsson och Egnell;
från andra kammaren: herr Bergquist, fru Östlund samt herrar Ryberg, Johansson
i Krogstorp, Larsson i Hede, Lindberg i Stockholm och Landgren.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Iduns tryckeri, Esselte, Stockholm 1938
810409