Första lagutskottets utlåtande nr 25.
1
År 25.
Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning av redogöraransvaret.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 42,
vilken behandlats av första lagutskottet, ha herrar Bergh och Herlitz hemställt,
»att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning
av ämbets- och tjänstemännens redogöraransvar».
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.
Historik.
Frågan om redogöraransvaret har under senare tid vid flera tillfällen tagits
upp till diskussion såväl inom riksdagen som av olika myndigheter och
utredningar.
I skrivelse den 12 november 1931 riktade militieombudsmannen Kungl.
Maj :ts uppmärksamhet på frågan om statens redogörares ansvarighet för
sina utbetalningar (ämbetsberättelsen 1932 s. 244). Den närmaste anledningen
till militieombudsmannens framställning utgjorde ett rättsfall (KR
1930 not 117), varvid en redogörare ålagts ersättningsskyldighet för utbetalning,
som grundat sig på en oriktig attest av annan tjänsteman. I skrivelsen
framhölls, bland annat, att personer, som iakttagit all nödig omsorg
för bevakandet av statens intressen, likväl kunnat ådömas betalningsansvar.
Ett dylikt system vore genom sin stränghet föga tilltalande. Då frågan vore
värd att bliva föremål för en noggrann utredning, hemställde militieombudsmannen
att handlingarna i ärendet överlämnades till statens organisationsnämnd.
Spörsmålet kom emellertid icke att upptagas av dåvarande organisationsnämnden.
Vid 1939 års riksdag framställdes till chefen för finansdepartementet en
interpellation av herr Herlitz angående rättslig reglering av statstjänstemäns
redogöraransvar (FK nr 16 s. 23). Interpellanten betecknade redogöraransvaret
som en tung och i många fall orättvis börda på de svenska
statstjänstemännen. Till stöd för denna uppfattning anfördes, bland annat,
att en tjänsteman kunde bliva ålagd ersättningsskyldighet utan att någon
som helst försummelse kunde läggas honom till last, om nämligen vederbörande
myndigheter tolkade de ifrågakomna författningarna på annat sätt
än redogöraren. Möjligheten för en redogörare att söka sitt åter av den, som
gynnats genom den utbetalning, varemot anmärkningen riktats, vore mycket
osäker, då redogöraren i sista hand hade att vända sig till domstol och denna
1 Dihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 1 avd. Nr 2.5.
2
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
kunde komma till en annan uppfattning än den administrativa myndigheten.
Även av annan anledning kunde hinder möta att utfå ett felaktigt utbetalt
belopp. Utvägen att av nåd erhålla befrielse från ersättningsskyldighet vore
såsom beroende av Kungl. Maj:ts gottfinnande osäker. Interpellanten ifrågasatte,
om ej tjänstemännens straff- och skadeståndsansvar kunde vara till
fyllest för att förebygga en vårdslös handläggning av ekonomiska frågor. I
interpellationen frågades i anslutning till den framförda kritiken om departementschefen
uppmärksammat, att statens redogörare och andra tjänstemän
i anmärkningsväg drabbades av ett mången gång alltför hårt ansvar, och om
departementschefen vore villig att vidtaga åtgärder för åstadkommande av
en rättslig reglering av detta ansvar, vilken bättre än gällande ordning överensstämde
med rättvisans krav.
Över interpellationen avgav riksräkenskapsverket den 13 april 1939 yttrande.
Riksräkenskapsverket framhöll därvid inledningsvis, att spörsmålet
om redogöraransvaret endast utgjorde en del av den större frågan om förfarandet
beträffande anmärkningar uppkomna vid granskning av statsräkenskaperna
och att en mera genomgripande ändring i fråga om redogöraransvaret
därför måste få betydelsefulla återverkningar på den kamerala revisionens
verkningssätt och arbetsformer. Efter att ha närmare behandlat
de i interpellationen uppställda spörsmålen kom riksräkenskapsverket till
den slutsatsen, att redogöraransvarets fullständiga avskaffande skulle medföra
konsekvenser, vilkas innebörd och omfattning icke kunde överskådas
utan en ingående utredning. Ämbetsverket ansåg dock, att vissa möjligheter
förelåge att mildra redogöraransvaret, och berörde antydningsvis vissa åtgärder
i sådant syfte.
I sitt svar på den framställda interpellationen (FK nr 36 s. 1) anslöt sig
chefen för finansdepartementet i huvudsak till vad riksräkenskapsverket i
sitt yttrande anfört samt uttalade, bland annat, att frågan om redogöraransvarets
omfattning och utformning syntes förtjänt av fortsatt allvarligt
övervägande men att med hänsyn till de vanskligheter, varmed en omläggning
av grunderna för nu gällande system vore förbunden, resultatet av
smärre reformer i av riksräkenskapsverket angivna hänseenden borde avvaktas,
innan frågan om en mera genomgripande rättslig omreglering av
redogöraransvaret upptoges till avgörande.
I en den 4 november 1941 till Konungen avlåten skrivelse (ämbetsberättelsen
1942 s. 186) upptog militieombudsmannen till behandling spörsmålet,
huruvida värnpliktig, som beordrats tjänstgöra i krigskassabefattning, kunde
åläggas ersättningsskyldighet till kronan för felaktigheter, som han under
sin tjänst begått på grund av bristande kännedom om gällande föreskrifter.
I ärendet inhämtades yttranden från ett flertal myndigheter, vilka framlade
skilda förslag i syfte att modifiera redogöraransvaret för här avsedda redogörare.
Militieombudsmannen ansåg goda skäl tala för att, i avvaktan på
mera genomgripande åtgärder, de myndigheter, som granska militära redogörares
räkenskaper, borde erhålla vidgade möjligheter att eftergiva kronans
ersättningsanspråk.
3
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
Militieombudsmannens sålunda uttalade önskemål har såtillvida vunnit
beaktande, att i den för försvarets civilförvaltning fastställda instruktionen
(1943: 886) under 38 § intagits en bestämmelse av samma innehåll som det
i riksräkenskapsverkets instruktion (senaste lydelsen 1944: 515, 22 §) givna
stadgandet om rätt för myndigheten att i vissa fall eftergiva kronans ersättningsanspråk.
Spörsmålet om redogöraransvaret har även berörts i samband med de
av riksdagens revisorer till behandling upptagna frågorna om det statliga
revisionsväsendet samt om domstolsförfarandet i lönefrågor. Av i ärendena
från skilda håll gjorda uttalanden framgår att samtliga dessa frågor ansetts
gripa in i varandra på ett sådant sätt, att de borde lösas i ett sammanhang.
Beträffande den statliga revisionsverksamheten uttalade riksdagens år
1940 församlade revisorer under § 27 av sin berättelse vässa önskemål. Revisorerna
förordade sålunda, att ett smidigare förfarande än anmärkningsprocessen
borde komma till användning för rättelse i fall, då själva sakfrågan
i princip blivit löst. Granskningsarbetet borde rationaliseras genom ianspråktagande
av mindre kvalificerad personal för vissa mera rutinmässiga
arbetsuppgifter. Vidare borde granskningen i större utsträckning än vad
hittills varit fallet ske ur allmänt ekonomiska synpunkter. Revisionsverksamheten
borde därjämte i möjligaste mån inriktas på åtgärder till förhindrande
av att felaktigheter uppkomme. Särskilt betydelsefullt syntes det revisorerna
vara, att en effektiv övervakning komme till stånd däröver att nya
författningar och erforderliga tillämpningsföreskrifter omedelbart komme
till vederbörandes kännedom och från början rätt efterlevdes. Revisorerna
ifrågasatte, om icke de reviderande verken genom periodiska meddelanden i
lämplig publikationsform borde sörja härför. Revisorerna underströko slutligen
önskvärdheten av att de iakttagelser, som gjordes vid granskningen
inom samtliga de reviderande verken, systematiserades och sammanfördes i
revisionsberättelser, som upprättades för varje år och överlämnades till riksdagens
revisorer.
Riksdagen uttalade (skrivelse 1941:405) att vissa av de av revisorerna
framförda förslagen i syfte att åstadkomma en effektivisering av nuvarande
revisionsförfarande borde utan ytterligare utredning kunna omedelbart genomföras.
Riksdagen förutsatte därför, att dessa spörsmål av Kungl. Maj :t
toges under övervägande. Andra av statsrevisorerna berörda frågor syntes
däremot vara av beskaffenhet att böra bliva föremål för utredning, vilken
lämpligen borde utsträckas till att omfatta en allmän och allsidig översyn av
det nuvarande statliga revisionsväsendet.
Frågan om en effektivisering av granskningen ur allmänt ekonomiska
synpunkter har erhållit sin lösning genom inrättandet av statens sakrevision,
vilken trätt i verksamhet från och med den 1 januari 1944. I propositionen
angående inrättande av statens sakrevision anförde föredragande
departementschefen (nr 164 s. 4), att ett pricipbeslut om anordnande av
särskild sakrevision kunde betraktas som ett första led i den bland annat
av riksdagen förordade effekti viseringen av det statliga revisionsväsendet,
4
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
vilken borde fullföljas genom en allmän översyn av den statliga revisionsverksamhetens
organisation.
Riksdagens år 1942 församlade revisorer framlade under § 20 vissa synpunkter
rörande önskvärdheten av inrättandet av en särskild lönedomstol.
Revisorerna ansågo, att en särskild lönedomstol borde inrättas, som övertoge
kammarrättens samtliga befogenheter beträffande löne- och pensionsärenden
in. in. ävensom vissa av regeringsrättens motsvarande uppgifter. Rätten
att få löne- och pensionsfrågor prövade av allmän domstol borde upphöra i
mål, som fölle under lönedomstolens prövning. Dess utslag borde vinna
rättskraft på sannna sätt som allmänna domstolars utslag.
Riksdagen anförde i skrivelse 1943: 417, bland annat, att det av revisorerna
framlagda förslaget innefattade ett flertal spörsmål av delvis mycket
komplicerad art. Ett mera definitivt ställningstagande till detsamma kunde
fördenskull icke utan vidare komma i fråga. Med hänsyn till frågans stora
vikt hemställde riksdagen, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning
angående lämpligheten av att inrätta en särskild lönedomstol.
Frågan har vidare berörts av militära expeditionstjänstkommittén. I sina
den 26 september 1944 avgivna utredningar och förslag angående förenkling
och modernisering av den militära expeditionstjänsten uttalade sig
nämligen kommittén om såväl redogöraransvaret som uppbördsmannaansvaret
samt förordade ytterligare utredning av dessa frågor.
Vid 1945 års riksdag väcktes i ämnet två motioner, nr 282 i första kammaren
av herrar Carlström och Siljeström samt nr 442 i andra kammaren
av herrar Larsson i Karlstad och Sefve. I motionerna, vilka voro likalydande,
hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
med förslag angående redogöraransvaret inom statsförvaltningen.
I utlåtande, nr SO, över motionerna yttrade första lagutskottet bland annat
följande.
Under vilka omständigheter redogöraransvar inträder, är icke reglerat
i lag eller författning. Ansvaret grundar sig uteslutande på den praxis som
utbildat sig i de s. k. anmärkningsmålen. Dessa anmärkningsmål äro administrativa
mål. Dömande myndighet är i första instans riksräkenskapsverket
eller annan revisionsmyndighet samt i andra och vanligen sista instans
kammarrätten.
Att av praxis i anmärkningsmålen utläsa några klara regler för redogöraransvaret
ställer sig svårt. Ansvarets inträde är icke beroende av huruvida
något tjänstefel kan läggas redogöraren till last. Den felaktiga utbetalningen
kan till exempel ha stått i överensstämmelse med en av de reviderande myndigheterna
tidigare godkänd tolkning av författningarna eller ha skett enligt
räkning, som varit attesterad av därtill behörig tjänsteman. Även om
den bestämmelse, som redogöraren feltolkat, varit så otydlig att domstolarna
haft olika uppfattningar om tolkningen, har i praxis redogöraransvar ansetts
kunna inträda. På senare tid torde dock de dömande myndigheterna i
något större utsträckning än tidigare ha tagit hänsyn till subjektiva omständigheter
beträffande redogöraren och på sådan grund befriat redogöraren
från ersättningsskyldighet.
I detta sammanhang torde böra erinras om ett annat förhållande som bidrager
till att skärpa redogöraransvaret. Redogöraren har att själv söka sitt
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
5
åter av den, till vilken den felaktiga utbetalningen ägt rum. Äterbetalningsskyldighet
kan åläggas den senare först efter en vid allmän domstol förd
rättegång. Utgången av denna är beroende av domstolens prövning av de
förhållanden, som ligga till grund för utbetalningen. Det kan inträffa, att
domstolarna visa sig ha en annan uppfattning än revisionsmyndigheterna
och finna att den ifrågavarande utbetalningen är riktig. Även om domstolen
ålägger återbetalningsskyldighet, kan redogöraren gå miste om sin rätt till
följd av motpartens insolvens. I nämnda fall torde emellertid redogöraren
under vissa omständigheter kunna av Kungl. Maj:t av nåd bliva befriad från
ersättningsskyldighet.
Utskottet erinrade härefter om att frågan om redogöraransvaret även i
tidigare sammanhang varit föremål för uppmärksamhet samt återgav det
huvudsakliga innehållet i chefens för finansdepartementet interpellationssvar
i ämnet vid 1939 års riksdag. Härefter anförde utskottet vidare.
Ehuru några smärre reformer i den riktning som antytts i nämnda interpellationssvar
sedan dess vidtagits, kunna förhållandena på detta område
icke anses tillfredsställande. Under de senare åren har redogöraransvaret i
viss mån vunnit ökad aktualitet genom att det i stor utsträckning kommit
att drabba även värnpliktiga medelsförvaltare. Enligt utskottets mening kan
med fog ifrågasättas billigheten av att ålägga personer, som fullgöra en allmän
medborgerlig skyldighet, ersättningsansvar, som icke grundar sig å någon
vårdslöshet eller försummelse från deras sida.
Med hänsyn till det nu anförda finner utskottet övervägande skäl tala för
att en undersökning verkställes av frågan om redogöraransvaret. Vid en sådan
utredning torde å ena sidan böra beaktas redogöraransvarets betydelse
för hushållningen med statens medel, men å andra sidan även undersökas
möjligheten av en lämpligare avvägning av ansvaret med hänsyn till de
ifrågavarande tjänstemännens berättigade intressen.
Utlåtandet utmynnade i hemställan att riksdagen i anledning av motionerna
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Ivungl. Maj :t måtte låta
verkställa utredning angående redogöraransvaret inom statsförvaltningen
jämte därmed sammanhängande frågor samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Vad utskottet sålunda hemställt bifölls av riksdagen, som den 30 juni 1945
i ärendet avlät skrivelse, nr 532.
Detta ärende är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
Vid 7.94.9 års riksdag framställdes till chefen för finansdepartementet interpellation
i ämnet av herr Bergh. Interpellationen avsåg, huruvida riksdagens
år 1945 framställda begäran om utredning föranlett någon åtgärd
och när riksdagen kunde förvänta sig att de förslag, som utredningen kunde
ge anledning till, konime att föreläggas riksdagen.
I sitt svar på interpellationen (FIv nr 23 s. 22) framhöll departementschefen,
bland annat, att ett påtagligt samband funnes mellan frågan om en
begränsning av redogöraransvaret och frågan om inrättande av en särskild
lönedomstol, om vilken 1943 års riksdag hos Kungl. Maj :t begärt utredning.
Såvitt dåmera kunde bedömas syntes dessa båda frågor böra utredas samtidigt.
Utredningarna hade ännu ej ansetts böra igångsättas, eftersom frågan
om lönedomstol i hög grad kunde bli beroende på lösningen av de allmänna
6
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
förhandlingsproblemen och dessa hölle på att utredas av 1948 års förhandlingsrättsutredning.
I avbidan på frågans lösning finge man begränsa sig
till sådana åtgärder, som avsåge att i möjligaste mån eliminera de mindre
tilltalande konsekvenserna av det nuvarande vidsträckta redogöraransvaret.
Det viktigaste vore givetvis att man sökte förebygga felaktiga utbetalningar,
och i sådant syfte hade under 1948 utfärdats utförliga anvisningar till statens
allmänna avlöningsreglemente, en väg som syntes böra beträdas också
i fortsättningen, exempelvis vid en revision av bestämmelserna om resekostnads-
och traktamentsersättning.
Någon allmän utredning av de frågor, som avsågos i 1945 års förutnämnda
riksdagsskrivelse, har såsom tidigare nämnts ej kommit till stånd. Emellertid
ha vissa särskilda frågor rörande ämbets- orh tjänstemännens redogöraransvar
uppmärksammats av ett par numera avslutade utredningar.
Sålunda ha 1955 års folkskolesakkunniga i sitt den 10 juni 1949 avgivna
betänkande med förslag angående förenklat rekvisitions- och granskningsförfarande
beträffande vissa statsbidrag till folkskoleväsendet (SOU 1949:
40) framlagt vissa förslag till begränsningar av redogöraransvaret. I samband
därmed ha de sakkunniga även något diskuterat de grundläggande principerna
för redogöraransvaret.
Vidare har 1958 års förhandlingsrättskommitté den 31 december 1951 avgivit
betänkande angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt
(SOU 1951: 54). Kommittén har däri föreslagit inrättande av en särskild
tjänstedomstol för de offentliga tjänstemännens löne- och disciplinmål.
Till tjänstedomstolens kompetens skulle höra, bland annat, att pröva
fullföljd talan mot riksräkenskapsverkets eller med specialrevision utrustat
ämbetsverks utslag i anmärkningsmål, däri anmärkningen avsåge utgivande
av lön eller annan förmån till offentlig tjänsteman. I motiveringen till sitt
ifrågavarande förslag anförde kommittén bland annat följande.
Mål mot redogörare om utkrävande av hans ansvar (s. k. anmärkningsmål)
handläggas för närvarande i en speciell administrativ process med i
regel kammarrätten som sista instans. Tappar redogöraren i anmärkningsmålet,
kan han vid allmän domstol söka sitt åter av den till vilken förmånen
utgivits (i fortsättningen kallad sakägaren). Nu är det uppenbart, att redogörarens
utbetalningsbeslut ofta grundar sig på ett visst ståndpunktstagande
vid tolkning av författning, som reglerar avlöning etc. för sakägaren. Bli
kollektivavtal i fortsättningen tillåtna, kan utbetalningen på motsvarande
sätt komma att grunda sig på en tolkning av kollektivavtalet. Mål mellan
kollektivavtalets parter eller mellan kronan och sakägaren avseende identiskt
samma tolkningsspörsmål som är uppe i anmärkningsmålet skola emellertid
tillhöra TD:s prövning och då det icke kan vara lämpligt att skilda domstolar
handlägga samma spörsmål och kanske komma till olika resultat, böra
även här avsedda anmärkningsmål gå till TD. För att undvika två rättegångar
om en och samma sak inför domstolen böra därjämte ges regler,
som skola möjliggöra för part i anmärkningsmålet att redan i detta mål
indraga sakägaren i rättegången. Med hänsyn till redogöraransvarets säregna
natur har det synts kommittén rimligt, att kronan i dessa mål i
princip skall betala även de enskilda parternas rättegångskostnader (se TF
§ 31).
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
7
Det kan övervägas att tillämpa samma system även för vissa anmärkningsmål,
som avse utgivande av statsbidrag till kommun, nämligen när
statsbidraget avser lön eller annan förmån till tjänsteman och är beräknat
med hänsyn till vad tjänstemannen verkligen äger uppbära, såsom fallet är
med folkskollärarlöner. I ett dylikt mål kan ju också uppkomma tvist om
tolkningen av författning eller avtal som reglerar själva förmånen. Parterna
i denna situation bli kronan — redogöraren — kommunen — tjänstemannen.
Här kompliceras emellertid spörsmålet med hänsyn därtill, att om redogöraren,
i stället för att betala ut beloppet och riskera en anmärkning, vägrat
utbetalning, mål avseende kommunens besvär över detta beslut (statsbidragsmål)
fullföljes i annan ordning (till RegR). Även utgången av dessa statsbidragsmål
kan uppenbarligen bero på avgörandet av samma tolkningsfråga,
som skulle förelegat till bedömande i anmärkningsmålet eller som i tvist
mellan vederbörande kommun och dess tjänsteman (eller mellan kollektivavtalets
parter) skulle kunnat komma upp vid TD. Det kan dock knappast
vara en tanke på att förlägga fullföljden av statsbidragsmål till TD. Med
hänsyn härtill och då det årliga antalet av till kammarrätten fullföljda anmärkningsmål
avseende statsbidrag av här avsedd natur är helt obetydligt
(ett eller annat tiotal) synes övervägande skäl tala för att låta dessa anmärkningsmål
kvarstanna i den administrativa processen. Det bör dock vara
naturligt, att TD:s praxis får prejudicerande verkan i förhållande till dessa
statsbidrags- och anmärkningsmål.
Kommittén framhöll härefter, att den lösning, vartill kommittén sålunda
kommit fram beträffande anmärkningsmålen, ingalunda vore invändningsfri.
Den syntes endast få betraktas som ett provisorium i avbidan på den
närmare reglering av redogöraransvaret i dess helhet, som av riksdagen
begärts och av Ivungl. Maj :t ställts i utsikt. Måhända kunde det dock förväntas,
att kommitténs förslag i fråga om anmärkningsprocessen skulle
jämte andra faktorer ytterligare nedbringa anmärkningsmålens antal.
I förevarande sammanhang torde slutligen böra erinras om den enligt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 maj 1952 inom justitiedepartementet
tillsatta kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar. I de för
denna kommitté och bilskadeutredningen utfärdade gemensamma direktiven
framhålles bland annat, att det måste anses vara naturligt att i samband
med det allmännas ersättningsansvar behandla frågan om stats och
kommuns rätt till ersättning såväl av personer i det allmännas tjänst som
av andra.
Yttranden över motionen.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionen från statskontoret och riksräkenskapsverket.
Båda remissinstanserna uttala sig i tillstyrkande riktning.
Statskontoret finner det synnerligen angeläget, att en utredning kommer
till stånd rörande redogöraransvaret för ämbcts- och tjänstemän och därmed
sammanhängande spörsmål. En dylik utredning syntes emellertid böra
avse ej endast statliga befattningshavare utan även kommunala tjänstemän,
8
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
vilka handha verksamhet som helt eller delvis finansieras med statliga medel.
Spörsmålet om redogöraransvarets innebörd och omfattning syntes stå i
visst samband med det utredningsuppdrag som lämnats kommittén angående
det allmännas skadeståndsansvar, och statskontoret ville därför ifrågasätta,
huruvida icke åt denna kommitté borde uppdragas att verkställa den i föreliggande
motion begärda utredningen.
Riksräkenskapsverket erinrar att verket tidigare, då frågan om en utredning
rörande redogöraransvaret varit aktuell, tillstyrkt att en sådan utredning
skulle komma till stånd. I ett den 14 oktober 1952 avgivet yttrande över
1948 års förhandlingsrättskommittés betänkande hade verket även framhållit
att en reform i fråga om anmärkningsprocessen måste föregås av en
utredning angående redogöraransvaret.
Utskottet.
Såsom framgår av den föregående redogörelsen har riksdagen på förslag av
utskottet i skrivelse till Ivungl. Maj :t den 30 juni 1945, nr 532, anhållit, att
Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning angående redogöraransvaret
inom statsförvaltningen jämte därmed sammanhängande frågor samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Denna
utredning har ännu icke igångsatts.
I sitt ovan berörda interpellationssvar vid 1949 års riksdag framhöll chefen
för finansdepartementet, att ett påtagligt samband funnes mellan frågan
om en begränsning av redogöraransvaret och frågan om inrättande av en
särskild lönedomstol, om vilken 1943 års riksdag hos Kungl. Maj :t begärt
utredning. Dessa båda frågor syntes departementschefen böra utredas samtidigt.
Utredningarna hade ännu ej ansetts böra igångsättas, eftersom frågan
om lönedomstol i hög grad kunde bli beroende på lösningen av de allmänna
förhandlingsproblemen, vilka då voro under utredning.
Sedermera har 1948 års förhandlingsrättskommitté framlagt betänkande
angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt. Betänkandet
har därefter remissbehandlats, och ärendet överväges för närvarande inom
civildepartementet. Såvitt nu kan bedömas torde enligt vad utskottet under
hand inhämtat betänkandet ej komma att föranleda omedelbara åtgärder,
utan de däri berörda spörsmålen torde komma att göras till föremål för ytterligare
utredning.
De skäl som föranledde riksdagens förutnämnda begäran om utredning av
redogöraransvaret jämte därmed sammanhängande frågor äga i allt väsentligt
fortfarande giltighet. Behovet av en utredning kvarstår följaktligen oförminskat.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om angelägenheten av
att en utredning kommer till stånd snarast möjligt. Med hänsyn till sambam
det mellan hithörande frågor, å ena, samt frågorna om de allmänna förhandlingsproblemen
och om lönedomstol, å andra sidan, ifrågasätter utskottet,
huruvida redogöraransvaret icke lämpligen kan utredas i samband med den
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
9
förnyade utredning av sistnämnda frågor som enligt vad ovan anförts torde
komma att företagas. Genom ett sådant arrangemang skulle den av riksdagen
år 1945 begärda utredningen kunna igångsättas utan ytterligare dröjsmål.
De sålunda framhållna synpunkterna synas utskottet böra genom skrivelse
till Kungl. Maj :t bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.
Under åberopande av det ovan anförda får utskottet alltså hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion, 1: 42,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till
känna vad utskottet ovan angivit.
Stockholm den 31 mars 1953.
På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.
Vid detta ärendes behandling ha näruarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Olofsson, Lindblom, fru Sjöström-Bengtsson,
herrar John Johansson, Björnberg och fru Wallentheim;
från andra kammaren: herrar Rylander, Lindberg, fröken Öberg, herrar
Gustafsson i Borås, Hedqvist, Fröding, Andersson i Björkäng och Lundqvist.
i Itiliang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 1 avd. Nr 2ö.