Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1966

Utlåtande 1966:L1u23

r

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1966

1

Nr 23

Utlåtande i anledning av väckt motion angående tillämpningen av
svenska straffregler för utomlands begångna gärningar.

Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 696, av herr Ullsten. I motionen hemställes, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en utredning till
klarläggande av i vilka fall svenska straffregler är avsedda att tillämpas
även på gärningar begångna utom riket, samt om införande av en sådan
ordning under lagstiftningsarbetet att det beträffande varje ny straffbestämmelse
klart framgår hur långt dess tillämplighet i rummet är avsedd att
sträcka sig.

Motionen har remissbehandlats.

Gällande rätt

Frågan om i vilken utsträckning svensk straffrätt skall tillämpas regleras
i 2 kap. brottsbalken. I 1 § stadgas i enlighet med den s. k. territorialprincipen
att den svenska kompetensen omfattar alla i Sverige begångna brott.
Enligt 2 § första stycket, vilken bestämmelse är av särskilt intresse i nu
förevarande sammanhang, omfattar den svenska kompetensen vidare i enlighet
med den s. k. personalitetsprincipen alla av svensk medborgare begångna
brott. Med svensk medborgare jämställes i stycket utlänning med
hemvist i Sverige. Till dessa huvudregler fogas vissa särregler, vilka utsträcker
den svenska kompetensen till att omfatta vissa andra utlänningar, som
begått brott utom riket. I 4 § finnes bestämmelser om var brott skall anses
begånget. I viss utsträckning har det ansetts böra bero på en prövning av
förhållandena i de särskilda fallen, huruvida de svenska myndigheterna
skall göra bruk av sin kompetens. I 5 § stadgas därför för vissa fall att
åtal icke må väckas utan förordnande av Konungen eller den han därtill
bemyndigat. Vad gäller brott som begåtts utrikes är huvudregeln att åtal må
väckas allenast efter särskilt åtalsförordnande. För bl. a. sådant brott, förövat
av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt
intresse, får emellertid åtal väckas utan särskilt åtalsförordnande. Slutligen
föreskrives i 6 § att om den som begått brott utom riket undergått straff
eller annan påföljd för detta, han ej må åtalas utan förordnande av Konungen
eller den Konungen bemyndigat därtill.

Vad gäller spörsmålet om vilka gärningar som skall bedömas vara brott
när de förövas utom riket saknar svensk rätt generella bestämmelser. Härom
torde få hänvisas till den redogörelse för rättsläget som återfinnes i det
nedan återgivna interpellationssvaret.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 1 avd. Nr 23

2 Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1966

Frågans behandling vid 1965 års riksdag

I interpellation vid 1965 års riksdags vårsession ställde herr Ullsten frågor
angående straffbarheten i Sverige för utomlands företagna handlingar.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anförde i sitt svar den
5 mars 1965 bl. a. följande (AK prot. 1965 nr 10 s. 75—82).

Den sedan gammalt i Sverige gällande huvudregeln, som i princip oförändrad
har överförts till brottsbalken, säger att svensk medborgare eller
utlänning med hemvist i Sverige, som har begått brott utomlands, skall
dömas efter svensk lag och vid svensk domstol. Detsamma gäller under vissa
förutsättningar även i fråga om utlänning som finns i Sverige men inte har
hemvist här. För sistnämnda kategori uppställer brottsbalken bl. a. förutsättningen
att gärningen ej skall vara fri från ansvar enligt lagen i gärningsorlen.
Jag nämner detta, eftersom den tanken har skymtat i den allmänna
debatten att åtal i Sverige för brott utomlands borde få ske bara om straffbarhet
föreligger i båda länderna. Jag vill erinra om att en sådan ordning
skulle innebära att vi i princip helt avsäger oss möjligheten att ingripa mot
en svensk medborgare för handlingar utomlands, som är uppenbart rättsstridiga
enligt värderingarna i vårt land. Alltjämt har man exempelvis att
räkna med att våldshandlingar och förföljelser på grund av ras, religion,
politisk uppfattning och liknande motiv accepteras i vissa främmande stater.

Reglerna om den straffrättsliga kompetensen, som jag här har berört,
anger i vilken omfattning svensk domstol äger döma till brottspåföljd på
grund av brott. Generella bestämmelser om vilka gärningar eller typer av
gärningar som bedöms vara brott enligt svensk rätt, även när de begås utomlands,
finns inte. Det möter stora svårigheter att söka utforma sådana bestämmelser.
Man får gå till beskrivningarna av de olika brotten och de regler
om brott som ansluter till dessa. Det förekommer att brottsbeskrivningarna
uttryckligen inskränker det straffbara området till vad som sker i riket,
men detta är inte vanligt. Sådana brott som mord, dråp och misshandel,
stöld, bedrägeri och förskingring, skadegörelse och mordbrand är uppenbarligen
oberoende av några territoriella eller nationella begränsningar. Vid
andra brott är det tydligt att en begränsning gäller som grundas på en anknytning
till Sverige. Ämbetsbrotten kan inte begås av annan än den som
är svensk ämbetsman eller likställd med svensk ämbetsman. Brott mot
tjänsteman enligt vår lagstiftning, bl. a. bestickning, kan endast begås mot
svensk tjänsteman. Straffbestämmelser inom den näringsrättsliga lagstiftningen
brukar anföras som exempel på straffbud som gäller endast inom
landets gränser.

Beträffande en del brott kan det onekligen vara svårt att utan vidare
avgöra, om begränsning till svenskt territorium gäller. Många straffbestämmelser
blir det över huvud taget inte aktuellt att tillämpa på överträdelser
utomlands. Å andra sidan kan den ökande samfärdseln mellan länderna

3

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1966

aktualisera frågan om en tillämpning av ett straffbud utomlands i fall som
man inte har haft direkt anledning att förutse vid straffbudets tillkomst, då
andra förhållanden rådde. De bestämmelser som tillhör den centrala straffrätten
och som väsentligen är samlade i brottsbalken bygger i regel på kriminalpolitiska
värderingar som har mera allmän giltighet. Man kan därför
i allmänhet utgå från att tillämpningen av dessa straffbestämmelser inte är
territoriellt begränsad.

Lösningen av särskilda problem, som kan uppkomma när det gäller att
avgöra om territoriell begränsning råder i fråga om visst brott, har lämnats
till rättstillämpningen. Avgörandet tillkommer således i sista hand domstolarna.
Jag delar uppfattningen att denna ordning kan innebära vissa olägenheter.
Givetvis vore det mera tillfredsställande, om säkra hållpunkter
kunde lämnas för alla förekommande fall. Detta intresse bör uppenbarligen
mera beaktas, när straffbestämmelser i framtiden utformas. Jag har redan
tidigare haft anledning att uppmärksamma detta, och några aktuella lagstiftningsärenden
är direkt inriktade på spörsmålet. Särskilt inom trafikrätten
har frågan om tillämpligheten av svensk lag fått allt större praktisk
betydelse. Sedan en tid förberedes inom ramen för både det nordiska och
det europeiska lagsamarbetet en lagstiftning som bl. a. syftar till att närmare
precisera gränserna för vår trafikstraffrätt. Därvid är man inne på
tanken att begränsa tillämpningen av denna del av vår specialstraffrätt till
sådana fall då gärningen är straffbar även i det land där den begås.

Om svensk domstol äger döma över ett brott som har begåtts utomlands
i enlighet med vad jag nu har sagt, är det därför inte givet att åtal för brottet
skall väckas.

Först bör nämnas att svensk rätt upprätthåller den huvudprincipen att
Kungl. Maj :ts förordnande kräves, innan åtal kan ske i det enskilda fallet.
Föreskrifter härom finns i brottsbalken. Kungl. Maj:t kan delegera beslutanderätten
till annan myndighet. I enlighet härmed har överlämnats åt
riksåklagaren att besluta i viss omfattning. Riksåklagaren skall dock hänskjuta
frågan till Kungl. Maj :t, när anledning förekommer därtill. Genom
åtal sprövningen finns möjligheter att vid behov begränsa den vidsträckta
kompetens som tillerkännes svensk domstol. Den utomlands begångna gärningen
kan vara av sådan art att det framstår som meningslöst eller direkt
olämpligt att åtal väckes här. Gärningen kan vara sådan att straffrättsligt
ingripande inte är påkallat från svensk synpunkt. Politiska överväganden
eller processuella hänsyn kan föranleda att åtal inte bör äga rum inför
svensk domstol. Det kan slutligen saknas anledning att ingripa mot svensk
medborgare, om gärningen är straffbar enligt svensk lag men tillåten enligt
gärningsortens lag. På denna väg kan alltså hänsyn till den dubbla straffbarheten
vinna beaktande.

Jag vill understryka att den åtalsprövning som jag nu bär berört ej tager
sikte på att fastställa att brott föreligger enligt svensk lag. Prövningen avser,
1* —Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 1 and. Nr 23

4

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1966

om åtal för viss gärning kan anses påkallat och därför får ske. Denna åtalsprövning
gäller för det stora flertalet fall.

Det principiella kravet på särskilt åtalsförordnande enligt brottsbalken
har vissa undantag. Det viktigaste undantaget är att brott, som har förövats
utomlands av svensk medborgare eller medborgare i annat nordiskt land
mot svenskt intresse, får åtalas utan särskilt förordnande. Anmärkas må
att vår gamla strafflag, som gällde från år 1865, hade motsvarande undantag
från regeln om åtalsförordnande för brott av svensk medborgare. Nuvarande
ordning har alltså gammal hävd.

Har åtalsprövningen enligt brottsbalken resulterat i åtalsförordnande, ankommer
vidare åtgärder i åtalsfrågan på vederbörande åklagare. Han har
även att besluta i de fall då sådan åtalsprövning ej fordras, således bl. a.
då fråga är om brott av svensk mot svenskt intresse. Till grund för åklagarnas
hela verksamhet ligger den s. k. legalitetsprincipen i svensk straffprocess.
Denna innebär bl. a. att åklagare har en principiell skyldighet att tala
å alla brott som hör under allmänt åtal. Detta sägs uttryckligen i rättegångsbalken.
I överensstämmelse härmed fastslår rättegångsbalken också att förundersökning
skall inledas så snart anledning förekommer att brott som
hör under allmänt åtal har förövats.

Åklagarens allmänna åtalsplikt är emellertid underkastad inskränkningar.
Inom vissa gränser har åklagarna en diskretionär prövningsrätt i åtalsfrågan.
Detta motiveras bl. a. av att brottsbeskrivningar i åtskilliga fall måst
utformas relativt allmänt, varför det kan inträffa att gärningar som i och
för sig täcks av dessa beskrivningar framstår som så föga straffvärda att
åtal bör kunna underlåtas. Huvudbestämmelserna i ämnet, som finns i rättegångsbalken,
har ändrats i samband med brottsbalkens tillkomst. Genom
ändringen har i första hand möjligheten att underlåta åtal i fråga om bötesbrotten
vidgats. I detta sammanhang är av intresse att möjlighet har införts
att underlåta åtal även för allvarligare brott, om det av särskilda skäl är
uppenbart att påföljd ej fordras för att avhålla den misstänkte från vidare
brottslighet och att det ej heller eljest är påkallat att åtal väckes.

Sammanfattningsvis vill jag slutligen framhålla att domstolarnas och
åklagarnas uppgifter till sin natur är sådana att de många gånger ställs
inför svåra och grannlaga bedömanden. Detta gäller inom hela deras verksamhet
för efterforskning och beivrande av brott. Åtal och dom är mycket
allvarliga åtgärder såväl för den enskilde som för samhället. Till stöd för
åtal och dom måste krävas tillförlitlig utredning. De rättsvårdande organen
har därför lämnats befogenheter som gör det möjligt för dem att införskaffa
sådan utredning. Det slutliga avgörandet om brott föreligger ankommer på
domstolarna. Förfarandet hos domstolarna är omgärdat med regler för att
man skall nå en fullständig utredning. Mot denna bakgrund bör reglerna om
straffrättslig kompetens ses, vilka bygger på förutsättningen att domstol i
sista hand har att avgöra om gärning, som har begåtts utomlands, är ett

5

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1966

brott enligt svensk lag. I denna domstolarnas prövning ligger även bedömandet
i frågan om brott av svensk medborgare har begåtts mot svenskt intresse.
I debatten har gjorts gällande att detta bedömande borde lämnas till annan,
företrädesvis regeringen. Ett skäl för detta skulle vara att åklagaren då
kunde underlåta att vidtaga åtgärder för utredningen som rör den misstänkte.
Till detta vill jag, förutom de principiella skälen mot att regeringen
ges en sådan rätt, framhålla att även regeringen skulle i regel behöva utredning
angående omständigheterna i det enskilda fallet som underlag för prövningen.

Att svårigheter kan föreligga att bedöma om en straffbestämmelse avser
även gärningar begångna utomlands, är givetvis en olägenhet, som jag förut
har sagt. Jag har också framhållit att dessa problem sammanhänger med
den hastiga utveckling som har skett i samfärdseln mellan länderna och
som har ändrat förutsättningarna rid straffbestämmelsernas tillkomst. Dessa
svårigheter hör kunna nedbringas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Motionen

I motionen anföres efter viss redogörelse för gällande rätt och interpellationssvaret
att det uppenbarligen är synnerligen otillfredsställande att den
svensk, som reser utomlands, icke vet vilka svenska straffrättsliga regler
han är underkastad under sin utlandsvistelse. Vad gäller trafiklagstiftningen
är det enligt motionären ett angeläget krav att få klarhet om han har att följa
såväl vistelselandets som hemlandets regler, t. ex. beträffande alkohol i trafik.
Även på en råd andra områden, där värderingarna i hemlandet är annorlunda
än de i vistelselandet, kan den enskilde komma i en svår belägenhet.
Såsom exempel anför motionären de svenska reglerna om ärekränkning, som
i icke ringa grad inskränker yttrandefriheten. Härefter anföres följande i
motionen.

Olägenheterna av den nuvarande ordningen mildras i någon mån av gällande
åtalsregler. Å andra sidan är mindre tilltalande att svensken i utlandet
på detta sätt blir beroende av åtalsmyndighetens skälighetsbedömningar
i efterhand.

Vad i första hand erfordras synes vara att klara principer uppställes för
i vilka fall svenska straffregler skall gälla även för svenskars handlande i
utlandet. Det kan icke vara omöjligt att genom en utredning närmare klarlägga
rättsläget och utforma riktlinjer för den framtida lagstiftningen.

Vidare är det uppenbarligen föga tillfredsställande att som nu sker de
svenska lagstiftande instanserna antager nya straffbestämmelser av olika
slag, om vilkas territoriella räckvidd oklarhet råder. Det bör därför fordras
att det i varje särskilt fall avgöres om en ny straffbestämmelse är avsedd att
tillämpas även på utom riket begångna gärningar.

Att nu angiva vilka principer, som skall tillämpas på detta fält, låter sig
knappast göra. Mest tilltalande vore alt liksom i Danmark fordra att straffbarhet
i Sverige för utomlands förövad gärning skall föreligga endast om
gärningen också är straffbar i gärningslandet. Mot denna linje anförde dock

6 Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1966

statsrådet Kling i nyssnämnda interpellationsdebatt åtskilliga skäl. Om
denna grundregel visar sig ej kunna följas, måste andra vägar prövas.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning g 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionen från riksåklagarämbetet och juridiska fakulteten vid
Stockholms universitet. Härjämte har Sveriges advokatsamfund beretts tillfälle
att avgiva yttrande i ärendet. Riksåklagarämbetet och Advokatsamfundet
avstyrker motionen, medan fakulteten tillstyrker en utredning rörande
svenska straffbestämmelsers tillämpning på utomlands begångna gärningar.

Riksåklagarämbetet anför att den allmänstraffrättsliga frågan om svensk
strafflags tillämplighet i rummet var föremål för ingående överväganden
under förarbetena till brottsbalken och att balkens föreskrifter i ämnet bygger
på svensk rättstradition och i stort sett torde fungera tillfredsställande.
Vad gäller motionärens påstående att den enskilde blir beroende av åtalsmyndighetens
skälighetsbedömningar i efterhand erinrar riksåklagarämbetet
om att frågan om tillämpligheten av svensk lag icke är avhängig av någon
skälighetsprövning och att domstol i händelse av åtal självfallet har att fatta
ståndpunkt i detta avseende. Vidare nämner riksåklagarämbetet att domstol,
som finner att åklagarmyndigheten gjort en felbedömning vid den diskretionära
åtalsprövningen, jämlikt 33 kap. 4 § brottsbalken har möjlighet att
meddela påföljdseftergift. Slutligen bör enligt riksåklagarämbetet beaktas,
att frågan om den straffrättsliga kompetensen beträffande utomlands begångna
gärningar i praktiken endast undantagsvis torde vålla svårigheter
och att en utredning därför icke skulle få större praktiskt värde. Tillräckliga
skäl kan därför enligt riksåklagarämbetet knappast föreligga för den
föreslagna utredningen och inte heller synes det motiverat att belasta lagstiftningsarbetet
med en ordning, enligt vilken det beträffande varje ny
straffbestämmelse skulle fastslås om bestämmelsen skulle kunna tillämpas
även på utom riket begångna gärningar.

Advokatsamfundet, genom sin styrelse, anser det vara förenat med betydande
svårigheter att tillgodose motionärens önskemål. Styrelsen ansluter
sig till de synpunkter departementschefen givit uttryck åt i den del av interpellationssvaret
som återgivits i motionen. Att en utlandsresande svensk
inte i förväg vet i vad mån han utomlands kan begå gärning, som är straffbar
enligt svensk lag, utan att straffas efter sin återkomst till riket, kan styrelsen
inte finna vara ett i så hög grad otillfredsställande förhållande att det motiverar
den av motionären begärda utredningen. Därefter anföres i yttrandet.

Skulle den önskade utredningen komma till stånd och lyckas åstadkomma
ett klarläggande i frågan över hela det straffrättsliga fältet, torde ett sådant
klarläggande i praktiken knappast kunna tjäna den resande allmänheten
till större praktisk handledning än den i och för sig enkla huvudregel som
nu är intagen i 2 kap. 2 § brottsbalken. Denna regel synes i och för sig vara
väl ägnad att av den enskilde turisten tagas till rättesnöre: Vad som i Sverige

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1966 7

är ett brott, förblir i princip brott, även om gärningen begås utomlands. Den
särskilda åtalsprövningen ändrar inte principen och gör inte svensken i
utlandet »beroende av åtalsmyndighetens skälighetsbedömningar i efterhand»
i högre grad än i andra fall, då lagen genom att förutsätta en särskild
åtalsprövning bereder en felande medborgare möjlighet att undslippa lagföring.

I den mån motionen å andra sidan tar sikte på en ändring av stadgandet

1 2 kap. 2 § brottsbalken, kan en utredning givetvis vara av intresse.

Styrelsen uttalar vidare att skäl utan tvivel finnes både för och emot en
allmän regel att brott mot svensk lag, begånget utomlands, skall straffas i
Sverige endast om gärningen eller gärningstypen är straffbar i det främmande
landet. Efter att ha lämnat viss redogörelse för bakgrunden till
bestämmelsen om särskild åtalsprövning anför styrelsen följande.

De pågående internationella strävandena mot ett samarbete över gränserna
för bekämpande av brottslighet kan möjligen tänkas komma att ge
anledning till en översyn av reglerna i 2 kap. brottsbalken.

I brottsbalkens nu gällande lydelse ges i 2 kap. 2 § uttryck åt samma princip
som tidigare gällt i svensk straffrätt, åtminstone sedan strafflagens tillkomst
år 1864. Fram till brottsbalkens antagande hade tydligen ej yppats
något större praktiskt behov av ändring härvidlag och — såvitt styrelsen
känner till — ej heller under tiden därefter, trots den starka ökningen av
antalet utlandsresande svenskar.

De s. k. Polenresorna för något år sedan, vilka väl för övrigt inte får
betraktas som ordinära turistresor, företogs under speciella betingelser och
kan knappast ensamt motivera en utredning om ändring av huvudregeln i

2 kap. 2 § brottsbalken.

Styrelsen kan sålunda inte finna att en utredning i detta hänseende för
närvarande är påkallad.

Ej heller anser styrelsen det föreligga tillräckliga skäl för en utredning
om »införande av en sådan ordning under lagstiftningsarbetet att det beträffande
varje ny straffbestämmelse klart framgår hur långt dess tillämplighet
i rummet är avsedd att sträcka sig». En sådan ordning skulle, om den över
huvud taget kunde utan åtskilliga modifikationer genomföras, troligen komma
att betunga lagstiftningsarbetet i en omfattning som knappast uppväges
av det intresse som skulle motivera densamma.

Juridiska fakulteten nid Stockholms universitet ansluter sig till motionärens
uppfattning att det är synnerligen otillfredsställande, att en svensk
medborgare som reser utomlands icke vet vilka straffrättsliga regler som
han är underkastad under sin utlandsvistelse. Enligt fakultetens mening är
det ett elementärt rättssäkerhetskrav alt den enskilde skall ha möjlighet
skaffa sig kunskap om i vilken utsträckning han har att rätta sig efter svensk
strafflagstiftning i internationella sammanhang. Fakulteten uttalar vidare
att man kan diskutera lämpligheten av att svensk strafflag i så stor omfattning
som nu är tillämplig på gärningar utomlands, vilka icke är straffbara
enligt gärningsortens lag, av att svensk straffrätts tillämplighet faktiskt
avgöres genom åtalsprövning av Kungl. Maj :t och riksåklagaren samt av att

8

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1966

domstolspraxis utvecklat sig därhän, att flertalet bestämmelser i trafikbrottslagen
anses ha giltighet utomlands.

Vad gäller motionärens förslag om utredning rörande bestående lagstiftnings
innehåll i hithörande avseenden kan en sådan utredning enligt fakulteten
ha två syften och härom anföres i remissyttrandet följande.

Den kan för det första utgöra ett försök att med gängse rättsvetenskaplig
metod fastställa innehållet i gällande rätt och utmynna i prognoser rörande
domstolarnas bedömning av olika tänkta fall och kanske också i rekommendationer
till domstolarna att förfara på visst sätt vid tillämpningen av gällande
lag. En väl genomförd sådan undersökning kan få stor praktisk betydelse
för rättstillämpningen. Det förtjänar nämnas, att vid Stockholms universitet
en rättsvetenskaplig undersökning av svensk straffrätts tillämplighet
har påbörjats av en yngre forskare. Hur värdefull en sådan undersökning
än kan vara, kan den emellertid — vare sig den göres av en vetenskapsman
eller en kommitté — icke utmynna i något auktoritativt avgörande om gränserna
för svensk straffrätts tillämplighet. Det är ju nämligen domstolarna
som har att på eget ansvar tillämpa gällande lag. Endast genom ny lagstiftning
eller genom en praxis hos högsta domstolen, som täcker ett stort antal
typsituationer, kan auktoritativt besked erhållas angående lösningen av nu
svårbedömda tillämpningsfrågor. Det sagda hindrar givetvis icke, att ett
försök till kartläggning av nu gällande rätt skulle kunna vara av stort värde.
En utredning kan emellertid, för det andra, avse, förutom kartläggning av
gällande rätt, förslag till reform av lagstiftningen. Troligen skulle f. ö. ett
försök till kartläggning klart visa, att gällande lag är behäftad med vissa
bristfälligheter. Fakulteten vill emellertid i detta sammanhang erinra om
att till de praktiskt mest betydelsefulla problemen i detta sammanhang hör
spörsmålen rörande trafikförseelser, som begås i ett för trafikanten främmande
land, och att dessa frågor — beträffande trafikregler och beivrande
av trafikförseelser i internationella sammanhang — behandlas dels i Europarådet
och dels genom underhandlingar mellan de nordiska länderna. Fakulteten
anser det visserligen vara angeläget att en utredning göres rörande
svensk strafflags tillämpning, men det synes dock lämpligast att avvakta
utvecklingen på trafikstraffrättens område, innan en sådan undersökning
igångsättes. Under alla omständigheter måste en sådan undersökning samordnas
med lagstiftningsarbetet inom trafikstraffrätten.

Motionärens andra förslag, nämligen att det beträffande varje ny straffbestämmelse
bör klart framgå hur långt dess tillämplighet i rummet är
avsedd att sträcka sig, är enligt fakultetens mening välmotiverat. Emellertid
står det icke utan vidare klart hur detta skall genomföras, och fakulteten
anför i denna del:

En relativt enkel åtgärd är att rekommendera de lagstiftande organen att
vid strafflagstiftning i största möjliga mån beakta frågan om de föreslagna
bestämmelsernas tillämpningsområde. En sådan rekommendation vill fakulteten
tillstyrka. Att gå längre och kräva, att frågan om tillämpningsområdet
obligatoriskt skall lösas vid varje tillfälle, då en ny straffbestämmelse antages,
är emellertid icke möjligt utan att en utredning av nu gällande regelsystem
företagits och eventuellt erforderliga lagreformer genomförts. Lösningen
av problemen om tillämpningsområdet för enstaka nyskapade straff -

9

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1966

bestämmelser är nämligen beroende av hur de för tillfället gällande generella
lagreglerna om svensk strafflags tillämplighet i rummet är beskaffade och
tillämpas och hur rättspraxis i detta hänseende behandlar straffbestämmelser
av olika slag och med olika utformning.

Sedan dessa mera allmänna problem utretts, återstår att överväga det
mera speciella problemet hur lagstiftningsproceduren skall anordnas, så att
tillämpningsområdet för varje straffbestämmelse blir klart angivet. Troligen
måste olika metoder användas för brottsbeskrivningar i brottsbalken och
straffbestämmelser i andra författningar, s. k. specialstraffrättsliga stadganden.
I fråga om de specialstraffrättsliga bestämmelserna kunde man
överväga att ge ett generellt lagstadgande av innehåll att en sådan bestämmelse
skulle anses avse endast gärningar, som begåtts i Sverige, om ej annat
klart framginge av stadgandets utformning. Beträffande brott enligt brottsbalken
måste förmodligen någon annan teknisk utväg användas.

Sammanfattningsvis anför fakulteten att den tillstyrker en utredning
rörande svenska straffbestämmelsers tillämpning på utomlands begångna
gärningar, en utredning som icke bör begränsas till en ren kartläggning av
gällande rätt och som bör beaktas eller företagas i samband med redan pågående
utredningar av vissa hithörande problem.

Utskottet

I förevarande motion upptas frågan om tillämpningen av svenska straffregler
på gärningar begångna av svenska medborgare utomlands. Svensk
rätt saknar generella bestämmelser om vilka gärningar som skall bedömas
vara brott även när de förövas utom riket. Beträffande vissa gärningar framgår
det emellertid av brottsbeskrivningen eller ligger det i sakens natur vilken
omfattning det straffbara området har. I andra fall åter har avgörandet
om territoriell begränsning råder i fråga om visst brott lämnats åt rättstilllämpningen.

I motionen uttalas att det är otillfredsställande att en svensk som reser
utomlands icke vet vilka svenska straffrättsliga regler han är underkastad
under sin utlandsvistelse, och motionären hemställer därför om en utredning
för att klarlägga omfattningen av det straffbara området. Motionären
framför vidare önskemål om att det vid antagande av nya straffbestämmelser
alltid klargöres hur långt deras tillämplighet i rummet är avsedd att
sträcka sig.

Frågan rörande straffbestämmelsernas territoriella räckvidd har fått ökad
betydelse genom den hastiga utveckling som har skett i samfärdseln mellan
länderna. Den omständigheten alt spörsmålet om en straffbestämmelses tilllämplighet
i vissa fall icke kan besvaras annorledes än genom domstolsavgörande
kan, som motionären framhåller, innebära olägenheter. Vad gäller
motionärens förslag att komma till rätta härmed genom en kartläggning avgällande
rätt må anmärkas att det på brottsbalkens område beträffande

10 Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1966

övervägande antalet gärningar ej torde föreligga oklarhet om huruvida de
är straffbara i utlandet eller ej. Inom specialstraffrätten däremot lär svårbedömda
frågor rörande tillämpligheten oftare kunna uppkomma. Det skall
emellertid beaktas att på den i förevarande sammanhang praktiskt mest betydelsefulla
delen av specialstraffrätten, nämligen trafikstraffrätten, frågan
om precisering av gränserna för dess tillämplighet är under behandling såväl
i Europarådet som inom det nordiska lagsamarbetet. På detta område
kan således förväntas att motionärens önskemål kommer att tillgodoses.
I övrigt är enligt utskottets mening de praktiska olägenheterna av att avgörandet
överlämnas åt rättstillämpningen, såsom ock framhållits i remissyttranden,
ej av den beskaffenhet att en särskild utredning är påkallad. Vad
därefter angår motionärens förslag att i ny lagstiftning dess tillämplighet
i rummet klarlägges har utskottet den uppfattningen att frågan bör
ägnas ökad uppmärksamhet. Chefen för justitiedepartementet har också
i ett interpellationssvar i ämnet förra året framhållit att intresset av säkra
hållpunkter för problemets bedömning i högre grad än nu bör beaktas när
straffbestämmelser i framtiden utformas. Utskottet förutsätter därför att de
av motionären berörda svårigheterna skall kunna nedbringas under det
fortsatta lagstiftningsarbetet. På i huvudsak nu anförda skäl har utskottet
funnit att något riksdagens initiativ i frågan ej är erforderligt.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion, II: 696, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 april 1966

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ernulf, Arvidson, Hjorth, Lundin, Ferdinand
Nilsson*, Schött, Helge Karlsson och fru Lilly Ohlsson;

från andr a kammaren: fru Gärde Widemar, herrar östrand, Svensson
i Vä*, fru Kristensson*, fru Löfqvist, herrar Martinsson, Jönsson i Malmö
och Sjöholm*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELT AB. STHLM 66
614658