Första lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969

Utlåtande 1969:L1u16

Första lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969

1

Nr 16

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om telefonavlgssning vid förundersökning angående
grovt narkotikabrott m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 17 januari 1969 dagtecknad proposition, nr 5, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga följande

Förslag

till

Lag

om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt
narkotikabrott m. m.

Härigenom för ordnas som följer.

Vid förundersökning angående grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling,
om smugglingen gällt narkotika som avses i 1 § narkotikaförordningen
den 14 december 1962 (nr 704), äger 27 kap. 16 § rättegångsbalken motsvarande
tillämpning, trots att för brottet är stadgat lindrigare straff än fängelse
i två år. Giltighetstiden för tillstånd får dock bestämmas till högst en månad
från den dag, då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
utgången av juni 1970.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en särskild tidsbegränsad lag om telefonavlyssning
vid utredning om grovt narkotikabrott m. m. Möjligheterna till telefonavlyssning
har i förslaget liksom i motsvarande bestämmelser i rättegångsbalken
kringgärdats med rättssäkerhetsgarantier. Bl. a. fordras för telefonavlyssning
tillstånd i varje särskilt fall av domstol.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 1 avd. Nr 16

2

Första lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969

Motionsyrkanden

I de i anledning av propositionen väckta motionerna har hemställts att
riksdagen måtte avslå propostionen.

Nämnda motioner är dels motionsparet 1:907 av herr Björk m. fl. och
II: 1041 av herr Bergman m. fl., dels motionsparet 1:908 av fru Segerstedt
Wiberg m. fl. och II: 1042 av herr förste vice talmannen von Friesen.
Motionernas motiveringar är intagna nedan på s. 6—9.

Gällande bestämmelser

Ingrepp i telefonhemligheten får f. n. företas i mycket begränsad utsträckning.
Gällande bestämmelser i ämnet finns i 27 kap. 16 § rättegångsbalken
(RB) och i 5 § lagen den 21 mars 1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål.

Enligt 27 kap. 16 § RB får avhörande av telefonsamtal medges endast när
någon kan skäligen misstänkas för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år. Sådant tillstånd får meddelas endast av rätten på
yrkande av undersölcningsledaren eller åklagaren. Som förutsättning gäller
att åtgärden skall vara av synnerlig betydelse för utredningen. Beslutet får
avse samtal till och från telefonapparat, som innehas av den misstänkte eller
kan antas komma att begagnas av honom. Tillståndet skall meddelas att gälla
viss tid, högst en vecka, från den dag då tillståndet delgavs telefonanstaltens
föreståndare. Beträffande granskning av uppteckning som gjorts när samtal
avlyssnats skall vad som föreskrivs i 27 kap. 12 § RB om undersökning
och granskning av enskild handling äga tillämpning. Hänvisningen innebär
bl. a. att uppteckningen inte får närmare undersökas av annan än rätten, undersökningsledaren
eller åklagaren. Dock får sakkunnig eller annan som anlitas
för eller hörs under utredningen granska uppteckningen efter anvisning
av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. Av 27 kap. 16 § RB följer
slutligen att, i den mån uppteckningen innehåller något som inle är av betydelse
för utredningen, skall den efter granskningen omedelbart förstöras.

1952 års tvångsmedelslag är tillämplig endast när fråga är om vissa brott
mot rikets säkerhet m. m. Bestämmelserna i 5 § om telefonkontroll bygger
på RB:s bestämmelser i ämnet men går avsevärt längre än dessa. I paragrafens
första stycke föreskrivs att tillstånd enligt 27 kap. 16 § RB kan meddelas
trots att för brottet är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Enligt
andra stycket kan rätten meddela tillstånd till att telefonsamtal inställs
eller fördröjs, till att telefonapparat avstängs för samtal och till att uppgift
lämnas om samtal, som expedierats eller beställts till eller från telefonapparat.
Giltighetstiden för tillstånd till nu nämnda åtgärder kan bestämmas till

3

Första lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969

högst en månad. Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd skulle
medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse
för utredningen, kan förordnande om åtgärden meddelas av undersökmngsledaren
eller åklagaren. Lagen är tidsbegränsad. Dess giltighetstid har
successivt förlängts, senast för tiden t. o. m. den 30 juni 1970 genom lag
den 23 februari 1968 (nr 48).

Narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64) innehåller bl. a. bestämmelser
om straff för den som uppsåtligen tillverkar, saluhåller, överlåter
eller innehar narkotika som avses i 1 § narkotikaförordningen den 14 december
1962 (nr 704) utan att vara berättigad därtill.

De brott som avses här är indelade i tre grader, narkotikaförseelse (2 §),
narkotikabrott (1 §) och grovt narkotikabrott (3 §). Straffskalan omfattar
för narkotikaförseelse endast böter, för narkotikabrott böter eller fängelse i
högst två år och för grovt narkotikabrott fängelse, lägst sex månader och
högst fyra år. Maximistraffet för brott mot narkotikabestämmelserna höjdes
med införandet av narkotikastrafflagen från fängelse i ett år till fängelse i
fyra år. Samtidigt straffbelädes försök, förberedelse och stämpling till narkotikabrott
eller grovt narkotikabrott som avser tillverkning, saluhållande
eller överlåtelse (4 §). Möjligheterna till förverkande i anslutning till narkotikabrott
utvidgades avsevärt (6 §).

I lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling är varusmugglingsbrotten
indelade i tre grader. Straffet för varusmuggling är dagsböter,
lägst tio, eller fängelse i högst ett år (1 §). Är varusmuggling med
hänsyn till godsets värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som
ringa, domes till böter, högst trehundra kronor (2 §). Är varusmuggling att
anse som grov, skall dömas till fängelse i högst två år eller, om smugglingen
gällt narkotika som avses i 1 § narkotikaförordningen den 14 december 1962
(nr 704), till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år (3 §).

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Kling, följande.

Den illegala handeln med narkotika och narkotikamissbruket har fått sådan
omfattning att samhällets ansträngningar nu måste ytterligare intensifieras
och samordnas till en offensiv på bred front. Denna offensiv kommer
att innefatta bl. a. en utvidgad upplysningsverksamhet och förstärkta vårdinsatser.
Emellertid är det väsentligt att man också kommer till rätta med
tillflödet av narkotiska medel till den illegala marknaden och försvårar åtkomsten
av narkotiska preparat för missbrukare och för personer som annars
riskerar att dras in i missbruket. För det ändamålet fordras polisiära
och kriminalpolitiska åtgärder. Chefen för socialdepartementet kommer sett
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 1 avd. Nr 16

4 Första lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969

nare i dag att föreslå skärpning av straffen för grovt narkotikabrott och grov
varusmuggling till maximum sex och minimum ett års fängelse. För min del
vill jag ta upp frågan om telefonavlyssning som hjälpmedel vid utredningar
om sådana brott.

Vid de tidigare angivna överläggningarna har följande framkommit.

Rikspolischefen och riksåklagaren har uppgett: Det är en brist i den nuvarande
lagstiftningen att de brottsbekämpande myndigheterna inte har möjlighet
att tillgripa telefonavlyssning för att skaffa utredning om de farligaste
formerna av illegal narkotikahantering. Man kan utgå trän att narkotikamarknaden
delvis styrs av ett mindre antal personer som finansierar hanteringen
och svarar för import, tillverkning och försäljning av mycket stora
kvantiteter narkotiska preparat. Dessa personer håller sig i bakgrunden och
arbetar med sådana medel att det är praktiskt taget omöjligt att få fram
bindande bevisning mot dem med de spaningsmetoder som nu får användas.
Med telefonavlyssning skulle man sannolikt kunna komma åt några av
dem. I varje fall skulle möjligheten att tillgripa en sådan spaningsåtgärd forsvåra
deras arbete. De skulle i viss utsträckning tvingas att ta kontakt med
sina medhjälpare på annat sätt än genom telefon och därigenom lattare
kunna avslöjas med sedvanliga spaningsmetoder. Bestämmelser om telefonavlyssning
i samband med utredning om grova narkotikabrott skulle kunna
utformas efter förebilden i 27 kap. 16 § RB. Det är dock synnerligen
angeläget att giltighetstiden för rättens tillstånd får bestämmas till en månad
på sätt som skett i 1952 års tvångsmedelslag.

Justitiekanslern har anfört: Han vill för sin del inte bestrida riktigheten
av rikspolischefens och riksåklagarens bedömning av behovet av telefonavlyssning
vid utredning av den grova narkotikabrottsligheten. Han eiinrai
emellertid om att telefonavlyssning hittills torde ha använts utanför ramen
för 1952 års tvångsmedelslag bara i ett fåtal fall. Hans allmänna inställning
till telefonavlyssning som hjälpmedel vid brottsutredning är att metoden utgör
ett ingrepp i den personliga integriteten som man så långt möjligt bör
undvika. Om det anses att skälen är tillräckligt starka för en speciallagstiftning
som ger möjlighet till telefonavlyssning vid förundersökning angående
grov narkotikabrottslighet, finns det enligt hans mening ingenting att invända
mot att man helt eller delvis kopierar bestämmelserna i 5 § i 1952 års
tvångsmedelslag.

Jag har samma grundinställning till telefonavlyssning som spaningsmetod
som j ustitiekanslern. Metoden utgör ett allvarligt ingrepp i den personliga
integriteten och den bör användas ytterligt restriktivt. Rikspolischefens
och riksåklagarens önskemål att polisen skall få möjligheter att tillgripa
telefonavlyssning för att skaffa bindande bevisning mot de grövsta profitörerna
inom narkotikabranschen är emellertid enligt min mening inte oförenligt
med denna grundinställning. Det är i praktiken inte fråga om någon
stor grupp av misstänkta som skulle bli föremål för telefonavlyssning. Det

Första lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969

5

rör sig om personer som misstänks för att ha gjort sig skyldiga till brott
som i fråga om samhällsfarlighet och hänsynslöshet är jämförliga med andra
brott beträffande vilka telefonavlyssning redan nu är tillåten. De skärpningar
av straffen som chefen för socialdepartementet kommer att förorda avser
att träffa just den kategori brottslingar som jag här talar om. Det finns
ingen anledning att ifrågasätta riksåklagarens och rikspolischefens bedömning
av svårigheterna att komma åt dem som i realiteten har det största
ansvaret för att den illegala marknaden nu i allt större utsträckning förses
med narkotiska preparat. Dessa personer arbetar nämligen i det fördolda och
torde inte kunna nås med nuvarande spaningsmetoder. Den utbredning och
förgrovning av narkotikabrottsligheten som har skett och som motiverar en
straffskärpning gör det också angeläget att polisen får tillgång till sådana
spaningsåtgärder att de grövsta brottslingarna kan avslöjas. Telefonavlyssning
skulle sannolikt försvåra dessa brottslingars verksamhet och öka polisens
möjligheter att få fram bindande bevisning mot dem.

Jag vill erinra om att frågan om att införa möjligheter till telefonavlyssning
eller andra särskilda processuella tvångsmedel vid bekämpning av narkotikabrottslighet
hölls öppen när förslaget till den nu gällande narkotikastrafflagen
förelädes riksdagen (se prop. 1968: 7 s. 109). Narkotikabrottslighetens
utveckling sedan dess är enligt min mening motiv för att ge polisen
möjlighet att använda avlyssning som hjälpmedel vid utredning om grovt
narkotikabrott eller grov varusmuggling som avsett narkotika. Jag föreslår
att en särskild lag i ämnet föreläggs riksdagen.

Telefonavlyssningen bör kringgärdas med rättssäkerhetsgarantier efter
förebild av 27 kap. 16 § RB. Med den restriktiva inställning jag har till telefonavlyssning
som spaningsmetod förordar jag att den nya lagen görs tidsbegränsad
så att riksdagen inom relativt kort tid får tillfälle att pröva dess
verkningar.

Den nya lagen bör lämpligen utformas så att den uttryckligen anknyter
till bestämmelserna i 27 kap. 16 § RB. Detta kommer att innebära att domstols
tillstånd måste inhämtas innan telefonavlyssning får anordnas samt
att framställning om sådant tillstånd får göras bara av undersökningsledaren
eller åklagaren. Som generell förutsättning för att tillstånd skall kunna
ges kommer att gälla inte bara att vederbörande är skäligen misstänkt för
grovt narkotikabrott eller motsvarande smugglingsbrott utan också att åtgärden
skall vara av synnerlig betydelse för utredningen.

I 1952 års tvångsmedelslag ges möjligheter till vissa ingrepp i telefonhemligheten
som går avsevärt utöver RB:s bestämmelser i ämnet. Jag anser inte
att det finns skäl att i detta sammanhang gå längre än vad sistnämnda bestämmelser
medger. Dock bör önskemålet att giltighetstiden för domstols
tillstånd till telefonavlyssning i den nya lagstiftningen, liksom i 1952 års lag,
skall få bestämmas till högst en månad tillgodoses. Beträffande handhavandet
av uppteckningar av telefonsamtal som har avlyssnats finns bestämmel -

6

Första lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969

ser i RB som bl. a. innebär att uppteckning inte får granskas av annan än
rätten, undersökningsledaren eller åklagaren eller, efter anvisningar från
någon av dessa myndigheter, av sakkunnig eller annan samt att uppteckning,
i den mån den innehåller något som saknar betydelse för utredningen,
efter granskningen omedelbart skall förstöras. Bestämmelser om handhavandet
av uppteckning utöver dem som finns i RB behövs enligt min mening
inte.

Det är angeläget att den nya lagstiftningen kan börja tillämpas så snart
som möjligt. Lagen bör därför träda i kraft dagen efter det den utkommit
från trycket. Giltighetstiden bör tills vidare begränsas till utgången av juni
1970.

Lagrådet

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Motionerna

I motionerna I: 907 och II: 1041 anförs följande.

I propositionen nr 5 föreslås en särskild lag om telefonavlyssning vid grovt
narkotikabrott. Förslaget bygger i allt väsentligt på önskemål från rikspolischefen
och riksåklagaren, medan justitiekanslern uttryckt vissa betänkligheter.
Lagförslaget innebär en uppluckring av nuvarande bestämmelser bl. a.
genom att avlyssning blir möjlig vid misstanke om brott, där straffet kan bli
mindre än två år.

Justitieministern framlägger sitt förslag vid en tidpunkt, då frågan om
förbättrat skydd mot hemlig avlyssning tilldrar sig ökad internationell uppmärksamhet.
Europarådets rådgivande församling har nyligen uttryckt önskemål
om en förstärkning av medlemsstaternas lagstiftning i denna riktning.
Flera stater är i färd med att införa restriktioner för telefonavlyssning, jämförliga
med dem som gäller i Sverige.

De argument som i propositionen anföres för ett avsteg från nuvarande
ordning är föga preciserade. Med telefonavlyssning skulle man »sannolikt»
komma åt några personer, som sysslar med narkotikahantering. I varje fall
säges möjligheten till avlyssning försvåra deras arbete. Rikspolischefen och
riksåklagaren synes inte räkna med att avlyssningen i och för sig skall bringa
i dagen något mera omfattande bevismaterial. Olika omständigheter gör det
ju också mindre sannolikt att storlangarna skulle förmedla särskilt viktiga
uppgifter per telefon. Mot de synnerligen osäkra vinsterna ur spaningssynpunkt
måste ställas de klara förlusterna ur integritetssynpunkt. Vikten av att
nu sätta in effektiva åtgärder mot narkotikamissbruket utgör inte tillräckligt
skäl att just tillgripa telefonavlyssning som medel. Avstår man från detta
medel i arsenalen, föreligger alltid möjlighet att förstärka arsenalen på andra
punkten. Totalresultatet av ansträngningarna att bekämpa narkotikamissbruket
måste rimligen bli beroende av summan av medel som sätts in.

Justitieministern hävdar att det i praktiken inte är fråga om någon stor

7

Första lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969

grupp av misstänkta som skulle bli föremål för avlyssning. Detta är enligt
vår mening att gå vid sidan av problemet. När telefonavlyssning omgetts
med starka restriktioner i vårt land, har syftet uppenbarligen varit att ge
allmänheten trygghet för telefonhemligheten, vilken alltmer kommit att betraktas
som en grundläggande medborgerlig rättighet. Om en av de viktigare
restriktionerna nu genombrytes, nämligen tvåårsgränsen, öppnas fältet för
framstötar om telefonövervakning även vid andra typer av brott, där straffet
kan bli mindre än två år. På varje särskilt område, där polisen anser sig ha
behov av telefonavlyssning i spaningssyfte, behöver kretsen av direkt övervakade
personer i och för sig inte blir stor. Den krets som indirekt drabbas
genom kanske rätt oskyldiga telefonkontakter med de övervakade blir genast
avsevärt större. Och det antal personer som tror sig riskera övervakning kan
väntas bli ännu mycket större. Debatten om säkerhetspolisens arbetsmetoder
har illustrerat hur många människor som hyser oro för att utan grund vara
utsatta för polisens övervakning. De grupper som haft en kanske tillfällig
och flyktig kontakt med narkotika torde knappast reagera annorlunda, om
telefonavlyssning införes vid grovt narkotikabrott. De psykologiska verkningarna
av förslaget diskuteras inte alls i propositionen.

Lagen betecknas som tidsbegränsad och skall bli föremål för omprövning
1970. I praktiken riskerar man att riksdagen accepterar en permanent lagstiftning.
Mycket talar för att narkotikaproblemet kommit för att stanna och
för att polisen även på längre sikt anser sig ha behov av avlyssningsmöjligheter
för att komma till rätta med det. Eftersom lagens värde ur polisens
synpunkt tydligen inte kommer att avläsas i något mera omfattande bevismaterial
som framkommer genom själva avlyssningen, kan riksdagen också
fortsättningsvis bli hänvisad till rikspolischefens och riksåklagarens allmänna
värderingar som stöd för en förlängning av lagen.

Proposition nr 5 bygger inte på någon utförlig och övertygande bevisning
i fråga om den föreslagna lagens värde. Den har inte föregåtts av vare sig
offentlig debatt, remissförfarande eller debatt inom riksdagspartierna i denna
speciella fråga. Den grundar sig enbart på två höga funktionärers önskemål
i ett krisläge, där eftertanken riskerar att inte få tillräckligt spelrum.
Den innebär ett viktigt principelit avsteg från regler avsedda att skydda den
personliga integriteten. Riksdagen bör inte acceptera sakens handläggning.

I motionerna I: 908 och II: 10b2 anförs följande.

Narkotikamissbruket har blivit ett samhällsproblem, som måste bekämpas
på allvar. 1968 års riksdag beslöt därför en råd åtgärder i syfte att hindra
missbruk och skärpa straffen för narkotikabrott. Det måste också hälsas
med tillfredsställelse, att regeringen även därefter följt problemet med uppmärksamhet
och efter samråd med vederbörande myndigheter beslutat att
intensifiera kampen mot narkotikan.

Som ett led i ansträngningarna att komma till rätta med narkotikaproblemet
har regeringen bl. a. i proposition nr 5 föreslagit riksdagen att anta ett
lagförslag, enligt vilket telefonavlyssning skall få tillgripas vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling, trots att
förutsättningarna därför enligt rättegångsbalken inte är uppfyllda. Med allt
erkännade av det angelägna i att söka bekämpa narkotikabrottsligheten kan
vi inte finna, att en så allvarlig lagstiftningsåtgärd blivit tillräckligt motiverad.

Telefonavlyssning innebär ett allvarligt ingrepp i den personliga integrite -

8

Första lagutskottets utlåtande nr 16 är 1969

ten. Den bör i en demokratisk rättsstat endast få förekomma i extraordinära
fall. Rättegångsbalken uppställer också som förutsättning för telefonavlyssning,
att misstanke föreligger om ett så grovt brott, att lägre straff än två
års fängelse inte kan ifrågakomma enligt lagens straffskala. De grova narkotikabrotten
har emellertid inte av regeringen bedömts vara av så utomordentligt
allvarlig beskaffenhet. Innebörden av 1968 års beslut var bl. a. att en avsevärd
straffskärpning genomfördes beträffande narkotikabrotten. För grovt
brott fastställdes då en straffskala omfattande minst sex månaders och högst
fyra års fängelse. I proposition nr 13 till årets riksdag har föreslagits att
straffskalan skall ytterligare skärpas till minst ett års och högst sex års
fängelse.

Vi kan för vår del ansluta oss till förslaget om straffskärpning för grova
narkotikabrott. I och för sig innebär det en ovanlig åtgärd, att statsmakterna
med endast ett års mellanrum genomför två betydande höjningar av straffen
för en och samma typ av brottslighet. Med hänsyn till de speciella omständigheterna
bör detta emellertid godtas. Inte ens med detta extraordinära
steg når man emellertid den gräns, som rättegångsbalken sätter för telefonavlyssning.
En ytterligare straffskärpning kan uppenbarligen inte övervägas
nu mot bakgrunden av förra årets beslut. Den kunde måhända motverka sitt
syfte genom att domstolarna skulle bli obenägna att rubricera narkotikabrott
som grova.

Även om man ansluter sig till regeringens bedömning av narkotikabrottens
svårhetsgrad, innebär det alltså ett viktigt avsteg från allmänna rättsregler
att tillåta telefonavlyssning. Det bör framhållas, att något motsvarande avsteg
inte gjorts genom den särskilda tvångsmedelslag, som gäller för vissa brott
mot rikets säkerhet m. m. Visserligen medger denna telefonavlyssning även
vid misstanke om ringare brott än rättegångsbalken förutsätter, men lagen
utgår från mycket allvarliga brott: mordbrand, som innefattar sabotage samt
uppror och högförräderi enligt 13, 18 och 19 kap. brottsbalken första paragraferna.
Att vissa ringare brott enligt samma kap. även omfattas av lagen
kan accepteras på grund av det sakliga sambandet mellan grova och mindre
grova brott; det kan vara svårt att på ett tidigt stadium av förundersökningen
avgöra hur allvarligt ett misstänkt brott slutligt får rubriceras. Vid narkotikautredningar
kommer emellertid inte ens de grövsta brotten att uppfylla
rättegångsbalkens krav.

Det gäller här principer av så grundläggande betydelse från rättssäkerhetssynpunkt,
att man inte bör tumma på dem. Om bara grova brottslingar drabbades,
skulle något problem inte föreligga; lagens restriktiva hållning beror
på de uppenbara riskerna för att oskyldiga drabbas. Man bör inte i detta sammanhang
glömma bort de obehagliga erfarenheter som gjordes under det
sista världskriget, då telefonavlyssning förekom mot en rad oförvitliga medborgare.
Man bör också fråga sig, om inte telefonavlyssningen också leder till
att annan och ringare brottslighet än narkotikabrott uppdagas, vilket i realiteten
innebär att denna blir utredd med olaga metoder.

I propositionen har man vidare helt bortsett från de tekniska möjligheterna
till s. k. »scrambling». Durkdrivna brottslingar kan tänkas utnyttja
dessa, som andra inte ägnar en tanke.

Propositionen ger inte heller uttryck för större förhoppningar om några
egentliga resultat av telefonavlyssning. Rikspolischefen och riksåklagaren
har uppgett, att man med telefonavlyssning sannolikt skulle kunna komma
åt några av de grova brottslingarna och att möjligheten att tillgripa en sådan
spaningsåtgärd i varje fall skulle försvåra brottslingarnas arbete. Deparle -

9

Första lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969

mentschefen anför för sin del endast: »Telefonavlyssning skulle sannolikt
försvåra dessa brottslingars verksamhet och öka polisens möjligheter att få
fram bindande bevisning mot dem.» Vi kan inte finna att dessa antaganden,
med däri liggande tvekan om resultaten, kan utgöra bärande motiv för ett så
allvarligt ingrepp i den personliga integriteten som föreslås.

Propositionen ger närmast intryck av att ha tillkommit utan tillräckligt
noggranna överväganden och utan det underlag som varit önskvärt. Ett yttrande
av justitiekanslern åberopas, men vi har inte kunnat finna någon motsvarande
handling. Då det rör sig om endast muntliga uttalanden, måste man
hysa betänkligheter med hänsyn till ärendets allvarliga beskaffenhet. Varken
i proposition nr 5 eller i proposition nr 13 redovisas material, som ger en
bild av utvecklingen. I den senare propositionen ges uttryck för en allmän
uppfattning om att narkotikabrottsligheten fortsatt att öka och fått en allt
större spridning liksom att brotten i många fall blivit grövre till sin karaktär.
Det hade emellertid varit önskvärt med uppgifter, som bättre redogjort för
det material, som denna allmänna uppfattning baserar sig på.

Utskottet

1 detta utlåtande behandlar utskottet en proposition, nr 5, vari föreslås
en särskild lag om telefonavlyssning vid utredning om grovt narkotikabrott
eller grov varusmuggling, som gällt narkotika. Lagen, vars giltighetstid
föreslås begränsad till utgången av juni 1970, har utformats med anknytning
till 27 kap. 16 § rättegångsbalken. Innebörden av lagförslaget
är att om någon skäligen kan misstänkas för något av nyssnämnda brott
och det anses vara av synnerlig vikt för utredningen att undersökningsledaren
eller åklagaren får del av samtal till eller från telefon, som kan
antas komma att begagnas av den misstänkte, så kan domstolen meddela
tillstånd till avlyssning av samtalen. Begäran om tillstånd får göras bara av
undersökningsledaren eller åklagaren och genom särskilda bestämmelser
är det sörjt för att obehöriga inte får del av vad som kan ha framkommit
vid avlyssningen. Anpassningen av lagförslaget till 27 kap. 16 § rättegångsbalken
är ej helt fullständig. Giltighetstiden för avlyssningstillstånd enligt
förslaget kan nämligen bestämmas upp till en månad men enligt nämnda
lagrum till högst en vecka. Det är även att märka att 16 § gäller brott
med straffminimum på fängelse i två år, medan de brott som lagförslaget
avser har lägre minimum. För grovt narkotikabrott och grov varusmuggling,
som gällt narkotika, stadgas sålunda ett lägsta straff av fängelse i sex månader.
Maximum är fängelse i fyra år. Straffskärpning är emellertid aktuell.
Genom en proposition, nr 13, som nyligen förelagts riksdagen och tillstyrkts
av andra lagutskottet (utlåtande nr 7), har nämligen föreslagits att straffet
för nämnda brott skall vara minst ett och högst sex års fängelse.

1 motionsparen I: 907 och II: 1041 samt I: 908 och II: 1042 hemställs
om avslag på propositionen nr 5. Som skäl härför anförs bl. a. att det är
av grundläggande betydelse att telefonhemligheten bevaras samt att det

10 Första lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969

synes osäkert om den föreslagna lagen har något värde för spaningsverksamheten.

Utskottet delar departementschefens och motionärernas uppfattning att
ett så allvarligt ingrepp i den personliga integriteten som telefonavlyssning
bör användas ytterligt restriktivt. Metoden bör med andra ord tillgripas endast
när tungt vägande skäl föreligger och då kringgärdas med betryggande
rättssäkerhetsgarantier.

Den illegala handeln med narkotika visar tendenser att tillta och få en
alltmer svårartad karaktär. Brottsligheten blir allt grövre och präglas av
förslagenhet och hänsynslöshet. Enligt utskottets mening är situationen sådan
att enskilda intressen i viss utsträckning bör få vika inför nödvändigheten
av att polisens spaningsarbete blir så effektivt som möjligt. Både
riksåklagaren och rikspolischefen har, som framgår av propositionen, ansett
det vara en brist i den nuvarande lagstiftningen att det saknas möjlighet
att tillgripa telefonavlyssning för att skaffa utredning om de farligaste
formerna av illegal narkotikahantering. Ej heller justitiekanslern har velat
bestrida behovet av telefonavlyssning vid utredning av sådan brottslighet.
Även utskottet anser i likhet med departementschefen att nämnda spaningsmetod
bör få tillgripas i kampen mot den grova narkotikabrottsligheten.
Härigenom kan polisens möjligheter att få fram bindande bevisning
mot brottslingarna ökas samtidigt som dessas verksamhet försvåras.

Det krav på stränga regler till skydd för rättssäkerheten, som måste uppställas
vid ingrepp i telefonhemligheten, kan enligt utskottet uppfyllas på
ett tillfredsställande sätt genom den föreslagna lagens uttryckliga anknytning
till 27 kap. 16 § rättegångsbalken på sätt som redovisats ovan. Härigenom
krävs bl. a. beslut av domstol för lagens tillämpning i varje särskilt
fall. En betydelsefull rättssäkerhetsgaranti ligger också däri att, på
grund av lagens tidsbegränsning, redan nästa års riksdag får tillfälle att
pröva lagens verkningar om fråga uppkommer om förlängning av giltighetstiden.
I sådant fall synes det erforderligt att i propositionen till ledning
för prövningen lämnas en redogörelse för de erfarenheter som vunnits av
lagens tillämpning, bl. a. huruvida den avsedda effekten uppnåtts.

Utskottet hemställer,

att riksdagen, med avslag å motionerna I: 907 och II: 1041
samt I: 908 och II: 1042, måtte bifalla förevarande proposition,
nr 5.

Stockholm den 25 februari 1969

På första lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Första lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969 11

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Erik Svedberg (s),
fröken Mattson (s), herrar Hjorth (s), Schött (m)*, Svanström (ep), Larfors
(s) och Ernulf (fp);

från andra kammaren: fröken Bergegren (s), herrar Martinsson (s),
Dockered (ep)*, Wiklund i Stockholm (fp), Larsson i Norderön (ep), Hansson
i Piteå (s), Oskarson (m) och fru Bergander (s)*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690030