Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

Utlåtande 1963:L1u26

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

I

Nr 26

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändrad Igdelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken,
m. m.

Genom en den 29 mars 1963 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 137, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken;

2) lag om ändring i föräldrabalken; och

3) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322)
om vård av omyndigs värdehandlingar.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att god man som förordnas enligt vissa stadganden
i giftermålsbalken och föräldrabalken skall erhålla ersättning av allmänna
medel. Vidare föreslås höjning av värdegränsen i fråga om skyldighet
att hos bank nedsätta omyndig tillhöriga värdehandlingar samt höjning
av de avgifter bank äger betinga sig för vård av sådana handlingar.

Lagförslagen

De genom propositionen framlagda lagförslagen är av följande lydelse:

1) Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 15 kap. 29 § giftermålsbalken1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen Igdelse)

15 kap.

29 S.

Vistas den, mot vilken talan enligt
denna balk riktas, å okänd ort, skall
hans rätt i saken bevakas av god man,
varom i 18 kap. föräldrabalken förmäles.

Vistas den, mot vilken talan enligt
denna balk riktas, å okänd ort, skall
hans rätt i saken bevakas av god man,
varom i 18 kap. föräldrabalken förmäles.
I fråga om arvode och ersätt -

1 Senaste lydelse, se SFS 1958: 639.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. i avd. Nr 26

2

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

ning till god man, som här avses,
skall gälla vad i 20 kap. 19 § föräldrabalken
stadgas angående gottgörelse
åt rättegångsbiträde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

2) Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 15 kap. 8 § och 20 kap. 36 § föräldrabalken1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 kap.

8 §.

Aktier, obligationer, skuldebrev och Aktier, obligationer, skuldebrev och
andra sådana värdehandlingar skola, andra sådana värdehandlingar skola,
såframt sammanlagda värdet översti- såframt sammanlagda värdet överstiger
tvåtusen kronor, i den omyndiges ger femtusen kronor, i den omyndiges
namn nedsättas i öppet förvar hos namn nedsättas i öppet förvar hos
riksbanken eller annan bank. Vill för- riksbanken eller annan bank. Vill förmyndaren
uttaga nedsatt värdehand- myndaren uttaga nedsatt värdehandling,
söke han överförmyndarens till- ling, söke han överförmyndarens tillstånd.
Sådant tillstånd erfordras ej, stånd. Sådant tillstånd erfordras ej,
där värdehandlingen allenast skall ge- där värdehandlingen allenast skall genom
bankens försorg överföras till nom bankens försorg överföras till
annan bank för att där nedsättas i annan bank för att där nedsättas i
Öppet förvar. De nedsatta värdehand- öppet förvar. De nedsatta värdehandlingarna
skola under överförmynda- lingarna skola under överförmyndarens
tillsyn vårdas i enlighet med vad rens tillsyn vårdas i enlighet med vad
om dylik vård av omyndigs värde- om dylik vård av omyndigs värdehandlingar
särskilt stadgas. handlingar särskilt stadgas.

Vad sålunda------överförmyndarens tillstånd.

Obligationer, vilka----— — stycket sägs.

Hava underårig------värdehandlingar sammanräknas.

Finnas omyndigs------nedsatta värdehandlingar.

20 kap.

36 §.

Vistas den, mot vilken talan enligt Vistas den, mot vilken talan enligt
denna balk riktas, å okänd ort, skall denna balk riktas, å okänd ort, skall
hans rätt i saken bevakas av god man, hans rätt i saken bevakas av god man,
varom i 18 kap. förmäles. varom i 18 kap. förmäles. I fråga om

arvode och ersättning till god man,
som här avses, skall gälla vad i 20
kap. 19 § stadgas angående gottgörelse
åt rättegångsbiträde.

1 Senaste lydelse av 20 kap. 36 §, se SFS 1958: 640.

3

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

Vad i----------denna balk.

Då fråga----------eller fara.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963, såvitt avser 20 kap. 36 §, och den
1 januari 1964, såvitt avser 15 kap. 8 §.

3) Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322)
om vård av omyndigs värdehandlingar

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 27 juni 1924 om vård av omyndigs
värdehandlingar1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

8

För den vård av omyndigs värdehandlingar,
som enligt denna lag åligger
banken, må banken betinga sig eu
årlig avgift, icke överstigande i fråga
om inhemska värdehandlingar en
krona 50 öre och utländska värdehandlingar
75 öre för varje påbörjat
tusental kronor av handlingarnas värde.
Hava underåriga syskon gemensam
förmyndare, skola syskonens
värdehandlingar sammanräknas. Närmare
bestämmelser om avgiftens beräkning
må, såvitt angår andra banker
än riksbanken, meddelas av
Konungen.

Den avgift —---—---

För fordran---------

(Föreslagen lydelse)

§•

För den vård av omyndigs värdehandlingar,
som enligt denna lag åligger
banken, må banken betinga sig en
årlig avgift, icke överstigande i fråga
om inhemska värdehandlingar två
kronor och utländska värdehandlingar
en krona för varje påbörjat tusental
kronor av handlingarnas värde.
Hava underåriga syskon gemensam
förmyndare, skola syskonens värdehandlingar
sammanräknas. Närmare
bestämmelser om avgiftens beräkning
må, såvitt angår andra banker än
riksbanken, meddelas av Konungen.

avtal vidtagit.

- av banken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

I. Ersättning av allmänna medel till vissa gode män för bortovarande

I skrivelse den 27 februari 1960 har Stockholms rådhusrätt hos Kungl.
Maj :t väckt fråga om ersättning av allmänna medel åt vissa gode män, som
enligt giftermålsbalken och föräldrabalken förordnats att företräda bortovarande.
Yttranden över denna skrivelse har efter remiss avgivits av hovrätten
för Västra Sverige, statskontoret, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i
Malmö, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdo 1

Senaste lydelse, se SFS 1954: 314.

■fl Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 26

4 Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

mare, Sveriges advokatsamfund och Stockholms stads rättshjälpsanstalt, vilken
såsom yttrande åberopat en av direktören vid rättshjälpsanstalten Bror
Wahlström upprättad promemoria.

Gällande bestämmelser, m. m.

Beträffande gällande bestämmelser samt innehållet i rådhusrättens skrivelse
och däröver avgivna remissyttranden tillåter sig utskottet hänvisa till
redogörelse i propositionen, s. 5—11.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anförde vid lagrådsremissen: »Inom

olika områden av vår lagstiftning finns föreskrifter om gode män
med uppgifter av skilda slag. I 18 kap. föräldrabalken ges bestämmelser om
gode män för där angivna ändamål. Dessa godmanskap är nära besläktade
med förmynderskapen och huvudsakligen underkastade samma regler som
de. I fråga om gode mäns rätt till ersättning för sitt uppdrag gäller sålunda
enligt 18 kap. 8 §, att ersättning skall utgå efter enahanda grunder som till
förmyndare, d. v. s. med årligt arvode (jfr 15 kap. 19 § samma balk). Om
gode mannen icke äger uppbära årligt arvode, är han enligt särskilt stadgande
i 18 kap. 11 § berättigad att efter uppdragets slutförande erhålla skäligt
arvode för uppdraget liksom även ersättning för sina kostnader.

Genom lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1959, infördes i 20 kap.
36 § första stycket föräldrabalken en processuell bestämmelse av innehåll
att, om den, mot vilken talan enligt balken riktas, vistas på okänd ort, hans
rätt i saken skall bevakas av god man som avses i 18 kap. Denna anordning
avsåg att träda i stället för det tidigare anlitade institutet kungörelsedelgivning.
Under förarbetena till den nyinförda bestämmelsen framhöll dåvarande
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, att frågan om
ersättning till den gode mannen reglerades genom stadgandet i 18 kap.
11 § föräldrabalken. Samtidigt med den angivna ändringen i 20 kap. 36 § föräldrabalken
intogs ett liknande stadgande i 15 kap. 29 § giftermålsbalken
avseende talan enligt den senare balken.

Stockholms rådhusrätt har i sin skrivelse framfört den åsikten, att 18 kap.
11 § föräldrabalken icke utgör en tillfredsställande reglering av frågan om
ersättning åt gode män, som förordnats med stöd av de båda berörda bestämmelserna
i giftermålsbalken och föräldrabalken. Enligt rådhusrätten saknas
med den nu gällande ordningen i flertalet fall förutsättningar för att dessa
gode män verkligen skall kunna få någon gottgörelse. Det framhålles, att
den bortovarande nästan undantagslöst är i avsaknad av egendom, som kan
tagas i anspråk till ersättning åt den gode mannen efter uppdragets fullgörande.
Vidare anmärkes, att bestämmelserna i lagen om fri rättegång icke
är lämpade för detta sammanhang. Det rådande systemet har enligt rådhus -

5

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1D63

rätten haft till följd, att det uppstått stora svårigheter att finna personer,
som är villiga att åtaga sig godmanskapen och som dessutom är lämpliga
härför. Rådhusrätten anser, att snara lagstiftningsåtgärder är påkallade för
att undanröja dessa svårigheter. I skrivelsen förordas ett sådant tillägg till
18 kap. 11 § föräldrabalken, att de ifrågavarande gode männen blir berättigade
att av allmänna medel åtnjuta skäligt arvode för uppdraget och gottgörelse
för utgifter i samband därmed.

För att få en överblick över den praktiska tillämpningen av 15 kap. 29 §
giftermålsbalken och 20 kap. 36 § föräldrabalken har justitiedepartementet
hos 17 underrätter (8 rådhusrätter — däribland ej Stockholms rådhusrätt —
och 9 häradsrätter) i olika delar av landet gjort vissa förfrågningar angående
godmansförordnanden, som under ar 1960 meddelats enligt nämnda lagrum.
Därvid har framkommit följande: I sex av domstolarna meddelades över
huvud icke något förordnande. De övriga elva domstolarna förordnade sammanlagt
61 gode män. Av dessa gode män var 2 jurister vid rättshjälpsanstalt,
5 andra jurister, 8 socialvårdstjänstemän, 5 nämndemän och 41 andra
personer än nu sagts. På fråga, huruvida svårigheter förelegat att anskaffa
lämpliga gode män, har sex av de elva berörda domstolarna svarat jakande.

Beträffande antalet förordnanden, som meddelats under år 1961 av våra
tre största rådhusrätter, har upplysningar lämnats vid remissbehandlingen.
Under hand har inhämtats, att Stockholms rådhusrätt under år 1962 meddelat
14 förordnanden enligt 15 kap. 29 § giftermålsbalken och 25 förordnanden
enligt 20 kap. 36 § föräldrabalken; motsvarande antal var hos Göteborgs
rådhusrätt 12 och 10 samt hos rådhusrätten i Malmö 1 och 4.

Vad som förekommit i detta ärende visar enligt min mening behov av en
ändring i gällande regler om ersättning till gode män förordnade jämlikt 15
kap. 29 § giftermålsbalken eller 20 kap. 36 § föräldrabalken. Icke minst de
samstämmiga remissyttrandena på denna punkt talar härför. Erfarenheterna
ger vid handen, att det nuvarande stadgandet i 18 kap. 11 § föräldrabalken
fcke utgör någon garanti för att den gode mannen blir vederbörligen gottgjord
för sitt uppdrag. Tvärtom synes han som regel icke kunna påräkna någon
ersättning över huvud. Enligt vad som bekräftats från flera håll har detta
medfört svårigheter att skaffa personer, vilka besitter de önskvärda kvalifikationerna
för uppdragens fullgörande. Syftet med de båda bestämmelserna
om gode mäns medverkan i vissa rättegångar har därigenom kommit att i någon
mån förfelas. Detta är så mycket mera beklagligt som det här vanligen
rör sig om mål, där det allmänna har intresse av att utredningen blir så
fullständig och tillförlitlig som möjligt; såsom exempel må nämnas mål angående
barns familjerättsliga status. För att råda bot mot de ådagalagda
missförhållandena bör enligt min åsikt snarast möjligt införas regler av sådant
innehåll att den, som förordnats till berörda godmanskap, skall efter
rättens prövning äga av allmänna medel åtnjuta skäligt arvode för det arbete
han nedlagt på målet för dess förberedande och utförande ävensom ersättning
för nödvändiga utgifter och tidsspillan.

En särskild fråga är, vem som i sista hand skall svara för ersättningen åt

6 Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

den gode mannen. Det torde råda enighet om att domstol skall ha möjlighet
att ålägga den bortovarandes motpart skyldighet att återgälda statsverket
vad som utbetalats till den gode mannen. Mera tveksamt är, om man bör
föreskriva att den bortovarande skall förpliktas till statsverket återbetala
dess kostnader, därest sådan skyldighet ej skall åvila motparten. I skrivelsen
från Stockholms rådhusrätt har anförts en del praktiska skäl mot en generell
föreskrift om att den bortovarande i detta fall skall åläggas skyldighet till
återbetalning. Dessa har vunnit visst gehör vid remissbehandlingen, och jagfinner
dem även för egen del vara beaktansvärda. Jag anser likväl tillräcklig
anledning ej föreligga att i detta sammanhang frångå den gängse princip, som
kommit till uttryck bl. a. i 20 kap. 19 § andra stycket föräldrabalken. Detta
innebär, att den bortovarande bör förpliktas att återgälda statsverket den
gode mannens ersättning, om icke sådan skyldighet finnes böra ankomma
på motparten. Även utan särskild föreskrift härom (jfr sistnämnda lagrum)
torde -\ara klart, att återbetalningsskyldigheten skall bestämmas i enlighet
med kostnadsreglerna i 18 kap. rättegångsbalken. Normalt blir återbetalningsskyldigheten
härigenom beroende av målets utgång. Om den bortovarande
vinner, skall sålunda hans motpart i regel åläggas gottgöra stats\erket

skall han regelmässigt själv förpliktas betala statsverket kostnaden. Skulle
rättegångskostnaderna anses böra kvittas (jfr 18 kap. 2 § rättegångsbalken),
har likaledes den bortovarande att gentemot statsverket svara för gottgörelsen
åt den gode mannen.

Den nu föreslagna ordningen torde lagteknislct kunna åstadkommas på
det sättet, att i 15 kap. 29 § giftermålsbalken och 20 kap. 36 § föräldrabalken
intages hänvisningar till 20 kap. 19 § sistnämnda balk angående arvode och
ersättning till den gode mannen. Lagändringarna torde böra träda i kraft
den 1 juli 1963.

Såsom framhållits i årets statsverksproposition (bil. 4 s. 43) bör anslaget
»Ersättning åt domare, vittnen och parter» tagas i anspråk för åsyftade ersättningar
av allmänna medel. Stockholms rådhusrätt har beräknat, att kostnaderna
för gode männen genomsnittligen icke kommer att uppgå till mer
än mellan 200 och 300 kronor för varje mål. Denna beräkning, mot vilken
några invändningar icke gjorts vid remissbehandlingen, torde kunna godtagas.
Mot bakgrunden av de förut redovisade siffrorna avseende förekomsten
av godmanskap kan man alltså antaga, att de sammanlagda utgifterna för
statsverket blir av blygsam omfattning i förhållande till den förbättring av
rättskipningen, som reformen otvivelaktigt kommer att innebära.

Rörande ordningen för själva utbetalningen av ersättning ur allmänna
medel må hänvisas till 7 och 12 §§ i 1947 års kungörelse med bestämmelser
angående vissa kostnader vid domstol.

I ärendet har väckts fråga, om icke jämväl vissa andra förordnade gode
män än de nu behandlade borde kunna tillerkännas ersättning av allmänna
medel för sitt arbete. Här avses gode män, som jämlikt annat lagrum i föräldrabalken
än 20 kap. 36 § förordnats att företräda bortovarande (jfr bal -

7

Första lagutskottets utlåtande nr 2fi år t963

kens 18 kap. 4 § första stycket 1—4.). Enligt Stockholms rådhusrätt bör de
som hör till denna kategori måhända kunna gottgöras för sina uppdrag av
allmänna medel, därest de icke kan få ersättning ur den bortovarande tillhörig
egendom. Något behov av en lagändring i nu antydd riktning har emellertid
ej försports. Tanken på en sådan lagändring har i allmänhet icke biträtts
av remissorganen, och jag kan ej heller för egen del ansluta mig därtill.

Därjämte har vid remissbehandlingen förts på tal spörsmål om ersättning
åt dels vissa i konkurslagen avsedda gode män, dels likvidatorer förordnade
enligt aktiebolagslagen eller lagen om ekonomiska föreningar. Dessa frågor
finner jag icke skäl att i detta sammanhang upptaga till närmare behandling.
»

Lagrådet

Lagrådet har lämnat förevarande förslag utan erinran.

II. Ändringar i gällande bestämmelser rörande vården av omyndigs

värdehandlingar

I skrivelse den 27 augusti 1962 har Svenska bankföreningen hemställt om
viss höjning av de förvaringsavgifter som utgår enligt lagen den 27 juni 1924
om vård av omyndigs värdehandlingar. Över framställningen har efter remiss
yttranden avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,
Stockholms stads överförmyndarnämnd, överförmyndarna i Göteborg, Malmö
och Uppsala, bankinspektionen, fullmäktige i riksbanken och Svenska sparbanksföreningen.
Svea hovrätt har vid sitt yttrande fogat yttrande från
Stockholms rådhusrätt.

Gällande bestämmelser, m. m.

Utskottet torde beträffande gällande rätt samt innehållet i bankföreningens
framställning och däröver avgivna remissyttranden få hänvisa till redogörelse
i propositionen s. 15—18.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen:

»I syfte att skydda de omyndigas rätt har i förmynderskapslagstiftningen
stadgats skyldighet för förmyndare att hos bank nedsätta vissa värdehandlingar.
Denna skyldighet inträder enligt 15 kap. 8 § föräldrabalken så snart
sammanlagda värdet av handlingarna överstiger 2 000 kronor. För den vård
av handlingarna, som åligger banken, äger denna betinga sig en årlig avgift,

8

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

som icke får överstiga 1 krona 50 öre i fråga om inhemska värdehandlingar
och 75 öre i fråga om utländska handlingar för varje påbörjat 1 000-tal
kronor av handlingarnas värde. Avgifternas storlek fastställdes senast år
1954. Fråga har nu väckts om att höja angivna avgiftsbelopp till 2 kronor
respektive 1 krona samt att införa en minimiavgift av 20 kronor för varje
förvar.

En självklar förutsättning vid bestämmandet av förvaringsavgifternas
storlek måste vara, att dessa skall hållas så låga som möjligt. Även med
denna utgångspunkt synes dock rimligt, att en viss höjning av de nu tilllåtna
maximiavgifterna sker. En sådan åtgärd står också i överensstämmelse
med den vid tillkomsten av 1924 års förmynderskapslagstiftning uttalade
förutsättningen, att avgifterna för omyndigförvar bör stå i skäligt förhållande
till de avgifter bankerna i allmänhet betingar sig vid förvar av
värdehandlingar. Dessa senare avgifter synes för närvarande i regel väsentligt
överstiga avgifterna för omyndigförvar. I fråga om avgiftshöjningens
storlek kan jag ansluta mig till bankföreningens förslag, som för övrigt icke
mött någon gensaga vid remissbehandlingen.

Förslaget om en minimiavgift av 20 kronor innebär, att avgiften för sådana
förvar vilkas värde understiger 10 000 kronor blir densamma som om
värdet uppgått till detta belopp. Om förslaget genomfördes, skulle förvar
av små belopp komma att belastas med avgifter, vilka i många fall ej
skulle stå i rimlig proportion till avkastningen av de nedsatta handlingarna.
Detta förhållande, som också uppmärksammats av flera remissorgan, är
ägnat att inge tvekan inför tanken på en minimiavgift men samtidigt torde
icke kunna bestridas, att förvaringsavgifterna — även med den nyss förordade
höjningen — åtminstone för de allra minsta förvaren blir alltför
obetydliga för att kunna täcka bankernas kostnader. Vid remissbehandlingen
har från några håll föreslagits, att man i stället för att införa en minimiavgift
skulle höja den värdegräns, 2 000 kronor, vid vilken nedsättningsskyldigheten
inträder. De båda frågorna har givetvis samband med varandra.
Varje höjning av värdegränsen minskar antalet fall, där förvaringsavgifterna
ej täcker kostnaderna, och därmed minskas även behovet
av en minimiavgift. En höjning av värdegränsen innebär emellertid samtidigt,
att kretsen av de omyndiga som för närvarande skyddas av reglerna
om nedsättningsskyldighet minskar. De remissorgan, som vill höja
värdegränsen, har varit medvetna härom men framhållit, att värdegränsen
bibehållits oförändrad sedan år 1924 och att detta på grund av penningvärdets
förändringar betyder, att nedsättningsskyldigheten nu är betydligt
mera omfattande än som då var fallet.

Vid tillkomsten av 1924 års lagstiftning åsyftades att begränsa nedsättningstvånget
till värdebelopp av den betydelse, att en bankmässig förvaltning
är påkallad och kan föreskrivas utan alltför betungande kostnader.
Denna målsättning äger enligt min mening alltjämt fog. Det torde knappast
kunna göras gällande, att i dagens läge värdehandlingar å 2 000 kronor
är av sådan betydelse som nyss sagts. Jag anser därför tiden nu vara inne

9

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

att överväga en höjning av den värdegräns som reglerar nedsättningsskyldigheten.
Till förmån för en sådan höjning talar även den omständigheten,
att samhällets möjligheter till kontroll över förmyndarna nu torde vara
väsentligt större än år 1924. Med hänsyn till det anförda vill jag förorda,
att ifrågavarande värdegräns fastställes till 5 000 kronor.

Med en sådan värdegräns befrias bankerna från en mycket stor del av de
förvar vilka den föreslagna minimiavgiften skulle drabba, och lägsta avgiften
för förvar av inhemska värdehandlingar kommer, om de nya avgifterna
genomföres, att uppgå till 10 kronor. Med hänsyn härtill synes någon regel
om minimiavgift icke erforderlig.

I 15 kap. 8 § föräldrabalken regleras frågan, när skyldighet inträder för
förmyndare att verkställa nedsättning hos bank. Möjligheterna att utfå nedsatt
värdehandling, vartill enligt nämnda lagrum erfordras överförmyndarens
tillstånd, är däremot närmare reglerad i lagen om vård av omyndigs
värdehandlingar. Den omständigheten, att den tidigare nämnda värdegränsen
i 15 kap. 8 § föräldrabalken höjes, innebär därför icke att redan nedsatta
handlingar, vilkas värde ej uppgår till den nya värdegränsen, får utan
vidare av förmyndaren uttagas från banken. Härför erfordras samtycke av
överförmyndaren, som därvid har att tillämpa vårdlagens regler.

De nu ifrågavarande lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari
1964.»

Lagrådet

Lagrådet har lämnat jämväl förevarande förslag utan erinran.

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
och får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 137, måtte av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 2 maj 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Arvidson, Erik Svedberg, fröken
Mattson, herrar Ferdinand Nilsson, Hilding, Nyman och Palm;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Landgren, östrand,
Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås, fru Löfqvist och
herr Fröding.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 830643