Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1964

Utlåtande 1964:L1u24

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1964

1

Nr 24

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående översynen
av den administrativa rättsskipningen.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 432 i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. samt nr 521 i andra kammaren av herr Hedlund m. fl. I motionerna,
som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om sådana ytterligare direktiv till 1963 års förvaltningsdomstolsutredning,
att dess översyn av den administrativa rättsskipningen även
kommer att innefatta det principiella spörsmålet om förvaltningsmålens avgörande
i domstolsform resp. genom politisk myndighet samt prövning av
möjligheterna i övrigt till sådana ändringar i nu rådande rättsskyddssystem,
vilka kan vara ägnade att förbättra den enskildes rättsliga skydd».

Beträffande skälen för denna hemställan får utskottet, i vad redovisning
ej här nedan lämnas, hänvisa till motionen 11:521.

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Inledning

Med administrativt rättsskydd avses vanligen den samlade effekten av en
mångfald anordningar, som på olika sätt verkar för att trygga rättssäkerheten
inom förvaltningen. Vissa hithörande anordningar har främst till uppgift
att förebygga att felaktiga förvaltningsavgöranden träffas. Andra åter
tar närmast sikte på att möjliggöra rättelse, när ett felaktigt förvaltningsavgörande
kommit till stånd. Dessa senare, korrektiva rättsskyddsanordningar
är delvis anbragta inom administrationen själv, i regel i form av
en befogenhet för den som beröres av ett förvaltningsbeslut att påkalla
rättelse hos överordnat förvaltande organ. En annan del av det korrektiva
rättsskyddet handhaves av olika i förhållande till administrationen mera
fristående organ, som utövar rättsskipning på förvaltningens område. För
denna förvaltningsrättsskipning eller domstolsmässiga kontroll över förvaltningen
har de allmänna domstolarna endast i obetydlig utsträckning tagits
i anspråk. I allt väsentligt omhänderhaves kontrollen i stället av särskilda
förvaltningsdomstolar, såsom regeringsrätten, kammarrätten och försäkringsdomstolen.
Ett annat umärkande drag för vår förvaltningsrättsskipning
är att den å ena sidan är koncentrerad till vissa, låt vara betydande,
grupper av förvaltningsärenden och å andra sidan i allmänhet innefattar en

1 Biliang till riksdagens protokoll 1964. 9 samt. 1 avd. Nr 24

2

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1964

allsidig kontroll av avgörandena i dessa ärenden, avseende såväl beslutets
rättsenlighet som dess ändamålsenlighet.

Frågor rörande det administrativa rättsskyddet har vid ett flertal tillfällen
varit föremål för riksdagens överväganden. Senast år 1961 hade riksdagen
att taga ställning till motionsvis (motionerna 1:175 och 11:204) väckta
förslag om utredning rörande domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen.
På hemställan av första lagutskottet (uti. nr 22) avvisade
riksdagen det sålunda framställda utredningskravet. I nämnda utlåtande
lämnas en utförlig redogörelse för gällande rätt på ifrågavarande område
varjämte vissa utredningar och tidigare riksdagsbehandling redovisas. Utskottet
torde i föreliggande ärende få hänvisa till det sålunda tidigare framlagda
materialet.

Vid 1962 års riksdag väcktes motioner (1:290 och 11:360) med yrkande,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t,
efter företagen utredning, ville förelägga riksdagen en principplan för den
administrativa rättsskipningens allmänna organisation, så utformad att
en allmän rättslig prövning av administrativa beslut blir möjlig. Första
lagutskottet (uti. nr 29) hemställde, under hänvisning till att sakkunniga
tillkallats för att utreda frågan om den administrativa rättsskipningens omfattning
och organisation, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Utlåtandet godkändes av riksdagen.

Motionerna

I motionerna framhålles inledningsvis att det allmännas verksamhet allt
starkare griper in i den enskilde medborgarens tillvaro. Detta förhållande
ävensom de administrativa bestämmelsernas mångfald och växlande beskaffenhet
har lett till att den enskildes behov av rättsskydd framträder allt
starkare. Emellertid är det administrativa rättsskyddet, som utformats med
utgångspunkt från helt andra samhällsförhållanden än de nu rådande, i
flera hänseenden behäftat med brister. Enligt motionärerna framstår det
härvidlag »som alltmer otillfredsställande att icke i princip alla administrativa
avgöranden i sista instans skall kunna underkastas rättslig prövning».
Motionärerna pekar vidare på bl. a. den rådande arbetsbelastningen i regeringsrätten
och hos justitieombudsmannen, avsaknaden av en administrativ
rättegångsbalk och de långa väntetiderna för verkställande av sinnesundersökning.
I motionerna anföres därefter vidare:

Ett flertal administrativrättsliga frågor har nu under en lång följd av
år varit under utredning.

För en del år sedan framlades förslag (SOU 1959:4) om en icke obetydlig
ändring av kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj :t i statsrådet
och regeringsrätten, men man fann då förslagen, som i och för sig syntes
befogade från allmän förvaltningsrättslig synpunkt, omöjliga att genom -

Första lagutskottets utlåtande nr 2b år 196b

3

{öra av praktiska skäl. Regeringsrättens arbetsbelastning var redan då så
stor, att en utvidgning av dess kompetens tedde sig praktiskt illusorisk.

År 1960 kom utredningen om administrativa frihetsberövanden med förslag
(SOU 1960: 19) om inrättande av en social domstolsorganisation med
särskilda organ vid länsstyrelserna för behandling i första instans av ärenden
om administrativa frihetsberövanden. Inte heller denna utredning har
lett till några åtgärder. Förhållandet innebär naturligtvis inte att rättsskyddet
i fråga om administrativa frihetsberövanden därmed ansetts tillfredsställande.

Fn annan viktig utredning i detta sammanhang har gällt det allmännas
skadeståndsansvar (SOU 1958: 43), dvs. spörsmålet om de ekonomiska konsekvenserna
av felaktiga förvaltningsbeslut. Resultatet av denna utredning
kan bl. a. sägas ha belyst kravet på en omprövning av frågan om relationerna
mellan förvaltningen och domstolsväsendet.

Besvärsinstitutet har varit föremål för konstant utredning under de senaste
tjugo åren utan att några avgörande resultat nåtts. År 1944 inleddes
en förberedande utredning angående reglering av förfarandet hos förvaltningsmyndigheter
i ärenden rörande enskild rätt in. in., men dess betänkande
»Förvaltningsförfarandet» (SOU 1946:69) har inte lämnat några
praktiska spår efter sig i den administrativa processen. År 1949 påbörjades
fortsatt utredning i vad avser det administrativa besvärsinstitutet
och därmed sammanhängande ämnen. Utredningen, som framför allt fann
det angeläget att förbereda en lagstiftning rörande det administrativa besvärsinstitutet,
framlade ett betänkande om »Administrativt rättsskydd»
år 1955. Men inte heller detta de besvärssakkunnigas förslag har lämnat några
egentliga spår i vår förvaltningsprocess.

Till dessa avslutade eller sedan lång tid pågående utredningar kommer
så den s. k. länsförvaltningsutredningen för översyn av länsstyrelsernas organisation,
bl. a. förutsättningarna för ett mera domstolsmässigt förfarande
vid handläggningen av vissa ärenden, samt den s. k. förval tningsdomstolsutredningen,
som skall verkställa utredning om den administrativa
rättsskipningens omfattning och organisation.

I samband med behandlingen av tidigare utredningars förslag och under
arbetet i de pågående — så ock vid förvaltningsdomstolsutredningens tillkomst
—■ förutsattes att författningsutredningen skulle upptaga även de
administrativa rättsskyddsprobleinen och förvaltningsprocessens principiella
utformning. Så har emellertid inte blivit fallet, vilket från vissa synpunkter
kan beklagas. Författningsutredningen har gått förbi hela den förvaltningsrättsliga
problematiken och inskränkt sig till att föreslå en ändrad
benämning av regeringsrätten och en ändrad sammansättning av riksrätten.
Vad som avses med »förvaltningsmål» (regeringsformsförslaget
5:2), dvs. sådana mål, där »högsta förvaltningsdomstolen» har högsta
domsrätten, har författningsutredningen inte gett besked om.

Den rättspolitiska situation som här skisserats, med svåröverskådliga
och heterogena förvaltningsrättsliga förhållanden och med den splittrade
utredningsbilden av ett betydande antal framlagda förslag och pågående
utredningsarbeten med ofta sinsemellan nära äinnesanknytning, motiverar
i och för sig ett önskemål om en samlad översyn av såväl förfarande som
organisation då det gäller förvaltningsrättsskipningen i vårt land, i syfte
att skapa redigare förhållanden och erforderlig rättslig trygghet för den
enskilde medborgaren, önskemålet framstår som speciellt naturligt, då för -

2 Ili haag till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 1 avd. Nr 2 b

4

Första lagutskottets utlåtande nr 2i år 1961

fattningsutredningen förbigått dessa funktionsproblem i vår demokrati och
den pågående författningsdebatten så gott som helt kommit att gälla det
parlamentariska systemets framtida utformning.

En samlad förvaltningsrättslig översyn av denna räckvidd skulle emellertid
sannolikt kräva så lång tid, att akuta rättsskyddsfrågor alltför länge
skulle få vänta på sin lösning. Vi vill därför inskränka oss till att rikta uppmärksamheten
på en central fråga, som aktualiserats genom att den påräknade
behandlingen i författningsutredningen uteblivit, nämligen det principiella
spörsmålet om förvaltningsmålcns avgörande i domstolsform resp.
genom politisk myndighet. Det har tidigare framhållits, att det från rättsskyddssynpunkt
bör vara en strävan att även administrativa rättsfrågor i
ökad utsträckning i sista hand får avgöras av en rättslig instans. Det synes
angeläget att en precisering av begreppet »förvaltningsmål» snarast kommer
till stånd och att avvägningen mellan Kungl. Maj :t och högsta förvaltningsdomstolen
i fråga om dylika mål blir föremål för en snar principiell
utredning.

Förvaltningsdomstolsutredningen, som nu sysslar med frågan om den administrativa
rättsskipningens omfattning och organisation, synes emellertid
ha alltför snäva direktiv för att gå in för en principutredning av dylikt slag.
Det heter sålunda att »några mera genomgripande principiella förändringar
av rättsskyddssystemet icke bör övervägas, utan att önskvärda reformer på
det administrativa rättsskyddets område så långt möjligt bör åvägabringas
inom det nuvarande systemets ram» (sid. 8). Ett studium av tilläggsdirektiven
av den 10 januari 1958 för besvärssakkunniga styrker uppfattningen att
nyssnämnda formulering får tolkas så att den utgör en principiell restriktion
för förvaltningsdomstolsutredningen.

Enligt vår mening kan en dylik begränsning icke vara lycklig. Förvaltningsdomstolsutredningens
viktiga översyn bör gälla det administrativa
rättsskyddets organisation i dess helhet och sålunda även avse principiella
avvägningsfrågor, såsom spörsmålet om den successivt framvuxna avvägning
vi nu har av slutliga avgöranden av administrativa mål mellan förvaltningsdomstolar
och politiska myndigheter är riktig och bör konserveras på
längre sikt eller om reformer är befogade från rättsskyddssynpunkt. Det är
ganska självklart att den framtida utformningen av förvaltningsdomstolarnas
organisation i hög grad bör bero av svaret på ett sådant spörsmål.

Det administrativa rättsskyddet framstår alltmer som en av våra centrala
samhällsfrågor. Strävandena att förbättra rättsskyddet för den enskilde
får icke begränsas av en konservativ inställning till rättsskyddssystemet av
i dag.

Förvaltningsdomstolskommitténs direktiv m. m.

I anförande till statsrådsprotokollet den 2 mars 1962 hemställde chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Kling, om bemyndigande att tillkalla sakkunniga
för att verkställa utredning av frågan om den administrativa rättsskipningens
omfattning och organisation (förvaltningsdomstolskommittén).
Departementschefen uttalade därvid inledningsvis bl. a. följande:

Sedan gammalt har det administrativa rättsskyddet hos oss ansetts i allmänhet
fylla högt ställda krav. Detta gäller både till den del skyddet åsyftar

Första lagutskottets utlåtande nr år 106i

5

att förebygga felaktiga avgöranden och i vad det avser att möjliggöra rättelse
av felaktiga förvaltningsbeslut. Den snabba utveckling, som på skilda
områden av samhällslivet ägt rum under efterkrigstiden, bar emellertid inneburit,
att de förvaltande myndigheternas befogenheter efter hand vidgats
och att deras avgöranden i motsvarande mån kommit att spela en större
roll än tidigare. Även om rättssäkerheten inom svensk förvaltning alltjämt
kan sägas på det hela taget icke stå något annat lands efter, är det naturligt,
att denna utveckling aktualiserat frågan om det administrativa rättsskyddets
utformning. Vad som i den offentliga debatten på senare tid framför allt
tilldragit sig intresse inom det synnerligen vittomfattande ämnesområde,
som det administrativa rättssskyddet utgör, är spörsmålet, hur den domstolsmässiga
överprövningen av förvaltande myndigheters beslut bör vara
beskaffad. Enighet har rått om att möjlighet till domstolskontroll bör föreligga
i åtskilliga förvaltningsärenden. Däremot har meningarna varit delade
i frågan hur vidsträckt denna kontroll bör vara och hur den i organisatoriskt
hänseende bör vara uppbyggd. En meningsriktning har hävdat,
att kontrollen å ena sidan bör utsträckas att i princip omfatta alla administrativa
avgöranden och å andra sidan åtminstone på många områden begränsas
till en prövning av avgörandets rättsenlighet. Företrädare för denna
meningsriktning synes tillika ha hyst sympatier för tanken, att den sålunda
beskaffade kontrollen bör anförtros de allmänna domstolarna. En annan
meningsriktning har gjort gällande, att en så genomgripande omvandling
av vårt rättssystem icke är påkallad av något verkligt behov. Anhängarna av
denna ståndpunkt har även hävdat, att önskvärda förbättringar på ifrågavarande
område i stället bör åvägabringas inom ramen för vårt nuvarande
system med en av förvaltningsdomstolar utövad, i princip allsidig kontroll
av vissa slags administrativa avgöranden. Den senare uppfattningen ligger
till grund för de tilläggsdirektiv, som Kungl. Maj :t den 10 januari 1958 utfärdat
för besvärssakkunniga. Jämväl riksdagen har uttalat sig i samma
riktning, senast i anledning av motioner vid 1961 års riksdag. De motsättningar,
som sålunda har kommit till uttryck i denna fråga, synes emellertid
nu vara på väg att utjämnas. Tidpunkten torde därför vara inne att till
närmare utredning upptaga spörsmålet om den administrativa rättsskipningens
omfattning och organisation.

I anförandet tog departementschefen därefter upp vissa närmare angivna
frågor som borde bli föremål för övervägande:

Vid denna utredning möter till en början problemet om den administrativa
jurisdiktionens räckvidd. Problemet har både en kvantitativ och kvalitativ
sida. I kvantitativt hänseende gäller problemet vilka grupper av förvaltningsärenden
som bör hänföras till domstolsinässig kontroll. Det torde härvid
vara klart, att det icke annat än i rena undantagsfall bör ifrågakomma
att avlyfta den judiciella kontrollen i de förvaltningsärenden, där sådan
kontroll nu är anordnad. Vid utredningen bör å andra sidan icke upptagas
till övervägande att införa generell möjlighet till domstolsinässig överprövning
av administrativa avgöranden. Vilka ärendegrupper, som bör vara hänförda
till den judiciella kontrollen, får avgöras genom en avvägning mellan
den enskildes rättsskyddsbehov och det allmännas intresse av att de administrativa
organen äger den rörelsefrihet, som fordras lör alt förvaltningen
skall kunna fungera snabbt, effektivt och ändamålsenligt. Vid behandlingen
av denna fråga kan ledning hämtas i de förslag, som fram -

6

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1964

» rörande kompetensfördelningen mellan Kungi. Maj:t i statsrådet
och regeringsrätten (SOU 1959:4). I kvalitativt hänseende gäller problemet,
huruvida den judiciella kontrollen i de därunder inbegripna ärende grupperna

bör begränsas till förvaltningsavgörandenas rättsenlighet eller_

bortsett från s. k. kommunalbesvär — jämväl avse deras ändamålsenlighet.
Såsom riksdagen vid ställningstagande till motionsledes framförda yrkanden
rörande det administrativa rättsskyddet upprepade gånger understrukit,
möter uppenbara svårigheter att beträffande förvaltningsavgöranden av
statlig natur uppdraga en för rättstillämpningen praktikabel gränslinje mellan
rättsfrågor och lämplighetsfrågor. Det måste också vara förenat med åtskilliga
praktiska olägenheter att låta skilda sidoordnade myndigheter ur
olika synpunkter överpröva ett och samma beslut. Med hänsyn härtill torde
som ett riktmärke för utredningen böra uppställas, att denjudiciella kontrollen
över förvaltning av statlig natur i enlighet med den hos oss hävdvunna
ordningen bör vara allsidig i de ärenden, där den skall förekomma.

Vad härefter angår den administrativa rättsskipningens organisation har
riksdagen vid flerfaldiga tillfällen som sin uppfattning tillkännagivit, att
nagra mera genomgripande principiella förändringar av rättsskyddssystemet
icke bör övervägas utan att önskvärda reformer på det administrativa rättsskyddets
område så långt möjligt bör åvägabringas inom det nuvarande
systemets ram. I överensstämmelse härmed bör utredningen utgå ifrån att
någon förskjutning av gränslinjen mellan de allmänna domstolarnas kompetensområde,
å ena, samt de administrativa myndigheternas och domstolarnas
behörighetsområde, å andra sidan, icke skall åvägabringas.

Såsom en viktig organisatorisk fråga betecknade departementschefen fortsättningsvis
spörsmålet om den högsta förvaltningsdomstolens ställning och
arbetsuppgifter. En huvudlinje i utredningens arbete borde vara att få till
stånd en sådan förändring av regeringsrättens ställning, att dess prejudikatbildande
funktion kommer att framstå som domstolens dominerande uppgift.
För att uppnå detta syntes det ofrånkomligt att minska domstolens arbetsvolym.
Därvidlag skulle kunna övervägas att avföra vissa målgrupper
från regeringsrättens kompetensområde för slutlig prövning av annat organ
på förvaltningsrättsskipningens område. I andra fall kunde den utvägen stå
till buds att. i överensstämmelse med vad som skett beträffande vissa taxeringsmål,
göra rätten att få talan prövad av högsta förvaltningsdomstolen
beroende av särskilda villkor. Därest denna senare utväg ansågs böra utnyttjas
på områden där regeringsrätten är enda domstolsinstans, kunde det
bl. a. ifrågakomma att tillskapa nya domstolsorgan på mellaninstansplanet.

I förevarande sammanhang påpekades slutligen att en avlastning av regeringsrättens
arbetsbörda kunde över hela fältet aktualisera frågan, hur
domstolsorganisationen på den administrativa rättsskipningens område bör
vara beskaffad. Utredningen borde därför vara oförhindrad att granska
detta spörsmål i hela dess vidd. Vid utredningen borde vidare, anfördes det,
övervägas i vad mån den administrativa rättsskipningens organisation kan
komma att påverkas av sådana reformer eller reformförslag som från rättsskyddssynpunkt
syftar till ändringar i själva förvaltningsförfarandet, dit

Första lagutskottets utlåtande nr 2i år 196i

1

hörde exempelvis frågor om ökad muntlig handläggning i förvaltningsprocessen
och om bevisupptagning samt andra spörsmål, som omfattas av besvärssakkunnigas
uppdrag. Däremot borde vid utredningen icke upptagas
spörsmålet, hur myndigheter i sin förvaltande funktion bör vara organiserade.
Slutligen uttalades hl. a. att vid utredningen borde eftersträvas nära
kontakt och samråd med samtliga de utredningar som redan igångsatts på
hithörande och angränsande områden.

I förevarande sammanhang må ock nämnas att det i motionerna berörda
betänkandet med förslag till lag om socialdomstolar (SOU 1960:19)
jämte däröver avgivna remissvar genom Kungl. Majrts beslut den 6 juni
1962 överlämnats till förvaltningsdomstolskommittén för att tagas i beaktande
vid fullgörande av kommitténs uppdrag.

Frågan om en reform av förvaltningsförfarandet över huvud utreds av
besvärssakkunniga.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna från besvärssakkunniga och förvaltning sdomstolskommittén.

Besvärssakkunniga anför:

Med anledning av vad i motionerna uttalas om behovet av en administrativ
rättegångsbalk m. m. vilja besvärssakkunniga meddela, att de inom kort
komma att framlägga sitt slutbetänkande med förslag till en lag om förvaltningsförfarandet.
I lagförslaget upptagas bestämmelser om bl. a. förvaltningsärendens
handläggning i första instans, om besvärsförfarandet, om särskilda
rättsmedel och om kostnad i förvaltningsärende. Ett särskilt avsnitt
ägnas processen hos förvaltningsdomstolar och andra domstolar, då de handlägga
förvaltningsärenden. Lagförslaget är av sådant innehåll att, om detsamma
förverkligas, en avsevärd ökning av rättssäkerheten i förvaltningen
hör kunna påräknas.

Vad gäller den i motionerna såsom central betecknade frågan om kompetensfördelningen
mellan domstol och politiska instanser i förvaltningsärenden
har såväl i 1958 års tilläggsdirektiv för besvärssakkunniga som i direktiven
till förvaltningsdomstolskommittén gjorts klart, att utredningsarbetet
skall bedrivas med utgångspunkt från att gällande kompetensfördelning
skall bestå. I besvärssakkunnigas lagförslag komma därför icke att upptagas
några bestämmelser om domstolars kompetens e. d. De sakkunniga ha för
övrigt över huvud taget lämnat de organisatoriska frågorna utanför sitt
lagförslag.

Det må emellertid erinras om att besvärssakkunniga i ett tidigare skede
av sitt utredningsarbete — i principbetänkandet om Administrativt rättsskydd
(SOU 1955:19 s. 69 ff) framförde vissa tankar om behovet av tillgång
till domstolsprövning i administrativa ärenden och även angav riktlinjer
för vissa begränsade konkreta förslag i ämnet. Besvärssakkunniga hysa alltjämt
den uppfattningen att de problem, som äro förknippade med angivna
fråga, äro förtjänta att närmare övervägas. Intet synes i och för sig hindra

8

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1964

att, såsom föreslås i motionerna, sådana överväganden ske i anslutning till
den utredningsuppgift, som anförtrotts åt förvaltningsdomstolskommittén.

Förvaltningsdomstolskommitlén yttrar följande.

I motionerna har uppmäksamheten fästs på skilda avsnitt av samhällslivet,
där utvecklingen och särskilt myndigheternas vidgade befogenheter
aktualiserat behovet av rättsskydd för den enskilde. Med rätta har framhållits
att vårt gällande administrativa rättsskyddssystem inte tillräckligt anpassats
efter det allmännas starkt växande inflytande och att som en följd
härav uppkommit en överbelastning hos olika på området verksamma kontrollorgan.
Som exempel på sistnämnda förhållande nämnas i motionerna
målbalansen hos regeringsrätten — som består tämligen oförändrad sedan
ett decennium — samt ansvällningen av klagomål rörande förvaltningsfrågor
hos JO-ämbetet.

Från kommitténs sida är det anledning att understryka vad som sålunda
påtalats i fråga om överbelastningen av bestående kontrollinstanser och över
huvud otillräckliga resurser hos dessa. Det är måhända oundvikligt att på
grund av problemens svårighet och det svenska utredningsväsendets kända
grundlighet det inte går snahbt att få fram samlande lösningar av hithörande
frågekomplex, men det är beklagligt, att man ej i allo funnit möjlighet
tillse, att bestående kontrollinstanser äro i stånd att effektivt lösa anförtrodda
uppgifter samt undvika väntetider och eftersläpning. Kommittén
liar i ett tidigare utlåtande — avgivet den 31 januari 1963 i anledning av
riksdagens revisorers uttalande i berättelse till 1963 års riksdag — haft anledning
understryka denna synpunkt såvitt angår kammarrätten, där också
en ej ringa balans uppstått. Det kanske bör tilläggas att kommittén sett
det som en primär uppgift att tämligen snabbt komma med förslag, syftande
till en effektivisering av bestående system, och just är sysselsatt med överväganden
av sådan art.

I motionerna omnämnas vidare ett stort antal avslutade eller ännu pågående
utredningar på det administrativa rättsskyddets område och konstateras
med något missmod, att dessa som regel ej föranlett resultat, i varje
fall inte i nämnvärd omfattning. Måhända ha motionärerna här målat i
alltför dystra färger. Vad angår utredningen om ändrad kompetensfördelning
mellan statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959:4) bör det sålunda konstateras,
att bland de av utredningsmannen föreslagna överföringarna av
målgrupper till den administrativa rättsskipningens sfär det praktiskt viktigaste
önskemålet blivit tillgodosett i och med att försäkringsdomstolen inrättats
för socialförsäkringsbesvärens prövning; dit har alltså överförts en
betydande grupp ärenden, som tidigare avgjordes i vederbörande departement.
Nämnas bör också, att besvärssakkunniga komma att under året avlämna
sitt betänkande om administrativt förfarande in. in.

Ett huvudönskemål för motionärerna synes vara, att en bättre avgränsning
än för närvarande kommer till stånd beträffande de administrativa besvärsmål,
som böra avgöras i konselj, och dem som rätteligen böra hänföras
till regeringsrätten som högsta förvaltningsdomstol. Motionärerna synas utgå
ifrån att förvaltningsdomstolskommitténs direktiv skulle utesluta ett sysslande
med dessa spörsmål. Så torde emellertid icke vara fallet — tvärtom
har den nyssnämnda utredningen av år 1959 överlämnats till kommittén
och en särskild expert har ställts till kommitténs förfogande för att densamma
inom rimlig tid skall kunna i sitt första betänkande framlägga ett för -

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 196U

9

slag även på detta område. Kommittén hoppas att under nästa vinter komma
med ett betänkande, innefattande utkast till ändrade regler i det av motionärerna
berörda avseendet. Det kan därför ifrågasättas om nya direktiv för
kommittén äro erforderliga; i varje fall synes så ej vara händelsen vad
angår en del förvaltningsmåls avgörande av förvaltningsdomstol (i stället
för hos vad motionärerna kalla »politisk» myndighet).

Utskottet

Frågor rörande det administrativa rättsskyddet har vid åtskilliga tillfällen
varit föremål för riksdagens överväganden. Riksdagen har därvid avvisat
tanken på införande av en generell rätt till prövning under domstolsmässiga
former av förvaltningsbeslut och intagit den ståndpunkten, att önskvärda
förbättringar på ifrågavarande område borde åvägabringas inom ramen för
vårt nuvarande system med en av förvaltningsdomstolar utövad, i princip
allsidig kontroll av vissa slag av administrativa avgöranden. Mot bakgrunden
av och med utgångspunkt från dessa ställningstaganden har direktiven
till förvaltningsdomstolskommittén, vilken tillkallades i mars 1962, utformats.

I de nu behandlade motionerna hemställes att nämnda kommitté måtte
givas sådana ytterligare direktiv, att dess översyn av den administrativa
rättsskipningen även kommer att innefatta dels det principiella spörsmålet
om förvaltningsmålens avgörande i domstolsform respektive genom »politisk
myndighet», dels ock prövning av möjligheterna i övrigt till sådana ändringar
i nu rådande rättsskyddssystem, som kan vara ägnade att förbättra
den enskildes rättsskydd. Såvitt utskottet kunnat finna torde motionärerna
ej eftersträva en ordning, efter vilken administrativa avgöranden, av vad
slag det vara må, skall kunna bli föremål för domstolsmässig överprövning,
men väl ett system med avsevärt vidgade möjligheter till en sådan
överprövning. Vad de närmast åsyftar synes vara en avvägning efter principiella
grunder på förevarande område, i första hand vad gäller kompetensfördelningen
mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och den högsta förvaltningsdomstolen.

Såsom framgår av de ovan redovisade direktiven skall det ankomma på
förvaltningsdomstolskommittén att utreda vilka ärendegrupper av förvaltningsnatur,
som bör kunna bli föremål för judiciell kontroll. Därvid har
kommittén att göra en avvägning mellan, å ena sidan, den enskildes rättsskyddsbehov
och, å andra sidan, det allmännas intresse av att de administrativa
organen äger den rörelsefrihet, som fordras för att förvaltningen skall
kunna fungera snabbt, effektivt och ändamålsenligt. Vid denna avvägning
skall kommittén utgå från att det i princip ej bör ifrågakomma att avlyfta
den judiciella kontrollen i de förvaltningsärenden, där sådan kontroll nu
är anordnad, samt att det ej bör övervägas att införa generell möjlighet till
domstolsmässig överprövning av administrativa avgöranden. I övrigt torde

10

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 196i

enligt utskottets bedömande kommittén, och i det hänseendet synes kommittén
vara av samma mening som utskottet, vara oförhindrad att upptaga
förevarande spörsmål till en allsidig bedömning. Utskottet anser sig därför
icke böra förorda att ytterligare direktiv lämnas för kommitténs arbete i
förevarande del.

Vad härefter angår det senare ledet i motionärernas hemställan får utskottet
framhålla, att förvaltningsdomstolskommittén jämte ovan berörda
spörsmål har att upptaga vissa organisatoriska frågor av betydelse för den
enskildes rättsskydd. I det hänseendet må särskilt nämnas att kommittén
bör överväga åtgärder ägnade att nedbringa arbetsbalansen i regeringsrätten.
Vidare torde i detta sammanhang böra beaktas att besvärssakkunniga kommer
att inom kort framlägga slutbetänkande med förslag till lag om förvaltningsförfarandet,
vilket förslag enligt de sakkunniga är av sådant innehåll
att, om det förverkligas, en avsevärd ökning av rättssäkerheten i förvaltningen
bör kunna påräknas. Med hänsyn till i huvudsak det nu anförda synes
det utskottet ej heller i förevarande hänseende erforderligt att lämna förvaltningsdomstolskommittén
ytterligare direktiv.

Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:432 och 11:521, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 april 1964

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Wikner, Ferdinand Nilsson,
Hilding, Hjorth och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, herrar
Östrand, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås, fröken Bergegren, herr
Larsson i Norderön och fru Kristensson.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1964
640418