Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1958

Utlåtande 1958:L1u24 - a

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1958

1

Nr 24

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av 23
kap. 7 § rättegångsbalken.

Första lagutskottet har till behandling förehaft en i andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 351 av herr Eliasson i Stockholm.
I motionen hemställes »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om ändring av den i 23 kap. 7 § rättegångsbalken angivna
gränsen för hämtning från femton kilometer till tjugo kilometer».

Såsom motivering för yrkandet åberopas i motionen, att det för Stockholms
del uppkommit vissa praktiska olägenheter av att det avstånd, inom
vilket hämtning till förhör under förundersökning i brottmål enligt förevarande
lagrum må ske, bestämts till femton kilometer; t. ex. Hässelby
strand och Segeltorp ligger på större avstånd från kriminalpolisens station,
där förhören regelmässigt hålles. Motionären finner det antagligt att en höjning
av det maximala avståndet för hämtning skulle medföra praktiska fördelar
även för vissa andra polisdistrikt. Med hänsyn till nu nämnda förhållanden
och då det i fråga om den enskildes intresse enligt motionärens
mening kan vara tämligen likgiltigt, om gränsen bestämmes till femton eller
tjugo kilometer, synes det motionären som om en ändring i enlighet med
yrkandet borde vidtagas.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om förundersökning i brottmål finnes i 23 kap. rättegångsbalken
samt i förundersökningskungörelsen den It) december 1947.

I 23 kap. 4 § rättegångsbalken har föreskrifter givits bl. a. därom att förundersökning
skall så bedrivas, att ej någon onödigt får vidkännas kostnad
eller olägenhet. Enligt 23 kap. 6 § rättegångsbalken må under förundersökningen
förhör hållas med envar, som antages kunna lämna upplysning av
betydelse för utredningen.

Beträffande förhör stadgas i 5 § förundersökningskungörelsen att förhör
skall, såvida icke därigenom förundersökningens behöriga gång motverkas
eller polisens eller åklagarens arbete avsevärt försvåras, hållas å tid och
plats, som antages medföra minsta olägenhet för den som skall höras. Förhör
skall också i övrigt anordnas så, att onödig tidsspillan för den hörde
undvikes. I paragrafen föreskrives vidare att den som skall höras bör, där så
1 Bihano till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 1 avd. Nr 2t

o

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 195S

kan ske och det ej linnes olämpligt med hänsyn till utredningen, i god tid
kallas till förhöret.

Enligt det lagrum — 23 kap. 7 § rättegångsbalken — vari motionären
föreslår ändring, må den som kallats till förhör men ulan giltig orsak underlåter
att hörsamma kallelsen, hämtas till förhöret, om våglängden mellan
den plats, som utsatts för förhöret, och den, där han har sin bostad eller
vid kallelsens mottagande uppehöll sig, ej överstiger femton kilometer.
Utan föregående kallelse må hämtning ske av den, som uppehåller sig inom
en väglängd av femton kilometer från förhörsplatsen, om undersökningen
avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och det skäligen kan befaras att
han ej skulle hörsamma kallelse eller i anledning av kallelse skulle genom
undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.

Rörande hämtning till förhör av den som skall höras såsom vittne eller
eljest utan att vara misstänkt för brott stadgas i 6 § förundersökningskungörelsen,
att sådan hämtning bör äga rum allenast när skäl av särskild vikt
föreligger för sådan åtgärd, såsom att förhöret icke eller endast med avsevärd
svårighet kan hållas på den plats, där den som skall höras befinner
sig, eller att vittne behöver inställas på viss plats för konfrontation eller på
brottsplats för prövning av vittnets iakttagelseförmåga eller till rekonstruktionsförsök
eller ock att med hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt särskild skyndsamhet är av nöden.

Den, med vilken förhör hålles under förundersökning, äger enligt 1 §
kungl. kungörelsen den 26 september 1947 om ersättning av allmänna medel
till personer som höras under förundersökning i brottmål erhålla ersättning
av allmänna medel för nödiga resekostnader ävensom, där han ej med
hänsyn till beloppet skäligen bör själv vidkännas kostnaden eller förlusten,
för nödiga kostnader för uppehälle samt för tidsspillan. Ersättningens belopp
skall bestämmas i överensstämmelse med vad som gäller för ersättning
av allmänna medel till vittnen vid domstol. Ersättning må emellertid ej utgå
om den hörde sökt avvika eller annorledes undandraga sig förundersökningen
eller på annat sätt försvåra sakens utredning eller om han genom att
falskeligen anmäla sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att han utan
att skälig anledning därtill förelegat blivit underkastad förhör. Ej heller må
ersättning utgå om skälig anledning till misstanke föreligger att den hörde
är skyldig till brottet eller medverkat därtill eller om eljest med hänsyn till
den hördes förhållande till saken ej är skäligt att ersättning gives.

Ur förarbetena till rättegångsbalken

Rörande frågan huruvida tvång skulle kunna tillgripas under förundersökningen
för att förmå den som skall höras att inställa sig erinrade processkommissionen
om att i vissa av Kungl. Maj:t fastställda instruktioner för polis -

Första lagutskottets utlåtande nr 2i år 195S

3

mästare givits denne rätt alt vid utfärdande av kallelse till inställelse förelägga
sådant äventyr för uteblivande, som enligt allmän lag ägde rum för
underlåtenhet att hörsamma kallelse till domstol, men att det i övrigt icke
funnes några bestämmelser i ämnet. Processkommissionen anförde vidare i
denna fråga:

Processkommissionen har ansett det för betryggande av undersökningens
effektivitet nödvändigt, att undersökningsförrättare utrustas med tvångsrätt
i förevarande hänseende, men lika med de äldre förslagen funnit vissa begränsningar
böra stadgas och därvid trott skillnad böra göras, allt eftersom
fråga är om förhör inför statsåklagare eller förhör inför polismyndighet.

Till förhör inför statsåklagaren skall, oberoende av brottets beskaffenhet,
envar, såväl den misstänkte som annan, vara skyldig att på kallelse komma
tillstädes endast med den begränsning, att sådan inställelse ej må fordras
av annan än den, som uppehåller sig i den stad eller eljest på visst mindre
avstånd från den ort, där förhöret hålles. Den som utan giltigt skäl underlåter
att hörsamma kallelse till inställelse skall kunna hämtas, bör att försäkra
sig om att den, emot vilken undersökning riktas, icke skall i anledning
av kallelse till förhör avvika eller undanröja bevisning har det synts
lämpligt, att statsåklagaren, när anledning är att befara sådant, må kunna
utan kallelse låta hämta honom till förhör.

Polismyndighet bör ock kunna till inställelse för sig kalla envar, som befinner
sig i den stad eller eljest inom visst mindre avstånd från den ort, där
förhöret hålles. Men skälig hänsyn synes kräva, alt förhör med annan än
den, emot vilken undersökning är riktad, företrädesvis hålles i hans hem
eller på hans arbetsplats, om det kan ske utan avsevärd olägenhet. Rätt att
använda tvång till inställelse synes icke böra tillkomma polismyndighet
emot annan än den, emot vilken undersökning är riktad, och jämväl beträffande
denne i regel blott om brottet är sådant, att därå kan följa straffarbete.
När det är av synnerlig vikt att den, som är misstänkt för brott, vara
ej kan följa strängare straff än fängelse, ofördröjligen höres, synes dock
hämtningsrätt böra kunna utövas även mot sådan misstänkt. Liksom i fråga
om förhör inför statsåklagaren bör misstänkt i vissa fall kunna hämtas utan
föregående kallelse.

Då enligt nu angivna regler tvångsmedel för åvägabringande av förhör
inför polismyndighet ej må användas mot tredskande, måste en utväg beredas.
För sådant fall har polismyndigheten ansetts böra anmäla saken för
statsåklagaren, som då skall äga att antingen själv hålla förhör med den
tvångsrätt, som tillkommer honom, eller förordna, att polismyndigheten må
låta hämta den som skall höras.

1 processlagberedningens förslag upptogs i 23 kap. 7 g ett stadgande av
samma lydelse som återfinnes i gällande lag. 1 motiveringen till stadgandet
anfördes:

Skall förhör med någon hållas å annan plats än den, där han uppehåller
sig, bör han i regel kallas till förhöret. Någon skyldighet att infinna sig till
sådant förhör bör dock ej föreligga, om våglängden mellan den plats, som
utsatts för förhöret, och den, där han har sin bostad eller vid kallelsens
mottagande uppehöll sig, överstiger ett visst avstånd, i förslaget bestämt
till femton kilometer, överstiger våglängden icke den sålunda angivna, bör,

4

Första lagutskottets utlåtande nr 2b dr 1958

om den som kallats utan giltig orsak underlåter att hörsamma kallelsen,
förhörsledaren äga att hämta honom till förhöret.

För säkerställande av utredningen kan stundom vara av vikt, att hämtningsmöjlighet
föreligger även utan föregående kallelse. Särskilt då det gäller
den för brottet misstänkte, kan ofta befaras, att han icke skulle komma
att hörsamma kallelse att inställa sig. Genom kallelse blir han varskodd om
att misstankar äro riktade mot honom och kan därigenom föranledas att
söka undanröja bevisning eller på annat sätt försvåra utredningen. I nu
antydda fall kan visserligen den misstänkte enligt bestämmelserna i 24 kap.
anhållas, men om tillräckliga skäl härtill ej föreligga, bör han kunna hämtas
till förhör. Även i fråga om annan än den misstänkte kan en kallelse
vara olämplig, t. ex. om han kan tänkas komma att varna den misstänkte
eller vara denne behjälplig med att undanröja bevisning. I 7 § andra stycket
har därför medgivits rätt att utan föregående kallelse hämta den som skall
höras, om det kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller i anledning
av kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt
försvåra utredningen. Stadgandet har ansetts böra avse allenast fall, då undersökningen
avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och gäller endast, om
den som skall höras befinner sig inom en väglängd av femton kilometer från
den plats, där förhöret skall äga rum. Den prövning, som bör föregå ett beslut
om hämtning i nu avsedda fall, är av den beskaffenhet, att den bör
verkställas av undersökningsledaren och icke anförtros åt polisman.

Yttranden över motionen

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionen från 1951 drs rätlcgångskommitté.

Kommitténs majoritet avstyrker motionen och anför som skäl för sitt
ställningstagande:

Reglerna om maximiavstånd för hämtning till förhör är uttryck för den
allmänna principen att förundersökning i brottmål skall så bedrivas, att ej
någon onödigt får vidkännas kostnad eller olägenhet. Huru maximiavståndet
än bestämmes, är det uppenbart att gränsfall uppkomma, då det kan te
sig omotiverat att hämtning ej må ske. I varje fall saknas anledning antaga
att en utsträckning av avståndet med fem kilometer innebär så stora praktiska
fördelar, att skäl finnes för den i motionen föreslagna lagändringen.

En minoritet inom kommittén förordar en utsträckning av avståndet för
hämtning till trettio kilometer och åberopar härvid att erfarenheten visat,
att det nu gällande maximiavståndet är för snävt tilltaget. Enligt samma
ledamöter av kommittén skulle förundersökningen kunna effektiviseras om
avståndet utsträcktes till trettio kilometer; med hänsyn till gällande regler
om ersättning av allmänna medel till personer som höres under förundersökning
förklarar de sig icke hysa betänkligheter mot en sådan utsträckning
av avståndet.

Första lagutskottets utlåtande nr 24 dr 1958

Framställningar till rättegångskonunittén

Utskottet har inhämtat, att vid olika tidpunkter förslag väckts hos 1951
års rättegångskommitté om ändring av det i 23 kap. 7 § rättegångsbalken
angivna avståndet.

I en av kriminalkommissarien A. V. Uhrbom, vilken är knuten till kommittén
såsom expert, den 29 oktober 1951 upprättad promemoria har sålunda
framhållits att det föreskrivna maximiavståndet borde omprövas. Det
anföres i promemorian:

Med den nu föreskrivna gränsen blir exempelvis förhållandet det, att en
person, som är boende i västra delen av Spånga församling inom Stockholms
stad, icke kan hämtas till förhör, som är avsett att hållas i kriminalpolisstationen
i Stockholm, dit alla kriminalutredningar för Stockholms del
centraliserats. Ännu större olägenheter torde uppstå inom de norrländska
polisdistrikten med deras stora avstånd.

En uppmjukning av bestämmelsen skulle måhända kunna kombineras
med skyldighet för hämtningsmyndigheten att sörja för vederbörandes återresa,
därest avståndet överstege 15 kilometer.

i skrivelse den 30 november 1951 i anledning av cirkulärskrivelse från
kommittén har Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalat, att 23 kap. 7 §
rättegångsbalken utan fara för rättssäkerheten torde kunna ändras så att
hämtning finge ske, då vederbörande uppehåller sig inom en våglängd av
fyrtio kilometer från den plats, där förhöret skall hållas. Föreningen har i
anslutning härtill anmärkt, att genom en sådan ändring skulle vinnas n
lättnad för förundersökningen, som vore önskvärd med hänsyn till de betydande
avstånd, som mångenstädes föreligger.

Föreningen Sveriges landsfiskaler har, likaledes i anledning av cirkulärskrivelse
från kommittén, ifrågasatt huruvida icke förevarande avståndsbegränsning
skulle kunna något modifieras. Såsom skäl härför har föreningen
anfört:

I stora delar av landet äro nämligen avstånden så stora och bebyggelsen
så gles att det endast undantagsvis torde inträffa att förhörslokaler finnas
att tillgå inom sådant avstånd att med nu gällande begränsning hämtning
till förhör kan ifrågakomma. Erfarenheten har sålunda visat att detta
tvångsmedel endast i ringa utsträckning kunnat användas på landsbygden i
Norrland, ett förhållande som i många fall inverkat menligt på utredningsresultatet.
En vidare gränsdragning i nämnda avseende beträffande Norrland
med dess särpräglade förhållanden torde vara av behovet påkallad.

I yttrande över föreningarnas skrivelser har riksåklagarämbetet ullalal,
att enligt ämbetets mening praktiska skäl talade för att avståndsbegränsningen
för hämtande till förhör modifierades.

0

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 195S

Slutligen har landsfogden i Norrbottens län i skrivelse den 30 april 1954
till kommittén rörande reglerna i 23 kap. 7 § anfört följande.

Tillämpningen av dessa regler har inom Norrbottens län medfört betydande
svårigheter på grund av länets stora ytvidd och ringa antal tätorter.
Som exempel kan nämnas, att landsfiskalen i Karesuando distrikt, som omfattar
6 270 kvadratkilometer, för närvarande icke har möjlighet att hämta
någon till förhör med undantag av dem som bo i själva Karesuando. Vid ett
sammanträde med landsfiskalerna i länet framkom, att en gräns på 60 kilometer
i stället för 15 vid hämtande till förhör bättre skulle motsvara kraven
på ett effektivt rättsförfarande.

Med hänsyn till att polisen regelmässigt använder personbil vid dessa förrättningar
måste olägenheterna av en 60-kilometersgräns bedömas som små.
Jag får därför hemställa, att 1951 års rättegångskommitté ville överväga, om
icke gränsen för hämtande till förhör borde utsträckas till 60 kilometer,
antingen generellt för hela riket eller i varje fall för Norrbottens län.

Utskottet

Enligt 23 kap. 7 § rättegångsbalken må den, som i anledning av förundersökning
angående brott kallats till förhör men utan giltig orsak underlåter
all hörsamma kallelsen, hämtas till förhöret, om väglängden mellan den
plats, som utsatts för förhöret, och den, där han har sin bostad eller vid
kallelsens mottagande uppehöll sig, ej överstiger femton kilometer. Vidare
gäller att den, som uppehåller sig inom en våglängd av femton kilometer
Irån den plats, där förhör skall hållas, må utan föregående kallelse hämtas
till förhöret, om undersökningen avser brott, varå frihetsstraff kan följa,
och det skäligen kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse, eller i
anledning av kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på annat
sätt försvåra utredningen.

I förevarande motion hemställes om sådan ändring av nyssnämnda regler
att gränsen för rätten att hämta den som skall höras sättes till tjugo kilometer.
Såsom motivering härför anföres att nuvarande regler för Stockholms
del medfört olägenhet i det att vissa av stadens delar ligger på större
avstånd än femton kilometer från kriminalpolisens station, där förhören
regelmässigt hålles. Även för vissa andra polisdistrikt skulle den föreslagna
ökningen av väglängden enligt motionärens mening medföra praktiska fördelar.
Motionären anser också att det för den enskildes intresse kan vara
tämligen likgiltigt om en dylik ökning sker.

Det är också utskottets uppfattning att skäl föreligger att nu genomföra
en ändring av förevarande regler, innebärande en utvidgning av ifrågavarande
avstånd. Detta måste uppenbarligen ske med beaktande av vad som
är ändamålsenligt med hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika
delar av riket. Härför erfordras en mera ingående undersökning än vad som

Första lagutskottets utlåtande nr 2h år 1958

7

hittills förekommit. Utskottet liar sig bekant att frågan om en utvidgning av
ifrågavarande maximiavstånd varit föremål för överväganden inom 1951 års
rättegångskommitté. Den lämpligaste ordningen för handläggning av förevarande
spörsmål synes utskottet vara att riksdagen fäster Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet på frågan och anhåller att Kungl. Maj:t, efter det frågan
underkastats ytterligare undersökning, för riksdagen framlägger förslag till
den lagändring, vartill undersökningen kan föranleda.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 351,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till
utsträckning av den i 23 kap. 7 § rättegångsbalken angivna
våglängden.

Stockholm den 27 mars 1958

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Lindblom, Per Olofsson, Lindgren,
Franzén, Arvidson och Alexanderson;

från andra kammaren: herr Rylander, fru Boman, herrar Onsjö, Jacobsson
i Sala, fru Löfqvist, herrar Eliasson i Stockholm, Andersson i Storfors
och fru Lidman-Frostenson.