Första lagutskottets utlåtande nr 18 dr 1959

Utlåtande 1959:L1u18

Första lagutskottets utlåtande nr 18 dr 1959

1

Nr 18

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av
5 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken.

börsta lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 22 i första kammaren av herr Svcningsson och herr Ohlsson,
Ebbe, samt nr 21 i andra kammaren av herr Fröding m. fl. I motionerna, vilka
är likalydande, hemställes, att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av i kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken

Härigenom förordnas att 4 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken skall
erhålla följande ändrade lydelse.

5 §-

Nämndeman utses genom val.

Hör till tingslag mer än en kommun, fördelar rätten antalet nämndemän
mellan kommunerna i förhållande till deras folkmängd. Hovrätten må dock
efter framställning av rätten medgiva den jämkning av antalet nämndemän
kommunerna emellan som befinnes påkallad för att erforderlig ortskännedom
skall bliva företrädd inom nämnden.

Val förrättas---fullmäktige.

Då nämndeman — ---om valet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960.

Motionärerna motiverar denna hemställan med att den nu gällande regeln
alt antalet nämndemän skall fördelas mellan kommunerna i förhållande till
deras folkmängd med hänsyn till den fortgående avflyltningen från landsbygden
medfört en successiv nedgång av antalet nämndemän för glesortskommunerna.
Under åberopande av att detta förhållande kan medföra svårigheter att
tillgodose kravet på alt erforderlig ortskännedom finnes företrädd inom
nämnden föreslår motionärerna införande av en jämkningsregcl, avsedd att
medge en viss måttlig överrepresentation av nämndemän för glesortskommunernas
del.

Iiihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 1 avd. Nr 18

2

Första lagutskottets utlåtande nr 18 dr 1959

Beträffande de skäl, som motionärerna i övrigt anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Gällande bestämmelser

Allmän underrätt är på landet och i stad, som hör till domsaga, häradsrätt.
Tingslag är häradsrättens domkrets. En domsaga utgöres i regel av ett enda
tingslag. Om domsaga är mycket vidsträckt eller eljest synnerliga skäl därtill
föreligger, kan domsaga vara uppdelad i två eller flera tingslag. Om indelningen
i tingslag förordnar Konungen.

Enligt 1 kap. 5 § rättegångsbalken skall i varje tingslag finnas aderton
nämndemän. Erfordras flera nämndemän, tillkommer det Kungl. Maj:t att
bestämma deras antal. Beträffande mer än hälften av landets tingslag har bestämts
att antalet nämndemän skall vara högre än aderton. I nyssnämnda
lagrum föreskrives vidare, att häradshövdingen efter samråd med nämnden
skall fördela tjänstgöringen mellan nämndemännen och att fördelningen bör
ske så, att erforderlig ortskännedom är företrädd inom nämnden.

I 4 kap. 5 § rättegångsbalken stadgas, att nämndeman skall utses genom val
och att rätten, därest tingslag omfattar mer än en kommun, skall fördela antalet
nämndemän mellan kommunerna i förhållande till deras folkmängd; dock
att varje kommun skall utse minst en nämndeman.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna från hovrätten för Nedre Norrland och 1951 års
rättegångskommitté, varjämte tillfälle att yttra sig över motionerna beretts
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Svenska stadsförbundet och Svenska
landskommunernas förbund.

Remissinstanserna — med undantag av Föreningen Sveriges häradshövdingar
— avstyrker motionerna eller ställer sig avvisande till motionärernas
förslag om ändring av rättegångsbalken. Föreningen Sveriges häradshövdingar,
som ansluter sig till motionärernas önskemål om fylligare representation
i häradsnämnderna för gleskommunerna men icke anser sig kunna i
oförändrat skick tillstyrka den föreslagna lagändringen, finner att frågan bör
utredas.

Hovrätten för Nedre Norrland anför:

Största värdet av nämnds medverkan i dömandet torde få anses numera ej
ligga i den ortskännedom, som tillföres domstolen, utan bestå däri, att genom
denna medverkan allmänhetens förtroende för rättsordningen stärkes. Nämndens
viktigaste uppgift är att deltaga i bevisprövning och straffmätning. Härför
behövs ej någon ortskännedom.

Vid sidan av ortskännedom framhålles understundom personkännedom
som värdefull tillgång i nämnden. Beträffande båda dessa slag av specialkun -

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1959

3

skap gäller, att de ej alltid äro enbart av godo. De kunna ha sina risker. Man
kan nämligen ej bortse från att nära beröring med orts- och personförhållanden
kan medföra, att vederbörandes inställning till en viss fråga omedvetet
blir från början alltför ensidigt färgad. Den opartiskhet, som bör vara grundläggande
för all dömande verksamhet, kan sålunda komma i fara.

Behovet av att inom nämnden äga tillgång till särskild ortskunskap torde
för övrigt ej längre kunna tillmätas någon egentlig vikt. Tidigare olikheter
kommunerna emellan i seder och förhållanden försvinna alltmer. Utvecklingen
medför här som på andra områden en utjämning. Naturligtvis kunna
i en jordbruksbygd uppkomma frågor, som ej äro lika vanliga i t. ex. ett industrisamhälle,
och vice versa. Besitter domstolen ej erforderlig sakkännedom
för att avgöra ett visst spörsmål, får den emellertid tillföras sådan på samma
sätt som då särskild fackkunskap eljest erfordras. Nämndens uppgift är icke
och bör ej heller vara att tjänstgöra som någon slags sakkunniginstitution.

Beträffande nämndemännens i motionerna berörda sysslande med inskrivningsärenden
m. m., kan det naturligtvis — åtminstone i vissa trakter — ha
ett visst värde för allmänheten att på detta sätt hålla kontakt med domsagokanslierna.
Med den utveckling kommunikationerna fått och då inskrivningsdag
nu regelmässigt hålles i varje domsaga så ofta som en gång i veckan, har
emellertid beroendet av nämndemännen för uträttande av ifrågavarande slag
av ärenden avsevärt minskat. För övrigt ingå ej dylika privata åtaganden i
nämndemannauppdraget. Nämndemannen är i denna egenskap enbart domare.
Nämndens organisation och ställning bör bedömas helt från denna utgångspunkt.

1951 års rättegångskommitté har meddelat, att kommittén i yttrande till
Kungl. Maj:t den 29 november 1952 i den nu förevarande frågan uttalat följande
:

En föreskrift om fördelning av nämndemän mellan olika valkretsar bör
givetvis vara så avfattad, att den så långt möjligt är uppfyller kraven på skälig
rättvisa mellan valkretsarna och enkelhet vid tillämpningen. Ur dessa synpunkter
torde den gällande regeln att fördela antalet nämndemän i förhållande
till valkretsarnas befolkningstal vara den enda tänkbara. Att finna en
annan princip, som uppfyller nyss angivna krav, torde nämligen icke vara
möjligt. Att giva häradsrätterna möjlighet att av det ena eller andra skälet
göra undantag från den gällande bestämmelsen är enligt kommitténs mening
varken nödvändigt eller lämpligt.

Kommittén anför vidare följande:

Betydelsen av den orts- och personkännedom som kan finnas inom nämnden
bör icke överskattas. I det stora flertalet mål saknar denna kännedom
betydelse. I och med tätorternas tillväxt och glesbygdernas fortgående avfolkning
är det med nuvarande valsystem givet, att ett stort antal nämndemän
komma att företräda tätorter. Antalet mål från tätorter torde emellertid samtidigt
öka i sådan grad att tätorternas representation i nämnden icke kan anses
omotiverad. Med hänsyn till regeln att varje kommun dock skall utse minst
en nämndeman synes risk knappast föreligga att den rena landsbygden icke
blir behörigen företrädd inom nämnden.

4

Första lagutskottets utlåtande nr IS år 1959

Det torde vara omöjligt att tillskapa en enkel och rättvis regel för föixlelningen
av antalet nämndemän på annan grund än efter befolkningsunderlaget
inom valkretsarna. Den föreslagna regeln att överlämna åt hovrätten att bestämma
om jämkning av antalet nämndemän kommunerna emellan kan icke
anses lämplig, hland annat därför att det skulle vara risk för ojämnhet vid
bedömningen såväl inom varje hovrätt som hovrätterna emellan.

Kommittén, som anser de i dess yttrande den 29 november 1952 angivna
synpunkterna alltjämt äga giltighet, finner icke anledning frångå den ståndpunkt
kommittén intagit i nämnda yttrande och får således avstyrka ifrågavarande
motioner.

Föreningen Sveriges häradshövdingar erinrar om att de nya behörighetsreglerna,
som syftar till att en mycket stor del av målen skall handläggas med
endast tre i nämnden, i stor utsträckning omöjliggör för rättens ordförande
att tillse att ortskännedomen blir representerad i nämnden. Enligt föreningens
mening är det dock av vikt att den ortskännedom som kan tillföras domstolarna
genom nämnden i görligaste mån tillvaratages. Föreningen anser att det
är påkallat att öppna möjlighet till viss överrepresentation av nämnden för
gleskommunernas del men ifrågasätter lämpligheten av det i motionerna föreslagna
jämkningsförfarandet. Föreningen finner sålunda att det föreslagna
tillvägagångssättet skulle bli onödigt tungrott och anser lämpligare att jämkningsbeslut
skulle fattas av häradshövdingen efter samråd med nämnden och
jämväl efter hörande av berörda kommuner. I föreningens yttrande anföres
vidare följande:

I motionerna har föreslagits, att bestämmelsen i 4 kap. 5 § om att varje
kommun skall utse minst en nämndeman skall utgå såsom ej längre erforderlig
efter storkommunernas tillkomst. Föreningen är dock ej säker på att detta
antagande är oomtvistligt. Ännu finnas några befolkningsfattiga kommuner,
huvudsakligen ökommuner, som med tillämpning av huvudregeln kunna befaras
bli utan nämndeman, om antalet nämndemän skulle minskas med anledning
av de nya reglerna om 3-mansting.

Såsom av det föregående framgår har föreningen, som ansluter sig till motionärernas
önskemål om fylligare representation i häradsnämnderna för
glesbygdskommunerna, icke ansett sig kunna i oförändrat skick tillstyrka den
föreslagna lagändringen. De skäl som föreligga för ändring i vad som nu gäller
äro emellertid av den angelägenhetsgrad att frågan bör snarast utredas.

Svenska stadsförbundet uttalar följande:

Styrelsen är medveten om att en fortgående avflyttning från glesortskommuner
till tätortskommuner kan komma att medföra en viss nedgång av antalet
nämndemän för glesortskommunernas del. Å andra sidan torde emellertid
icke kunna förnekas att inflyttningen till tätorterna även leder till att antalet
dit lokaliserade civil- och brottmål ökar samtidigt som målen med mera
speciell anknytning till glesbygdsområden minskar. Genom befolkningsomflyttningen
synes därför även behovet av ortskännedom inom nämnden i vad
avser glesortsförhållanden komma att avtaga. Med hänsyn härtill kan enligt

Första lagutskottets utlåtande nr 18 dr 1959

5

styrelsens uppfattning en lagändring av den innebörd motionärerna föreslår
knappast anses berättigad. Härtill kommer att redan gällande regel om att
varje kommun skall utse minst en nämndeman torde i ej ringa mån utgöra
garanti för att erforderlig kännedom rörande glesortsförhållanden blir företrädd
inom nämnden. Styrelsen anser sig därför icke kunna tillstyrka motionärernas
förslag.

I Svenska landskommunernas förbunds yttrande anföres följande:

För handläggningen i häradsrätt av vissa till glesbygdsområden lokaliserade
mål är det utan tvivel värdefullt om i tjänstgörande nämnd både erforderlig
ortskännedom och förtrogenhet med lanthushållningsmål är företrädd. I
andra mål krävs annan sakkunskap. Inflyttningen till tätorterna torde på
grund av där rådande speciella förhållanden öka antalet dit lokaliserade civiloch
kriminalmål i hastigare takt än själva inflyttningen och i motsvarande
tempo behovet av med tätortsförhållanden väl förtrogna nämndemän. Med
hänsyn härtill synes det styrelsen tveksamt om en lagändring sådan som den
föreslagna är sakligt berättigad. I och för sig skulle denna icke säkerställa den
av motionärerna eftersträvade kompletterande orts- och sakkännedomen hos
nämnden. Enligt förslaget skulle vidare föreskriften om att varje kommun
skall utse minst en nämndeman försvinna. Härtill kommer att enligt förslaget
de judiciella myndigheterna utan att behöva följa någon i lagen fastslagen
fördelningsnorm och utan kommunernas vidare hörande ägde besluta om fördelningen
av nämndemansuppdragen kommunerna emellan, övervägande
skäl tala därför enligt styrelsens mening för ett avstyrkande av motionärernas
nu framlagda förslag.

Utskottet

Domsagorna består i regel av ett enda tingslag. Av landets 118 domsagor utgöres
sålunda 104 av ett tingslag, 13 av två tingslag och en domsaga av tre
tingslag. I varje tingslag skall enligt rättegångsbalken finnas 18 nämndemän.
Erfordras flera nämndemän i ett tingslag bestämmer Kungl. Maj:t deras antal.
Beträffande 92 av landets 133 tingslag har bestämts att antalet nämndemän
skall vara högre än 18. Enligt rättegångsbalken skall rätten fördela tingslagets
nämndemän mellan kommunerna i förhållande till deras folkmängd.
Från denna huvudregel gäller det undantaget att varje kommun skall utse
minst en nämndeman. Ifråga om fördelningen av de utsedda nämndemännen
till tjänstgöring föreskrives att denna verkställes av häradshövdingen efter
samråd med nämnden och att fördelningen bör ske så att erforderlig ortskännedom
är förträdd inom nämnden.

Motionärerna har framlagt ett förslag till ändring av rättegångsbalkens
regler för nämndemännens fördelning mellan kommunerna, innebärande att
vid sidan av huvudregeln om nämndemännens fördelning mellan kommunerna
i förhållande till deras folkmängd skulle gälla att vederbörande hovrätt
efter framställning av rätten kunde medgiva den jämkning av antalet nämn -

6

Första lagutskottets utlåtande nr 18 dr 1959

demän kommunerna emellan som befunnes påkallad för att erforderlig ortskännedom
skulle bli företrädd inom nämnden. Enligt motionärernas förslag
skulle vidare nu gällande regel att varje kommun skall utse minst en nämndeman
försvinna.

Förslagets syfte är att bereda möjlighet till viss överrepresentation av
nämndemän för glesortskommunernas del och dess framläggande förestavas
enligt motionerna främst av önskemålet att vid fortgående avflyttning från
landsbygden sörja för att erforderlig ortskännedom, såvitt avser gleskommunerna,
finnes företrädd inom nämnden.

Frågan om ortskännedomens betydelse har på senare tid berörts i samband
med införandet av nya domförhetsregler för häradsrätterna från och med den
1 januari 1959, varigenom möjligheten att använda tremansnämnd väsentligt
utökats. I det förslag som låg till grund för denna reform anförde stadsdomstolsutredningen
att häradsnämndens förtrogenhet med tingslagets särskilda
förhållanden icke numera spelar samma roll som tidigare. Härvid hänvisade
stadsdomstolsutredningen, förutom till förändringar genom samhällsutvecklingen,
till att föreskriften i rättegångsbalken att dom skall grundas å vad vid
huvudförhandlingen förekommit — dvs. på den verksamhet parterna bedrivit
inför rätten — icke lämnar mycket utrymme för utnyttjande av nämnden
såsom upplysningskälla. Sistnämnda synpunkt underströks av första lagutskottet
i dess av riksdagen godkända utlåtande nr B 10 år 1958, varvid utskottet
framhöll att om processordningen i detta avseende icke upprätthölles,
skulle rättens avgörande kunna komma att grundas på sakuppgifter, som parterna
ej fått del av och därför icke blivit i tillfälle att motbevisa.

Otvivelaktigt fyller nämndinstitutionen vid våra häradsrätter en viktig
rältskipningsuppgift. Genom nämndens medverkan representeras det allmänna
rättsmedvetandet och bevaras rättskipningens folkliga förankring,
vilket verksamt bidrager till att stärka förtroendet för domstolsverksamheten.
Värdet av nämndens deltagande torde enligt utskottets uppfattning framför
allt ligga däri att domstolen härigenom tillföres en fond av människokännedom,
livserfarenhet och vanligt gott omdöme. Särskilt i den del av den dömande
verksamheten som avser bevisprövning och straffmätning synes tillgången
till angivna egenskaper hos nämnden vara värdefull och öka förutsättningarna
för en tillfredsställande prövning av målen. Vad beträffar frågan om
nämndens ortskännedom får utskottet i första hand hänvisa till sina ovan
redovisade synpunkter vid den nyligen genomförda reformen av domförhetsreglerna
för häradsrätt. Utskottet vill vidare uttala att ortskännedomen i den
meningen att vederbörande har en allmän orientering om förhållandena i bygden
säkerligen är av ett visst värde. Emellertid kan det enligt utskottets mening
icke rimligen antagas annat än att de personer som utses att fullgöra
nämndemansuppdrag besitter en sådan allmän överblick över förhållandena
i bygden, oavsett om de kommer från den ena eller andra kommunen inom

Första lagutskottets utlåtande nr 18 dr 1959

7

tingslaget. Från nu angivna synpunkter kan skäl för den av motionärerna
föreslagna lagändringen därför ej anses föreligga.

Även om utskottet icke saknar förståelse för motionärernas synpunkter
angående glesortskommunernas representation kan det dock icke undgås att
frågan även måste skärskådas ur tätortskommunernas synvinkel. Såsom flertalet
remissinstanser framhållit måste onekligen inflyttningen till tätorterna
leda till att antalet dit lokaliserade mål ökar i motsvarande mån och troligen
också — i enlighet med vad Svenska landskommunernas förbund förmodat —
i än hastigare takt med hänsyn till tätorternas speciella förhållanden. Mot
bakgrunden härav ter sig tätorternas ökande representation naturlig. Utskottet
har vid sin bedömning av frågan funnit att de nuvarande reglerna, som
— samtidigt som de ger kommunerna nämndemän i förhållande till befolkningstalet
— också genom bestämmelser om varje kommuns rätt att utse
minst en nämndeman i tillbörlig mån tillgodoser de befolkningsfattigaste
kommunernas intressen, är väl ägnade att skapa en rättvis grund för kommunernas
representation i nämnden. Då gällande regler är väl avvägda synes
man icke utan mycket starka skäl böra göra någon avvikelse från dem. Enligt
vad utskottet funnit har sådana skäl icke framkommit.

Det torde slutligen böra påpekas att varje glesbygdskommun genom reglernas
nuvarande utformning garanteras representation i nämnden och att därför
möjlighet måste finnas att åtminstone i viss utsträckning vid nämndemännens
fördelning till tjänstgöring tillgodose intresset av att olika delar av
tingslaget är företrädda inom nämnden.

Under hänvisning till vad härovan anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 22 och II: 21, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 mars 1959

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Branting, Per Olofsson, Per-Olof Hanson,
Nyström, Robert Johansson, fröken Mattson, herrar Arvidson och Åkesson;

från andra kammaren: herr Rylander, fru Boman, herr Fröding, fru Löfqvist,
herr Larsson i Norderön, fröken Bergegren och herr Andersson i Storfors.

8

Första lagutskottets utlåande nr IS år 1959

Reservation

av herrar Robert Johansson, Arvidson, fru Boman, herrar Fröding och Larsson
i Norderön, vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha
följande lydelse:

Den i motionerna föreslagna lagändringen har visserligen avstyrkts av
samtliga remissinstanser. Den av dessa — Föreningen Sveriges häradshövdingar
— som torde besitta den största förtrogenheten med det i motionerna
aktualiserade problemet, har emellertid, som av dess yttrande framgår, helt
anslutit sig till motionärernas önskemål om en fylligare representation i häradsnämnderna
för glesbygdskommunerna samt tillika uttalat, att de skäl
som föreligger för en ändring i vad som nu gäller är av den angelägenhetsgrad,
att frågan snarast bör utredas.

Utskottet delar helt det av motionärerna och häradshövdingeföreningen
uttalade önskemålet om möjliggörandet av en mindre snäv nämndemannarepresentation
för glesbygdskommunernas del. Rörande skälen för detta sitt
slåndpunktstagande får utskottet hänvisa till vad som av motionärerna och
föreningen härom anförts.

1 motionerna utsädes i detta hänseende följande:

Föreskriften att antalet nämndemän skall fördelas mellan kommunerna i
förhållande till deras folkmängd har i anledning av den fortgående avflyttningen
från glesortskommuner till tätortskommuner medfört en successiv
nedgång av antalet nämndemän för glesortskommunerna och en motsvarande
ökning av nämndemansantalet för tätortskommunernas del. Då denna befolkningsomflyttning
fortsätter, måhända i accelererad takt, kommer det i fortsättningen
uppenbarligen att bli allt svårare att tillgodose kravet på att erforderlig
ortskännedom skall vara företrädd inom nämnden i vad avser glesortskommunerna.
Detta förhållande är så mycket mer beklagligt som glesortskommunerna
ofta omfattar en betydligt större ytvidd än tätortskommunerna.

Men även bortsett från den sålunda försvagade ortskännedomen inom vederbörande
nämnd för glesortskommunernas del är uttunningen av antalet
nämndemän från glesorterna att beklaga och detta bl. a. i följande två hänseenden.
För det första torde det nämligen förhålla sig så, att glesortsnämndemännen
ofta är betydligt mera förtrogna än tätortsnämndemännen med sådana
speciella förhållanden som kan aktualiseras i de talrika mål som berör
lanthushållningsfrågor. För det andra måste det vara till stor nackdel för glesortsbefolkningen,
att dess kontaktmän med domsagan -—- nämndemännen på
landet är ju oftast stora »pappersdragare» ■— blir allt färre och färre.

För att uppnå förenämnda önskemål synes emellertid även andra lösningar
än den i motionen föreslagna böra övervägas. Sålunda synes det bl. a. kunna
tänkas, alt för sådana domsagors del, där den nuvarande eller väntade befolkningsfördelningen
mellan gles- och tätortskommuner synes göra den i motionen
aktualiserade frågan särskilt brännande, medgiva att ett visst begränsat
antal nämndemän — utöver det antal som enligt hittills gällande regler skolat

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1959

9

fördelas mellan kommunerna — finge utses för att, exempelvis av rätten,
kunna tilldelas sådana kommuner, vilkas representation inom häradsnämnden
eljest skulle bliva alltför snävt tillgodosedd. Även andra utvägar kan dock
tänkas såsom exempelvis en viss — möjligen av minimifolkmängd beroende
— höjning av minsta antalet nämndemän för varje kommun. Utskottet är
därför icke berett att tillstyrka ett omedelbart antagande av den i motionen
föreslagna lagändringen.

Hur förevarande fråga skall bringas till en mera tillfredsställande lösning
än den nuvarande synes lämpligen kunna närmare undersökas inom justitiedepartementet.
En dylik undersökning bör företagas snarast möjligt.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 22 och It: 21, icke måtte föranleda
annan riksdagens åtgärd än att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet här ovan
anfört.

liihang till riksdagens protokoll 1959. 9 sand. 1 and. Nr 18