Första lagutskottets utlåtande nr 13

Utlåtande 1952:L1u13

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

1

Nr 13.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående en översyn av
gällande bestämmelser om vissa domslolsbeskeds meddelande
genom anslag i rättens kansli.

Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom första kammamaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 358, av herr Cassel. I motionen
hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om översyn av bestämmelser med innehåll om anslag i rättens
kansli i syfte att ersätta dessa med mera tidsenliga former för kungörande».

I motiveringen anför motionären följande.

I åtskilliga av de mål och ärenden, som handhavas av domstolarna, erhåller
allmänheten del av olika slags besked genom anslag i rättens kansli,
Denna föråldrade form av meddelanden till allmänheten har numera ingen
som helst praktisk betydelse. Därtill kommer att bestämmelserna för bringandet
till allmänhetens kännedom om beslut och annat förete skillnader,
som stundom icke torde vara sakligt grundade. Sålunda föreskrives i K. F.
den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,
11 §, att offentlig stämning, förutom att den skall anslås i rättens
kansli, även skall kungöras tre gånger i allmänna tidningarna. I lag om
dödande av förkommen handling, 6 §, föreskrives, att offentlig stämning
skall anslås i kansliet, på vissa tider införas i allmänna tidningarna samt,
då rätten prövar lämpligt, även i tidningar inom orten. Jämlikt 2 § i K. F.
den 20 november 1845 i avseende på handel om lösören, som köparen låter
i säljarens vård kvarbliva, skall rätten till allmänhetens kännedom angående
uppvisade och inprotokollerade köpehandlingar hos sig offentligen anslå
kungörelse.

Det synes önskvärt, att bestämmelserna innehållande föreskrifter om
anslag i rättens kansli erhålla en översyn i syfte att utmönstra detta praktiskt
betydelselösa och därmed onödiga förfaringssätt samt dess ersättande
med mera tidsenliga former för kungörelser i den mån denna fråga icke
kommer att beröras av 1949 års besvärssakkunniga.

Gällande bestämmelser.

I ett flertal lagar och författningar har föreskrivits, att olika uppgifter
rörande domstolarnas verksamhet in. m. skola tillkännages genom anslag
i domstolskanslierna eller å rättens dörr.

Sålunda skola genom anslag kungöras tiden för kansliets öppethållande,
uppgift om de dagar, då ting eller andra allmänna rättegångsdagar skola
hållas, tid och plats för särskilt sammanträde för huvudförhandling, förteckning
å stämningsmän, underrättelse om spannmålspantregisterförares
postadress, uppgift om var och när inskrivningsdag hålles, tid och ort, å vil1
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 1 avd. Nr 13.

2

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

ken överförmyndare kan träffas, förordnande för kommissionär, tiden för
öppethållande av notarius publicus tjänsterum, underrättelse angående
landsfogdes tjänstelokal och mottagningstid, sammandrag av förteckningar
å bemyndigade gode män vid ackordsförhandling utan konkurs, ort och begynnelsedag
för hovrättsting samt uppropslista för rättegångsdag för huvudförhandling.

Vidare skola åtskilliga meddelanden, vilka angå särskilda mål eller ärenden,
tillkännages genom anslag hos domstolarna.

Enligt 17 kap. 9 § fjärde stycket rättegångsbalken skall, om tvistemål icke
avgöres vid huvudförhandling eller vid sammanträde för muntlig förberedelse,
underrättelse om tiden för meddelande av dom senast dagen förut
sändas till parterna och anslås i rättens kansli. Vad sålunda stadgats om
dom skall enligt 12 § samma kapitel äga motsvarande tillämpning i fråga
om slutligt beslut. Likaså skall — enligt 30 kap. 7 och 10 §§ rättegångsbalken
—- då brottmål avgöres utan huvudförhandling underrättelse om
tiden för meddelande av dom eller slutligt beslut avsändas och anslås på
samma sätt.

I första instans i lagsökningsmål gäller icke rättegångsbalkens stadgande
om att dom eller slutligt beslut skall anslås i kansliet senast dagen förut.
Detta stadgande är nämligen i lagsökningsmål ersatt med bestämmelsen i
38 § lagsökningslagen om anteckning i särskild bok, som utan särskild begäran
skall vara tillgänglig för allmänheten. Anteckning i boken skall ske
senast samma dag, då föreläggande, utslag eller beslut, varom anteckning
skall ske, meddelas. Däremot gäller även beträffande lagsökningsmål stadgandet
i rättegångsbalken om att underrättelse om beslutet skall avsändas
till parterna senast dagen förut.

I detta sammanhang må erinras om den i 209 § utsökningslagen meddelade
föreskriften att överexekutors slutliga utslag i vissa mål angående
klagan över utmätningsmans förfarande skall ges å dag, som sist dagen förut
blivit kungjord genom anslag. Tiden för fullföljd av talan mot överexekutors
utslag räknas enligt 213 § samma lag i sådant fall från den dag,
å vilken utslaget är ställt.

Rättens avgörande av domstolsärende sker genom beslut. Avkunnas ej
beslutet vid förhandling, skall det enligt 9 § lagen den 20 december 1946
om handläggning av domstolsärenden meddelas genom att det hålles tillgängligt
å rättens kansli. Har beslutet gått emot sökanden eller annan som
fört talan i ärendet, skall underrättelse om tiden för beslutets meddelande
genom rättens försorg genast avsändas till honom. Däremot anslås sådan
underrättelse ej i kansliet. Innefattar inskrivningsdomares beslut i inskrivningsärende,
att ansökan ej bifallits, skall sökanden eller hans ombud genast
i rekommenderat brev underrättas om skälen till beslutet (9 § lagen
den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden).
Ej heller i sådant fall sker anslag.

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

3

Enligt 16 § expeditionslösenförordningen äger rätten att under vissa förutsättningar
förordna om längre anstånd med tillhandahållande av expedition
än som eljest är föreskrivet. I sådant fall skall rätten å den rättegångsdag
då målet eller ärendet förevarit eller — på landet — senare under
samma ting bestämma den tid, inom vilken expeditionen skall vara att tillgå.
Beslut härom skall offentligen avsägas och, då part ej varit tillstädes
därvid och ej heller så fort ske kan genom rättens försorg erhåller särskild
underrättelse om beslutet, kungörelse om detsamma anslås i rättens kansli.

I 33 kap. 12 § rättegångsbalken stadgas om kungörelsedeigivning. Har
den som sökes för delgivning varken inom eller utom riket känt hemvist
och kan ej heller upplysning vinnas, var han uppehåller sig, kan rätten förordna,
att den handling som skall delgivas, skall anslås å en för allmänheten
tillgänglig plats i dess kansli samt meddelande därom införas i allmänna
tidningarna och, om det kan antagas därigenom komma till den söktes
kännedom, även i annan tidning. Har delgivning med part i nu föreskriven
ordning ägt rum, erfordras ej i samma mål vid ny delgivning enligt nämnda
paragraf med den parten, att meddelande införes i tidning. Kungörelsedeigivning
må under vissa i paragrafen angivna förutsättningar jämväl äga
rum gentemot den som har känt hemvist inom riket. Delgivning enligt ifrågavarande
paragraf skall anses ha skett, då vad däri föreskrivits blivit fullgjort.
Tilläggas må, att stämning i brottmål ej må delges i nu angiven ordning.
Ej heller må i tvistemål delgivning av stämning äga rum genom kungörelsedelgivning,
med mindre anledning förekommer, att den sökte avvikit
eller eljest håller sig undan (33 kap. 13 § rättegångsbalken).

Enligt 2 § förordningen om lösöreköp skall kungörelse angående sådant
köp, upptagande säljarens och köparens namn och yrken, dagen då köpeavhandlingen
blivit uppgjord samt köpeskillingens belopp, anslås å rättens
dörr.

Kallelse å okända borgenärer anslås enligt 11 § preskriptionsförordningen
i rättens kansli sex månader före den i kallelsen fastställda inställelsedagen
samt kungöres i särskild ordning tre gånger i allmänna tidningarna.

Offentlig stämning enligt lagen om dödande av förkommen handling anslås
i rättens kansli samt införes i allmänna tidningarna ävensom, där rätten
prövar lämpligt, i tidning inom orten.

Vissa kungörelser enligt konkurslagen skola jämväl anslås hos rätten. I
11 § nämnda lag ha upptagits vissa bestämmelser rörande konkursansökan
av gäldenär. Har, i fall då dödsbo ej står under förvaltning av boutredningsman,
ansökan om boets avträdande till konkurs icke gjorts av samtliga
dödsbodelägare, åligger det konkursdomaren att utsätta dag för prövning av
ansökningen inom fjorton dagar från dess ingivande. Härom skall konkursdoinaren
utfärda kungörelse, som anslås i rättens kansli samt införes
en gång i allmänna tidningarna och en eller flera tidningar inom orten.
Vidare skall enligt 19 och 185 §§ samma lag konkursdomaren utfärda kungörelse
med vissa särskilda uppgifter, då beslut meddelats om egendoms -

4

Första lagutskottets utlåtande nr 131.

avträde. I 20 § föreskrives, att sådan kungörelse skall anslås och införas i
tidningar på nyss angivet sätt.

Även enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs skola vissa kungörelser
anslås i rättens kansli. I 7 § stadgas skyldighet för konkursdomaren
att utfärda kungörelse angående beslut att offentlig ackordsförhandling
skall inledas. Sådan kungörelse, som skall innehålla vissa särskilda uppgifter,
skall enligt 8 § anslås i rättens kansli samt införas i allmänna tidningarna
och en eller flera ortstidningar.

I åtskilliga andra än de nu berörda fallen ha domstolarna att i samband
med handläggningen av mål eller ärenden utfärda kungörelser, som tillkännages
på annat sätt än genom anslag hos rätten.

Såsom exempel må anföras följande fall.

Vissa uppgifter till äktenskapsregistret skola kungöras i allmänna tidningarna
och ortstidning (5 kap. 13 §, 8 kap. 2 och 11 §§, 13 kap. 15 § och
15 kap. 21 § giftermålsbalken).

Ansökan om dödförklaring kungöres i allmänna tidningarna och ortstidning
samt i kyrkan för den församling, där den bortovarande senast haft
hemvist (8 kap. 4 § boutredningslagen).

Då någon förklarats myndig eller omyndig eller då förordnande meddelats,
att någon skall vara omyndig till dess målet avgöres av rätten eller då
sådant förordnande återkallats, skall kungörelse därom enligt 20 kap. 23 §
föräldrabalken ske i allmänna tidningarna.

När kunnigt varder att arv tillfallit arvinge å okänd ort eller arvinges
förefintlighet ej kan utrönas eller testamentstagare är okänd eller vistas å
okänd ort, utfärdas kungörelse som införes i allmänna tidningarna (9 kap.
1 och 2 §§ arvslagen, 8 kap. 1 § testamentslagen, kungl. kung. 19/12 1930
samt kungl. cirk. 2/11 1928 och 9/1 1948).

Är lagfartsansökning förklarad vilande på grund av att förre ägarens åtkomst
ej styrkts, skall kungörelse därom utfärdas, om sökanden äskar det.
Sådan kungörelse införes en gång i allmänna tidningarna och tidning inom
orten samt uppläses, när fråga är om egendom på landet, tre gånger i kyrkan
för den församling där egendomen är belägen (10 § lagfartsförordningen).

Stämning i expropriationsmål kungöres i kyrkan för den församling, där
fastigheten är belägen, samt i allmänna tidningarna och tidning inom orten
(23 § expropriationslagen).

Konkurslagen och lagen om ackordsförhandling utan konkurs innehålla ett
flertal bestämmelser angående kungörelser, som skola införas i allmänna
tidningarna och en eller flera ortstidningar.

Vissa i vattenlagen föreskrivna kungörelser skola införas i allmänna tidningarna
och ortstidning samt uppläsas i kyrka.

I detta sammanhang må jämväl erinras om lagen den 13 mars 1942 med
vissa bestämmelser om kungörande i kyrka. 1 § innehåller bland annat följande
bestämmelse. Är i lag eller författning föreskrivet att kungörelse skall

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

5

uppläsas i kyrka, skall i stället före gudstjänstens början i vapenhuset eller
å annan lämplig plats i eller invid kyrkan anslås kungörelsens rubrik eller
kort uppgift om dess innehåll jämte tillkännagivande att kungörelsen, där
ej laga hinder möter, under den närmaste veckan finnes tillgänglig för allmänheten
å pastorsexpeditionen eller annat ställe som bestämts av vederbörande
präst. Hålles gudstjänsten annorstädes än i kyrkan, skall anslag äga
rum där den förrättas.

Pågående utredningar.

Besvärssakkunniga.

I anledning av en vid 1942 års riksdag väckt motion, I: 141, beslöt riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 236/1942) anhålla om utredning angående
en mera enhetlig, fullständig och i övrigt ur rättssäkerhetens synpunkt
tillfredsställande lagstiftning angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar
och hos övriga förvaltningsmyndigheter, då de avgöra frågor som
angå enskild rätt, samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vilka
av denna utredning kunde föranledas.

Den 15 juli 1944 förordnade Kungl. Maj :t professorn Nils Herlitz att såsom
sakkunnig inom justitiedepartementet verkställa en förberedande utredning
angående reglering av förfarandet hos förvaltningsmyndigheter i
ärenden rörande enskild rätt och därmed sammanhängande frågor.

Den 8 oktober 1946 avlämnade Herlitz betänkande i ämnet (SOU 1946:
69). I ett särskilt kapitel angående beslut, expeditioner och delgivning (s.
125 ff.) behandlades —- förutom andra frågor — formerna för offentligrättsliga
tillkännagivanden av beslut som röra enskild rätt.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4 mars 1949 tillkallades sedermera
särskilda sakkunniga, besvärssakkunniga, för att verkställa fortsatt
utredning rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande
frågor. I direktiven för de sakkunniga anförde statsrådet Danielson
bland annat följande.

Enligt min mening bör den förberedande utredningen följas av en ny, till
konkreta förslag syftande undersökning. Då jag helt delar den i betänkandet
hävdade uppfattningen om angelägenheten av lagstiftning på förevarande
område, kan jag inskränka mig till att härutinnan åberopa vad som
anföres i betänkandet.

Till den fortsatta utredningen hör icke blott frågan, hur förvaltningsförfarandet
skall bringas att bättre motsvara rättssäkerhetens krav, utan även
— på sätt framhållits i betänkandet — spörsmålet, hur det skall göras
smidigare och effektivare. Utredningen är därför ett led i strävandena att
rationalisera statsföx-valtningen.

1951 års rättegångskommitté.

Riksdagens revisorer gjorde i sin till 1950 års riksdag avgivna berättelse
över den år 1949 av dem verkställda granskningen av statsverket vissa uttalanden
rörande processreformens ekonomiska verkningar samt pekade i
samband därmed på skilda bestämmelser i rättegångsbalken, som vore i behov
av ändring. Bland annat, anförde revisorerna, föreföllc anslag och förhandsbesked
om domar överflödiga, när sakägarens begäran biföllcs.

6

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

I anledning av vissa vid sagda riksdag väckta motioner, I: 98 och II: 118
samt II: 205, hemställde första lagutskottet i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 23/1950, att en utredning måtte tillsättas för att med beaktande
av dittills vunna erfarenheter av den nya processordningens praktiska
tillämpning utarbeta förslag till erforderliga ändringar i skilda detaljbestämmelser
i rättegångsbalken och dess följ dförfattningar.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 maj 1951 tillkallade
chefen för justitiedepartementet den 31 i samma månad sakkunniga för att
verkställa den begärda översynen av rättegångsbalken med därtill anslutande
lagstiftning och administrativa författningar. I direktiven för de sakkunniga,
vilka antagit benämningen 1951 års rättegångskommitté, lämnade
departementschefen, statsrådet Zetterberg, en redogörelse för vissa frågor
som borde upptagas till övervägande men framhöll därvid att denna redogörelse
vore långt ifrån fullständig. Förutom däri berörda frågor hade
framförts ett stort antal uppslag som kunde vara värda en närmare prövning.
Vid utredningen borde även dessa undersökas liksom de övriga spörsmål
som under utredningsarbetet kunde framkomma och befinnas förtjäna
avseende.

Yttranden.

Yttranden över motionen ha avgivits av Föreningen Sveriges häradshövdingar
och av Föreningen Sveriges stadsdomare.

Häradshövdingcföreningen anför i sitt yttrande.

I fråga om meddelanden, som angå rättens verksamhet, såsom om mottagningstider,
om vem som är kommissionär, om tingssammanträden, om
delgivningar enligt rättegångsbalken, om stämningsmän, om vissa gode män
och om spannmålspantregisterförare får det anses ligga i sakens natur, att
sådana meddelanden finnas anslagna i rättens kansli (rättens dörr). Motionären
torde ej heller ha avsett dylika meddelanden.

Vad åter angår vissa andra i lag och förordning, och då framför allt konkurslagen,
givna regler om anslag gäller i allmänhet, att därjämte skall ske
kungörelse på annat sätt såsom införande av meddelande i Post- och inrikes
tidningar, i vissa fall därjämte i ortstidning eller tillkännagivande i kyrka.
De underrättelser, som beröras av dessa bestämmelser, äro sådana, som avses
skola komma till allmänhetens kännedom. Det är därför nödvändigt att
åt dessa meddelanden på olika sätt ges vidsträckt offentlighet. Att i de
särskilda fallen avgöra, vilket sätt är mest ändamålsenligt för att bringa
meddelandet till allmän kännedom, är ofta svårt. Emellertid torde det ej
vara lämpligt att i avseende å dylikt kungörande lita allenast till en form.

Föreningen kan ingalunda ansluta sig till motionärens uppfattning att anslag
i rättens kansli är en föråldrad form, som saknar praktisk betydelse.
Enligt föreningens erfarenhet äro t. ex. anslagen i kansliet om kungörelse
om lösöreköpsavhandlingar, där kungörandet i kyrka är föga ändamålsenligt,
allmänhetens och framför allt deras som yrkesmässigt gå allmänheten
tillhanda med soliditetsupplysningar huvudsakliga kunskapskälla i fråga
om sådana handlingar. Betydelsen av att kungörelser om beslut om egendomsavträde
och om kallelse å okända borgenärer samt offentlig stämning
angående dödande av förkommen handling anslås i rättens kansli må ej
heller förringas. Det är mycket vanligt att de, som besöka kansliet, taga del
av dessa anslag.

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

7

Det må vara, att dessa anslag ha mindre betydelse nu än förr med hänsyn
till tidningarnas stora spridning, men det får ej förbises, att ett meddelande
i en tidning, som i regel sker allenast en gång, lätt förbises eller bortglömmes.
Ett anslag i rättens kansli sitter däremot uppe en längre tid, under
vilken det är tillgängligt för allmänheten och de ombud, som betjäna allmänheten
i rättsärenden. Även om det mången gång händer att ett anslag
i rättens kansli icke blir uppmärksammat, är det dock bättre, att någon
gång en överloppsgärning sker än att i ett stort antal fall underlåta att vidtaga
en åtgärd, som kan medverka till meddelandets bekantgörande.

Föreningen kan icke biträda motionärens hemställan. Föreningen förutsätter
emellertid att i fall, där ändock översyn skall ske av lagar och författningar,
däri bestämmelse om anslag i rättens kansli förekommer, tages
under omprövning vilket kungörelseförfarande i varje fall kan anses mest
ändamålsenligt.

Stadsdomarföreningen yttrar följande.

Enligt vad styrelsen tror sig veta kommer anslags- och kungörelseförfarandet,
såvitt det regleras i rättegångsbalken och därtill hörande följdförfattningar,
att göras till föremål för eventuellt erforderlig överarbetning
inom 1951 års rättegångskommitté. Därutöver synes någon åtgärd i de hänseenden,
som avses i motionen, knappast vara påkallad.

Utskottet.

I motionen hemställes om en översyn av bestämmelser med innehåll om
anslag i rättens kansli i syfte att ersätta dessa med mera tidsenliga former
för kungörande.

Vad angår meddelanden i fråga om rättens verksamhet i allmänhet, såsom
om tiderna för kansliets öppethållande, om vem som förordnats till
kommissionär, om överförmyndares m. fl. mottagningstider, om vilka som
utsetts till stämningsmän samt om tid och plats för vissa rättegångsdagar
och andra förrättningar, in. m., får det anses ligga i sakens natur att de tillkännages
genom anslag hos rätten. Motionären torde ej heller ha avsett dylika
anslag.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har i olika lagar och
författningar föreskrivits att rätten i samband med handläggningen av mål
eller ärenden skall lämna vissa underrättelser genom anslag i kansliet eller
å rättens dörr. I vissa fall rikta sig dessa underrättelser till parterna i målet
eller ärendet eller till en eller flera andra bestämda personer. Andra
meddelanden äro avsedda att komma till allmänhetens kännedom. Av förstnämnda
beskaffenhet äro de meddelanden, som enligt de i utskottets redogörelse
angivna bestämmelserna i rättegångsbalken och annan processlagstiflning
skola tillkännages genom anslag. Dessa bestämmelser omfattas av
den översyn av rättegångsbalken med därtill anslutande lagstiftning och administrativa
författningar, vilken för närvarande utföres av 1951 års rättegångskommitté.

Motionären — som synes främst ha åsyftat för allmänheten avsedda meddelanden
—- har anfört, att offentliggörande genom anslag vore en föråldrad
form för tillkännagivande vilken numera icke hade någon som helst praktisk
betydelse. Häradshövdingeförcningen har förklarat sig icke kunna dela

8

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

denna uppfattning. Enligt föreningens erfarenhet vore det mycket vanligt
att besökande å domstolskanslierna toge del av där uppsatta anslag. Hur
stor den praktiska betydelsen av dessa är, anser sig utskottet icke kunna
bedöma på grundval av den förebragta utredningen. Betydelsen av desamma
bör dock ej underskattas. Med hänsyn till att viktiga rättsverkningar mången
gång äro knutna vid ifrågavarande kungörelser synes det vara av betydelse
att de finnas anslagna å en för allmänheten tillgänglig plats under
den tid de äga aktualitet.

De i utskottets redogörelse angivna bestämmelserna rörande tillkännagivande
av meddelanden genom anslag förete onekligen inbördes skiljaktigheter
vilka synas icke vara sakligt grundade. I vissa hänseenden förefalla
de också vara föråldrade. Samma anmärkningar kunna emellertid riktas mot
bestämmelserna över huvud om formerna för offentliggörande av ifrågavarande
och vissa andra domstolsmeddelanden. En översyn av dessa bestämmelser
i syfte att skapa tidsenliga och såvitt möjligt enhetliga regler för
offentliggörandet synes med hänsyn härtill i och för sig motiverad.

Emellertid vill utskottet i detta sammanhang erinra om det utredningsarbete
som för närvarande bedrives av besvärssakkunniga rörande det administrativa
besvärsinstitulet och därmed sammanhängande frågor. Hit hör
bland annat frågan om formerna för offentligrättsliga tillkännagivanden av
beslut rörande enskild rätt. Mellan denna fråga och frågan om formerna
för offentliggörandet av här avsedda domstolsmeddelanden föreligger ett
sådant samband, att man enligt utskottets mening bör avvakta resultatet av
besvärssakkunnigas utredning innan man överväger att företa en översyn
av de bestämmelser som gälla i sistnämnda hänseende.

Med hänsyn till vad ovan anförts om olika pågående utredningar torde
något initiativ från riksdagens sida i den genom motionen väckta frågan
icke för närvarande vara påkallat.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion, I: 358, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 mars 1952.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist*, Olofsson, Lodenius, Lindblom,
Cassel, fru Sjöström-Bengtsson och fru Wallentheim*;

från andra kammaren: herrar Rylander, Olsson i Mellerud, Johansson
i Norrfors, Landgren, Håstad*, fröken Öberg* och herr Jacobsson i Sala.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

520980