Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1955

Utlåtande 1955:L1u22

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1955

1

Nr 22

Utlåtande i anledning av väckt motion angående en undersökning
av den inverkan de senare årens penningvärdeförsämring
haft på de i gällande lagstiftning ingående
fasta värdegränserna.

Första lagutskottet har till behandling förehaft en i andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 101, av herr Munktell m. fl. I motionen
hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om att Kungl. Maj :t måtte verkställa en undersökning om huruvida
de i gällande lagstiftning ingående fasta värdegränserna i så måtto påverkats
av de senare årens penningvärdeförsämring att justeringar av dessa kan
anses påkallade».

Motionärerna framhålla, hur den sedan år 1945 inträffade penningvärdeförsämringen
inverkat å skilda, i penningar fixerade värdegränser inom
lagstiftningen och hur man för att motverka denna inverkan höjt vissa sådana
gränser. Så har skett, framhålles det, icke endast vad angår skilda slag
av socialförmåner utan även beträffande i penningar bestämda värdegränser
inom andra lagstiftningskomplex. Enligt motionärernas mening finnas emellertid
alltjämt åtskilliga dylika gränser inom exempelvis arbetsrätten, straffrätten,
skatterätten och familjerätten, som icke blivit föremål’ för någon
höjning i takt med penningvärdeförsämringen. Ehuru motionärerna icke
finna det lämpligt eller möjligt att höja värdet av förekommande gränser
i alla de lagar och förordningar som ingå i nämnda rättsområden, framhålles
det dock som önskvärt, att ytterligare uppjusteringar övervägas. I motionerna
anföras även vissa exempel å lagrum där motionärerna finna så
höra ske. För att vinna överblick över vilken lagstiftning som påverkats av
penningvärdeförändringen i sådan utsträckning, att uppjusteringar av i
pengar bestämda värdegränser blivit påkallade, anse motionärerna det erforderligt
med en genomgång av i främsta rummet de författningar, som
tillkommit innan penningvärdeförändringen satte in efter det andra världskriget.

Lagregler innehållande i penningar bestämda värdegränser återfinnas i
skilda lagar och författningar. Här nedan må endast anföras vissa exempel
å sådana stadganden, hämtade såväl från de fält av lagstiftningen som särskilt
omnämnts i motionerna som från andra rättsområden.

Från familjerätten må nämnas, att enligt 8 kap. 3 § giftermålsbalken äger
make, å vars inkomst under ett kalenderår uppkommit besparing, att utan
upprättande av äktenskapsförord före utgången av följande år till andra
maken utan vederlag överlåta egendom till ett värde motsvarande högst
I Bihang titt riksdagens protokoll 1955.9 samt. 1 avd. Nr 22

2

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1955

hälften av vad som besparats, dock högst 5 000 kronor. Den sålunda i
penningar bestämda maximiregeln infördes år 1933 i lagrummet. I 13 kap.
12 § samma balk ges regler om bodelning i anledning av makes död. Är den
egendom som tillkommer den efterlevande maken ringa, äger denne enligt
detta lagrum att av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag ävensom
arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans
näring, även om därigenom arvingarnas lott skulle lida inskränkning. Vidare
stadgas, att den efterlevande så långt giftorättsgodset räcker, alltid
skall bekomma egendom till så stort värde, att den jämte egendom, som
enskilt kan tillhöra honom, uppgår till 6 000 kronor. En sålunda i penningar
bestämd maximiregel har funnits i lagrummet sedan år 1928. Gränsen drogs
då vid 3 000 kronor, men detta belopp har år 1952 höjts till 6 000 kronor.
Enligt 15 kap. 8 § föräldrabalken skola aktier, obligationer, skuldebrev och
andra sådana värdehandlingar nedsättas i öppet förvar i bank, om sammanlagda
värdet överstiger 2 000 kronor. Detta stadgande är oförändrat sedan
förmyndersltapslagens tillkomst år 1924. I 19 kap. 12 § samma balk ges
bestämmelser om arvode åt överförmyndare, vilket utgår i procent av den
omyndiges behållna årsinkomst. Enligt berörda stadgande utgår arvodet
med 1 procent, om årsinkomsten icke överstigit 200 kronor, och eljest med
2 procent, överförmyndaren äger dock icke av en omyndig i arvode uppbära
mera än 1 000 kronor. Även dessa värdegränser äro oförändrade sedan förmynderskapslagens
tillkomst år 1924.

Från skatterättens område må nämnas, att i flera skattelagar ges skattetariffer,
som anknyta till bestämda värdegränser. Så är förhållandet i 10 §
1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt, 11 § 1 mom. förordningen
om statlig förmögenhetsskatt, 28 § förordningen om arvs- och gåvoskatt och
9 § kvarlåtenskapsskatteförordningen. Även bestämmelserna om ortsavdrag
och beskattningsbar inkomst i 48 § 2 mom. samt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
ansluta sig till vissa lasta penningbelopp. I skatterätten ges
emellertid även exempel å i penningar bestämda värdegränser, vars förskjutande
icke skulle inverka på skattebeloppet. Som exempel kan nämnas
22 § 1 mom. tredje stycket arvs- och gåvoskatteförordningen. I denna
paragraf stadgas, att fastighet skall upptagas till sitt taxeringsvärde och att,
om sådant ej finnes åsatt, länsstyrelse skall åsätta särskilt värde. Enligt det
anmärkta stycket i paragrafen behöver emellertid sådan särskild värdering
ej goras, då egendomens värde uppenbarligen ej överstiger 5 000 kronor. I
55 § samma förordning ges bestämmelser om anstånd med inbetalande av
arvsskatt. Förutsättningen för att anstånd skall kunna medges är bl. a., att
skatten uppgår till minst 500 kronor. Varken 22 eller 55 § arvs- och gåvoskatteföi
ordningen har ändrats sedan denna förordnings tillkomst 1941.

b rån straffrätten må nämnas ett av motionärerna berört stadgande i 8 §
lagen angaende förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ux*sprungsbeteckning.
Enligt detta lagrum skall i vissa fall erläggas en straffavgift, då
varor beslagtagits enligt denna lag. Denna avgift utgår med 10 procent axvarans
värde, dock ej understigande 10 eller överstigande 500 kronor. Detta

3

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1955

stadgande har ej ändrats sedan lagens tillkomst år 1913. Vidare må nämnas
vissa regler om förfarandet vid förverkande av egendom i 17 § 2 mom.
lagen om straff för olovlig varuinförsel, 17 § första stycket lagen med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin
samt 6 § 2 mom. första stycket lagen om straff för olovlig varuutlörsel. I
dessa lagrum ges bestämmelser för sådana fall, då egendom tagits i beslag
men ansvarstalan icke kan föras mot någon, som tagit olovlig befattning
därmed. Åklagaren må då förordna att beslaget skall tills vidare bestå, varvid
den beslagtagna egendomen blir förverkad, om icke någon anmäler missnöje
däremot inom viss tid. Förutsättningen för att detta enkla förfarande
skall få användas är att egendomen ej utgöres av forslingsredskap och att
dess värde kan uppskattas till mindre än 100 kronor. De berörda stadgandena
i varuinförsellagen och lagen om olovlig befattning med spritdrycker
och vin infördes i samband med införandet av nya rättegångsbalken år 1946.
Motsvarande lagrum i varuutförsellagen härrör från denna lags tillkomst år
1949 och avfattades då efter förebild från varuinförsellagen. I 21 § 2 mom.
lagen om straff för olovlig varuinförsel, 22 § första stycket lagen med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin
samt 7 § 2 mom. första stycket lagen om straff för olovlig varuutförsel ges
bestämmelser om förfarandet då beslagtagen egendom är underkastad snar
förstörelse eller annan nedgång i värde. Egendomen må då, redan innan den
blivit förverkad, försäljas å offentlig auktion. För sådan försäljning erfordras
dock domstols tillstånd, om egendomens värde uppgår till 100 kronor
eller mera.

Som exempel från arbetsrättens område må nämnas 8 § kollektivavtalslagen.
I detta lagrum stadgas, att om arbetsgivare, arbetare eller förening
åsidosätter sina förpliktelser enligt kollektivavtal eller enligt kollektivavtalslagen,
vederbörande är skyldig att gälda uppkommen skada. Enskild arbetare
må dock ej ådömas högre skadestånd än 200 kronor. Detta stadgande
bar förblivit oförändrat sedan kollektivavtalslagens tillkomst år 1928.

Från associationsrätten kan nämnas, att enligt 2 § aktiebolagslagen må
aktiekapitalet i ett aktiebolag ej sättas lägre än till 5 000 kronor och enligt
3 § samma lag skola aktierna i ett bolag lyda å lika belopp, ej understigande
50 kronor. Dock må aktie även lyda å mindre belopp, lägst 10 kronor, om
det i aktiebolagsordningen bestämda aktiekapitalet icke överstiger 50 000
kronor. Angående utseende av revisorer i aktiebolag stadgas i 105 § första
stycket aktiebolagslagen, att minst två revisorer skola utses, då aktiekapitalet
eller maximikapitalet enligt bolagsordningen överstiger 500 000 kronor, och
i 107 § 1 mom. andra stycket samma lag, att minst en av revisorerna skall
vara auktoriserad revisor, då aktiekapitalet eller maximikapitalet enligt bolagsordningen
överstiger 2 000 000 kronor. I lagen om aktiebolags pensionsoch
andra personalstiftelser stadgas i 2 § tredje stycket, att bildande av pensionsstiftelse
ej må ske utan att till denna överföras minst 500 kronor. Träder
aktiebolag, till vilket hör pensionsstiftelse i likvidation, och utbetalas
under likvidationen pensionsbelopp till anställda, må avräkning härför göras

4 Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1955

å den fordran pensionsstiftelsen har hos aktiebolaget. Avräkning för sålunda
utbetalade pensioner får dock enligt 9 § tredje stycket samma lag ej göras
till högre belopp än intill vissa maximipensioner. Nu berörda stadganden
äro oförändrade sedan lagens tillkomst år 1937.

På processrättens område stadgas i 50 kap. 21 § rättegångsbalken, att
tvistemål i vissa fall må avgöras utan huvudförhandling i hovrätt. Så må
enligt paragrafens andra stycke ske, då målet rör allenast penningar eller
sådant som kan skattas i penningar och värdet av det varom talan fullföljts
ej uppgår till 1 500 kronor, under förutsättning att ej båda parter begära
huvudförhandling. Denna värdegräns höjdes år 1954 från 500 kronor till
1 500 kronor. Beträffande fullföljd av sådan talan från hovrätt till högsta
domstolen, som rör penningar eller sådant som kan skattas i penningar, gäller
att enligt 54 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken möjligheterna till
prövningstillstånd äro mera inskränkta, om värdet av vad part tappat i hovrätten
uppenbart icke uppgår till 1 500 kronor. Detta stadgande är oförändrat
sedan rättegångsbalken antogs år 1942. Enligt 54 kap. 17 § rättegångsbalken
gäller, att den som vill fullfölja talan mot hovrätts dom eller beslut
skall nedsätta 150 kronor i fullföljdsavgift och lika stort belopp till säkerhet
för den kostnadsersättning som kan komma att tillerkännas motparten.
Även detta stadgande är oförändrat sedan år 1942. Enligt 65 § utsökningslagen
skall från utmätning undantagas bl. a. nödiga arbetsredskap eller andra
nödiga lösören till ett värde av högst 1 000 kronor eller där gäldenären ej är
familjeförsörjare eller eljest har eget hushåll högst 400 kronor. Detta stadgande
är oförändrat sedan år 1945. Enligt en vid innevarande års riksdag
antagen lagändring (riksdagens skrivelse nr 59) höjas de utmätningsfria
beloppen med verkan från den 1 juli 1955 till 1 500 resp. 600 kronor. Enligt
67 § utsökningslagen gäller bl. a. att pension å rikets stat ej må utmätas,
förrän gäldenären är berättigad att lyfta denna, då utmätning med vissa inskränkningar
får ske. Detsamma gäller om annan pension eller livränta
som tillkommer gäldenär såsom vederlag för arbetsanställning och som förfaller
till betalning efter det gäldenären fyllt 55 år eller blivit arbetsoförmögen.
Beträffande annan pension eller livränta gäller att den är utmätningsfri
allenast i den mån som det gäldenären tillkommande beloppet icke överstiger
1 500 kronors årsränta. Detta stadgande infördes i utsökningslagen år
1927 och har sedan dess varit oförändrat.

Bland andra spridda privaträttsliga stadganden kan nämnas 17 kap. 4 §
handelsbalken. I detta lagrum ges bestämmelser om viss förmånsrätt för
löne- och pensionsfordringar. Samma förmånsrätt tillkommer aktiebolags
pensionsstiftelse för fordran hos aktiebolaget, i den mån fordringen motsvarar
pensionsfordring som utgår med förmånsrätt. Stiftelses förmånsrätt
gäller dock endast intill vissa maximerade pensionsbelopp. Dessa maximeringar
äro desamma som nämnas i nyssberörda stadgande i 9 § lagen om
aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser. — Vidare må nämnas
83 § försäkringsavtalslagen. I detta lagrum ges bestämmelser om brandförsäkring
och stadgas, att om brandskada åkommer personlig lösegendom, me -

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1955

5

dan den tillfälligtvis befinner sig å annan plats i riket än som angivits i försäkringsavtalet,
blir försäkringsgivaren ändock alltid skyldig att ersätta
egendomen intill ett belopp av 50 procent av försäkringsbeloppet, dock högst
3 000 kronor. Detta stadgande är oförändrat sedan försäkringsavtalslagens
tillkomst år 1927. — Skyldigheten att taga och vidmakthålla trafikförsäkring
är enligt 11 § trafikförsäkringslagen begränsad till vissa belopp. Dessa
belopp ha genom lagändring innevarande år blivit väsentligt höjda (riksdagens
skrivelse nr 99). — I 53 § gruvlagen stadgas att jordägaren är berättigad
till viss avgäld från gruvinnehavaren uppgående till 1 procent av värdet
av vad som uppbrutits och uppfordrats. Avgälden må dock ej för något år
uppgå till högre belopp än 5 000 kronor. Detta stadgande är oförändrat sedan
gruvlagens tillkomst år 1938.

En särskild typ av privaträttsliga stadganden, vari återfinnas i penningar
bestämda värdegränser, äro regler om ersättning för skador, uppkomna vid
transporter. I penningar bestämda maximiersättningar för sådana skador
återfinnas i 122 och 255 §§ sjölagen, 22 § lagen den 5 mars 1937 om befordran
med luftfartyg, 34 § järnvägstrafikstadgan samt 3 och 4 §§ förordningen
om postverkets ansvarighet för försändelser och medel, som mottagits
till postbefordran.

Utskottet. Den ovan lämnade exemplifieringen ger vid handen, att lagregler
innehållande i penningar bestämda värdegränser finnas spridda inom
vitt skilda rättsområden utan inbördes sammanhang. Det är givet, att i den
mån dessa stadganden tillkommit före den pa senare ar inträffade penningvärdeförsämringen,
de genom denna ha kommit att efter hand fa ett
annat materiellt innehåll än vad ursprungligen varit avsett. Beträffande
vissa stadganden lär väl detta visserligen sakna praktisk betydelse. Det finnes
nämligen regler såsom exempelvis de berörda paragraferna i smugglingslagstiftningen,
vilka mycket väl fylla sin uppgift, även om de värdegränser
som innehållas i lagrummen underkastas avsevärda förskjutningar.
I flertalet av de berörda lagstadgandena äro emellertid de i penningar bestämda
värdegränserna av väsentligare betydelse, och för dessa fall har alltså
penningvärdeförsämringen medfört, att stadgandena icke längre fylla
den uppgift som ursprungligen avsetts. Exempel på lagrum av denna typ
synas vara 8 § kollektivavtalslagen och 9 § tredje stycket lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser.

I åtskilliga fall ha uppjusteringar av gällande värdegränser gjorts genom
särskilda lagändringar. Exempel härå äro de vid innevarande års riksdag
gjorda höjningarna av maximiersättningsbeloppen enligt trafikförsäkringslagen
och av de utmätningsfria beloppen liksom den höjning som år
1952 gjordes i 13 kap. 12 § giftermålsbalken angående värdet av egendom
som efterlevande make äger utta av giftorättsgodset. I andra fall komma
värdegränser att höjas, då hela de lagstiftningskomplex, vari de innehållas,
ersättas av ny lagstiftning. Som exempel härå kan nämnas vissa värdegränser
i gällande banklag, vilka blivit böjda enligt den nya lag om bankrörelse,

6

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1955

som innevarande år antagits av riksdagen (prop. nr 3 bankoutskottets utlåtande
nr 5). Trots det lagstiftningsarbete som sålunda utförts och kan
väntas fortsätta ger emellertid redan den lämnade exemplifieringen vid handen,
att det gives åtskilliga i penningar fixerade värdegränser, vilka icke blivit
ändrade efter krigsslutet. Skäl kunna sålunda synas tala för att den av
motionärerna begärda undersökningen kommer till stånd. En sådan utredning
skulle emellertid bli ett omfattande företag. Skulle den verkställas med
anspråk på fullständighet skulle nämligen erfordras en genomgång av praktiskt
taget all gällande författningstext. Om utredningen icke skall inskränka
sitt arbete till att allenast kartlägga, var i penningar bestämda värdegränser
finnas, utan även framlägga förslag till lämpliga uppjusteringar,
måste den även ingå i saklig prövning av varje särskilt lagstadgandes funktion.
Man kan nämligen knappast tänka sig höjningarna genomförda så
enkelt, att varje värdegräns förskjutes lika mycket som med viss avrundning
motsvarar penningvärdets fall. Ändrade förhållanden och en ny syn
på de spörsmål som -regleras i den ifrågavarande lagstiftningen kunna nämligen
föranleda, att man nu önskar dra vissa värdegränser annorlunda än
då de ursprungligen infördes. Det kan t. ex. nämnas, att då man år 1954
höjde den värdegräns i 50 kap. 21 § rättegångsbalken, som omsluter de
tvistemål, vilka i vissa fall må avgöras utan huvudförhandling i hovrätt,
denna gräns höjdes från 500 till 1 500 kronor, ehuru penningvärdeförsämringen
endast motiverade en höjning till något över 1 000 kronor. Man
önskade nämligen då av särskilda skäl vidga möjligheterna att i hovrätt
avgöra mål på handlingarna. Skall den önskade utredningen kunna ta
ställning till frågor av detta slag som kunna uppkomma erfordras, att den
synnerligen ingående intränger i lagstiftningskomplex av det mest skiftande
slag, och den skulle behöva att för detta ändamål utrustas med särskild
sakkunskap på praktiskt taget alla samhällsområden, där lagregleringar
upprätthållas.

Med hänsyn till sålunda anförda synpunkter synes det opraktiskt och
skulle alltför mycket belasta den statliga utredningsapparaten att genomföra
en sådan undersökning som motionärerna önska. I stället bör det
alltjämt få ankomma på Kungl. Maj:t att, då påtagligt behov av justering
av värdegränser gör sig gällande på ett särskilt område, framlägga förslag
därom. Vissa höjningar av värdegränser kunna även förväntas ske genom
att större lagstiftningskomplex nydanas och det må även erinras om riksdagens
initiativmöjligheter, därest lagstiftningen på ett område skulle
komma att släpa efter i det hänseende varom nu är fråga.

7

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1955

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 101, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 mars 1955

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: fru Sjöström-Bengtsson, herrar Björnberg,
Lindgren, John Wiktor Jonsson, Franzén*, Theodor Johansson och Ollén;

samt

från andra kammaren: herrar Rylander, Landgren, Gustafsson i Borås,
Hedqvist, fru Johansson i Skövde, herrar Östlund, Ekström* och Andersson
i Björkäng*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.