Första lagutskottets utlåtande nr 14

Utlåtande 1948:L1u14

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

1

Nr 14.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
för meddelande i kollegial domstol av fällande
dom i brottmål.

Första lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två
inom riksdagens andra kammare väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nr 369 av herrar Hedlund i Rådom och Jonsson i Skedsbygd och nr 49 av
herr Ståhl m fl.

I motionen 11:369 har yrkats, »att riksdagen i skrivelse till Kungl, Maj:t
måtte hemställa om en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan
huruvida och under vilka förutsättningar en kollegial domstol bör kunna
meddela fällande straffdom om en minoritet inom domstolen röstar för
frikännande.»

I motionen II: 49 har i första hand yrkats, att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte hemställa, att 29 kap. 3 § rättegångsbalken skall erhålla följande
lydelse:

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

3 §•

Yppas i mål, vari nämnd deltager, annan mening än ordförandens och
äro alla i nämnden ense om skälen och slutet eller förena sig, då i nämn -

den äro flera än sju, minst sju därom
gälle ordförandens.

Vid omröstning bland rådhusrätts
lagfarna ledamöter så ock i överrätt
gälle den mening, som omfattats av
mer än hälften av ledamöterna. Har
någon mening erhållit hälften avrösterna
och är denna den lindrigaste,
gälle den meningen; vid särskild
omröstning, huruvida den
misstänkte på grund av sin sinnesbeskaffenhet
är fri från straff eller
om villkorligt anstånd med straffets
ådömande eller huruvida ungdomsfängelse,
förvaring eller internering i

1 liihang till riksdagens protokoll 1948.

, gälle nämndens mening; i annat fall

Vid omröstning bland rådhusrätts
lagfarna ledamöter så ock i överrätt
gälle den mening, som omfattats av
mer än hälften av ledamöterna. Har
någon mening erhållit hälften av rösterna
och är denna den lindrigaste,
gälle den meningen.

Vid särskild omröstning, huruvida
den misstänkte på grund av sin sinnesbeskaffenhet
är fri från straff eller
om villkorligt anstånd med straffets
ådömande eller huruvida ungdomsfängelse,
förvaring eller interne 9

samt. 1 avd. Nr 14.

2

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

kGällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ring i säkerhetsanstalt eller annan
skyddsåtgärd skall ådömas, så ock
eljest, då ej någon mening kan anses
som lindrigare, gälle dock den
mening, som erhållit hälften av rösterna
och bland dem ordförandens.

Förekomma i övrigt skiljaktiga
meningar, huruvida den tilltalade är
skyldig till brott, som kan förskylla
straffarbete på livstid, må dock icke
svårare straff ådömas än straffarbete
i tio dr, där icke annat följer av
vad i 4 kap. 2 § strafflagen sägs.

Om omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 §.

Alternativt har i motionen II: 49 yrkats, att 29 kap 4 § rättegångsbalken
måtte erhålla följande lydelse:

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

4 §•

Yppas vid omröstning bland rådhusrätts lagfarna ledamöter eller i överrätt
flera än två meningar, utan att någon enligt 3 § skall gälla, skola de
röster, som äro ogynnsammast fur den tilltalade, sammanläggas med de
för honom därnäst minst förmånliga och, om det erfordras, sammanläggningen
fortsättas efter samma grund, till dess någon mening skall gälla:
kan ej någon mening anses som ogynnsammare för den tilltalade, gälle
den mening, för vilken rösterna äro flera än för annan, eller, om för flera
meningar rösterna äro lika många, den som biträtts av den främste bland
dem. som röstat för någon av dessa meningar.

Förekomma i övrigt skiljaktiga
meningar, huruvida den tilltalade är
skyldig till brott, som kan förskylla
straffarbete på livstid, må dock icke
svårare straff ådömas än straffarbete
i tio dr, där icke annat följer av
vad i 4 kap. 2 § strafflagen sägs.

Såsom tredje alternativ har i motionen II: 49 föreslagits, att utskottet behagade
utforma lagtext med regler om begränsning av straffmaximum,
därest, vid omröstning i överrätt om skuld till brott som kan förskylla livstids
straffarbete, någon ledamot röstar för frikännande.

säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd
skall ådömas, så ock eljest,
då ej någon mening kan anses som
lindrigare, gälle dock den mening,
som erhållit hälften av rösterna och
bland dem ordförandens.

Första lagutskottets utlåtande nr ii.

3

I fråga om de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
lar utskottet hänvisa till motionerna.

Gällande regler angående omröstning i brottmål finnas i 29 kap. rättegångsbalken.
Enligt 3 § andra stycket skall vid omröstning i ansvarsfrågan
bland rådhusrätts lagfarna ledamöter så ock i överrätt gälla den mening,
som omfattats av mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening erhållit
hälften av rösterna och är denna den lindrigaste, skall den meningen
gälla. I de fall, då ej någon mening kan anses som lindrigare, skall dock
den mening gälla, som erhållit hälften av rösterna och bland dem ordlörandens.
I 4 § regleras det fall, att skiljaktiga meningar yppats vid omröstning,
varom här är fråga, utan att någon av dem skall gälla enligt 3 §.
De röster, som äro ogynnsammast för den tilltalade, skola sammanläggas
med de för honom därnäst minst förmånliga och, om det erfordras, sammanläggningen
fortsättas efter samma grund, till dess någon mening skall
gälla; kan ej någon mening anses som ogynnsammare för den tilltalade,
skall den mening gälla, för vilken rösterna äro flera än för annan, eller,
om för flera meningar rösterna äro lika många, den som biträtts av den
främste bland dem, som röstat för någon av dessa meningar. De fall, i
vilka, såvitt den huvudsakliga ansvarsfrågan angår, särskild omröstning
skall ske, angivas i 2 § andra till och med femte styckena. Särskild omröstning
huruvida den tilltalade är skyldig till brott skall ske, saframt
fråga är om ansvar för flera brott och sådan omröstning därvid erfordras.
Uppkommer fråga, huruvida ett eller flera brott föreligga, skall ock därom
röstas särskilt. Eljest skall icke skuldfrågan bliva föremål för särskild
omröstning.

I specialprocess finnas exempel på avvikande omröstningsregler för domstol,
vars ledamöter ha sinsemellan lika rösträtt. Ståndrätt må salunda
enligt 88 § tredje stycket lagen den 23 oktober 1914 om krig sdomstolar och
rättegången därstädes icke döma till dödsstraff, med mindre minst nio av
de elva domarna i rätten äro därom ense. Det kan ock nämnas, att för fällande
av tilltalad i tryckfrihetsmål med jury fordras minst två tredjedelar av
rösterna i juryn (tryckfrihetsförordningen § 5: 4:o).

1 såväl dansk som norsk rätt gäller, att den mening, som erhållit absolut
majoritet, blir avgörande. Vid lika röstetal i fråga om den tilltalades sknld
och påföljds bestämmande gäller den för den misstänkte gynnsammaste
meningen. Särskild omröstning i skuldfrågan anordnas.

Rättegångsbalken i 1734 års lag föreskrev, att av. två skiljaktiga meningar
i annan domstol än i häradsrätt den skulle gälla, som omfattades av de
flesta. Vore lika många röster på vardera sidan, skulle i brottmål gälla
deras mening, som friade eller vore lindrigast. Funnes i brottmål flera skilj -

4

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

aktiga meningar, gällde deras röster, som kunde närmast till varandra jämkas
och ginge ut på det som vore lindrigast. Såsom framgår av det ovan
sagda överensstämma dessa regler med motsvarande regler i nya rättegångsbalken.
Föreskrifter om särskild omröstning i brottmål över olika frågor i
huvudsaken funnos icke i gamla rättegångsbalken.

Under det arbete på processreformen, som föregick och ledde till principbeslutet
vid 1931 års riksdag, ägnades reglerna angående omröstning i
domstol föga uppmärksamhet.

Nya rättegångsbalkens regler återfinnas, såvitt nu är i fråga, i processlagberedningens
förslag (SOU 1938:43 och 44). Vid granskning av förslaget
förordade lagrådets flesta ledamöter, att särskild omröstning i skuldfrågan
skulle ske i vidare omfattning än processlagberedningen föreslagit. Sålunda
skulle, även om fråga vore endast om ett brott, särskild omröstning, där så
erfordrades, anställas beträffande frågan, om den tilltalade förövat gärningen
och till vilket brott den vore att hänföra. Det i lagrådet väckta förslaget
upptogs icke i den sedermera upprättade, till 1942 års riksdag avlämnade
propositionen nr 5. Denna antogs av riksdagen i hithörande delar utan
ändringar.

Rörande verkställigheten av livstids straffarbete har utskottet inhämtat
följande. Den strafftid, som till livstids straffarbete dömda fått avtjäna, har
under de senaste tjugo åren undergått sänkning. Medan det tidigare var vanligt,
att livstids straffarbete var liktydigt med ett frihetsberövande under tjugo
till tjugofem år, hör ett så långt frihetsberövande numera till sällsyntheterna.
Av dem som under de senaste tio åren frigivits från livstidsstraff har ingen
varit berövad friheten så lång tid. Den livstidsfånge, som under denna tid
avtjänat det längsta straffet, benådades efter aderton år. I övrigt hava flertalet
benådningar skett ef ler en strafftid av omkring femton år. Fyra ha
blivit benådade, innan tio år förflutit, I ett fall har Kungl. Maj:t, sedan
den intagne varit berövad friheten nio år, nådevägen förvandlat livstidsstraffet
till straffarbete femton år, vilket innebär, att den intagne kan frigivas
villkorligt efter tio år och att villkorlig frigivning obligatoriskt sker,
när tolv och ett halvt år gått till ända. Tillämpningen av nådeinstitutet har
medverkat till att det antal till livstids straffarbete dömda, som avtjäna
straff, nedgått väsentligt. Den 1 februari 1948 funnos å fångvårdsanstalterna
intagna endast tre livstidsfångar, av vilka en hade påbörjat straffet
1941 och de två andra 1947. Motsvarande antal var den 1 januari 1928
trettio. Under sexårsperioden 1940—45 ha sammanlagt fyra personer intagits
för undergående av livstidsstraff. Till jämförelse kan nämnas, att
sammanlagt 62 personer den 31 december 1947 voro intagna för undergående
av tidsbestämda frihetsstraff med en längd av lägst fyra år.

Första lagutskottets utlåtande nr 1A.

5

Icke tidsbestämda frihetsberövande!! med lång, i vissa fall livslång varaktighet
kunna ådömas i form av förvaring och internering.

Utskottet. Under förarbetena till nya rättegångsbalken har det icke satts i
fråga att frångå den i äldre rätt gällande huvudregeln, att vid skiljaktiga
meningar inom en kollegial domstol, majoritetens mening skall vara avgörande.
Denna regel tillåter, att en tilltalad fälles till ansvar och ådömes
långvarigt frihetsstraff, oaktat vissa ledamöter i domstolen röstat för hans
frikännande I motionen II: 369 betecknas detta såsom ett missförhållande.
Jämväl i motionen II: 49 vänder man sig häremot, dock endast såvitt angår
ådömande av straffarbete på livstid.

Att ändra omröstningsreglerna för brottmål i allmänhet torde icke kunna
ifrågakomma. Det är uppenbart, att ju hårdare straff en tilltalad kan vänta,
desto större är intresset av att skydda honom mot risken att bliva oskyldigt
dömd. Mot uppställande av särskilda regler för omröstning i mål om
svåra brott resa sig emellertid starka betänkligheter. Uppdragandet av en
gräns måste stöta på stora svårigheter. Det lärer knappast kunna undgås,
att gränsdragningen i åtskilliga fall kommer att tramstå såsom godtycklig.
Så lär exempelvis bliva fallet, då vid våldtäkt eller andra våldsbrott särskilda
omständigheter såsom svår kroppsskada eller offrets död medföra
tillämpning av svårare straffskala än den normala. Att dylika omständigheter
skola kunna förläna den tilltalade en mera gynnad processuell ställning
kan icke vara tilltalande. Utskottet har vidare uppmärksammat det
icke ovanliga fallet, att en brottslig gärning av olika domare kan hänföras
under olika lagrum med skilda straffskalor. Om majoriteten bedömer gärningen
efter ett lagrum med straffskala liggande under gränsen, skall den
tilltalade i vanlig ordning fällas till ansvar. Anser majoriteten åter att brottet
skall hänföras under ett lagrum med straffskala liggande ovanför gränsen,
skall den särskilda omröstningsregeln inträda. Innebär denna krav på
enhällighet eller särskild, i det tänkta fallet icke uppnådd majoritet, blir
följden, att den tilltalade frikännes.

De i motionen 11:49 föreslagna reglerna skulle icke medföra den tilltalades
frikännande vid skiljaktiga meningar i skuldfrågan men innebära
vissa svårigheter. En betänklig olikhet inför lagen synes bliva följden.
Beträffande vissa brott, bland annat mord, föreskriver strafflagen, att
straffarbete på livstid skall ådömas. År domstolen enig om att fälla en tilltalad
för mord, skall domstolen således, därest icke särskilda bestämmelser
i strafflagen om straffnedsättning skola tillämpas, ådöma detta straff.
Om däremot någon ledamot röstar för frikännande, skulle straffet enligt
motionärernas förslag i stället bliva tio års straffarbete. 1 båda fallen är
den tilltalade dock i vederbörlig ordning av domstolen förklarad skyldig
till mord. De i motionen 11:49 föreslagna reglerna skulle vidare öka den

6

Första lagutskottets utlåtande nr ii.

inverkan av tillfälliga omständigheter, som aldrig helt kan undgås i rättskipningen.
En genom omröstning bland flera domare framkommen mening
torde som regel erbjuda större garantier för objektiv riktighet än den
enskilde domarens. Om man antager, att ett mordmål handlades på avdelning
B i stället för på avdelning A, där den tilltalade av avdelningens
ledamöter enhälligt förklarats skyldig och dömts att hållas till straffarbete
på livstid, kan det tänkas, att en av avdelning B:s ledamöter bleve skiljaktig
i fråga om sakerförklaringen och förklarade den tilltalade »ej skyldig».
I så fall skulle enligt reglerna i motionen II: 49 ej kunna dömas till
högre straff än straffarbete tio år. Följden skulle således vid tillämpning
av motionens regler kunna bliva, att ett avgörande i skuldfrågan bunde
domstolen vid dess avgörande i straffmätningsfrågan. En enskild ledamot,
som röstat för frikännande, skulle därjämte medverka till en utgång i
straffmätningsfrågan, som han icke ansett riktig.

Utskottet vill framhålla, att ett genomförande av de i motionen 11:49
föreslagna reglerna måste återverka på reglerna för ådömande av förvaring
och internering. Dessa till tiden obestämda reaktionsformer kunna
nämligen medföra frihetsberövande under lika lång eller längre tid än vad
fallet är vid livstids straffarbete och detta även för brott, som enligt vanlig
straffmätning icke skulle förskylla detta straff. Under sådana förhållanden
kan det med fog ifrågasättas, huruvida icke ett bifall till motionen
borde få till följd, att inom kollegial domstol enhällighet skulle fordras
för ådömande av förvaring eller internering. Att uppställa krav härpå kan
emellertid icke anses rimligt.

Med den nya rättegångsbalken har man bland annat avsett att införa
en processordning, som i högre grad än den föregående skapar förutsättningar
för säkra avgöranden. Detta kommer även svaranden i ett brottmål
till godo. Hans intressen skyddas numera av ett flertal bestämmelser, som
sakna motsvarighet i äldre lag.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 11:49 och 11:369, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 februari 1948.

På första lagutskottets vägnar:

AXEL LINDQVIST.

Första lagutskottets utlåtande nr t A.

7

Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: fru Sjöström-Bengtsson, herrar Löthner, Lindgren*,
Göransson, John Wiktor Jonsson, Arrhén och Ivar Nilzon;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Gezelius, Hedlund i Östersund,
Gustafsson i Lekåsa, Andersson i Mölndal, Jonsson i Skutskär, Lundgren
och Antby.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1948
12048