Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

Utlåtande 1959:L1u19

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

1

Nr 19

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 15 och 52 §§ militära
rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472).

Genom eu den 20 februari 1959 dagtecknad proposition, nr 73, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen
fogade förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 15 och 52 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 15 och 52 §§ militära rättegångslagen den 30
juni 1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 §.

Hava flera bestraffningsberättigade
befattningshavare i skilda hänseenden
befälsrätt över samma personal,
må enligt Konungens bestämmande
åt en av dem uppdragas att ensam
utöva bestraffningsrätten.

Uppkommer fråga •— ------— den brottslige.

52 §.

Åklagare som — ---— ---förverkandepåföljd prövats.

Vill åklagaren---—---som yrkas.

Vad i 1 kap. 11 § rättegångsbalken Vad i 1 kap. 4 och 11 §§ rättegångssladgas
därom att rådhusrätt vid hu- balken stadgas därom att underrätt
vudförhandling i vissa brottmål är vid huvudförhandling i vissa brottmål
domför med en lagfaren domare äger är domför med en lagfaren domare
ej tillämpning i mål som avses i den- äger ej tillämpning i mål som avses
na paragraf. i denna paragraf.

1 Jiihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. lavd. Nr 19

2

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959. Om häradsrätts sammansättning
i mål, vari huvudförhandling påbörjats före nämnda dag, skall gälla vad i
äldre lag är stadgat.

Inledning

Riksdagens militieombudsman har i skrivelse den 24 februari 1958 till
Kungl. Maj:t hemställt om viss ändring i militära rättegångslagens regler
om bestraffningsrätten i disciplinmål. I skrivelse den 10 januari 1959 till
Kungl. Maj :t har militieombudsmannen även begärt jämkning av den i nyssnämnda
lag stadgade domförhetsregeln i mål vari talan mot beslut i disciplinmål
föres av åklagaren.

över den förstnämnda skrivelsen har efter remiss yttranden avgivits av
justitiekanslersämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge samt chefen för
försvarsstaben. Den sistnämnde har vid sitt yttrande fogat yttranden av försvarsgrenscheferna.

Bestraffningsrätten i disciplinmål
Gällande bestämmelser

I 12 och 13 §§ militära rättegångslagen finns bestämmelser upptagna om
vilka befattningshavare vid krigsmakten som äger bestraffningsrätt i disciplinmål.
Sådan rätt tillkommer bl. a. chef för regemente eller därmed likställt
förband vid armén av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass
och chef för skola som ej tillhör visst förband inom krigsmakten, där han
är av lägst sådan grad eller tjänsteklass som nyss nämnts. Enligt 12 § jämförd
med 8 § gäller såsom huvudregel, att den bestraffningsberättigade äger
utöva bestraffningsrätten allenast över personal som vid tiden för bestraffningens
åläggande står under hans befäl. I 15 § stadgas visst undantag från
denna regel i det att, då fråga uppkommer att i disciplinmål bestraffa någon
som endast för kortare tid eller för särskild tjänsteförrättning står under
befäl av viss bestraffningsberättigad befattningshavare, bestraffningsrätten
må på dennes begäran för särskilt fall i stället utövas av den som eljest
närmast äger bestraffningsrätt över den brottslige.

I det år 1946 avgivna betänkandet angående revision av det militära rättegångsväsendet
(SOU 1946: 91) anfördes i det avsnitt, som behandlade bestraffningsrätten
i disciplinmål, bl. a. att bestraffningsberättigad chef enligt
gällande bestämmelser ägde utöva sin bestraffningsrätt endast gentemot
personal, som stod under hans befäl. Befälsrätten kunde vara ständig eller
tillfällig. Tillfällig befälsrätt var stundom begränsad att gälla endast i vissa
särskilt angivna hänseenden, medan vederbörande personal i övrigt alltjämt
lydde under den som eljest hade befälsrätt över personalen. Detsamma gällde
då en avdelning av krigsmakten vore i vissa hänseenden inordnad under

Första lagutskottets utlåtande nr It) år 195!)

3

annan avdelning, exempelvis då en för ett truppslag gemensam skola vore
beträffande förläggning och underhåll hänvisad till visst förband inom truppslaget.
I sådant fall ägde förbandschefen befälsrätt över skolans personal i
frågor, som rörde förläggning och underhåll, medan befälsrätten i övrigt
tillkomme skolchefen. Enligt gällande bestämmelser torde även partiell befälsrätt
grunda bestraffningsrätt inom gränserna för befälsrätten, om behörighet
för utövande av bestraffningsrätt i övrigt förefunnes. I det nyss anförda
exemplet, då en för ett truppslag gemensam skola beträffande förläggning
och underhåll vore inordnad under visst förband inom truppslaget,
gällde således i anslutning till befälsrättens uppdelning mellan förbandschefen
och skolchefen, att bestraffningsrätten tillkomme den förstnämnde såvitt
gällde åsidosättande av anordningar rörande förläggning och underhåll
men i övriga hänseenden skolchefen under förutsättning att denne överhuvudtaget
vore bestraffningsberättigad. I betänkandet framhölls vidare att
såsom grundregel även framdeles borde gälla att med bestraffningsrätt utrustad
chef finge utöva bestraffningsrätten endast gentemot personal, som
stod under hans befäl. Allenast i vissa undantagsfall påkallade praktiska
hänsyn ett frångående av denna regel.

Militieombudsmannens framställning den 24 februari 1958

Militieombudsmannen har i sin förut omnämnda framställning bl. a. anfört
att enligt de av Kungl. Maj:t fastställda reglementena för vissa skolor
inom försvaret — det var här närmast fråga om skolor, som hade att ombesörja
för krigsmakten i dess helhet eller för viss försvarsgren eller truppslag
gemensam utbildning men som var förlagda till förband inom den lokala
organisationen — utbildningen vid skolan med däri ingående övningar och
försöksverksamhet skulle självständigt ledas av skolchefen under överinseende
av vederbörande försvarsgrenschef eller truppslagsinspektör. I vad
rörde inre tjänst och allmän ordning ävensom i förvaltningshänseende skulle
skolan däremot i princip vara underställd chefen för det förband, där
skolan var förlagd. I en del av de avsedda fallen föreskrevs att skolan skulle,
förutom i nyss angivna utsträckning, jämväl i disciplinärt avseende vara
underställd förbandschefen. Härmed hade uppenbarligen åsyftats att,
ehuru underställandet endast avsett områden som icke direkt berörde den
av skolchefen ledda utbildningsverksamheten vid skolan, den disciplinära
bestraffningsrätten över skolans personal skulle tillkomma förbandschefen
även såvitt gällde förseelser som begåtts i samband med den av skolchefen
ledda utbildningsverksamheten. Enligt uttalande under förarbetena till militära
rättegångslagen hade uttryckligen förutsatts att bestraffningsrätten
skulle ansluta sig till befälsrätten även i de fall där befälsrätten i skilda hänseenden
tillkomme olika chefer. Det torde vid sådant förhållande vara uppenbart
alt hithörande bestämmelse i rättegångslagen om att bestraffningsrätten
utövades gentemot personal som stod under den bestraffningsberättigades
befäl måste innebära att bestraffningsrätt vore för handen endast
inom det eller de områden, där vederbörande ägde befälsrätt gentemot per -

4

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

sonalen. Denna grundsats hade också kommit till uttryck i 15 § i rättegångslagen.
I betraktande av vad sålunda framhållits torde det vara klart att, om
en till visst truppförband förlagd skola vore i vissa särskilt angivna hänseenden
•— inre tjänst och allmän ordning samt i förvaltningshänseende — underställd
förbandschefen, medan skolchefen hade att självständigt leda verksamheten
vid skolan, bestraffningsrätten skulle utövas, om förutsättningar
härför i övrigt var för handen, av skolchefen i fråga om förseelser i samband
med utbildningen vid skolan och av förbandschefen såvitt gällde åsidosättande
av anordningar i de särskilda hänseenden i vilka skolan blivit
underställd denne. Lika uppenbart torde vara att undantag från denna ordning
icke kunde med laga verkan genomföras med mindre den reglering av
den disciplinära bestraffningsrätten som kommit till uttryck i rättegångslagen
kompletterades med för ändamålet erforderligt lagstadgande. Enligt
vad som framgått av inhämtade upplysningar måste praktiska skäl starkt
tala för en komplettering av rättegångslagen i det nu angivna hänseendet.
Det torde härvidlag vara tillräckligt att framhålla hurusom det uppenbarligen
många gånger måste ställa sig synnerligen vanskligt att avgöra huruvida
en begången förseelse närmast berörde själva utbildningsverksamheten vid
skolan eller något av de områden där befälsrätten tillkomme förbandschefen.

I anslutning till vad sålunda anförts har militieombudsmannen förordat,
att i 15 § rättegångslagen införes ett nytt andra stycke av innebörd att,
därest befälsrätten under annat förhållande än i första stycket angives är
i särskilda hänseenden fördelad å flera bestraffningsberättigade befattningshavare,
enligt bestämmande av Kungl. Maj :t kan uppdragas åt en av dem att i
alla förekommande fall utöva bestraffningsrätten över vederbörande personal.

En redogörelse för de över framställningen avgivna remissyttrandena
finnes intagen å s. 5 och 6 i propositionen.

D omförhetsfr ågan

Gällande bestämmelser

Enligt 1 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken, i lagrummens lydelse före den
1 januari 1959, gällde angående häradsrätts sammansättning att nämnd alltid
skulle medverka vid huvudförhandling i brottmål. Rörde mål allenast
ansvar för brott, varå icke kunde följa svårare straff än böter, och förekom
i målet ej anledning, att målsägande fanns, var häradsrätten domför med tre
i nämnden. I alla övriga brottmål bestod häradsrätten av ordförande och
fullsutten nämnd, d. v. s. nämnd bestående av minst sju och högst nio nämndemän.

På grund av de ändringar som vidtagits i angivna bestämmelser genom
lag den 29 augusti 1958 har häradsrätt från och med den 1 januari 1959 vid
huvudförhandling i brottmål följande sammansättning. Mål om ansvar för

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

5

brott, varå ej kan följa svårare straff än böter och vari ej förekommer anledning
att målsägande finnes, kan avgöras av ordföranden utan nämnd. I
mål om ansvar för brott, varå ej kan följa straffarbete eller avsättning, är
häradsrätten doniför med ordförande och tremansnämnd. I övrigt skall brottmål
avgöras av ordförande och fullsutten nämnd.

Med avseende å rättegången i militära brottmål gäller jämlikt 6 § militära
rättegångslagen att, där ej i nämnda lag eller eljest är särskilt stadgat,
vad om rättegång är i allmänhet föreskrivet skall lända till efterrättelse i
tillämpliga delar. Vidare skall enligt nämnda paragraf disciplinstraff i processuellt
hänseende anses lika med böter. Denna föreskrift har betydelse vid
tillämpning av förut angivna domförhetsregler. I mål, som rör brott med
disciplinstraff som högsta straff och i vilket anledning ej förekommer att
målsägande finnes, var sålunda vid tillämpningen av de tidigare gällande
domförlietsreglerna häradsrätt domför med tremansnämnd, medan vid tilllämpning
av nu gällande regler häradsrätt beträffande sådana mål är domför
ulan nämnd.

Militära brottmål kan komma under domstols prövning icke endast därigenom
att talan i dem omedelbart anhängiggöres vid domstolen utan även
därigenom att talan mot bestraffningsberättigad militär befattningshavares
beslut i disciplinmål fullföljes dit. Talan mot sådant beslut kan föras antingen
av den genom beslutet lagförde eller av vederbörande åklagare. I fråga
om det fall då talan fullföljes av den lagförde har i 51 § andra stycket
militära rättegångslagen meddelats särskilda domförhetsregler, enligt vilka
häradsrätt är och alltsedan lagrummets tillkomst varit domför med tremansnämnd.
Beträffande det fall då åklagare fullföljer talan, vilket enligt 52 §
andra stycket samma lag skall ske genom ansökan om stämning å den straffskyldige,
finns däremot i denna lag icke någon särskild domförhetsregel
såvitt angår häradsrätt. De allmänna domförlietsreglerna i rättegångsbalken
är därför att tillämpa i sistnämnda fall. Detta innebär att vid åklagares fullföljd
av talan häradsrätt före den 1 januari 1959 aldrig var domför utan
nämnd men numera, efter de förutnämnda ändringarna i domförhetsreglerna,
är domför utan nämnd därest å det brott talan avser icke kan följa svårare
påföljd än böter eller disciplinstraff, förutsatt att anledning saknas att
målsägande finnes.

Militieombudsmannens framställning den 10 januari 1959

I sin i det föregående nämnda skrivelse den 10 januari 1959 anför militieombudsmannen
alt del huvudsakliga syftet med de nya domförlietsreglerna
varit att i fråga om brottmål skapa likformighet mellan häradsrätternas och
rådhusrätternas domförhet. Detta syfte har också uppnåtts utom såvitt
angår mål som dragits under domstols prövning genom alt åklagare fullföljt
talan mot militär befattningshavares beslut i disciplinmål.

I skrivelsen anföres vidare:

Enligt de nya reglerna om rådhusrätts domförhet, vilka äro upptagna i
1 kap. 11 och 12 §§ rättegångsbalken och trädde i kraft den 1 januari 1959,

6

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

gäller följande. Vid huvudförhandling i mål om ansvar för brott, varå ej
kan följa svårare straff än böter (disciplinstraff) och där ej anledning förekommer
att målsägande finnes, är rådhusrätten enligt 11 §, liksom även tidigare
var fallet, domför med endast en lagfaren domare. Avser mål ansvar
för brott, varå ej kan följa straffarbete eller avsättning, är rådhusrätt domför
med lagfaren ordförande och tre nämndemän. I alla övriga brottmål
skall rådhusrätt vid huvudförhandling bestå av ordförande och fullsutten
nämnd. Jämlikt 51 § andra stycket militära rättegångslagen, i den ändrade
lydelse lagrummet har från och med den 1 januari 1959, skall då över beslut
i disciplinmål klagan föres av den lagförde rådhusrätt — liksom häradsrätt
•— vid målets prövning bestå av en lagfaren domare och tremansnämnd.
Före denna ändring skulle rådhusrätt i sådant fall bestå av tre eller högst
fyra lagfarna domare. Under den utredning som föregick ändringen uttalades
(SOU 1956: 28 s. 51) att då juristkollegial sammansättning i brottmål
eljest ersattes av nämnd det vore följdriktigt att så skedde även i förevarande
mål om prövning av bestraffningsbeslut. Beträffande mål vari åklagare
fullföljt talan mot sådant beslut skall enligt 52 § tredje stycket militära
rättegångslagen vad i 1 kap. 11 § rättegångsbalken stadgas därom att rådhusrätt
vid huvudförhandling i vissa brottmål är domför med en lagfaren
domare icke äga tillämpning. I mål som uppkommit genom nu omförmäld
talan av åklagare skulle på grund av sistnämnda bestämmelse i militära
rättegångslagen rådhusrätt före ändringen i rättegångsbalkens domförhetsregler
ha juristkollegial sammansättning. Efter ändringen skall rådhusrätten
däremot på grund av samma bestämmelse bestå av en lagfaren domare
med nämnd.

Militieombudsmannen framhåller sammanfattningsvis att i mål vari talan
mot beslut i disciplinmål föres av den lagförde såväl rådhusrätt som häradsrätt
skall utgöras av en lagfaren domare jämte nämnd men att i mål
vari talan mot sådant beslut föres av åklagare den skillnaden föreligger
mellan underrätternas sammansättning att för rådhusrätts domförhet kräves
medverkan av nämnd medan häradsrätt kan vara domför utan nämnd.
Den olikhet som sålunda föreligger mellan rådhusrätts och häradsrätts sammansättning
bör enligt militieombudsmannens mening bringas att upphöra
genom att 52 § tredje stycket militära rättegångslagen ändras på så sätt att
däri jämväl föreskrives att vad i 1 kap. 4 § rättegångsbalken stadgas om att
häradsrätt vid huvudförhandling i vissa brottmål är domför med en lagfaren
domare ej äger tillämpning i mål, vari talan mot beslut i disciplinmål föres
av åklagaren.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
TAndell, följande:

»I 12 och 13 §§ militära rättegångslagen har givits vissa allmänna regler
angående de befattningshavare som äger bestraffningsrätt i disciplinmål.
Såsom förut nämnts gäller härvid i princip att disciplinär bestraffning ej
får åläggas av annan befattningshavare än den som äger befälsrätt över den
felande. Från denna grundsats har emellertid av praktiska skäl måst göras

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959 7

\issa
att, då fråga uppkommer att i disciplinmål bestraffa någon som endast för
kortare tid eller för särskild tjänsteförrättning står under befäl av viss bestraffningsberättigad
befattningshavare, bestraffningsrätten i stället må utövas
av den som i vanliga fall närmast äger bestraffningsrätt över den felande,
därest den tillfällige chefen för särskilt fall gör framställning därom.

Den nyssnämnda principen att bestraffningsrätt förutsätter befälsrätt över
den felande torde äga tillämpning även då befälsrätten över viss personal
är i skilda hänseenden delad mellan olika bestraffningsberättigade befattningshavare.
Ett exempel på delad befälsrätt erbjuder "den situation, då en
för ett truppslag gemensam skola beträffande förläggning och underhåll inoidnats
under visst förband inom truppslaget. Beträffande förläggning och
underhåll är det förbandschefen som i det anförda exemplet utövar befälsrätt
över skolans personal, under det att befälsrätten i övrigt tillkommer
skolchefen. På motsvarande sätt skulle det alltså förhålla sig även med bestraffningsrätten.
I vissa av de av Kungl. Maj:t fastställda reglementena för
de av militieombudsmannen åsyftade skolorna har emellertid föreskrivits,
att skolan i disciplinärt avseende skall vara underställd förbandschefen.
Även i andra nu avsedda fall lär den ordningen tillämpas, att bestraffningsrätten
i dess helhet utövas av denne. En dylik ordning är enligt min mening
ändamålsenlig. Såsom militieombudsmannen framhållit måste det nämligen
många gånger vara vanskligt att avgöra huruvida en begången förseelse närmast
berör det område där befälsrätten tillkommer skolchefen eller det område
inom vilket förbandschefen äger befälsrätt. Det torde även ur andra
synpunkter innebära en fördel att bestraffningsrätten i dess helhet utövas
av en enda befattningshavare i fråga om den personal det bär gäller. Detta
i praktiken tillämpade förfaringssätt star emellertid icke i full överensstämmelse
med den i rättegångslagen knäsatta principen att bestraffningsrätten
följer befälsrätten. En lagändring i det syfte militieombudsmannen angivit
synes därför påkallad. Jag ansluter mig följaktligen i princip till militieombudsmannens,
av remissmyndigheterna i stort sett biträdda förslag samt
törordar i enlighet därmed att 15 § militära rättegångslagen kompletteras
med ett stadgande av i huvudsak den lydelse militieombudsmannen föreslagit.
Detta tillägg synes böra införas såsom ett första stycke i paragrafen.

Vad härefter angår den av militieombudsmannen berörda frågan om underrätts
sammansättning vid handläggningen av disciplinmål förhåller det
sig såsom militieombudsmannen påpekat så, alt i mål vari talan mot beslut
i disciplinmål föres av den lagförde såväl rådhusrätt som häradsrätt utgöres
av lagfaren domare med nämnd men att i mål vari talan mot sådant beslut
föres av åklagaren rådhusrätt är domför med nämnd medan häradsrätt
är domför utan nämnd, förutsatt att målet rör brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter eller disciplinstraff, och anledning saknas antaga att
målsägande finnes. Denna olikhet är tydligen icke sakligt befogad. Även
häradsrätt bör i sistnämnda slag av mål vara domför med nämnd, stor eller
liten. Jag tillstyrker därför militieombudsmannens förslag om ändring i fö -

8

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

revarande avseende. Ändringen torde kunna genomföras i enlighet med militieombudsmannens
förslag.

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1959.»

Lagrådet

Lagrådet har yttrat att vid den föreslagna lagen, som skall träda i kraft
den 1 juli 1959, syntes böra fogas en övergångsbestämmelse av innehåll att
om häradsrätts sammansättning i mål, vari huvudförhandling påbörjats före
nämnda dag, skall gälla vad i äldre lag är stadgat.

I propositionen har lagförslaget kompletterats med en övergångsbestämmelse
av det innehåll lagrådet förordat.

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag
och får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 73, måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 2 april 1959

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Per Olofsson, Franzén, Lindgren,
Per-Olof Hanson, fröken Mattson och herr Arvidson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Landgren, Hedqvist, fru Johansson,
herrar Onsjö, östrand, fru Boman och herr Fröding.

590615 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag