Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1960

Utlåtande 1960:L1u13

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1960

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beräkningen i
visst fall av preskriptionstiden för brott.

Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 452 i första kammaren av herr Hanson, PerOlof,
och nr 573 i andra kammaren av herr Nihlfors. I motionerna, vilka är
likalydande, föreslås, att »riksdagen hemställer att Kungl. Maj :t utan dröjsmål
underställer riksdagen förslag av innebörd att tid varunder en misstänkt
håller sig undan icke skall inräknas i preskriptionstiden».

Beträffande skälen för motionärernas yrkande får utskottet hänvisa till
motionerna.

Gällande bestämmelser och deras tillkomst

Preskription av möjligheten att ådöma straff avbrytes enligt 5 kap. 14
och 15 §§ strafflagen genom att den misstänkte häktas eller erhåller del av
åtal inom vissa, i lagrummen närmare angivna tider, vilka i allmänhet räknas
från den dag brottet begicks. — Lagrummen fick sin nuvarande utformning
i samband med den nya rättegångsbalkens ikraftträdande.

Då förundersökning i brottmål fortskridit så långt, att någon skäligen
misstänkes för brottet, skall han, då han höres, underrättas om misstanken
(23 kap. 18 § rättegångsbalken).

I processlagberedningens förslag till ändringar i strafflagen med anledning
av antagandet av nya rättegångsbalken (SOU 1944: 9 och 10) hade
föreslagits, att preskription enligt 5 kap. 14 och 15 §§ straftlagen skulle inträda,
om åtgärd för brottets beivrande ej blivit vidtagen inom viss tid, samt
att dylik åtgärd skulle anses vara vidtagen, då den misstänkte erhållit del
av åtal, som väckts för brottet, eller vid förundersökning, som lett till allmänt
åtal, underrättats om den mot honom riktade misstanken.

Processlagberedningen anförde bl. a. följande: Av 5 kap. 14 och 15 §§
strafflagen i deras gällande lydelse framginge, att preskription avbrytes, då
åtal väckes och alltså ett rättsligt förfarande för brottets beivrande inledes.
Enligt nya rättegångsbalken skulle allmänt åtal i regel föregås av förundersökning.
Denna förundersökning vore att betrakta som en del av rättegången
i vidsträckt mening, och brottmålsförfarande linge alltså från den synpunkt,
som i förevarande sammanhang vore av betydelse, anses inlett redan genom
förundersökningen. Med hänsyn därtill skulle del enligL beredningens uppfattning
icke vara följdriktigt att låta preskriptionen avbrytas först genom

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 1 avd. Nr 13

2

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1960

åtalet. Beredningen förordade därför, att redan de åtgärder för brottets
beiviande, som innefattades i förundersökningen, skulle tilläggas preskriptionsavbrytande
verkan. Allenast sådan förundersökning, som följdes av
åtal, borde medföra preskriptionsavbrott. Enligt den gällande lydelsen av
5 kap. 16 § andra stycket strafflagen skulle åtal, såvitt anginge dess preskriptionsavbrytande
betydelse, anses börjat då kallelse till svaromål i laga ordning
kungjorts den som skulle tilltalas eller han blivit häktad för brottet.
I överensstämmelse därmed syntes preskriptionsavbrott genom förundersökning
böra anses inträda först då den misstänkte på sätt i lag föreskreves
erhållit underrättelse om den mot honom riktade misstanken.

Processlagberedningens förslag lämnades ulan anmärkning av lagrådets
majoritet. En ledamot av lagrådet, justitierådet Ekberg, var skiljaktig och
anförde bl. a.: Naturen av reglerna om åtalspreskription krävde, att dessa
regler vore klara och enkla i tillämpningen. Av vikt vore sålunda bl. a., att
de omständigheter, som skulle verka avbrytande på preskriptionen, kunde
på ett någorlunda tillförlitligt sätt fastslås utan större svårighet. Den ordning,
som dittills tillämpats, vore i detta hänseende att föredraga framför den
föreslagna. Beredningen hade ej i sitt betänkande diskuterat de olägenheter,
som skulle uppkomma, därest gällande principer för preskriptions avbrytande
bibehölles. Om dessa principer följdes, komme preskriptionen tydligen
att avbrytas på ett något senare skede av brottsutredningen än enligt förslaget;
och det finge vidare tagas i betraktande, att åtal kunde komma att
väckas för att avbryta preskriptionen, ehuru brottsutredningen ej vore slutförd.
Dessa olägenheter syntes emellertid mer än väl uppvägas av de fördelar,
som vunnes i andra avseenden.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, anförde vid föredragning
i statsrådet för beslut om avlämnande av Kungl. Maj:ts proposition
nr 329 år 1946, att de erinringar, som justitierådet Ekberg framställt,
ej synts departementschefen innefatta tillräckliga skäl att frångå den ståndpunkt,
som processlagberedningen intagit i denna fråga.

Första lagutskottet förordade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (1946:
59), att de dittillsvarande principerna för preskriptions avbrytande bibehölles
och att endast de ändringar i gällande lag vidtoges, som med denna utgångspunkt
vore nödvändiga för anpassningen till nya rättegångsbalken, därvid
skillnad icke borde göras mellan häktning och anställande av åtal.
Utskottet anförde därvid bland annat följande: Även om det i propositionen
föreslagna systemet skulle vara att anse som följdriktigt ur processuell synpunkt,
maste det beaktas, att det skulle komma att medföra en förlängning
av preskriptionstiderna, vilken icke utan tungt vägande straffrättsliga skäl
borde genomföras. Därvidlag finge framhållas, att de i lagen angivna preskriptionstiderna
syntes vara så väl tilltagna, att anledning saknades till en
sådan förlängning. Statens straffanspråk vore vid slutet av preskriptions -

Första lagutskottets utlåtande nr 13 dr 1960

3

tiden i allmänhet så uttunnat, att det icke funnes något allmänt intresse, som
talade för att det skulle få göras gällande, om icke åklagaren före tidens utgång
fullföljt undersökningen så långt, att han ansåge sig i stånd att väcka
åtal. — Utskottet förbisåge icke, att invändningar kunde riktas även mot det
system utskottet förordade. Det komme sålunda i viss mån att verka som
om preskriptionstiderna bleve något förkortade därigenom att åtal komme
att anställas på ett senare stadium av brottsutredningen än som dåmera vore
fallet. Med hänsyn till att förkortningen av preskriptionstiderna bleve ytterst
ringa funne utskottet emellertid, att detta förhållande saknade betydelse.
Mera avseende förtjänade den anmärkningen att en åklagare för att avbryta
preskription kunde komma att väcka åtal, ehuru brottsutredningen ej vore
avslutad. Det torde emellertid kunna antagas, att dessa fall bleve så sällsynta,
att de olägenheter som skulle vara förenade därmed icke uppvägde de
fördelar, som i andra avseenden stode att vinna med de av utskottet förordade
bestämmelserna.

Riksåklagarens hemställan

I sin av motionärerna åberopade skrivelse den 21 september 1954 till Kungl.
Maj:t har riksåklagaren hemställt, att frågan om de omständigheter, som
bör tillmätas preskriptionsavbrytande verkan, ånyo upptages till övervägande.
Riksåklagaren anförde bl. a. följande. Förundersökningen utgjorde en
del av rättegången i vidsträckt mening. Systemet med förundersökning innebure,
att målet i former, som avsåge att garantera den misstänktes rättssäkerhet,
skulle så beredas, att det i ett sammanhang kunde företagas till
huvudförhandling. Den rättsliga reglering av förundersökningsförfarandet,
som skett i rättegångsbalken i avsikt att tillgodose dessa båda synpunkter,
hade självfallet medfört, att det i större och mera invecklade mål ofta förflöte
avsevärt längre tid från utredningens påbörjande till åtalets väckande
än tidigare. Förundersökningsreglerna skapade också större möjligheter för
den misstänkte att förhala saken. När fråga vore om brott, som av målsäganden
anmälts eller eljest upptäckts först mot slutet av preskriptionstiden,
ett förhållande som ingalunda vore ovanligt, hade därför förundersökningsreglerna
visat sig kunna vålla avsevärda risker för att åtal icke skulle kunna
anhängiggöras före preskriptionstidens utgång. Flera sådana fall hade inträffat
efter införandet av den nya rättegångsordningen. Några av dessa
hade väckt stor uppmärksamhet. Det förefölle icke tillfredsställande, att
den misstänkte skulle kunna utnyttja reglerna om förundersökningsförfarandet
till att undandraga sig lagföring och straff; å andra sidan borde det
icke få förekomma, att åklagaren för att förebygga preskription tummade
pa dessa regler, som i själva verket avsåge atl garantera den enskildes rättssäkerhet.

4

Första lagutskottets utlåtande nr 7,3 år 1960

Ändringsförslag av strafflagberedningen

Sedan frågan om en ändring av 5 kap. 14 och 15 §§ strafflagen aktualiserats
genom riksåklagarens ovan nämnda skrivelse, upptog strafflagberedningen
densamma till behandling i sitt den 21 december 1956 avgivna slutbetänkande
(SOU 1956:55) och anförde därvid bl. a.

Erfarenheterna från tillämpningen av rättegångsbalken visar enligt strafflagberedningens
mening att det finnes skäl att ånyo överväga frågan vilka
omständigheter som skall anses avbryta preskriptionen. Till de principiella
synpunkter som av processlagberedningen och i propositionen till 1946 års
riksdag anlades på denna fråga kan strafflagberedningen ansluta sig. Med
den utformning förundersökningsförfarandet i brottmål erhållit i rättegångsbalken
och därtill anslutna författningar, måste såsom processlagberedningen
anfört förundersökningen betraktas som en del av rättegången i vidsträckt
mening. De skäl som anförts mot processlagberedningens förslag och för
ett bibehållande av hittills gällande principer för preskriptionens avbrytande
är till övervägande del av praktisk art. De svårigheter för tillämpningen
som förmenats kunna uppkomma vid ett genomförande av förslaget torde
emellertid icke böra överskattas.

På grund av sina överväganden föreslår strafflagberedningen att den av
processlagberedningen föreslagna ordningen för preskriptionens avbrytande
lägges till grund för lagstiftning.

I enlighet härmed har strafflagberedningen föreslagit, att påföljd ej må
ådömas för brott, för vars beivrande åtgärd ej blivit vidtagen inom viss tid,
varvid åtgärd för brottets beivrande skall anses vara vidtagen, när den misstänkte
i laga ordning har erhållit del av åtal, som väckts mot honom för brottet,
eller vid förundersökning, som lett till allmänt åtal, underrättats om den
mot honom riktade misstanken.

Utskottet

Enligt 5 kap. 14 och 15 §§ strafflagen avbrytes preskription av möjlighet
att ådöma straff genom att den misstänkte häktas eller erhåller del av åtal
före utgången av vissa fastställda tidrymder, vilka i allmänhet räknas från
den dag, då brottet begicks.

Under hänvisning till en av riksåklagaren den 21 september 1954 till Kungi.
Maj:t gjord hemställan att till övervägande måtte upptagas frågan om de
omständigheter, som bör tillmätas preskriptionsavbrytande verkan, har i
förevarande motioner föreslagits, att riksdagen hemställer, att Kungl. Maj:t
utan dröjsmål underställer riksdagen förslag av innebörd, att tid varunder
en misstänkt håller sig undan icke skall inräknas i preskriptionstiden.

Av en i det föregående lämnad redogörelse framgår att strafflagberedningen,
som övervägt riksåklagarens förenämnda framställning, i sitt den

Första lagutskottets utlåtande nr 13 dr 1960

5

21 december 1956 avgivna slutbetänkande föreslagit sådan ändring i nuvarande
regler, att preskriptionsavbrytande verkan skall tillkomma ej blott
delgivning av åtal utan även vid förundersökning meddelad underrättelse
om misstanke för brott. Strafflagberedningens förslag är för närvarande under
prövning hos Kungl. Maj:t. Till de ändringsförslag på ifrågavarande område,
vilka kan följa på grund av strafflagberedningens betänkande, kommer
riksdagen att få taga ställning i en nära framtid. Utskottet anser därför,
att något initiativ i nuvarande läge icke bör tagas från riksdagens sida.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 452 och II: 573, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 mars 1960

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Branting, Robert
Johansson, Nyström, Gezelius, fröken Mattson och herr Fagerström*;

från andra kammaren: herrar östrand, Fröding, Gustafsson i Borås,
fru Löfqvist, herr Larsson i Norderön, fru Kristensson och herr Haglund*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Gustafsson i Borås.