Första lagutskottets utlåtande nr 16

Utlåtande 1947:L1u16

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

1

Nr 16.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall.

1

Genom en den 31 januari 1947 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 49, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag
till

Lag

om tingsliusbyggnadsskyldigheten i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer.

Förenas två eller flera tingslag, äger Konungen, där uppgörelse tingslagen
emellan icke kan träffas rörande deras tillgångar och skulder, meddela erforderliga
bestämmelser i sådant hänseende.

Konungen må ock, om tingshusbyggnadsskyldigheten efter tingslags förening
finnes av särskilda skäl ej böra odelad åvila det nya tingslaget, förordna
om skyldighetens fördelning å olika delar av detsamma efter vad som
prövas skäligt. Med avseende å de olika delarnas inbördes ekonomiska förhållanden
i övrigt äger vad i första stycket sägs motsvarande tillämpning.

2 §.

Skall ting med tremansnämnd hållas på annan ort än tingsställe och
finnas utgifterna för sammanträdeslokalen och övriga med dess upplåtande
sammanhängande kostnader icke böra åvila tingslaget i dess helhet, äger
Konungen förordna, att kostnaderna skola gäldas av viss eller vissa kommuner
inom tingslaget, så ock, där två eller flera kommuner skola deltaga
i kostnaderna, bestämma hur kostnaderna skola fördelas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947. Föreskrift som meddelas enligt
2 § äger dock ej tillämpning förrän från och med den 1 januari 1948.

Vad i 1 § stadgas angående förutvarande tingslags inbördes ekonomiska
förhållanden skall äga tillämpning jämväl där tingslag förenats före lagens
ikraftträdande, om uppgörelse ej träffats dessförinnan.

I fråga om de skäl, som anförts till stöd för förslaget, får utskottet, i den
mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

I fråga om häradsrätternas lokaler finnas för närvarande endast ofullständiga
bestämmelser meddelade i skilda sammanhang. Enligt 26 kap. 4 §
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 samt. 1 avd. Nr 16. 1

2

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

byggningabalken skall varje härad bygga och underhålla »tingsbyggning»,
vilken skall innehålla »en stuva så stor, som tarvas, och två kamrar», samt
vid vart tingsställe finnas ett fängelse, »där missgärningsmän må i förvar
hållas». I 2 kap. 7 § äldre rättegångsbalken stadgas, att å varje tingsställe
skall finnas en häradskista för förvaring av häradets insegel, riksdags beslut,
allmänna stadgar och de handlingar, som häradet angå, ävensom hä•radets
lott i sakören.

Den i dessa lagrum fastslagna skyldigheten att bygga och underhålla tingshus
och häradsfängelse samt att anordna häradsarkiv brukar sammanfattas
under benämningen tingshusbyggnadsskyldigheten. Då numera icke häradet
utan tingslaget är domkrets för häradsrätt, anses tingshusbyggnadsskyldigheten
åvila tingslaget. Enligt lagen den 5 juni 1909 angående skyldighet
att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av tingshus och häradsfängelse
skola i denna kostnad deltaga alla de, vilka inom tingslaget erlägga
kommunalutskylder, efter de grunder som för sådana utskylders utgörande
i allmänhet äro stadgade.

Genom lagen den 18 juli 1942 om bestridande av kostnaderna för domsagas
kansli har det ålagts tingslag att även bekosta lokaler för kansli jämte
inventarier. Redan tidigare ansågs, utan uttryckligt stadgande, tingslag skyldigt
att på tingsstället anordna och inreda kanslilokaler, men genom denna
lagstiftning utsträcktes skyldigheten till sådant kansli, som är beläget på
annan ort än tingsstället. Vad i 1909 års lag och eljest stadgas om skyldighet
att deltaga i kostnaden för tingshus m. m. torde äga tillämpning även på
kostnaderna för kansli. Om domsaga består av två eller flera tingslag, skola
enligt 1942 års lag kanslikostnaderna bestridas av tingslagen gemensamt, där
ej särskilda skäl till annat föranleda. Om kostnadernas fördelning mellan
tingslagen äga dessa själva överenskomma, men om överenskommelse ej
träffas äger Kungl. Maj:t meddela bestämmelser om fördelningen.

Tingshusbyggnadsskyldigheten är att anse som ett allmänt besvär, vilket
åvilar tingslagets menighet, de tingshusbyggnadsskyldiga. Enligt 6 § 1 mom.
11 punkten i landshövdinginstruktionen den 19 november 1937 tillkommer
det länsstyrelsen att pröva och avgöra frågor om åliggande att på landet anskaffa
och underhålla allmänna byggnader med tillhörande inventarier. Det
har emellertid sedan länge ansetts, att de tingshusbyggnadsskyldiga äga en
självständig beslutanderätt i frågor som röra tingshusbyggnadsskyldigheten,
och länsstyrelsens uppgift är följaktligen i dylika frågor begränsad till att
efter besvär pröva de tingshusbyggnadsskyldigas beslut och att meddela
eller vägra fastställelse därå. Lagbestämmelser saknas rörande de former i
vilka de tingshusbyggnadsskyldiga skola handlägga sina angelägenheter. Beslutanderätten
utövas i allmänhet genom ombud för de i tingslaget ingående
kommunerna. Med dessa ombud hålles i regel stämma en gång om året inför
domhavanden eller häradsrätten. I flertalet tingslag finnes såsom verkställande
och förvaltande organ en av de tingshusbyggnadsskyldiga utsedd
tingshusstyrelse, vald av de tingshusbyggnadsskyldiga på stämma eller bestående
av ombud för kommunerna. I flera tingslag ha de tingshusbyggnads -

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

3

skyldiga antagit reglementen eller stadgar, i vilka deras angelägenheter närmare
regleras. I några få fall utgöras tingslag av en enda kommun, och dess
organ fullgöra då vad som ankommer på de tingshusbyggnadsskyldiga.

I ett av särskilda sakkunniga år 1936 avgivet betänkande angående revision
av bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten (SOU 1936:37)
framlades förslag till två lagar, den ena om tingshusbyggnadsskyldighet och
den andra om tingshusbyggnadsdistrikt. Enligt dessa lagförslag skulle tingslagen
organiseras såsom specialkommuner med full självstyrelse beträffande
tinghusbyggnadsskyldighetens fullgörande. Beslutanderätten skulle tillkomma
särskilda tingshusfullmäktige, medan förvaltning och verkställighet skulle
tillkomma en tingshusstyrelse. Närmare bestämmelser meddelades om skyldighet
att bygga och underhålla tingshus, om tingshusens beskaffenhet
o. s. v. Förslagen ha ej lett till någon allmän lagstiftning rörande tingshusbyggnadsskyldigheten.

Frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten upptogs även av kommunalskatteberedningen
i del III av dess betänkande med förslag till omläggning
av den kommunala beskattningen m. m. (SOU 1943:43). Beredningen föreslog,
att tingshusbyggnadsskyldigheten skulle överflyttas på staten.

Inom justitiedepartementet har upptagits till prövning vilka bestämmelser
angående tingshusbyggnadsskyldigheten, som påkallas
av nya rättegångsbalkens ikraftträdande. En promemoria
härom har utarbetats inom departementet, och ett utkast till lag
med bestämmelser om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall har upprättats.
Över promemorian ha yttranden inhämtats från rikets hovrätter samt
från styrelserna för föreningen Sveriges häradshövdingar, svenska stadsförbundet
och svenska landskommunernas förbund. Vidare ha yttranden inhämtats
från de tingshusbyggnadsskyldiga i samtliga de tingslag, som enligt
uppgjorda planer och förslag beräknas komma att ingå i nybildade tingslag
vid nya rättegångsbalkens ikraftträdande. En redogörelse för det huvudsakliga
innehållet i promemorian ävensom de avgivna yttrandena finnes intagen
i propositionen. Till denna redogörelse hänvisar utskottet. Här må endast
erinras därom, att enligt promemorian nya rättegångsbalken nödvändiggjorde
en reglering av tingshusbyggnadsskyldigheten huvudsakligen i två
avseenden, nämligen dels i fråga om de ekonomiska förhållanden som uppkomma
vid sammanslagning av tingslag och dels beträffande kostnaderna
för sammanträdeslokal för tingssammanträden med s. k. tremansnämnd.
Beträffande den förstnämnda frågan må anmärkas att i samband med nya
rättegångsbalkens ikraftträdande sammanslagning av tingslag måste ske i stor
omfattning. Enligt 1 kap. 1 § nämnda balk skall domsaga i regel utgöra ett
tingslag. Endast om domsagan är mycket vidsträckt eller eljest synnerliga
skäl föranleda undantag må domsaga bestå av två eller flera tingslag. Eftersom
nära hälften av alla domsagor nu utgöra två eller flera tingslag, måste
sammanslagning av tingslag i många fall äga rum. Denna fråga belyses närmare
av de förslag till tingsordningar m. in. som ha utarbetats inom justitiedepartementet
och varit remitterade för yttrande. Av de nuvarande 115 domsa -

4

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

gorna bestå 59 av ett enda tingslag, 49 av två, 6 av tre och en av fyra tingslag.
Enligt förslaget skulle 102 domsagor utgöra ett enda tingslag, medan 12
skulle bestå av två och endast en domsaga av tre tingslag. Ingen domsaga
skulle bestå av flera än tre tingslag. Antalet tingsställen är däremot i huvudsak
oförändrat i förslaget.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har i propositionen
— efter en redogörelse för de bestämmelser som finnas i fråga om tingshusbyggnadsskyldigheten
och den praxis som utbildat sig på området — anfört
bland annat följande.

»Vid olika tillfällen har en närmare reglering eller förändring av dessa förhållanden
varit på tal. I det förslag till omläggning av den kommunala beskattningen,
med syfte framför allt att utjämna den kommunala skattebördan,
som framlades av kommunalskatteberedningen år 1943, föreslogs att
tingshusbyggnadsskyldigheten skulle övertagas av staten. I föreliggande
ärende bär svenska stadsförbundet uttalat sig i samma riktning, och en
allmän reglering av frågan har förordats av svenska landskommunernas förbund.
Jag anser mig icke i detta sammanhang böra gå närmare in på frågan
om tingshusbyggnadsskyldigheten i hela dess vidd men vill framhålla, att det
ur skatteutjämningssynpunkt är tvivelaktigt om den fördel som skulle vinnas
genom tingshusbyggnadsskyldighetens avskaffande är av någon större
betydelse. Frågan har helt naturligt ett samband med en allmän översyn
av den kommunala beskattningen med hänsyn till ojämnheten i skattebördan
mellan olika kommuner. För övrigt bör erinras om att tingshusbyggnadsskyldigheten
utgör en motsvarighet till städernas — väsentligt mera omfattande
— skyldighet att själva svara för rättskipningen därstädes och
icke synes böra komma under omprövning utan att jämväl sistnämnda spörsmål
för städernas del överväges. Frågan om avskaffande av nämnda skyldighet
för städerna är av genomgripande betydelse och har ännu icke på
allvar aktualiserats. För egen del är jag böjd för att anse, att den historiskt
givna ordningen i detta hänseende har stora fördelar. Av det sagda framgår,
att man för närvarande har att räkna med att tingshusbyggnadsskyldigheten
alltjämt kommer att bestå såsom ett tingslagsmenighetens besvär. Ur rättskipningens
synpunkt förtjänar framhållas, att den omsorg som de lokala
organen nedlagt på sina domstolslokaler har för häradsrätterna — jämte
nämndemannainstitutionen — inneburit en värdefull förankring hos allmänheten.
Uppgiften har också omfattats med stort intresse och i regel fullgjorts
på ett förtjänstfullt sätt. De undantag som må ha förekommit torde
ha haft sin orsak i särskilda förhållanden, som verkat återhållande, såsom
aktuella domsagoregleringar och liknande, varjämte på senare tid en viss
osäkerhetskänsla rått inför rättegångsreformen och dess konsekvenser. Afl
under och efter kriget vissa dröjsmål uppkommit genom materielsvårigheter
kan självfallet icke läggas de tingshusbyggnadsskyldiga till last; de bero i
stället på att de statliga myndigheterna ansett andra behov ännu mer trängande.
Jag vill emellertid i detta sammanhang framhålla angelägenheten av
att, när byggnadstillstånd kan erhållas, behövliga nybyggnader och andra

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

5

erforderliga åtgärder genomföras så att tidsenliga lokaler så snart som möjligt
finnas att tillgå i de domsagor, där det nu är mindre väl ordnat.

Förslag har även framkommit om en närmare reglering i lag av tingshusbyggnadsskyldigheten
och av formerna för beslut, förvaltning m. m. Ett
sådant förslag framlades 1936 av särskilda sakkunniga. I anledning av vad
styrelsen för svenska landskommunernas förbund anfört vill jag framhålla,
att även om en fullständig laglig reglering av tingshusbyggnadsskyldigheten
skulle mera bestämt fixera dess omfattning, det dock redan nu måste anses
i stora drag fastslaget genom praxis vad skyldigheten omfattar. Beslut av de
tingshusbyggnadsskyldiga, som går utanför denna ram, kan undanröjas genom
överklagande. Sakkunnigförslaget väckte på sin tid delade meningar,
och jag är icke i tillfälle att nu närmare pröva dess detaljer.

Min avsikt är således att för närvarande upptaga till behandling endast de
frågor rörande tingshusbyggnadsskyldigheten, som kräva ett avgörande i anledning
av nya rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948. Det är
i två hänseenden, som särskilda bestämmelser bli erforderliga i detta sammanhang.

Det första spörsmålet avser sammanslagning av tingslag. För närvarande
är det ganska vanligt, att domsaga består av två eller flera tingslag. Av rikets
115 domsagor äro nära hälften eller 56 stycken delade på detta sätt.
Efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande skall däremot domsaga endast
undantagsvis vara delad. Enligt ett inom justitiedepartementet uppgjort förslag,
till vilket jag icke tagit slutlig ställning, skulle antalet tingslag genom
sammanslagningar minskas från 179 till 129. Redan nu kan alltså förutses,
att ett stort antal tingslag komma att sammanslås.

Några lagbestämmelser om sättet för genomförandet av dylika sammanslagningar
finnas icke. Reglerna om ändringar i den kommunala indelningen
gälla icke detta fall. Endast för ett speciellt fall av ändring i den judiciella
indelningen, nämligen då stad lägges under landsrätt, finnas bestämmelser i
lag den 17 juni 1932.

Eftersom tingshusbyggnadsskyldigheten åligger tingslaget som sådant, kommer
den efter sammanslagning av två tingslag i princip att åvila det nybildade
tingslaget. Hur sammanslagningen inverkar på äganderätten till de förutvarande
tingslagens egendom och ansvaret för deras skulder, är däremot — i
avsaknad av lagbestämmelser — mera ovisst. Det torde emellertid icke råda
någon meningsskiljaktighet om att de tingshusbyggnadsskyldiga själva äga
träffa uppgörelse härom och exempelvis avtala, att tingslagens tillgångar och
skulder skola utan vidare övergå på det nybildade tingslaget. Om återigen
sådan uppgörelse icke träffas, fordras reglering i lag. Liksom då stad lägges
under landsrätt bör det i sådant fall ankomma på Kungl. Maj:t att giva erforderliga
föreskrifter.

Förslag till lagbestämmelse härom har framlagts i den förut nämnda, inom
justitiedepartementet upprättade promemorian. Förslaget, som upptages i 1 §
första stycket i det vid promemorian fogade lagutkastet, har tillstyrkts i
praktiskt taget alla däröver avgivna yttranden.

6

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

Såsom framhållits i promemorian torde det i de flesta fall ej vara motiverat,
att vid uppgörelse av angivet slag ersättning föreskrives mellan de sammanslagna
tingslagen inbördes. Den omständigheten, att det ena tingslaget tillför
den nybildade enheten egendom av proportionsvis större värde än det
andra tingslaget, synes i regel icke i och för sig utgöra tillräcklig anledning
att föreskriva likvider mellan dem. Så kan däremot vara fallet, om stor skillnad
föreligger mellan tingslagens sätt att sköta sin ekonomi, så att exempelvis
det ena tingslaget i märklig mån avvikit från vad som är brukligt och ekonomiskt
försvarligt i fråga om skuldsättning, amortering av lån, underhåll av
byggnader eller annat.

Vad hittills anförts har avsett de fall, i vilka efter sammanslagningen det
nybildade tingslaget skall utgöra en ekonomisk enhet i den meningen, att
tingshusbyggnadsskyldigheten bäres lika av hela tingslaget. Såsom närmare
utvecklas i nämnda promemoria kunna emellertid i vissa fall såväl praktiska
skäl som skälighetshänsyn tala för att tingshusbyggnadsskyldigheten för
framtiden fördelas på särskilt sätt inom tingslaget. I första haiid bör därvidlag
uppmärksammas det fallet, att vid sammanslagningen någon ändring icke
göres i fråga om de förutvarande tingslagens olika tingsställen. Sammanslagningen
blir i dessa fall övervägande formell; mål från det förutvarande
tingslaget handläggas även därefter huvudsakligen endast på dettas hittills
nyttjade tingsställe och med nämnd från kringliggande kommuner. I ett sådant
fall torde, framhålles det i promemorian, de tingshusbyggnadsskyldiga
ofta föredraga, att det i fråga om den ekonomiska förvaltningen i huvudsak
förblir vid det gamla, så att vartdera av de förutvarande tingslagen även i
fortsättningen bekostar och förvaltar sitt tingshus. Av yttrandena över promemorian
framgår i själva verket, att detta i det alldeles övervägande flertalet
fall är de tingshusbyggnadsskyldigas önskan. Även praktiska skäl tala
för en sådan lösning i fall av denna typ.

I promemorian ha nämnts även vissa andra fall, där det kan vara motiverat
att ordna sammanslagningen på annat sätt än så att de förutvarande
tingslagen med alla tillgångar och skulder utan vidare gå upp i det nybildade.
Bland annat har pekats på de tingslag, vilka nu bestå av en enda kommun
och stundom ha ett tingshus, som delvis användes för andra ändamål.

Av dessa skäl har i promemorian föreslagits införande av en lagbestämmelse
av innehåll, att om skyldigheten att bygga och underhålla tingshus på
grund av särskilda omständigheter finnes ej böra åvila det förenade tingslaget,
Kungl. Maj:t skall äga förordna om skyldighetens fördelning mellan
olika delar av tingslaget efter vad som prövas skäligt. Detta förslag vill jag
biträda. Emellertid torde böra väljas en formulering, av vilken klart framgår,
att bestämmelsen avser alla de angelägenheter, som bruka hänföras under
tingshusbyggnadsskyldigheten, således anordnande av såväl tingshus och
häradshäkte som kanslilokaler och vad därtill hör. Enklast torde detta innefattas
i den hävdvunna termen »tingshusbyggnadsskyldigheten», varunder
alltså inbegripes alla de besvär som i detta hänseende enligt lag eller sedvänja
åvila tingslagets menighet.

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

7

I undantagsfall torde även en sådan särskild fördelning av tingshusbyggnadsskyldigheten
som nu nämnts giva anledning till att fråga uppkommer om
ersättning mellan olika delar inom ett tingslag, såsom inlösen av tingshus
eller dylikt. Så torde visserligen icke bli förhållandet, om två hittillsvarande
tingslag bibehållas såsom ekonomiska enheter. Om däremot dylika enheter
skulle komma att nybildas inom ett tingslag, t. ex. så att vissa kommuner
— som förut icke utgjort ett tingslag —- skola övertaga och underhålla ett
nu befintligt tingshus, kan frågan om inlösen bliva aktuell. Även i så fall bör
det naturligtvis i första hand ankomma på de tingshusbyggnadsskyldiga
själva att träffa uppgörelse, men det torde likväl vara erforderligt med ett
stadgande om att, där uppgörelse icke träffas, Kungl. Maj:t skall äga meddela
erforderliga bestämmelser. Såsom framhållits av Göta hovrätt, torde
formuleringen av första stycket i 1 § av det remitterade lagutkastet icke
täcka även detta fall utan ett tillägg härom böra göras i andra stycket av
samma paragraf.

Det andra spörsmålet i fråga om tingshusbyggnadsskyldigheten, som påkallar
uppmärksamhet vid nya rättegångsbalkens ikraftträdande, hänför sig
till 1918 års lag om sammanträden med s. k. tremansnämnd för handläggning
av vissa enklare mål och ärenden. Om tid och plats för hållande av dylikt
sammanträde beslutar Kungl. Maj:t, och i samband därmed skall även
avgöras, om utgifterna för sammanträdeslokal och övriga med dess upplåtande
sammanhängande kostnader skola gäldas av tingslaget eller av en
eller flera kommuner inom detta. Det senare kan vara befogat exempelvis
om sammanträde av detta slag hålles på annan ort än tingsstället och i första
hand tillgodoser intresset av snabbare rättskipning för den orten och dess
omnejd. 1918 års lag kommer att upphävas vid nya rättegångsbalkens ikraftträdande
och i huvudsak ersättas av bestämmelser i rättegångsbalken. Även
därefter erfordras emellertid lagbestämmelse angående kostnaden för sammanträdeslokal
i enlighet med vad som nu gäller. På sätt föreslagits i promemorian
bör en bestämmelse härom meddelas.

De föreslagna bestämmelserna böra träda i kraft den 1 juli 1947. Då 1918
års lag om sammanträden med tremansnämnd kommer att gälla till 1947
års slut, böra övergångsbestämmelserna innehålla, att av Kungl. Maj:t enligt
2 § meddelad föreskrift ej skall äga tillämpning förrän från och med den

1 januari 1948.

Det torde vara praktiskt att vad i 1 § stadgas om förutvarande tingslags
inbördes ekonomiska förhållanden skall tillämpas jämväl där tingslag förenats
före lagens ikraftträdande och uppgörelse ej träffats dessförinnan.

2 § är enligt sin lydelse tillämplig oavsett när tingslaget bildats.»

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Det i propositionen framlagda lagförslaget innefattar icke någon allmän
reglering av tingshusbyggnadsskyldigheten. Förslaget avser endast vissa särskilda
spörsmål rörande denna skyldighet, vilka ansetts böra regleras i anledning
av nya rättegångsbalkens ikraftträdande. I främsta rummet är det

Utskottet.

8

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

fråga om de ekonomiska förhållanden som uppkomma vid ändring av den
bestående tingslagsindelningen. Vidare föreslås bestämmelser om kostnaderna
för sammanträdeslokal för ting med tremansnämnd.

Tingshusbyggnadsskyldigheten har endast i ringa omfattning gjorts till föremål
för lagstiftning. Av de fåtaliga bestämmelser som finnas äro några
dessutom så ålderdomliga att de icke längre kunna direkt tillämpas. Ehuru
bristerna i lagstiftningen i stor utsträckning utfyllts genom praxis, har avsaknaden
av en fullständig lagstiftning likväl medfört olägenhet i åtskilliga
avseenden. I ett i ärendet avgivet remissyttrande har också med hänvisning
till dessa olägenheter uttalats önskemål om en reglering i lag av tingshusbyggnadsskyldigheten
och av formerna för beslut, förvaltning m. m. Föredragande
departementschefen har emellertid i propositionen på anförda skäl
förklarat sig icke nu kunna ingå på eu närmare prövning av dessa frågor.

Utskottet, som anser att den hittillsvarande decentraliseringen av domstolslokalernas
förvaltning varit av värde, delar departementschefens uppfattning,
att frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten icke i detta sammanhang
lämpligen bör upptagas i hela sin vidd. Att det finnes ett behov
av en lagstiftning i ämnet är emellertid enligt utskottets uppfattning
uppenbart, och fråga är om icke detta behov kommer att skärpas i samband
med nya rättegångsbalkens ikraftträdande, då i viss mån ökade krav
komma att ställas på domstolslokalernas beskaffenhet. Utskottet finner det
därför angeläget, att Kungl. Maj:t överväger möjligheterna att vid lämplig
tidpunkt få till stånd en mera fullständig lagstiftning på detta område.

Utskottet har icke heller i övrigt funnit anledning till erinran mot Kungl.
Maj :ts förslag och får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 49, måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 18 mars 1947.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Westman, Ahlkvist, Ekströmer,
Lindblom, Olofsson*, Löthner och William Ohlsson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Werner,
Olsson i Mellerud och Berg, fru Gustafson, herrar Ljungberg och Sundström
i Vikmanshyttan.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm'' 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

471075