Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1965

Utlåtande 1965:L1u17

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1965

1

Nr 17

Utlåtande i anledning av väckta motioner om översyn av brottsbalkens
regler om uppvigling.

Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 316 i första kammaren av fru Segerstedt
Wiberg samt nr 381 i andra kammaren av herr Hamrin i Kalmar. I motionerna,
vilka är likalydande, hemställes att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av reglerna i 16 kap. 5 § brottsbalken
om uppvigling i enlighet med vad i motionerna anförts.

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Inledning

Gällande bestämmelser om uppvigling återfinnes i 16 kap. 5 § brottsbalken.
Där stadgas att den som muntligen inför menighet eller folksamling,
i skrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande
till allmänheten uppmanar eller söker förleda till brottslig gärning,
svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, skall
dömas för uppvigling till böter eller fängelse i högst sex månader. Om
brottet med hänsyn till att gärningsmannen sökt förleda till allvarligt
brott eller eljest är att anse som grovt, är straffet fängelse i högst fyra år.

Bestämmelserna om uppvigling härrör från 1948 års lagstiftning om
brott mot staten och allmänheten. Brottsbeskrivningen i strafflagen, 11 kap.
5 §, var densamma som den i brottsbalken. I fråga om straffsatserna gällde
enligt strafflagen att normalstraffet var böter eller fängelse. Om gärningsmannen
sökte förleda till brott varå straffarbete kunde följa, förelåg emellertid
möjlighet att ådöma straffarbete i högst fyra år.

Brottsbeteckningen uppvigling tillkom på förslag av straffrättskommittén.
Under remissbehandlingen av kommitténs betänkande med förslag till lagstiftning
om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69) framfördes
av justitiekanslersämbetet kritik mot denna benämning i vad den avsåg
ringare brott av de slag varom nu är fråga. Föredragande departementschefen
(prop. 1948: 80) fann emellertid att beteckningen uppvigling kunde
godtagas även för mindre svåra fall enligt den föreslagna paragrafen. Under
den efterföljande riksdagsbehandlingen gjordes ingen invändning häremot.
Ej heller under behandlingen av förslaget till brottsbalk framfördes förslag
om särskild brottsbeteckning för lindrigare slag av ifrågavarande brott.

B ihan g till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 1 avd. Nr 17

2

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1965

Motionerna

Efter framhållande av att varje förledande till brottslig gärning, svikande
av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet, som sker muntligen eller
skriftligen, i den mån gärningsmannen riktar sig till allmänheten, enligt
brottsbalkens bestämmelser i 16 kap. 5 § bestraffas såsom uppvigling, anföres
i motionerna till stöd för den däri gjorda hemställan följande.

Att offentligt uppmanande till brottslig gärning i princip måste kriminaliseras,
synes ofrånkomligt. Emellertid borde möjligheter finnas att straffrättsligt
differentiera sådana gärningar med hänsyn till arten av det brott,
förledandet avser. Gäller det en obetydlig trafikförseelse, t. ex. uppmaning
att cykla utan lyse, bör förledandet rubriceras annorledes än då detta gäller
allvarliga brott, som hotar allmän ordning och säkerhet. Uppdelningen i ett
normalbrott och ett grövre brott kan ej anses vara till fyllest.

Vidare måste beaktas de fall, då en intressekollision mellan statens intresse
att förhindra brott och rätten till åsiktsfrihet kan anses föreligga.
Möjligheterna att utforma en brottsbeskrivning så att i dylika situationer
straffrättsligt ansvar under vissa förhållanden kan bortfalla borde övervägas.

Även den nuvarande brottsbenämningen är mindre tillfredsställande.
Rimligen borde den nuvarande benämningen för normalbrottet, uppvigling,
i enlighet med allmänt språkbruk reserveras för den grövre brottstypen och
normalbrottet kunna betecknas t. ex. förledande till ohörsamhet e. d.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från jnstitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet
och hovrätten för Västra Sverige. Tillfälle att avgiva yttrande har
härjämte beretts Sveriges advokatsamfund.

Motionärernas begäran om en översyn av förevarande bestämmelser har
icke biträtts av något av remissorganen.

Beträffande differentieringen av uppviglingsbrotten och i fråga
om särskild brottsbeteckning för lindrigare slag av nu ifrågavarande
brottstyp framhåller justitiekanslersämbetet, att den gällande
straffskalan ger utrymme för den avvägning vid straffmätningen som kan
vara påkallad med hänsyn till brottets art, gärningsmannens person och
övriga omständigheter, samt anför vidare.

Vad [slutligen] angår brottsrubriceringen må erinras om att det vid utformningen
av de enskilda brotten eftersträvats att ge brotten särskilda
namn, som skall användas i rättsskipningen. I det yttrande justitiekanslersämbetet
år 1945 avgav över straffrättskommitténs betänkande med förslag
till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten framhöll ämbetet,
att en sådan metod från olika synpunkter torde vara lämplig, så snart fråga
vore om vanliga brott, lätta att ge adekvata namn. Mera tvivelaktig föreföll
enligt ämbetets mening metoden vara beträffande mera sällsynta brott, där
behovet av viss benämning vore ringa, samt i fråga om sådana brott, vilka

Första lagutskottets utlåtande nr 17 dr 1965 3

innefattade flera sinsemellan rätt olikartade gärningar och som på grund
därav knappast eller endast med svårighet läte sig inordna under en gemensam
rubricering. Till belysning därav anförde ämbetet flera exempel och
framhöll i fråga om uppvigling, att det för ringare brott av detta slag torde
te sig främmande att använda denna benämning. Föredragande departementschefen
fann i proposition med förslag till ändringar i strafflagen
(nr 80/1948 s. 189), att brottsbeteckningen kunde godtagas även för mindre
svåra fall av brottslighet. Justitiekanslersämbetet finner ej anledning att nu
frångå den ståndpunkt ämbetet tidigare intagit i denna fråga och delar
således motionärernas uppfattning att den gällande rubriceringen lämpligen
borde förbehållas grövre brott. En jämkning av paragrafen i detta
avseende kan emellertid, med hänsyn bland annat till att den endast sällan
tillämpas, icke anses vara någon angelägen fråga.

Riksåklagarämbetet anför i nu berörda hänseenden:

Beträffande differentieringen av uppviglingsbrotten finnes enligt ämbetets
mening ej anledning till ändring av den nuvarande indelningen i två
svårhetsgrader, en för medelsvåra och ringa brott samt en för grövre fall.
Ämbetet beaktar därvid, att en uppdelning av den lägre svårhetsgraden —
för vilken straffet är böter eller fängelse i högst sex månader — knappast
skulle kunna genomföras annorledes än genom uppdelning av straffarterna,
så att bötesstraff gjordes tillämpligt allenast för ringa brott. Detta
skulle för de medelsvåra fallen innebära en av motionärerna säkerligen icke
åsyftad och enligt ämbetets mening ej önskvärd krympning av straffskalan
i skärpande riktning.

Vad angår brottsbenämningen kan ämbetet vitsorda, att uttrycket uppvigling
närmast leder tanken till de svårare fallen av ifrågavarande brottslighet.
Det torde emellertid icke vara möjligt att finna en annan mot brottstypen
svarande benämning, som med större fördel skulle kunna användas
för att beteckna de mindre svåra fallen. Den av motionärerna föreslagna
brottsbenämningen förledande till ohörsamhet torde med hänsyn till att
uttrycket ohörsamhet i lagtexten anger ett specialfall icke lämpligen kunna
användas såsom generell beteckning.

Hovrätten för Västra Sverige uttalar inledningsvis att den omständigheten,
att varje förledande till brottslig gärning, oavsett hur ringa denna må
vara, i princip faller in under gärningsbeskrivningen, tydligen försvårar
uppgiften att finna eu för alla fall adekvat brottsbenämning. Hovrätten anför
härefter:

Hovrätten delar motionärernas uppfattning att i fall av brottslighet enligt
förevarande lagrum, då fråga blir om utdömande av allenast ett mindre
bötesstraff, det stundom ter sig oegentligt och ibland rentav stötande att å
brottsligheten använda beteckningen uppvigling, som i vart fall hos allmänheten
kan leda tankarna till gärningar av helt annan art än den som är
aktuell i det särskilda fallet. Oaktat problemet, såsom i det föregående antytts,
redan tidigare uppmärksammats under lagstiftningsarbetet har någon
godtagbar lösning tydligen icke kunnat uppnås. Hovrätten är för
sin del icke i stånd atl lämna något förslag till ny brottsbeteckning för de
ringare fallen. Den av motionärerna nämnda beteckningen förledande till
ohörsamhet får anses mindre lämplig, enär den rimligtvis endast kan taga
sikte på ett av de fall som omnämnas i lagtexten (ohörsamhet mot myndig -

4

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1965

het) och således icke ger någon lösning för det fall som närmast torde ha
föresvävat motionärerna, nämligen förledande till ringa brott. Vidare är
att märka att i 16 kap. 3 § brottsbalken redan nu finnes upptagen brottsbeteckningen
ohörsamhet mot ordningsmakten. Även med hänsyn härtill
synes den aAr motionärerna föreslagna brottsbeteckningen olämplig. Möjligen
kunde man tänka sig alt i lagrummet upptaga en särskild bestämmelse
angående ringa uppvigling med allenast bötespåföljd. (Se t. ex. 3 kap. 5 §
brottsbalken.) En sådan lagändring synes kunna genomföras utan större
omgång. Med hänsyn till att frågan icke torde ha större praktisk betydelse
och med beaktande av att man så sent som vid förberedandet av brottsbalken
haft anledning att uppmärksamma problemet vill hovrätten emellertid
ifrågasätta om någon lagstiftningsåtgärd nu är påkallad i ifrågavarande
hänseende.

Advokatsamfundet, genom dess styrelse, framhåller i sitt yttrande att den
nu gällande strafflatituden för normalfallen innebär eu väsentlig nedsättning
av maximitiden för frihetsstraff i förhållande till motsvarande bestämmelser
i strafflagen. Beträffande de grova fallen av uppviglingsbrott synes
enligt samfundet de genom brottsbalken vidtagna förändringarna emellertid
sakna större betydelse. Enligt samfundet är det nuvarande stadgandet välgrundat
och den straffrättsliga reaktionen mot däri omförmälda gärningar
väl avvägd. Stadgandet ger domstolarna möjlighet att vid ringa brottslighet
döma till ett lågt bötesstraff.

Vidkommande brottsbeteckningen anföres i samfundets yttrande vidare:

Det måste medges att, när det gäller de lindrigaste former av förfaranden
som inrymmes under första stycket i 16 kap. 5 § brottsbalken, ordet uppvigling
framstår såsom en onödigt drastisk benämning på gärningen. Ordet
är onekligen ägnat att inge föreställningar om en brottslighet av allvarligare
slag. Emellertid torde stadgandet även omfatta fall, där benämningen uppvigling
icke kan anses omotiverad, utan att fördenskull andra stycket behöver
vara tillämpligt. I och för sig vore det väl icke otänkbart att i paragrafen
införa eif nytt stycke avseende sådana fall där brottet är att anse som ringa.
Att finna en lämplig benämning på dessa ringa brott torde emellertid vara
förenat med betydande svårighet. Uttrycket »förledande till ohörsamhet»
är icke lämpligt, enär endast uppmaning eller försök till förledande behöver
föreligga.

Trots att beteckningen uppvigling icke är helt tillfredsställande i de lindrigaste
fallen anser sig styrelsen, framhålles det i yttrandet, kunna dela
den av departementschefen i anslutning till 1948 års lagstiftning uttalade
uppfattningen i förevarande hänseende. Avslutningsvis anföres i yttrandet:

Är man på det klara med att ifrågavarande stadgande i sak är välgrundat
och att lagen erbjuder tillräckliga möjligheter att ta hänsyn till omständigheterna,
kan man ifrågasätta huruvida brottets rubricering är en fråga av
så stor betydelse att den bör föranleda utredning om lagändring. Enligt
styrelsens uppfattning är detta icke fallet.

Beträffande den av motionärerna berörda frågan om intressekollision
mellan statens intresse att förhindra brott och rätten till

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1965 5

åsiktsfrihet, framhåller justitiekanslersämbetet att det självfallet är av
största vikt, att yttrandefriheten ej obehörigen inskränkes. Ämbetet fortsätter
härefter:

Enligt ämbetets uppfattning lägger de nuvarande bestämmelserna om
uppvigling icke heller något hinder i vägen för att samhällsfrågor eller
andra ämnen ställes under debatt. Den som offentligen vill ge uttryck för
kritik i en viss fråga har emellertid att göra det på ett sätt som icke innebär
uppmaning till brott. Det kan naturligen i vissa fall te sig stötande att
ingripa mot någon som råkat ge framförandet sådan form att det innebär
en överträdelse av den ifrågavarande lagregeln. Emellertid bör observeras,
att redan enligt gällande lag möjligheter finns att i viss utsträckning underlåta
ingripande mot brott. Vad angår en överträdelse av nyssnämnt slag
genom framställning i tryckt skrift gäller sålunda enligt 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen,
att den som har att vaka över förordningens efterlevnad
alltid skall »fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens
än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet samt i
tvivelsmål hellre fria än fälla». I övrigt må uppmärksammas att allmän
åklagare, efter en år 1904 vidtagen ändring av 20 kap. 7 § rättegångsbalken,
erhållit vidgade möjligheter att icke tala å brott. Därjämte må framhållas,
att enligt 33 kap. 4 § brottsbalken domstol tillerkänts viss rätt att eftergiva
påföljd.

Sammanfattningsvis uttalar justitiekanslersämbetet, att det icke anser
det påkallat att bestämmelserna i förevarande paragraf f. n. göres till föremål
för särskild översyn.

Riksåklagarämbetet, som ej heller finner skäl föreligga för den av motionärerna
förordade översynen, uttalar i sitt yttrande beträffande frågan om
intressekollision att den nuvarande utformningen av de objektiva rekvisiten
i förening med kravet på uppsåt medför en väl anpassad begränsning av
det straffbara området. Jämväl riksåklagarämbetet hänvisar till bestämmelserna
i 20 kap. 7 § rättegångsbalken och 33 kap. 4 § brottsbalken. Enligt
ämbetet bör i händelse av intressekollision en tillämpning av någotdera av
dessa stadganden kunna leda till att stötande resultat undvikes.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller alt del otvivelaktigt torde förekomma
fall då det allmännas straffanspråk bör få stå tillbaka med hänsyn
till motstående intressen. Härefter anföres i yttrandet:

Frågan om den straffrättsliga behandlingen av intressekollisionsfall har
aktualitet även beträffande andra brott än uppvigling. Särskilt i fråga om
ärekränkningsbrotten har problemet livligt diskuterats, icke minst under
förarbetena till brottsbalken. Beträffande ärekränkningsbrotten har man
i brottsbalken — uppenbarligen efter stora svårigheter — kommit fram till
en lösning, vars ändamålsenlighet dock ännu icke kunnat prövas i praktiken.
Enligt hovrättens mening torde det vara hart när ogörligt att beträffande
de fall av brottslighet, där intressekollision kan aktualiseras, söka —
efter mönster av vad som skett beträffande ärekränkningsbrotten — i själva
gärningsbeskrivningen ange i vilka fall en intressekollision bör medföra
alt gärningen icke skall vara att anse som brott. En sådan utväg torde

6 Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1965

emellertid icke behöva tillgripas. Det förhåller sig ju så att den tidigare
gällande absoluta åtalsplikten efter hand alltmera genombrutits. Särskilt
genom de nya bestämmelserna i 20 kap. 7 § 1. rättegångsbalken har distriktsåklagarens
befogenhet att underlåta åtal utvidgats på sådant sätt, att
man icke vidare torde behöva räkna med att åtal väckes för exempelvis
uppvigling i fall då med hänsyn till föreliggande intressekollision vägande
skäl kan åberopas för att underlåta åtal. Och skulle i något enstaka sådant
fall åtal likväl väckas, föreligger numera möjlighet för domstolen att jämlikt
33 kap. 4 § brottsbalken eftergiva påföljd.

I yttrandet av advokatsamfundet anföres slutligen i nu förevarande hänseende
följande.

Motionärerna synes utgå ifrån att fall kan förekomma, då en intressekollision
mellan statens intresse att förhindra brott och rätten till åsiktsfrihet
kan förefinnas. Styrelsen förmodar att en felskrivning här föreligger.
Straffstadgandet kan ju aldrig ingripa i dsiTcfs-friheten men innefattar
däremot självfallet en inskränkning i yttrande-friheten. Styrelsen har
emellertid svårt att se att en enskild medborgare — oavsett vilka åsikter
han än må ha — har något befogat anspråk på att utan risk för påföljd
få offentligen uppmana eller eljest söka förleda till brottslig gärning, svikande
av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet. Och
skulle någon gång straffpåföljd framstå såsom opåkallad eller kanske rentav
stötande, synes de nya bestämmelserna om åtalseftergift i 20 kap. 7 §
rättegångsbalken och om påföljdseftergift i 33 kap. 4 § brottsbalken erbjuda
tillräckliga möjligheter att undvika sådan påföljd. Styrelsen kan därför
icke tillstyrka särskild lagstiftning om bortfallande av straffrättsligt ansvar
vid just detta speciella brott.

Utskottet

Enligt stadgande i 16 kap. 5 § brottsbalken skall den som muntligen inför
menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller utlämnas för spridning
eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar eller eljest söker förleda
till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet
mot myndighet dömas för uppvigling till böter eller fängelse i högst
sex månader. Om brottet med hänsyn till att gärningsmannen sökt förleda
till allvarligt brott eller eljest är att anse som grovt skall dömas till fängelse
i högst fyra år.

Motionärerna framhåller inledningsvis att förledande till obetydlig förseelse
borde rubriceras annorledes än då fråga är om förledande till allvarligt
brott. Uppdelningen i normalbrott och grovt brott kan således ej anses
till fyllest. Vidare borde, framhålles det i motionerna, brottsbeteckningen
uppvigling förbehållas den grövre brottstypen, medan normalbrottet borde
givas en annan beteckning. Därjämte förordas i motionerna övervägande av
möjligheterna att utforma brottsbeskrivningen så att i vissa fall av intressekollision
det straffrättsliga ansvaret kan bortfalla. Motionerna utmynnar i
hemställan om översyn av berörda lagrum.

7

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1965

Vad angår frågan om en ytterligare uppdelning av uppviglingsbrottet,
syftande till särskilda bestämmelser för ringa fall, bör påpekas, att i enlighet
med den systematik som tillämpas i brottsbalken vid en uppdelning av
brott i tre svårhetsgrader bötesstraff torde böra förbehållas de ringa fallen,
medan fängelse skulle komma att stadgas för normalfallen. Eftersom nu
gällande straffskala för de icke grova fallen även omfattar böter skulle
således den av motionärerna förordade uppdelningen ur straffmätningssynpunkt
sakna betydelse för ringa fall. Däremot skulle en sådan uppdelning
för normalfallen komma att medföra en åtsnävning av strafflatituden. Vad
därefter gäller den av motionärerna berörda frågan om brottsbeteckning
kan enligt utskottets uppfattning ej med fog göras gällande, att benämningen
uppvigling generellt sett skulle vara missvisande eller eljest olämplig
för de icke grova fallen. Åtskilliga av dessa fall torde nämligen te sig i så
hög grad klandervärda, att beträffande dessa någon erinran ej kan göras
mot beteckningen uppvigling. Däremot kan benämningen måhända anses
icke helt tillfredsställande vad gäller de lindrigaste fallen av uppvigling.
Emellertid bör, såsom torde framgå av det ovan anförda, icke någon ytterligare
uppdelning av ifrågavarande brott ske. Vid nu angivna förhållanden
och då en lämpligare gemensam benämning än uppvigling för de icke grova
fallen ej lär stå till buds, synes motionerna i förevarande del icke böra föranleda
något riksdagens initiativ.

Vad därefter angår det i motionerna berörda spörsmålet om straffrihet i
vissa fall av intressekollision synes böra framhållas, att stadgandet icke lägger
hinder i vägen för att myndigheters åtgärder i skilda hänseenden offentligt
utsättes för även mycket långtgående kritik. Härvid liksom i andra
offentliga sammanhang måste emellertid iakttagas att man ej uppmanar
eller förleder till brott, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet
mot myndighet. Något befogat intresse för den enskilde att gå utanför
denna ram synes knappast föreligga. I förevarande sammanhang bör, såsom
riksåklagarämbetet påpekat, jämväl beaktas att för straffbarhet förutsättes
uppsåt, täckande samtliga i gärningsbeskrivningen upptagna objektiva rekvisit.
Utskottet vill slutligen erinra om möjligheten att, därest i något enstaka
undantagsfall åtal eller ådömande av straff ändock skulle te sig stötande,
underlåta åtal eller eftergiva påföljd. Med hänsyn till vad sålunda
anförts och i övrigt förekommit i ärendet finner utskottet att motionerna
ej heller i förevarande del bör föranleda något initiativ från riksdagens sida.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, 1:316 och 11:381, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 mars 1965

På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR

8

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1965
Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Ernulf, Arvidson, fröken Mattson, herrar
Hjorth, Ferdinand Nilsson, Schött, Lundin* och Palm;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar östrand, Ekström
i Björkvik, fröken Bergegren, fru Lindekvist, herrar Oskarson, Sjöholm och
Larsson i öskeviksby*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Ernulf och Sjöholm.

ESSELTE AB, STHLM 65
514636