Första lagutskottets utlåtande nr 19

Utlåtande 1947:L1u19

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

11

Nr 19.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändrad sammansättning
av domstolarna vid behandling av trafikmål.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 122,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Jansson i Örebro ra. fl.,
hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
utredning av frågan om trafiksakkunnig sammansättning eller biträde i domstolarna
vid behandling av trafikmål.

I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

Frågan om avvikelse i vissa fall från den allmänna domstolsorganisationen
har ingående diskuterats av processlagberedningen i dess betänkande
med förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken m. m. (SOU
1944:10). Beredningen erinrade, att man härvid hade att särskilja två alternativ;
antingen inrättande av särskilda, i förhållande till den allmänna domstolsorganisationen
fristående specialdomstolar eller ock bibehållande av de
allmänna domstolarna med en viss förändrad sammansättning. I anslutning
härtill anförde beredningen till en början följande:

»Frågan om inrättande av specialdomstolar har från principiella utgångspunkter
vid flera tillfällen varit föremål för statsmakternas övervägande. Såsom
kommerskollegium framhållit i sitt yttrande till beredningen över en
inom beredningen utarbetad PM angående handläggning av handels- och sjöfartsmål
med tillhörande lagförslag upptogs denna fråga till behandling redan
av lagkommittén i dess år 1822 avgivna förslag till rättegångsbalk. Kommittén
ställde sig avvisande till tanken att undandraga vissa grupper av mål från
den allmänna rättsskipningen; denna uppfattning, som delades av statsmakterna,
ledde till att flertalet då förefintliga specialdomstolar genom särskilda
förordningar från förra hälften av 1800-talet indrogos och deras rättsskipning
överflyttades å de allmänna domstolarna.

Frågan om en särskild domstolsorganisations företräde framför de allmänna
domstolarna är uppenbart beroende av, huruvida de rättsskipningsuppgifter,
som föreligga inom ett visst rättsområde, kunna väntas bliva särskilt ur rättssäkerhetens
synpunkt på ett bättre sätt fullgjorda av en domstol med särskild
sammansättning än av allmän domstol. Till stöd för avvikelser från den
allmänna domstolsorganisationen har ofta åberopats, att de frågor, som förekomme
inom vissa rättsområden, rörde speciella förhållanden, varom ledamöterna
i en allmän domstol i dess vanliga sammansättning icke ägde tillräcklig

12

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

sakkunskap och erfarenhet. Lagkommittén framhöll i sitt nyssnämnda betänkande,
att av det förhållandet, att de allmänna domstolarna icke inom sig
besutte vissa specialkunskaper, icke följde, att ej varje sak skulle bliva tillräckligt
upplyst och utredd för att med rättvisa avdömas. Inhämtandet av
de upplysningar, som kunde vara av nöden från sakkunniga män, tillhörde
bevisningen; de sakkunnigas utlåtande vore egentligen icke annat än ett vittnesbörd
i saken. Sedan bevisningen på detta sätt blivit fulländad, tillkomme
det domaren att på grundval av alla upplysningar och omständigheter, som
förekommit, slita tvisten mellan parterna.

Till stöd för den ståndpunkt lagkommittén sålunda intog tala starka skäl.
Därest vissa mellan parterna omstridda frågor för sin utredning kräva särskild
fackkunskap, bör även denna del av bevisningen införas i rättegången
enligt reglerna om bevisning; i detta hänseende ifrågakomma särskilt bestämmelserna
i 40 kap. nya RB om bevis genom sakkunnig. Genom att så sker
kan den sakkunniges utredning bliva föremål för förhandling och granskning
från parternas sida och tillfälle lämnas till förebringande av motbevisning.
Att utredning av detta slag tillhandahålles domstolen av dess egna ledamöter
och utan någon granskning från parternas sida, kan ur rättssäkerhetens synpunkt
icke anses tillfredsställande. Beredningen kan på denna punkt till fullo
instämma i vad som yttrades i det vid 1823 års riksdag avgivna utskottsutlåtande,
vari behandlades frågan om upphävande av styrelseverkens domsrätt.
Enligt utskottet vore det icke överensstämmande med den svenska
rättegångsordningen, att enskildas rätt kunde komma att bero av ett mången
gång blott förmodat bättre vetande hos domaren än hos dem som med sakkännedom
vittnade.

Såsom ofta framhållits i den allmänna diskussionen är det ej heller behovet
av denna speciella sakkunskap, som numera åsyftas med inrättande av specialdomstol
eller upptagande i den allmänna domstolen av särskilda sakkunniga
ledamöter. Uti det yttrande, som beredningen den 30 april 1943 avgav
över ett av patentutredningen utarbetat förslag, innefattande bland annat att
vid handläggning av patentmål sakkunniga lekmän alltid skulle ha säte i
underrätten, har beredningen uttalat, att det ej vore möjligt eller ur processuella
synpunkter ens önskvärt att på denna väg ersätta den särskilda expertis,
varav behov i regel förelåge i mera invecklade mål av teknisk beskaffenhet.
Däremot kunde medverkan av sakkunniga bisittare i frågor, som rörde mera
speciella rättsområden, ur rättsskipningens synpunkt vara av värde på grund
av deras allmänna teoretiska och praktiska förtrogenhet med de ämnen, som
målet avsåge. Särskilt för utövande av den processledande verksamhet, som
ofta erfordrades för att uppkomna tekniska spörsmål skulle bliva allsidigt
belysta, kunde det vara av betydelse att sakkunskapen vore företrädd i själva
domstolen. Beredningen framhöll, att domstolen härigenom tillfördes ökade
förutsättningar att ur tekniska synpunkter bedöma processmaterialet; detta,
vore av stor betydelse särskilt i ersättnings- och andra uppskattningsfrågor.»

Efter att i fortsättningen ha betonat olägenheterna i organisatoriska och
andra hänseenden av inrättande av specialdomstolar uttalade beredningen
såsom sin åsikt, att en organisationsform som innebure det sakkunniga elementets
upptagande såsom meddomare i den allmänna domstolen vore den
utväg som i första hand borde komma i fråga i fall där det kunde befinnas
önskvärt att särskild sakkunskap vore företrädd inom själva domstolen.

13

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

Sedan beredningen sålunda från mera allmänna utgångspunkter behandlat
frågan om domstolsorganisationen för särskilda mål, övergick beredningen till
att närmare undersöka vissa fall där denna fråga ansågs vara särskilt aktuell.
Beredningen upplyste därvid att den övervägt att föreslå särskild domstolsorganisation
för handels- och sjöfartsmål och även utarbetat ett förberedande
utkast till lag härom. Utkastet hade inneburit att vid envar av rådhusrätterna
i Stockholm, Göteborg och Malmö skulle finnas särskilda avdelningar
för handläggning av handels- och sjöfartsmål, bestående av två lagfarna
samt tre handels- respektive sjöfartssakkunniga domare. Sedan utkastet i däröver
avgivna yttranden blivit föremål för viss kritik, hade beredningen emellertid
låtit hela frågan om medverkan av sakkunniga meddomare i handelsoch
sjöfartsmål förfalla.

Spörsmålet om särskild sammansättning av domstolarna vid behandling
av trafikmål upptogs överhuvud icke till behandling.

Den av processlagberedningen ifrågasatta lagen angående handläggning av
handels- och sjöfartsmål var avsedd att träda i stället för lagen den 20 juni
1905 om särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter vid behandling av
handelsmål, till vilken lag motionärerna i sin framställning hänvisat. Sedan
beredningen låtit sitt förslag förfalla har genom antagandet av lagen den 20
december 1946 om införande av nya rättegångsbalken bestämts att 1905 års
lag skall upphöra att gälla vid innevarande års utgång. Därefter komma följaktligen
handelsmål undantagslöst att gå till de allmänna domstolarna i
dessas normala sammansättning.

Även på ett par andra områden, där speciell domstolsorganisation för närvarande
finnes, torde denna inom kort komma att upphöra. Sedan straffrättskommittén
den 15 juni 1945 avgivit betänkande med förslag till ny lagstiftning
om ämbetsbrott av präst, har Kungl. Maj:t den 20 september 1946 till
lagrådet remitterat ett förslag till ändring i lagen om domkapitel, innebärande
bland annat, att domkapitlens domsrätt från och med den 1 januari 1949
skall överflyttas till de allmänna domstolarna. Straffrättskommittén hade
— med två reservanter — bland annat föreslagit att föreskrift skulle meddelas
om deltagande av prästerliga meddomare i hovrätt vid behandlingen
av vissa kyrkliga mål. Denna tanke — som mötte gensagor i flera yttranden
över betänkandet — upptogs emellertid icke av Kungl. Maj:t. Vidare må
erinras, att riksdagen i skrivelse den 14 april 1945, nr 134, hemställt att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning om krigsdomstolarnas avskaffande
i fredstid. För detta ändamål tillkallades sedermera en särskild utredningsman,
som den 17 december 1946 avgivit betänkande angående revision
av det militära rättegångsväsendet (SOU 1946:91). Utredningsmannen, som
utgått från att den militära rättsskipningen skulle övertagas av de vanliga
domstolarna, har i betänkandet berört bland annat frågan om ej detta borde

Utskottet.

14 Första lagutskottets utlåtande nr 19.

föranleda att militära ledamöter finge säte i allmän domstol i mål som för
närvarande skola upptagas av krigsdomstol. En sådan anordning har utredningsmannen
dock av flera skäl funnit olämplig.

Av den föregående redogörelsen torde ha framgått, att utvecklingen under
senare tid gått i riktning mot ett inskränkande av användningen såväl av
specialdomstolar som av sakkunniga meddomare i de allmänna domstolarna.
I likhet med processlagberedningen anser utskottet, att såsom allmän regel
bör gälla att om en viss i rättegång uppkommen fråga för sin utredning kräver
speciell sakkunskap, denna bör införas i rättegången enligt reglerna om
bevisning och icke genom medverkan av sakkunnig som erhåller säte i rätten.
I fråga om bevisningen äro i förevarande hänseende särskilt reglerna i
40 kap. nya rättegångsbalken om bevis genom sakkunnig av stor betydelse.
De allmänna bestämmelser, som enligt berörda kapitel gälla för anlitande av
sakkunnig, lära i de fall där behov därav må uppkomma utan olägenhet
kunna tillämpas även i trafikmål.

Slutligen torde det få anses ligga i sakens natur, att trafikfrågor äro en
alla medborgare i samhället berörande angelägenhet. Dessa frågor böra därför
ur alla trafikanters synpunkt avgöras så objektivt som möjligt. Detta
torde ske bäst och ur rättssäkerhetssynpunkt tillförlitligast med den sammansättning
domstolarna ha i rättegångsmål i allmänhet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 122, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 mars 1947.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Wagnsson, Ahlkvist, Ekströmer,
Kriigel, Löthner, Lodenius och Arrhén;

från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Olsson i Mellerud,
fru Gustafson, herrar Landgren, Gustafsson i Lekåsa, Österman, Andersson
i Mölndal* och Ljungqvist.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1947 Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

470901