Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1963

Utlåtande 1963:L1u20

Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1963

1

Nr 20

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skyldighet för åklagare
att i brottmål föra talan för försäkringsgivare m. fl.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 531 i första kammaren av herr Hanson,
Per-Olof, samt nr 641 i andra kammaren av herr Enskog och fröken
Elmén. I motionerna, som är likalydande, hemställes att riksdagen måtte
besluta att hos Kungl. Maj :t göra framställning om utredning angående
sådan ändring i rättegångsbalken att även den som på grund av försäkring
eller eljest inträtt i målsägandens rätt skall äga väcka talan utan stämning,
om rätten finner det lämpligen kunna ske, samt att åklagaren jämväl i dessa
fall skall vara skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra den
skadelidandes talan, om det kan ske utan olägenhet och hans anspråk ej
finnes obefogat.

Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa
till motionen II: 641.

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Gällande bestämmelser

Som allmän princip gäller enligt rättegångsbalken att mål angående privaträttsligt
anspråk, enskilt anspråk, som härflyter av en brottslig gärning,
betraktas som tvistemål och handlägges i den för sådana mål stadgade ordningen;
det är alltså anspråkets innehåll och ej dess grund som är avgörande
för frågan huruvida ett mål är att hänföra till tvistemål eller brottmål.
Emellertid ger rättegångsbalken möjlighet att i samband med ansvarstalan
upptaga och pröva enskilt anspråk i anledning av brott. Då ett sådant sammanförande
av ansvarsanspråk och enskilt anspråk äger rum, handlägges
båda anspråken enligt reglerna för brottmål. Bestämmelser i nu angivna
hänseenden återfinnes i 22 kap. rättegångsbalken. Lagen skiljer mellan två
olika grupper av enskilda anspråk, som kan sammanföras med ett ansvarsanspråk:
å ena sidan anspråk »som grundas å brott», å andra sidan anspråk
»i anledning av brott». Med anspråk »på grund av brott» förstås endast
anspråk av målsäganden mot tilltalad, som grundas på den brottsliga gärning
som lägges honom till last. Till anspråk »i anledning av brott» hänföres
dessutom alla slags anspråk, som äger något samband med det påstådda
brottet, vare sig det riktar sig mot den tilltalade eller mot någon
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 1 avd. Nr 20

2

Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1963

annan. Hit hör exempelvis den skadelidandes anspråk mot ett försäkringsbolag,
som meddelat ansvarighetsförsäkring.

Enligt 1 § nämnda kapitel må talan mot den misstänkte eller annan om
enskilt anspråk i anledning av brott föras i samband med åtal för brottet.
I fråga om rätt för den tilltalade eller annan, mot vilken målsäganden för
talan, eller för tredje man att till gemensam handläggning med åtalet väcka
talan skall enligt 4 § samma kapitel bestämmelserna i 15 kap. 5 § rättegångsbalken
äga motsvarande tillämpning. Detta innebär, att man i en
rättegång, vari ansvarstalan föres, kan förena alla slags anspråk, som har
det påstådda brottet till utgångspunkt, och detta gäller vare sig åtalet föres
av åklagaren eller endast av målsäganden. Jämlikt 22 kap. 5 § äger emellertid
rätten, när så befinnes lämpligt, förordna att talan om enskilt anspråk,
som upptagits till behandling i samband med åtal, skall avskiljas från brottmålet
och handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen. Sådant förordnande
kan meddelas vid såväl allmänt som enskilt åtal och på vilket
stadium av rättegången som helst, således även i högre rätt. Ej heller förutsättes
begäran från någondera partens sida; behörig hänsyn bör dock
tagas till parternas önskemål. Nedlägges eller avvisas eller förklaras målsäganden
ha förlorat sin talan, skall rätten enligt 22 kap. 6 §, om part yrkar
det, hänvisa det enskilda anspråket till särskild rättegång. Framställes ej
sådant yrkande, skall talan i målet anses förfallen.

Beträffande åklagarens befattning med enskilt anspråk gives bestämmelser
i 22 kap. 2 §. Där säges att, i fall då enskilt anspråk grundas å brott,
som hör under allmänt åtal, åklagaren är på målsägarens begäran skyldig
att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägande^ talan, såvida
detta kan ske utan olägenhet och anspråket ej befinnes obefogat. För
att målsäganden skall få effektiv möjlighet att utnyttja åklagarens hjälp
stadgas i samma paragraf, att undersökningsledaren eller åklagaren, om det
kan ske, i god tid före åtalet skall underrätta målsäganden, därest det befinnes,
att enskilt anspråk kan tänkas bli grundat på brottet. Önskar målsäganden
få anspråket upptaget i samband med åtalet, skall han anmäla anspråket
till undersökningsledaren eller åklagaren med uppgift å de omständigheter,
varå anspråket grundas. Då åklagaren enligt förevarande bestämmelse
utför målsägandens talan, sker det å tjänstens vägnar, och någon
fullmakt erfordras icke. Han äger icke betinga sig eller mottaga ersättning
för sin medverkan. Särskiljes de olika målen, upphör åklagarens behörighet
att utföra målsägandens talan. Fullföljer åklagaren talan i ansvarsfrågan,
äger han även fullfölja talan beträffande det enskilda anspråket. Däremot
är åklagaren ej behörig att fullfölja talan endast beträffande det enskilda
anspråket. Har den tilltalade fullföljt talan såväl i ansvarsfrågan som angående
det enskilda anspråket, är åklagaren behörig föra målsägandens
svarandetalan. Däremot föreligger ej sådan behörighet, därest den tilltalade
fullföljt talan allenast i fråga om det enskilda anspråket. Den omständigheten
att ansvarstalan ogillas medför ej att åklagarens behörighet förfaller.

Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1963 3

Vad slutligen gäller formen för väckande av talan om enskilt anspråk så
stadgas i 45 kap. 4 § andra stycket att, om åklagaren vill i samband med åtalets
väckande enligt 22 kap. väcka talan om enskilt anspråk på grund av
brottet, han skall i sin stämningsansökan uppgiva anspråket och de omständigheter
varå det grundas samt de bevis han vill åberopa. Åklagare
eller målsägande äger jämlikt 45 kap. 5 § andra stycket, sedan åtal väckts,
jämväl utan stämning mot den tilltalade väcka talan om enskilt anspråk
på grund av brottet. I sådant fall har emellertid rätten att pröva, huruvida
det med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finnes lämpligt
att talan väckes på detta formlösa sätt. Utfaller prövningen negativt, återstår
för målsäganden att instämma sin talan i vanlig ordning. Talan mot
annan än den tilltalade kan endast väckas genom stämning, och detsamma
gäller talan mot den tilltalade, som föres av annan än målsäganden.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande från riksåklagarämbetet, hovrätten för Nedre Norrland och Stockholms
rådhusrätt. Vid det av riksåklagarämbetet avgivna utlåtandet har
fogats yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö,
kanslichefen i Stockholms stads rätts- och polisdirektion, Föreningen Sveriges
landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler samt Föreningen Sveriges
landsfiskaler. Härjämte har tillfälle att avgiva yttrande över motionerna
beretts Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare och Svenska försäkringsbolags
riksförbund.

Motionerna har tillstyrkts av samtliga remissorgan utom hovrätten för
Nedre Norrland. Motionärernas framställning har jämväl biträtts av försvarets
civilförvaltning, som till utskottet avlåtit skrivelse i ärendet.

I flertalet av de avgivna yttrandena vitsordas, att i allt fall många underdomstolar
före det i motionen omnämnda högsta domstolens beslut (NJA
1962 s. 174) givit de i motionerna berörda bestämmelserna en så vidsträckt
tolkning, att talan om enskilt anspråk prövats i brottmål utan att stämning
därom föregått och med åklagaren som företrädare för den som framställt
anspråket även i sådana fall där sådant anspråk grundats, utöver å själva
brottet, å någon ytterligare omständighet såsom exempelvis överlåtelse av
skadeståndsanspråk.

Efter erinran om tidigare i flertalet underdomstolar tillämpad praxis
inom förevarande område anför riksåklagarämbetet:

Ämbetet kan [emellertid! ansluta sig till vad i motionerna framhållits därom
att den tillämpning av de ifrågavarande lagrummen vartill högsta domstolens
avgörande föranleder medför åtskilliga mindre önksvärda praktiska
konsekvenser. Ämbetet fäster därvid mindre avseende vid vad i motionerna
påpekats om de rent processuella olägenheterna med särskild förberedelse
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 1 avd. Nr 20

4

Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1963

röiande skadestandsanspraket i den ordning som är stadgad om handläggningen
av tvistemål. I den man anspråket är ostridigt eller avser föga invecklade
spörsmål torde nämligen det merarbete förberedelsen medför vara
föga tyngande; det är att beakta att, därest skadeståndsanspråket icke är
ostridigt eller om det kräver en mera ingående handläggning, detsamma
icke sällan av domstolen, om det väckts i brottmålet, skiljes från detta för
att handläggas i särskild ordning i enlighet med 22 kap. 5 § rättegångsbalken,
därvid åklagarnas befattning med anspråket upphör (jfr 22 kap. 2 § rättegångsbalken).
De praktiska olägenheter av betydelse ämbetet anser kunna
uppkomma hänföra sig till det förhållandet, att — utan möjlighet för försäkringsgivare
eller annan, som på grund av lag eller avtal inträtt i den
skadelidandes rätt, att i enkla och klara skadeståndsfall anlita åklagaren
för talans utförande — innehavaren av skadeståndsanspråket främst av
kostnadsskäl ofta drar sig lör att göra sin rätt gällande. Såsom i motionerna
antörts och också påpekats i några av remissvaren kunna därav föranledas
vissa icke önskvärda konsekvenser i fråga om möjligheten att använda
åläggande av skadestånd som ett medel i kampen mot brottsligheten. Därigenom
går, såsom Föreningen Sveriges landsfiskaler framhåller, ett _

särskilt i fråga om ungdomsbrottsligheten — värdefullt kriminalpolitiskt
instrument förlorat.

Vid övervägande av det anförda vill därför ämbetet — i likhet med vad
som gjorts i de bilagda remissyttrandena — tillstyrka att den i motionerna
föreslagna utredningen kommer till stånd. Ämbetet vill betona, att det givetvis
icke bör ifrågakomma att ålägga åklagaren skyldighet att föra talan om
enskilt anspråk i andra tall än då det kan ske utan olägenhet och anspråket
ej finnes obefogat. Ämbetet ansluter sig i övrigt i fråga om räckvidden av
ett blivande lagförslag till de synpunkter som statsåklagaren i Göteborg
framfört.

I det av riksåklagarämbetet omförmälda yttrandet av statsåklagaren i Göteborg
anföres bl. a. följande:

De skäl som anförts i motionen, får anses i hög grad bärande. Vid utformningen
av ett lagförslag bör dock beaktas, att bestämmelserna icke få en
räckvidd, som ej är avsedd. Skadegörelsen eller den omständighet, för vilken
ersättning begäres, bör sålunda ha sin grund i det åtalade brottet. Att ersättningskravet
överflyttats på annan person skall bero på författningsbestämmelser,
försäkringsavtal eller löneavtal, som träffats, innan brottet
törövats. Däremot synes det icke vara tillräcklig grund för en blivande regel,
att målsäganden efter brottet överlåtit sin fordran på annan person. Har
målsäganden på grund av brottet varit nödsakad att skaffa medel för att
täcka förlusterna, som uppkommit genom detta, torde han få göra det under
sådana former, att han icke överlåter sin fordran på skadestånd utan fortfarande
kvarstår som målsägande.

Landsfiskalsföreningen anför bl. a. följande:

Såsom motionärerna anfört har tidigare i betydande utsträckning förekommit
att åklagare för försäkringsgivares och andra genom brott indirekt
skadelidandes räkning utfört skadeståndstalan och att på sådan talan
skadeståndsskvldighet blivit ålagd. Enligt styrelsens erfarenheter har systemet
fungerat väl, och det torde varken ur rättssäkerhetssynpunkt eller på
andra grunder kunna andragas något mot en sådan ordning. Det måste befaras,
att försäkringsgivare och andra i motsvarande ställning, när möjlighet
icke finnes att genom åklagare föra skadeståndstalan, praktiskt laget helt

5

Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1963

kommer att avstå från att i anslutning till brottmål föra sådan talan. En sådan
utveckling är enligt styrelsens mening olycklig, da möjligheten att i
brottmål sdom ålägga den dömde att gottgöra genom brottet åstadkommen
skada, särskilt beträffande ungdomsbrottslingar, måste anses utgöra ett
värdefullt kriminalpolitiskt instrument. Såsom anförts i motionerna föreligger
även andra skäl, som talar för att försäkringsgivare och andra, som
inträtt i den genom brott direkt skadelidandes ställe, bör ha samma möjlighet
som den av brottsskada!! direkt drabbade att genom åklagare föra
skadeståndstalan. Det förefaller även motiverat att försäkringsgivare och
andra indirekta inålsägare i övriga i motionerna berörda avseenden kommer
i åtnjutande av de procedurlättnader, som tillkommer målsägare, som direkt
drabbas av skadan.

Landsfogdeföreningen, som delar motionärernas uppfattning, att det icke
torde föreligga några bärande sakliga skäl att ur procedursynpunkt göra
skillnad mellan målsägande som omedelbart drabbas av skadan och »den som
i anledning av försäkring eller annat förhållande inträtt i den skadelidandes
rätt», framhåller, att det ur kriminalpolitik synpunkt ofta kan vara av stort
värde att talan om enskilt anspråk i sådana situationer som här avses kan
föras utan stämning samt att det torde ha visat sig att försäkringsgi\are i
vissa fall föredrager att avstå från skadeståndstalan framför att nödgas
iakttaga den procedur som lagligen skall tillämpas.

Kanslichefen i Stockholms rätts- och polisdirektion, vilken anser det vara
synnerligen angeläget att den av motionärerna föreslagna lagändringen snarast
kommer till stånd, anlör:

Rätts- och polisdirektionen uppträder årligen som målsägande i ett stort
antal — omkring 70 — skadeärenden, avseende såväl person- som sakskador.
Många av dessa ärenden är av det slag, som avses i motionen. Det är i huvudsak
fråga om sådana fall, där rätts- och polisdirektionen till polisman, som
sjukskrivits på grund av våld eller misshandel som han utsatts för under
sin tjänsteutövning, enligt polislönereglementets bestämmelser utgivit oa\-kortade löneförmåner (med sjukpenningavdrag och beklädnadsbidrag).
Genom att till den sjukskrivne polismannen utgiva dessa avlöningsförmåner
inträder direktionen i dennes rätt till ersättning härtör av skadevållaren.

Rätts- och polisdirektionens talan i dessa ärenden har allt sedan den nya
rättegångsordningens tillkomst förts av åklagaren jämlikt 22 kap. 2 § rättegångsbalken.
Som framhålles i motionen har emellertid riksåklagaren i en
cirkulärskrivelse den 19 mars 1962 med anledning av ett beslut i högsta
domstolen förklarat, att åklagaren varken är förpliktad eller berättigad att
yrka ersättning till försäkringsbolag eller annan som ersatt skadan och tratt
i den skadelidandes ställe. Sedan dess har direktionen varit hänvisad till
att anhängiggöra dessa ärenden såsom civilmål genom särskild stämning,
varvid anhålles om gemensam handläggning av brottmålet och tvistemålet.

Detta nu tillämpade förfarande medför stora praktiska olägenheter tor
såväl parterna som för domstolen. Särskild stämningsansökan måste uppsättas
och direktionen har att inställa sig till huvudförhandling genom en
av sina tjänstemän till förfång för dennes ordinarie arbete. Härigenom uppstår
ökade kostnader, såväl för direktionen som för den tilltalade. För domstolens
del blir det extra arbete bland annat genom särskild delgivning och

6 Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1963

beslut om överflyttning m. in. Fördelarna ur praktisk synpunkt med det
tidigare tillämpade systemet ligger i öppen dag.

Ett i sammanhanget anmärkningsvärt förhållande är följande. Enligt
uttryckligt lagstadgande (lag 6 juni 1925 nr 179 om ersättning till polisman
*ar s^ac^a a kläder) skall domstol, på yrkande av åklagare, i samband med
atal för brottslig gärning, pröva om och till vilket belopp tilltalad, som orsakat
skadan, skall till polisdistrikt (statsverket) återgälda ersättning, som
enligt lagen utgivits eller kan komma att utgivas av polisdistriktet till polisman
för under utövning av polistjänst sönderrivna eller eljest skadade kläder.
Denna situation kan anses vara analog med den, att polisdistrikt åt
pohsmam som skadats under utövning av polistjänst, utgivit oavkortade
löneförmåner. I det ena fallet, då ersättningen avser stadens utlägg för skadade
kläder, har åklagaren att yrka ersättning åt polisdistriktet, i det andra
fallet, då ersättningen avser stadens utlägg för sjuklön, får icke åklagaren
yrka ersättning för detta åt polisdistriktet. I samma mål förekommer ofta
på en gång skador av bägge typerna. Åklagaren skall då i dessa fall yrka
ersättning för de utlägg staden haft för att ersätta klädesskador men icke
för de utlägg, som stadien haft för lön under sjuktiden. Bristen på enhetlighet
i handläggningen är uppenbart allt annat än tillfredsställande. Även
detta talar för att en ändring av gällande lag på sätt motionärerna föreslår
vore önskvärd.

De, ersättningsyrkanden som ifrågakommer är regelmässigt av enkel
karaktär och ostridiga. För åklagarens del torde en ändring alltså icke innebära
några olägenheter. Det bör noteras, att högsta domstolens beslut inte
torde grunda sig på några praktiska överväganden utan på en formal juridisk
tolkning av lagrummen.

I de övriga till riksåklagarämbetets yttrande fogade utlåtandena _ av

statsåklagarna i Stockholm och Malmö samt stads [iskals föreningen —
framhålles, att tidigare av vissa underdomstolar tillämpad praxis, vilken
ovan berörts, visat sig ändamålsenlig, varför en utredning i det av motionärerna
angivna syftet tillstyrkes.

Stockholms rådhusrätt yttrar bl. a.:

Rådhusrätten finner övervägande praktiska skäl tala för att i förevarande
hänseende skillnad icke göres mellan den så att säga direkta målsäganden
och den som inträtt i dennes rätt, desto mera som reglerna om partssuccession
i 13 kap. 7 § rättegångsbalken torde vara tillämpliga även i fall då målsäganden,
själv eller åklagaren, väckt talan om enskilt anspråk i brottmål.
Ur systematisk synpunkt förtjänar även erinras om den skyldighet som
föreligger för åklagare, att yrka ersättning jämlikt lagen den 6 juni 1925
om ersättning till polisman för skada å kläder. Rådhusrätten delar därför
de av motionärerna anförda synpunkterna angående lämpligheten av att
någon processuell skillnad icke göres mellan de båda fallen under förutsättning
att fråga är om talan som riktas mot den tilltalade i brottmålet.

Hovrätten för Sedre .\orrland, som anser att motionerna icke bör föranleda
någon åtgärd, anför i sitt yttrande:

Starka praktiska skäl talar för att åtal för brott och talan om enskilt anspråk,
som har samband med brottet kan prövas i samma mål. Reglerna i
22 kap. 1, 3 och 4 §§ rättegångsbalken gör detta möjligt.

I 2 § nyssnämnda kapitel stadgas skyldighet för åklagaren i brottmålet

Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1963 7

att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan om
enskilt anspråk »som grundas å brottet». Av förarbetena och det av motionärerna
angivna rättsfallet framgår, att det citerade uttrycket innebär ett
krav att anspråket skall grunda sig uteslutande på brottet. Detta synes för
övrigt följa av att endast målsäganden är berättigad att erhålla biträde av
åklagaren.

Ändamålet med bestämmelsen i 22 kap. 2 § rättegångsbalken torde främst
vara att bereda möjlighet för den som oförskyllt lidit skada genom brott att
få sin rätt till ersättning fastställd av domstol med minsta möjliga besvär
och kostnader.

Denna synpunkt kan knappast åberopas för att utvidga rätten att erhålla
åklagarens medverkan vid förberedande och utförande av talan om enskilt
anspråk även till den som enligt åtagande i försäkringsavtal eller eljest
gottgjort den skadelidande och därigenom inträtt i dennes rätt. Det måste
nämligen anses rimligt, att den som gör sådana åtaganden själv svarar för
de kostnader och olägenheter som är förenade med försök att återkräva det
utgivna beloppet av den skadevållande. De rättssubjekt, varom här är fråga,
torde också så gott som undantagslöst till sitt förfogande ha personal i vars
arbetsuppgifter ingår att sköta rättegångar.

Hovrätten kan icke heller finna några andra bärande skäl för att ålägga
de mångenstädes arbetstyngda polis- och åklagarmyndigheterna skyldighet
att i förevarande fall förbereda och utföra talan om enskilt anspråk.

Motionärerna åsyftar vidare en sådan ändring av rättegångsbalken att
förutom åklagaren och målsäganden även den som på grund av försäkring
eller eljest inträtt i målsägandens rätt skall äga utan stämning väcka talan
om enskilt anspråk mot den tilltalade i brottmål. I viss mån samma synpunkter
som ovan kan här anföras. Det torde sålunda icke kunna påstås,
att det för dessa parter skulle innebära några beaktansvärda besvär att upprätta
en stämningsansökan, därest de önskar föra regresstalan mot den tilltalade.

Visserligen synes, såsom framhållits i motionerna, vissa olägenheter i
fråga om målens formella handläggning kunna undgås med den föreslagna
ordningen för regressanspråkens anhängiggörande. Så långt hovrättens erfarenhet
sträcker sig, är emellertid mål om dylika krav icke särskilt vanliga.
Sedan genom 1962 års lag om allmän försäkring regressrätten mot den
skadevållande för utgiven sjukersättning borttagits, torde de ytterligare
minska i antal. Någon större betydelse kan därför icke tillmätas nyssnämnda
förhållande. En del av de fördelar som vore att vinna med den åsyftade
lagändringen synes för övrigt uppvägas av att de fall då det visar sig erforderligt
att särskilja det enskilda anspråket från brottmålet enligt stadgandet
i 22 kap. 5 § rättegångsbalken — ett förfarande som också innebär vissa
olägenheter — torde genom eu sådan lagändring komma att icke oväsentligt
öka.

Skäl kan också anföras för ett bibehållande av nu gällande regler på området.
Det formlösa förfarande för väckande av talan som stadgas i 45 kap.
6 § rättegångsbalken synes sålunda mindre ändamålsenligt, då det enskilda
anspråket även grundas på andra omständigheter än den brottsliga gärningen.
Det är uppenbarligen av största vikt för den tilltalade att erhålla eu
uttömmande redogörelse för dessa omständigheter i god lid före huvudförhandlingen
i målet. Hans intresse härav torde bäst tillgodoses genom bibehållande
av kravet på stämning.

8

Första lagutskottets utlåtande nr 20 är 1963

Advokatsamfundet tillstyrker på de skäl, som motionärerna anfört, den
begärda utredningen.

Häradshövdingeföreningen uttalar, att den vill instämma i de synpunkter
motionärerna anfört, samt anför därutöver bl. a. följande:

Genom att domstolarna på sätt ovan anförts i praktiken i stor utsträckning
tillämpat just den av motionärerna önskade proceduren kan fastslås,
att denna — även om den icke varit i överensstämmelse med lag — likväl
varit praktisk såväl för vederbörande rättsägare som för domstolarna. En
lagändring i den föreslagna riktningen kan så mycket mindre få några nackdelar
med sig som eu diskretionär prövningsrätt alltjämt skall förbehållas
både åklagaren och domstolen. Lagändringen skulle vara ägnad att stärka
målsägandenas rätt, vilket måste anses både psykologiskt och ekonomiskt
motiverat. Den av motionärerna uttalade viktiga synpunkten, att det framstår
som en primär reaktion då brott begåtts av gärningsmannen i mån av
lörmåga gottgör den genom brottet uppkomna skadan, gäller ju även efter
det att målsäganden lyckats överföra skadan på försäkringsbolag eller
annan. Den föreslagna proceduren kan icke komma att öka arbetsbelastningen
för domstolarna. Däremot kan det tänkas uppstå visst merarbete för
åklagaren. I allmänhet erhålles dock under förundersökningen utan särskild
arbetsinsats upplysning om överlåtelse av enskilt anspråk, som kan ha skett.
Därest sådan upplysning erhålles, synes den underrättelse som åklagaren
enligt 22 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken skall lämna målsäganden
i stället böra tillställas den, å vilken det enskilda anspråket övergått. Däremot
synes det icke böra åläggas åklagaren att verkställa särskild utredning
till utrönande huruvida överlåtelse av enskilt anspråk ägt rum. Enligt föreningens
mening bör den påyrkade utredningen snarast komma till stånd
och föranleda snabb åtgärd.

Stadsdomarföreningen biträder de i motionerna framställda yrkandena
men framhåller som angeläget, att åklagarna icke genom den förordade
ordningen betungas av utredningsarbete. Dessas skyldighet bör, enligt föreningen,
icke sträcka sig vidare än till att framföra yrkande, som kan förväntas
bli bifallet.

Försäkringsbolagens riksförbund yttrar:

Riksförbundet instämmer i vad motionärerna anfört och vill särskilt
understryka att det stora flertalet fall av skadeståndstalan varom nu är
fråga är av enkel natur och följaktligen regelmässigt icke behöver komplicera
brottmålens handläggning. Försäkringsbolagen anser det i princip
riktigt att föra ersättningstalan, enär åläggande för lagöverträdare att utgiva
skadestånd utgör ett viktigt komplement till det allmännas reaktion i form
av utdömande av straff. Denna uppfattning torde även — som motionärerna
hävdat — vara allmänt omfattad. De ersättningsskyldiga är emellertid
ofta obemedlade och en ersättningstalan resulterar då många gånger endast
i att målsäganden själv får svara för sina rättegångskostnader. Utan en
återgång till tidigare praxis, vilket icke synes vara möjligt utan lagändring,
torde försäkringsbolagen därför i fortsättningen föra ersättningstalan endast
i sådana fall där det kan bedömas som troligt afl åtminstone kostnaderna i
målet blir täckta av svaranden.

Försvarets civilförvaltning framhåller i sin ovan berörda skrivelse, att

9

Första lagutskottets utlåtande nr 20 är 1963

förvaltningen vid sin skadereglerande verksamhet å försvarets område i
stor utsträckning för regresstalan mot tilltalad. Därvid har särskild stämning
beträffande kronans enskilda anspråk icke behövt uttagas och åklagaren
har i stor omfattning utfört kronans talan. Detta förfaringssätt har medfört
betydande fördelar. Sedan förvaltningen erinrat om innebörden av ovan
berörda beslut av högsta domstolen anför förvaltningen:

Till följd härav nödgas civilförvaltningen antingen förordna tjänsteman
vid juridiska byrån att inställa sig vid domstolen för utförande av kronans
talan eller ock härför anlita advokat eller annat omhud å domstolens sammanträdesort.
I båda fallen uppkomma för utförandet av kronans talan
särskilda kostnader, vilka, om talan bifalles och den tilltalade har förmåga
att betala, innebära en extra belastning för den tilltalade i ekonomiskt avseende.
Om denne åter saknar sådan förmåga, blir resultatet av regressrättens
utövning, att dessa rättegångskostnader de facto komma att åsamkas
kronan. Det må därvid framhållas, att de regressanspråk, som av civilförvaltningen
göras gällande i nu åsyftade mål, i talrika fall avse jämförelsevis
låga belopp. Det förfarande, som numera erfordras för utkrävandet av
dylika anspråk, ter sig även såsom onödigt omständligt utan att därigenom
några fördelar ur rättssäkerhetssynpunkt kunna vinnas i jämförelse med
tidigare tillämpad praxis.

Sammanfattningsvis vill civilförvaltningen sålunda framhålla, att enligt
ämbetsverkets erfarenhet det processuella förfarande i fråga om talan om
enskilt anspråk, som tillämpas efter Högsta Domstolens avgörande, visat sig
medföra stora olägenheter såväl ur kostnadssynpunkt som med hänsyn till
det ökade arbete, som därigenom uppkommer för fastställande av kronans
rätt. Dessa olägenheter uppvägas icke av några påvisbara fördelar ur andra
synpunkter. Då en ändring av rättegångsbalkens regler på sätt motionärerna
avse skulle vara av betydelse för att underlätta den omfattande skadereglerande
verksamhet, som av civilförvaltningen bedrives inom försvarsväsendets
område, vill civilförvaltningen livligt tillstyrka bifall till motionerna.

Utskottet

I förevarande motioner hemställes om utredning i syfte att ernå sådan
ändring i rättegångsbalken, att även den som på grund av försäkring eller
eljest inträtt i målsägandens rätt skall äga väcka talan utan stämning, om
rätten finner det lämpligen kunna ske, samt att åklagaren jämväl i dylika
fall skall vara skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra den
skadelidandes talan, om det kan ske utan olägenhet och hans anspråk ej
finnes obefogat.

Till stöd för sin hemställan anför motionärerna, alt flertalet underdomstolar
torde alltsedan rättegångsbalkens tillkomst ha tillämpat de i motionerna
berörda stadgandena om möjligt att väcka talan om enskilt anspråk
utan särskild stämning och om åklagarens skyldighet att utföra sådan talan
icke blott med avseende å den som omedelbart tillfogats skada på grund av
brott utan även med avseende å allmänna försäkringskassor och dylika in -

10 Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1963

rättningar, som trätt i stället för den direkt skadelidande. Ett sådant förfarande
har enligt motionärerna visat sig praktiskt och ändamålsenligt
såväl från den skadeståndsyrkande partens som från domstolens synpunkt.
Även ur det allmännas sypunkt är det, framhåller motionärerna, en fördel
att i förekommande fall frågan om erläggande av skadestånd kan upptagas
i samband med meddelande av villkorlig dom.

Uti samtliga i ärendet avgivna yttranden, utom ett, har bifall till motionerna
tillstyrkts. Flera remissinstanser har betonat, att en ändring i den i
motionen angivna riktningen skulle medföra stora praktiska fördelar, varjämte
från vissa håll understrukits, att nu gällande regler för väckande och
utförande av talan om enskilt anspråk kan få till följd, att den som inträtt
i den direkt skadelidandes ställe avstår från att föra sådan talan, varigenom
ett värdefullt kriminalpolitiskt instrument kan gå förlorat i många fall.

Utskottet delar motionärernas och flertalet av remissorganens uppfattning,
att praktiska fördelar skulle kunna vinnas genom en utvidgning av
möjligheterna att väcka talan om enskilt anspråk utan särskild stämning
och av åklagarens skyldighet att utföra sådan talan. Enligt utskottets mening
synes en sådan ändring av berörda bestämmelser i rättegångsbalken ej behöva
medföra några beaktansvärda olägenheter. Jämväl från kriminalpolitisk
synpunkt är det önskvärt, att möjligheterna till samtidig prövning av
ansvarstalan och talan om enskilt anspråk vidgas. På grund av vad sålunda
anförts synes det utskottet angeläget, att förevarande frågor upptages till
prövning. Huruvida särskild utredning i saken är erforderlig, anser sig
emellertid utskottet ej ha anledning att ingå på.

Under hänvisning till det ovan upptagna får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 531
och 11:641, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
rättegångsbalkens bestämmelser om väckande och utförande
av talan om enskilt anspråk i anledning av brott blir
föremål för översyn i det uti motionerna angivna syftet.

Stockholm den 4 april 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist*, Arvidson, fröken Mattson,
herrar Hilding*, Wikner, Hjorth, Svanström och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Landgren, östrand,
Gustafsson i Borås, fru Löfqvist, herrar Johansson i Dockered, Edlund och
fröken Andersson i Strängnäs.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 03
312531