Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1962

Utlåtande 1962:L1u19

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1962

1

Nr 19

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för att tillföra
domstolarna trafikteknisk sakkunskap.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 478 i första kammaren av herrar Edström
och Lundström samt nr 556 i andra kammaren av herr Carlsson i Stockholm
m. fl. I motionerna, som är likalydande, hemställes att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att frågan om införlivande av trafiktekniskt
sakkunniga vid handläggningen av trafikmål utredes.

Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa till
motionen II: 556.

Gällande bestämmelser m. m.

Vid sidan av de allmänna domstolarna finnes specialdomstolar, som handlägger
vissa slags mål, t. ex. vattenmål, jorddelningsmål och expropriationsmål,
vilkas bedömande anses kräva särskild sakkunskap. Behovet av fackkunskap
tillgodoses i dessa fall genom en särskild organisation av domstolen, varigenom
sakkunniga bisittare deltager i målens avgörande.

För vissa fall finnes bestämmelser om att de allmänna domstolarna skall ha
en särskild sammansättning, som avviker från den i allmänhet gällande. Genom
sådana bestämmelser tillföres domstolen särskild fackkunskap grundad på speciell
utbildning eller särskild erfarenhet inom visst verksamhetsområde. Här
åsyftas reglerna rörande sammansättning av underrätt i vissa patentmål, sjörättsmål
och tryckfrihetsmål. Liksom i specialprocessen ingår här det sakkunniga
elementet i domstolen.

Trafikmålen handlägges av de allmänna domstolarna. Några bestämmelser
om att domstol vid behandlingen av trafikmål skall ha särskild sammansättning,
i ändamål att inom domstolen tillgodose behovet av trafikteknisk sakkunskap,
finnes ej. Emellertid finnes vissa stadganden i rättegångsbalken
rörande anlitande av sakkunnig, vilka bestämmelser är tillämpliga även på
trafikmål. Redan under förundersökningen kan det visa sig erforderligt att
anlita sakkunnig då det gäller frågor, för vilkas bedömande särskild fackinsikt
kräves. Enligt 23 kap. 14 § rättegångsbalken äger undersökningsledaren
inhämta yttrande av sakkunnig. Om undersökningsledaren finner att sakkunnig
bör utses av rätten redan under förundersökningen äger han framställa begäran
därom. Även den misstänkte kan jämlikt 23 kap. 18 och 19 §§ framställa
begäran till undersökningsledaren eller till rätten om utredning genom sakkunnig.
Sedan åtal väckts har domstolen att jämlikt bestämmelserna i 45 kap.
11 och 12 §§ kontrollera huruvida det av åklagaren förebragta materialet är

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 1 avd. Nr 19

2

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1962

sådant att målet kan vid huvudförhandlingen bliva slutfört i ett sammanhang
samt att vid behov förelägga åklagaren att fullständiga förundersökningen
eller besluta att yttrande av sakkunnig skall inhämtas.

I 40 kap. rättegångsbalken gives regler om bevisning genom sakkunnig såväl
för de fall då domstolen antingen självmant eller efter framställning av part
tillkallar sakkunnig som för sådana fall då part anlitar egna sakkunniga. Enligt
bestämmelserna i nämnda kapitel äger rätten befogenhet att för prövning av
fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap, inhämta yttrande över
frågan av myndighet eller tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå
med yttrande i ämnet, eller också uppdraga åt en eller flera för redbarhet och
för skicklighet i ämnet kända personer att avgiva yttrande.

Historik

Frågan om domstolarnas behov av sakkunskap och formerna för tillgodoseendet
av detta behov behandlades av processkommissionen i dess betänkande
angående rättegångsväsendets ombildning (SOU 1926: 32). Processkommissionen
anförde i denna fråga bl. a. följande:

I rättegångar föreligga ej sällan till domstolarnas prövning frågor, vilkas
bedömande kräver särskilda insikter i ett eller annat fack. Hos domstolarnas
ledamöter, vare sig de rättsbildade eller nämndemännen, kunna ej förutsättas
erforderliga kunskaper för att träffa ett rätt avgörande i sådana fall. Den sakkunskap,
som erfordras, måste i någon form ställas till domstolens förfogande.

Detta kan ske så, att åt sakkunskapen beredes rum i själva domstolen, där
en eller flera sakkunniga bisittare taga plats och deltaga i målets avgörande.
För vissa grupper av mål är denna lösning den bästa. För att anordningen
skall vara lämplig, böra emellertid mål, som påkalla samma slags sakkunskap,
förekomma i så stor utsträckning, att en särskild organisation för dem är
motiverad, och den sakkunniges förmåga att göra en värdefull insats i rättsskipningen
såsom domare bör ej vara begränsad uteslutande till en speciell
sida av målet, utan han bör äga förutsättningar att i högre grad än lekmannadomare
i allmänhet bedöma målet i dess helhet. Inträffa dessa förutsättningar,
såsom fallet är beträffande handelsmålen, har en organisation med sakkunniga
bisittare i rätten sitt berättigande, och processkommissionen har beträffande
dessa mål förordat en sådan anordning i den utsträckning, vari den för närvarande
hos oss kan praktiskt genomföras.

Men för flertalet mål låter det sig ej göra att genom organisatoriska åtgärder
sammansätta domstolarna så, att de inom sig företräda erforderlig sakkunskap
i förekommande frågor. Redan mångfalden av de frågor, för vilkas bedömande
sakkunskap är påkallad, och den fortgående specialiseringen inom olika vetenskaper
och praktiska yrken förbjuda tanken härpå. Icke minst gäller detta
inom straffprocessen. För att endast framhålla några av de viktigaste fall, då
behov av sakkunskap gör sig gällande i brottmål, må erinras om rättspsykiatriska
frågor, rättsmedicinska eller rättskemiska frågor i misshandelsmål av
olika slag, frågor om äktheten av handlingar i förfalskningsmål, frågor av
teknisk natur i mål om intrång i patenträtt osv. I dessa och liknande fall vore
det varken lämpligt eller möjligt att genomföra en organisation med sakkunniga
bisittare i domstolen. Behovet av sakkunskap får i stället tillgodoses
genom att bevisning medelst sakkunniga förebringas i rättegången.

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1962

3

Genom lag den 7 juni 1934 om bevisning genom sakkunnig gjordes sakkunnigbeviset
för första gången till föremål för en mera allmän reglering i svensk
lagstiftning. Vid tillkomsten av lagen redovisade departementschefen i huvudsak
samma uppfattning som kommit till synes i processkommissionens ovan
intagna uttalande.

Nu gällande bestämmelser om sakkunnigbevisning överensstämmer i huvudsak
med innehållet i lagen den 7 juni 1934 om bevisning genom sakkunnig.

Liknande fråga vid 1959 års riksdag

Vid 1959 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion, nr 425, vari föreslogs
att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning avseende
möjligheterna att i gällande författningar infoga bestämmelser om införlivande
av trafiktekniskt sakkunniga i domstolarna vid handläggning av vissa trafikmål.

Första lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 6
år 1959) att motionen icke måtte föranleda någon riksdagen åtgärd. Utskottet
anförde härvid bl. a.:

Utskottet vill till en början framhålla, att det givetvis är angeläget, att ett
visst mått av trafikerfarenhet finnes representerat inom de domstolar som
dömer i trafikmål, i lika mån som det är önskvärt, att domstolarnas kunskaper
och erfarenhet omspänner alla övriga frågor, som underställes deras prövning.
Att trafikerfarenhet otvivelaktigt är av stort värde för domstolens ledamöter
vid handläggningen av trafikmål ligger i öppen dag, och utskottet saknar anledning
att utgå från annat än att denna uppfattning är allmänt omfattad.

När det sedan gäller att bedöma frågan huruvida behovet av sakkunskap
på detta område kan anses så framträdande, att det skulle kunna motivera en
särskild organisation av domstolarna vid handläggningen av trafikmål, torde
i första hand böra andragas något om de faktorer som föranleder trafikolyckor.
Under senare år verkställda utredningar synes utvisa, att den dominerande
olycksorsaken är den s. k. mänskliga faktorn och att olyckorna endast i mindre
utsträckning är beroende på fel hos fordonet och vägen. Vad sålunda framkommit
torde närmast giva vid handen, att behovet av teknisk sakkunskap i
trafikmål är förhållandevis begränsat. Inrättandet av en särskild domstolsorganisation
för en viss grupp av mål torde i enlighet med hittills tillämpade
grunder förutsätta att målen praktiskt taget alltid inrymmer moment för vars
bedömning särskild fackinsikt kräves. Då denna förutsättning icke föreligger
beträffande trafikmålen saknas skäl att från denna synpunkt föranstalta om
en särskild organisation av domstolen.

Frånsett de rent organisatoriska svårigheter, som ett förverkligande av motionärernas
önskemål skulle erbjuda, talar även andra omständigheter mot en
särskild domstolsorganisation för handläggning av trafikmål. Redan nu är
antalet motorfordon i vårt land mycket stort, och inom en nära framtid torde
en biltäthet av en bil per hushållsenhet ha uppnåtts. Detta förhållande synes
i icke ringa grad bidraga till att kunskap och erfarenhet rörande motorfordonstrafik
blir mera allmänt utbredd. Vidare bör i detta sammanhang beaktas, att
våra domstolar genom den sedan längre tid tillbaka höga frekvensen av trafikmål
nödvändigtvis måste ha förvärvat en icke obetydlig erfarenhet i trafiktekniska
spörsmål.

4

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1962

Utskottet vill slutligen framhålla, att nu gällande bestämmelser i fråga om
anlitande av sakkunnig erbjuder en tillfredsställande lösning i sådana fall, där
i trafikmål uppkommer fråga, vars bedömande kräver särskild sakkunskap.

Utskottet

I förevarande motioner ställes förslag om en utredning i syfte att trafiktekniskt
sakkunniga införlivas med domstol vid handläggning av trafikmål.
Frågan om en dylik utredning har som framgår av den ovan lämnade redogörelsen
prövats av riksdagen så sent som år 1959, varvid utskottet i sitt av
riksdagen godkända utlåtande på anförda skäl avstyrkte bifall till en i ämnet
väckt motion.

Såvitt utskottet kunnat finna, föreligger ej anledning till ändring i den
ståndpunkt riksdagen tidigare intagit till det genom motionerna upptagna
spörsmålet.

På grund härav får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 478 och II: 556, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 mars 1962

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Erik Svedberg, Arvidson*, fröken
Mattson, herrar Ferdinand Nilsson, Alexanderson, Wikner och fru Segerstedt
Wiberg*;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson,
herrar Östrand, Svensson i Vä, Keijer, Fröding* och fröken Bergegren.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

AB Rotopress, Stockholm 1962