Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1958
1
Kr 25
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om upphävande av lagen den 26 juni 1936 (nr
336) angående förbud mot förvärv från utlandet av
vissa fartyg.
Genom en den 7 mars 1958 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 95, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till
Lag
om upphävande av lagen den 26 juni 1936 (nr 336) angående förbud
mot förvärv från utlandet av vissa fartyg
Härigenom förordnas, att lagen den 26 juni 1936 angående förbud mot
förvärv från utlandet av vissa fartyg skall upphöra att gälla med utgången
av juni 1958.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 januari 1956 tillkallade
chefen för handelsdepartementet sjöfartsrådet B. L. Borg och hovrättsassessorn
E. G. B. Olsén för att såsom sakkunniga verkställa översyn av gällande
bestämmelser om tillsyn å fartyg m. in. Under hand uppdrogs sedermera åt
de sakkunniga att taga i övervägande innehållet i lagen den 26 juni 1936 (m
336) angående förbud mot förvärv från utlandet av vissa fartyg och till chefen
för handelsdepartementet inkomma med härav föranlett yttrande.
I anledning av sistnämnda uppdrag har de sakkunniga med skrivelse den
7 oktober 1957 avlämnat en promemoria med förslag till bl. a. upphävande
av förenämnda lag.
Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
valutastyrelsen i riksbanken, sjöfartsstyrelsen, chefen för marinen, fartygsuttagningskommissionen,
statens handelslicensnämnd, styrelsen för Svenska
skeppshypotekskassan, lånenämnden för den mindre skeppsfarten, Sveriges
redareförening, Stockholms rederiförening, Rederiföreningen för mindre fartyg,
Svenska sjöfolksförbundet, Befraktarnas intresseförening samt Sveriges
skeppsklarerare- och skcppsmäklareförening.
1 Bihany till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. i avd. Nr 25
2
Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1958
1936 års lagstiftning
Lagen den 26 juni 1936 (nr 336) angående förbud mot förvärv från utlandet
av vissa fartyg trädde i kraft den 1 juli samma år. Den har sedan dess
icke undergått någon ändring utan gäller alltjämt i sin ursprungliga lydelse.
Enligt huvudstadgandet i 1 § får ett utländskt fartyg, som är 20 år eller
äldre eller som icke innehar högsta klass i någon av Kungl. Maj :t godkänd
klassificeringsanstalt, icke vare sig i sin helhet eller till viss andel förvärvas
genom köp eller byte under sådana förhållanden, att fartyget till följd av
förvärvet blir att anse som svenskt.
I 2 § har gjorts vissa undantag från regeln i 1 §. Sålunda beröres icke av
lagstiftningen följande slags fartyg, nämligen fartyg vars bruttodräktighet
icke uppgår till 100 registerton, fartyg som icke är avsett att nyttjas till handelssjöfart
eller resandes fortskaffande, pråmfartyg samt fartyg som är avsett
att avriggas till pråmfartyg.
Därest avtal om förvärv av ett utländskt fartyg eller andel i sådant fartyg
slutes i strid mot bestämmelserna i lagen, är avtalet enligt bestämmelse
i 3 § ogiltigt.
Till sist stadgas i 4 § att Kungl. Maj :t eller den Kungl. Maj :t bemyndigar
äger dispensera från förbudet i 1 §, om särskilda omständigheter föranleder
därtill. I förarbetena till lagen (prop. 255/1936) utsäges att dispens
får meddelas bl. a. i sådana fall, då det gäller inköp av fartyg som väl lämpar
sig för avsedda moderniseringsåtgärder. Vidare bör enligt förarbetena
Kungl. Maj :t ha befogenhet att i särskilda fall — då fråga är om inköp av
specialfartyg, såsom fartyg avsedda för speciell passagerarfart — medgiva
dess förvärvande, även om fartyget är äldre än 20 år. Slutligen avses dispens
böra kunna medgivas vid återförvärv av under vissa omständigheter
till utlandet sålda svenska fartyg. Det uttalades under lagfrågans behandling
att dispenser förutsattes bli meddelade endast mycket sparsamt.
I 1 § sjölagen stadgas att fartyg skall anses som svenskt, när det antingen
till minst två tredjedelar äges av svenska undersåtar eller ock tillhör ett
aktiebolag, vars styrelse har sitt säte här i riket och består av aktieägare som
är svenska undersåtar.
Tillkomsten av förbudet mot vissa fartygsförvärv är att se mot bakgrunden
av den ekonomiska kris, som rådde i början av 1930-talet. För den
svenska sjöfartsnäringen hade krisen medfört mycket kännbara svårigheter
på grund av ogynnsamma driftresultat under en följd av år. I särskilt
hög grad hade trampsjöfarten — vari till stor del sysselsattes fartyg tillhörande
det mindre eller medelstora tonnaget, d. v. s. fartyg med en bruttodräktighet
under 2 000 ton — drabbats av krisens verkningar. De dåliga driftresultaten
hade icke möjliggjort vare sig tillräckliga avskrivningar eller
Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1958 3
önskvärd tonnageförnyelse, och likviditetssvårigheter förelåg i betydande
utsträckning.
Det svenska tramptonnaget bestod vid 1930-talets mitt till avsevärd del av
relativt gamla fartyg. En av orsakerna härtill var att s. k. secondhandtonnage
i jämförelsevis stor omfattning förvärvats från utlandet. Icke mindre
än 60 procent av tramptonnaget utgjordes sålunda av 20 år gamla eller
äldre fartyg — ett procenttal som i jämförelse med förhållandena i andra
länder var ovanligt högt. De dåliga driftresultaten under en lång följd av år
hade medfört, att trampredarna saknade ekonomiska resurser för den tonnageförnyelse
som var nödvändig för att förbättra näringens räntabilitet.
Med anledning av den svenska sjöfartsnäringens beträngda läge beslöt 1936
års riksdag vissa stödåtgärder som avsåg att bereda ökade möjligheter till
lån för sjöfartens vidkommande för att främja en önskvärd förnyelse och
modernisering av den svenska handelsflottan. Dessa åtgärder omfattade dels
utlämnande från den år 1903 inrättade rederilånefonden av s. k. stödlån på
gynnsamma villkor för konsolidering av rederiföretag och dels inrättande av
en särskild fond för utlämnande av sekundärlån för nybyggnad och modernisering
av sådana fartyg, för vilka primärlan tillhandahölls av Svenska
skeppshypotekskassan.
Lagen om förbud mot vissa fartygsförvärv tillkom för att komplettera
stödåtgärderna och för att ge dessa största möjliga effektivitet. Förslag till
denna lagstiftning hade framlagts i ett av kommerskollegium den 15 februari
1936 avgivet betänkande.
Dispensgivningen
Ärenden om dispens jämlikt 4 § i 1936 års lag från förvärvsförbudet har
avgjorts av Kungl. Maj:t. Någon delegering av beslutanderätten i hithörande
ärenden har icke skett.
De sakkunniga har i promemorian redogjort för den dispensgivning, son:
förekommit under den tid lagen varit i kraft. Sammanlagt har t. o. in. åi
1956 208 dispensärenden avgjorts. I dessa har dispens beviljats i 198 fall
och dispensansökan avslagits i 10.
Av de bifallna 198 ansökningarna har sju gällt förvärv av fartyg som visserligen
varit yngre än 20 år men som icke haft högsta klass. I återstående
191 fall har ansökningarna avsett dispens från förbudet att förvärva fartyg
med en ålder av minst 20 år.
Under de första åren efter lagens ikraftträdande var, påpekar de sakkunniga,
antalet dispensansökningar ringa. Fr. o. m. år 1939 inträdde emellertid
en märkbar ökning av antalet sådana ansökningar. Enbart under detta år
medgavs förvärv av tio fartyg. Av dessa var sex stycken sådana fartyg, vilka
i realiteten tillhörde svenska intressenter men registrerats under främmande
flagg. Till följd av den politiska situationen i samband med det andra
världskrigets utbrott blev det då ett intresse av stor vikt för ägarna att låta
registrera dylika fartyg som svenska. I övriga fyra fall detta år synes det
4 Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1958
ha varit fråga om ersättningstonnage för fartyg som gått förlorade genom
krigsåtgärd.
Genom tillkomsten år 1940 av den s. k. västspärren delades den svenska
handelsflottan i två delar. Fartygen utanför spärren sysselsattes under den
tid spärren varade i tidsbefraktning fjärran från Sverige, medan övriga fartyg
gick i trafik huvudsakligen mellan hamnar runt Östersjön, Bottniska
viken och Bottenhavet. Under åren 1940—44 tillfördes det svenska handelstonnaget
nästan uteslutande på svenska varv nybyggda fartyg; möjligheterna
att från utlandet förvärva fartyg var på grund av kriget i hög grad
begränsade. Även under dessa år förmärktes emellertid en strävan att till
svensk flagg överföra fartyg som registrerats i främmande land men likväl
tillhörde svenska intressenter. Flertalet av de fartyg, sammanlagt 22, beträffande
vilka dispens då medgavs, tillhörde denna kategori eller utgjordes
av fartyg avsedda såsom ersättningstonnage för förlorade fartyg.
Efter det andra världskrigets slut har, framhåller de sakkunniga vidare,
den svenska handelsflottan tillförts tonnage i ökad takt. Till en del har det
gällt att ersätta gjorda krigsförluster. Men framför allt är orsaken att finna
i en ökning av världshandeln med i stort sett förbättrade fraktinkomster
och därav föranledd stegring av efterfrågan på tonnage. Handelsflottan har
under efterkrigsåren fram t. o. m. år 1956 till övervägande del tillförts nybyggda
fartyg eller yngre secondhandtonnage. Av hela det som nytillkommet
registrerade tonnaget utgör dispensfartygens sammanlagda tonnage 11
procent. Men även fartyg, för vilkas förvärvande erfordras dispens, har varit
eftersökta förvärvsobjekt — framför allt inom det mindre och medelstora
tonnaget. Mer än två tredjedelar av de s. k. dispensfartygen under denna tid
tillhör de båda mindre storleksklasserna.
Under de första åren efter tillkomsten av 1936 års lag förekom i de av
Kungl. Maj:t jämlikt lagens 4 § lämnade tillstånden till förvärv av vissa
utländska fartyg icke några villkor för tillståndens giltighet. Från och med
år 1939 har emellertid i tillstånden intagits sådana villkor av olika slag.
Till en början föreskrevs i fråga om fartyg, för vilket innehav av klass icke
utrönts i dispensärendet, endast att tillståndet gällde under villkor att det
styrktes att fartyget innehade högsta klass i någon av Kungl. Maj :t godkänd
klassificeringsanstalt. Ytterligare villkor tillkom så småningom. Sålunda
stadgades för tillståndet även de villkoren, att det styrktes att fartyget —
innan det infördes i fartygsregistret eller, från slutet av år 1947, innan fartyget
försågs med nationalitets- och registreringscertifikat — uppfyllde dels
samtliga tillämpliga svenska bestämmelser om sjöfartssäkerheten dels ock
de fordringar i fråga om bostäder m. m. å fartyg för ombord anställda, vilka
är meddelade i gällande författning härom. Sedan år 1956 har i ett flertal
fall föreskrivits såsom villkor att det styrkes att fartyget, innan det förses
med nationalitets- och registreringscertifikat, genomgått förnyad klassbesiktning
och härvid befunnits alltjämt inneha högsta klass. Slutligen har
5
Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1958
med början år 1947 i ett antal fall Kungl. Maj:ts medgivande till förvärv
av utländska fartyg förbundits med vissa valutavillkor. Villkoren har regelmässigt
haft det innehållet, att betalningen för fartyget skall erläggas i
enlighet med bestämmelserna i gällande betalningsöverenskommelse mellan
Sverige och fartygets hemland eller — enligt föreskrifter från och med
hösten 1956 — skall ske på sätt valutakontoret eljest kan godkänna.
De sakkunnigas förslag
De sakkunniga föreslår, att 1936 års lag vid lämplig tidpunkt sättes ur
kraft.
Till motivering av sin ståndpunkt anför de sakkunniga i huvudsak följande.
Handelsflottan har genomgått en sådan föryngring jämfört med förhållandena
år 1936, att ca 80 procent av sammanlagda bruttotonnaget den
31 december 1956 utgjordes av fartyg under 20 år och ca 55 procent av
fartyg under 10 år. Detta har till största delen kunnat genomföras utan
statligt ekonomiskt stöd. Läget för handelsflottan är numera ett annat än
det var år 1936. Rederinäringens lönsamhet har hittills varit god. Det synes
därför ur sjöfartsekonomisk synpunkt icke längre vara erforderligt med en
sådan lagstiftning som 1936 års lag för att trygga den svenska sjöfartsnäringens
internationella konkurrenskraft. Dispensgivningen enligt lagen har
också redan i stort sett anpassat sig efter de ändrade förhållandena. Förbudet
mot fartygsförvärv i 1936 års lag tillämpas liberalt och utgör i praktiken
icke längre något påtagligt hinder för inköp av utländska äldre fartyg.
Behov av ytterligare fartyg tillhörande det mindre och medelstora tonnaget
finnes alltjämt bl. a. ur militär beredskapssynpunkt. Med hänsyn härtill
saknas anledning att längre upprätthålla en tillämpning av 1936 års lag.
Det torde kunna överlåtas på vederbörande redare att själva avgöra huruvida
det kan anses ekonomiskt motiverat för dem att förvärva utländskt
äldre secondhandtonnage.
I anslutning till förslaget att upphäva 1936 års lag behandlar de sakkunniga
frågorna huruvida i fortsättningen i någon form skall upprätthållas
krav på att fartyg som förvärvas från utlandet skall inneha högsta klass
eller att det skall ha varit föremål för ny klassundersökning.
En redogörelse för svensk lagstiftnings fordringar med avseende å sjövärdighet
för att ett fartyg skall få nyttjas till sjöfart ävensom för innebörden
av begreppet högsta klass lämnas i propositionen å s. 9, vartill utskottet
tillåter sig hänvisa.
De sakkunniga avvisar tanken på att i fortsättningen kräva att utländskt
fartyg vid övergång till svensk ägare skall inneha högsta klass.
6
Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1958
De sakkunniga föreslår emellertid, att det nu tillämpade villkoret om
nyklassning skall i visst hänseende bibehållas. Det erinras om att villkoret
tillkom på grund av erfarenheten att s. k. dispensfartyg med högsta
klass i flera fall varit i dålig kondition, då de införts till Sverige. De tidigare
ägarna har avliänt sig sina gamla fartyg, då klassperioden för dem varit
nära nog slut, möjligen i avsikt att undgå dryga reparationskostnader som
kunnat bli en följd av en förnyad klassundersökning. Kostnaderna har övervältrats
på köparna, som ofta icke räknat med och icke heller kunnat
betala dessa utgifter med påföljd att fartygen blivit liggande stilla eller att
det i allt fall dröjt länge, innan fartygen blivit upprustade till svensk standard.
Villkoret om nyklassning har visat sig kunna effektivt hindra att fartyg
i dålig kondition förvärvats av svenska ägare. Vad nu anförts om konditionen
hos fartyg med högsta klass anser de sakkunniga äga giltighet även
beträffande andra klassade fartyg.
Det medges från de sakkunniga att dessa synpunkter efter en övergång till
ett mer obehindrat förvärvande av utländska fartyg, som ett upphävande
av 1936 års lag skulle innebära, icke i allo har samma styrka som nu medan
lagen gäller. Ytterligare skäl talar dock enligt de sakkunnigas mening för ett
bibehållande av kravet på nyklassning. Enligt 34 § förordningen den 31 december
1914 (nr 491) med närmare föreskrifter angående tillsyn å fartyg
skall i fråga om fartyg, som innehar klass i någon av Kungl. Maj :t godkänd
klassificeringsanstalt, den undersökning rörande säkerheten, som fartyget undergått
för erhållande eller bibehållande av klassen, tills vidare godkännas
såsom sjövärdighetsbesiktning i de delar undersökningen omfattar. Endast
i de fall där mer påtagliga brister föreligger kan på grund av nämnda stadgande
fartygsinspektör taga initiativ till eu fullständig sjövärdighetsbesiktning
av från utlandet förvärvade klassade fartyg. De icke påtagliga bristerna
kan emellertid vara av så allvarlig art att de kan äventyra fartygets
sjövärdighet. Vid sådant förhållande torde det vara otillfredsställande att
klassens undersökning regelmässigt skall godtagas av fartygsinspektören.
För att motverka att från utlandet förvärvade klassade fartyg i mindre god
kondition på grund av innehavet av klass godkännes vid sjövärdighetsbesiktningen
efter ankomsten till Sverige torde en föreskrift om nyklassning
ha stor betydelse.
Det påpekas i detta sammanhang att de från utlandet förvärvade fartygen
är helt okända för fartygsinspektionen vid den första sjövärdighetsbesiktningen
medan inspektionen, i fråga om äldre klassade fartyg i Sverige, genom
regelbundna besiktningar och inspektioner förvärvat god kännedom
om fartygens kondition och därför på grund av sina erfarenheter om fartyget
och dess skötsel kan avgöra om fartyget -— oavsett klassen — är i tillräckligt
god kondition för att vara sjövärdigt.
Enligt de sakkunnigas mening skulle, om krav på nyklassning uppställes
i fråga om från utlandet förvärvade fartyg, vinnas större jämställdhet vid
besiktningen första gången efter förvärvet mellan klassade och oklassade
sådana fartyg.
Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1958
1
På grund av i huvudsak nu redovisade skäl föreslår de sakkunniga sådan
komplettering av 34 § tillsynsförordningen att vid första sjövärdighetsbesiktning
efter det ett utländskt, klassat fartyg övergått i svensk ägo en
undersökning av fartygets klass inte får godtagas, om inte fartyget inom
viss tid undergått undersökning för erhållande av klass för ny period.
De sakkunniga riktar slutligen uppmärksamheten på att ett upphävande
av 1936 års lag synes böra föranleda en ändring i kungörelsen den 14 mars
1947 (nr 82) angående allmänt importförbud. Enligt 1 § tredje stycket
nämnda kungörelse äger denna nämligen ej tillämpning beträffande varuslag,
för vilket importförbud eller införselreglering gäller enligt författning
upptagen å den vid kungörelsen fogade bilagan 2. 1936 års lag, som finns
upptagen bland författningarna i bilagan, torde böra utgå ur denna.
Departementschefen
Vid lagrådsremissen har föredragande departementschefen, statsrådet
Lange, till en början erinrat om bakgrunden till 1936 års lag samt återgivit
de sakkunnigas motivering för förslaget om upphävande av lagen, varefter
departementschefen anfört:
Under remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag bär allmänt tillstyrkts
att 1936 års lag upphäves. En motsatt mening hävdas endast av
Rederiföreningen för mindre fartyg som önskar förbud mot förvärv utifrån
av fartyg som är mer än 15 år gamla eller har maskineri som överskrider
denna åldersgräns.
För egen del finner jag att de skäl, som anfördes vid antagandet av 1936
års lag, icke längre är bärande. Sedan lagen infördes har allmänt sett det
svenska handelstonnaget föryngrats betydligt. För närvarande utgöres cirka
80 procent av handelsflottans sammanlagda bruttotonnage av fartyg
under 20 år och drygt hälften av tonnaget representeras av fartyg under
10 år. Jag är visserligen medveten om att för}7ngringen till väsentlig de!
faller inom det större tonnaget och att det mindre och medelstora tonnaget
icke förnyats i önskvärd takt utan fortfarande i betydande omfattning
är att anse som överårigt. Det är emellertid att märka att 1936 års lag knappast
kan tillmätas någon större betydelse vare sig för föryngringen av vår
handelsflotta i dess helhet eller när det gäller att åstadkomma en behövlig
förnyelse av det mindre tonnaget. Såsom de sakkunniga påvisat, har lagen
aldrig tillämpats så att den inneburit någon egentlig spärr mot införsel av
äldre fartyg. Lagen har däremot genom de villkor med avseende på sjösäkerheten,
som under senare tid knutits till dispenserna från förvärvsförbudet,
haft betydelse för att motverka att undermåliga fartyg tillförts den
svenska handelsflottan.
Självfallet bör även i fortsättningen regler finnas med syfte att förebygga
att ur sjösäkerhetssynpunkt mindervärdiga fartyg införlivas med vår han
-
8
Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1958
delsflotta. I motsats till vad Rederiföreningen för mindre fartyg förordat,
anser jag dock icke att detta intresse bäst tillgodoses genom ett generellt
förvärvsförbud. Det kan på ett lämpligare och smidigare sätt ske genom
ändringar i de av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelserna om tillsyn å fartyg.
Med hänsyn till det anförda saknas enligt min mening tillräcklig grund
för att vidare upprätthålla den ifrågavarande förbudslagstiftningen. Jag
förordar därför att 1936 års lag upphäves.
Enligt gällande tillsynsregler skall utländskt fartyg, som övergått i svensk
ägo, underkastas sjövärdighetsbesiktning så snart ske kan. I fråga om fartyg,
som klassats i någon av de godkända klassificeringsanstalterna, skall
den av anstalten verkställda undersökningen för klassningen godtagas såsom
sjövärdighetsbesiktning.
De sakkunniga har konstaterat, att innehav av klass icke alltid utgör
någon garanti för att fartyget under hela den period för vilken klass åsatts
är i tillräckligt god kondition för att motsvara svenska fordringar på sjövärdighet.
De sakkunniga har därför föreslagit att i tillsynsförordningen
intages föreskrift om nyklassning i fråga om importerade fartyg med en
ålder av 15 år eller äldre. Enligt förslaget skulle såsom sjövärdighetsbesiktning
av sådana fartyg godkännas endast sådan klassundersökning, som
verkställts tidigast sex månader före besiktningen och medfört att klass
åsatts för en tid av minst tre år.
Förslaget om skärpta tillsynsregler har tillstyrkts av det stora flertalet
remissinstanser. Det har avstyrkts endast från redarhåll. Svenska sjöfolksförbundet
uttalar sig å andra sidan för en ytterligare skärpt kontroll beträffande
standarden hos fartyg som inköpts från utlandet.
För egen del finner jag att tillsynsförordningen bör ändras på det sätt
de sakkunniga föreslagit, dock att det synes böra krävas att klassningen
avsett högsta klass. Ett bibehållande av kravet på nyklassning innebär
icke — såsom från redarhåll gjorts gällande — någon diskvalificering av
de godkända klassificeringsanstalterna. Det betyder blott att man vid utformningen
av våra svenska sjövärdighetsregler beaktar det i och för sig
självklara och erfarenhetsmässigt bestyrkta faktum att intyg om klass
icke ger samma trygghet för att fartyget uppfyller sjösäkerhetskraven när
klassperioden närmar sig slutet som när klassundersökningen är färsk.
Det är därför min avsikt att, under förutsättning att beslut fattas om upphävande
av 1936 års lag, föreslå att reglerna om sjövärdighetsbesiktning
ändras i överensstämmelse med vad jag nu anfört. Det må anmärkas, att
den åsyftade ändringen i tillsynsbestämmelserna bl. a. medför att kravet
på nyklassning för högsta klass kommer att gälla även fartyg som ej är
avsedda att nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande.
Slopas den speciella regleringen av fartygsförvärv från utlandet bör detta
medföra att införsel av fartyg generellt underkastas importkungörelsens
regler.
Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1958
9
Lagrådet
Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran.
Utskottet
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
och får alltså hemställa,
att förevarande proposition, nr 95, måtte av riksdagen bifallas.
Stockholm den 10 april 1958
På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Branting, Lindblom, Per Olofsson,
Lindgren, Erik Svedberg, Franzén, Arvidson och Alexanderson;
från andra kammaren: herrar Rylander, Hedqvist, Gezelius, fru Johansson,
fru Boman, herrar Jacobsson i Sala, Ågren och Björkänge.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. land. Nr 25