Första lagutskottets utlåtande nr 12

Utlåtande 1952:L1u12

Första lagutskottets utlåtande nr 12.

1

Nr 12.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken.

Genom en den 22 februari 1952 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 75, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag
till

Lag

om ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 6 kap. 9 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

6 KAP.

9 §.

Rätten äge--------fonetisk väg.

Stenograf utses------av rätten.

Stadgandet i ----------genom stenografi.

Vad enligt denna paragraf uppta- Bestämmelser om återgivande i
gits skall, så snart ske kan, återgivas vanlig skrift av vad som upptagits eni
vanlig skrift och uppteckningen bi- ligt denna paragraf meddelas av Koläggas
handlingarna. nungen.

Närmare föreskrifter om upptagande
av utsaga enligt denna paragraf
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1952.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Förslaget avser att möjliggöra att vissa fonogram i rättegångsmål ej alltid
behöva utskrivas.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 1 avd. Nr 12.

2

Första lagutskottets utlåtande nr 12.
Gällande bestämmelser.

Föreskrifter om protokollföring vid domstol finnas i 6 kap. rättegångsbalken
samt i kungörelsen den 26 september 1947 med närmare föreskrifter
för de allmänna domstolarna om protokollföring, dagböcker och aktbildning
m. m. (protokollskungörelsen). Dessa stadganden gälla i första hand
för processen vid de allmänna domstolarna men ha, delvis på grund av
särskilda stadganden, vidsträcktare tillämpningsområde (se t. ex. vattenlagen
11 kap. 1 §, jorddelningslagen 21 kap. 1 §).

Protokollet skall enligt 6 kap. 2 § rättegångsbalken föras av befattningshavare
vid rätten eller lagfaren ledamot av rätten samt undertecknas av
honom. Ordföranden äger, då omständigheterna föranleda därtill, själv föra
protokollet. Protokollförare skall ha avlagt domared. Protokoll skall (6 kap.
3—5 §§) upptaga uppgifter om bl. a. domstolen, tid och ställe för sammanträdet,
parterna, deras ombud och biträden, redogörelse för framställda yrkanden
och invändningar in. in. samt för de bevis som förebragts. Enligt
6 kap. 6 § skall i protokoll antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part
under sanningsförsäkran eller målsägande, då han höres i anledning av
åklagarens talan, allt i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse
i målet, samt vad rätten iakttager vid syn på stället. Vad i övrigt anföres
eller eljest förekommer vid förhandling må ej antecknas i protokollet,
med mindre särskilda skäl föranleda därtill. I protokollet må ej upptagas
parts utveckling av talan i rättsligt hänseende. (6 kap. 7 §.) Protokollet
över förhandling skall innan förhandlingen avslutas erhålla slutlig
avfattning. Sedan utsaga, som enligt 6 § skall antecknas i protokollet, upptecknats,
skall den uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska
uppteckningen samt den hörde tillfrågas, om han har något att erinra mot
innehållet. Erinran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter
må uppteckningen ej ändras. (6 kap. 8 §.) Vidare innehåller 6 kap. 9 §
följande. Rätten äger förordna, att utsaga av part, målsägande, vittne eller
sakkunnig skall — i stället för att antecknas i protokollet — upptagas genom
stenografi eller på fonetisk väg (s. k. ljudupptagning). Stadgandet i
8 § om uppläsning och granskning av uppteckning skall äga motsvarande
tillämpning beträffande utsaga som upptagits genom stenografi men ej beträffande
utsaga som upptagits på fonetisk väg. Vad enligt 9 § upptagits —
vare sig det skett genom stenografi eller genom ljudupptagning — - skall så
snart det kan ske återgivas i vanlig skrift och uppteckningen biläggas handlingarna.

Protokollskungörelsen innehåller vissa närmare föreskrifter rörande protokolleringen.
Jämlikt 12 § skall stenogram över utsaga som upptecknats i
enlighet med föreskrifterna i 6 kap. 9 § rättegångsbalken, liksom memorialanteckningar,
biläggas handlingarna i målet eller ärendet. Rullar, skivor,
band, tråd eller annat dylikt som använts för fonografisk upptagning skola
bevaras i oförändrat skick till dess dom eller beslut, varigenom målet eller
ärendet avgjorts, vunnit laga kraft. Fullföljes talan till högre rätt, skola

Första lagutskottets utlåtande nr 12.

3

de, om den högre rätten finner det erforderligt, översändas dit; sedan målet
eller ärendet i överrätten avgjorts genom dom eller beslut som vunnit
laga kraft, skola de återsändas till den rätt där upptagningen ägde rum.

1951 års rättegångskommitté.

Med stöd av bemyndigande den 25 maj 1951 tillkallade chefen för justitiedepartementet
den 31 i samma månad sakkunniga för verkställande av en
översyn av rättegångsbalken med därtill anslutande lagstiftning och administrativa
författningar. De sakkunniga, som antagit benämningen 1951
års rättegångskommitté, skola enligt de erhållna direktiven successivt redovisa
resultatet av sitt arbete.

Till statsrådsprotokollet den 25 maj 1951, då Kungl. Maj :ts bemyndigande
att tillkalla kommittén utverkades, framhöll departementschefen att
vid utredningen frågan om förenklingar i protokollföringen borde övervägas.
Bland de uppslag till förenklingar som framförts nämndes slopandet av föreskriften
att material som jämlikt 6 kap. 9 § rättegångsbalken upptagits genom
stenografi eller på fonetisk väg genast skulle återgivas i vanlig skrift
ävensom av föreskriften i protokollskungörelsen att rullar, skivor, band,
tråd eller annat dylikt som använts för fonografisk upptagning skulle bevaras
i oförändrat skick till dess dom eller beslut, varigenom målet eller
ärendet avgjorts, vunnit laga kraft.

Med skrivelse den 10 november 1951 avlämnade kommittén en promemoria
angående utskrift och bevarande av fonogram över uppteckning av vittnesmål
eller annan utsaga.

I promemorian erinrar kommittén till en början om att enligt gällande
rätt ljudupptagningsapparater kunna användas som hjälpmedel vid protokollföringen
på två skilda sätt. Enligt den ena metoden dikterar ordföranden
eller protokollföraren en sammanfattning av en utsaga till ljudupptagningsapparaten,
varefter det upptagna återgives i vanlig skrift i protokollet
(eller bilaga till detta, protokollsbilaga). Vid användning av denna
metod gäller föreskriften i 6 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken att
uppteckningen skall granskas av den hörde. Tillfälle till granskning ges
genom åhörande av diktamen. Den andra metoden åter innebär tillämpning
av 6 kap. 9 § rättegångsbalken. Förhöret upptages direkt av apparaten,
med frågor och svar (direktupptagning). Bestämmelserna om granskning
in. in. i 6 kap. 8 § gälla ej. Vad sålunda upptagits skall emellertid, enligt
(5 kap. 9 § fjärde stycket, så snart ske kan återgivas i vanlig skrift, och
utskriften skall biläggas handlingarna. Den blir där eu fristående aktbilaga,
ej protokollsbilaga. -

Rörande betydelsen av ljudupptagningsmetoden vid protokollföring anför
kommittén:

Skyldigheten att uppteckna vissa utsagor försvårar nu i ej ringa mån genomförandet
av en fri muntlig förhandling. Alla metoder för upptecknandet,
vilka innebära att det upptecknade även skall granskas genom uppläs -

4

Första lagutskottets utlåtande nr 12.

ning eller på annat sätt, tynga och försena förhandlingarna, och muntligheten
hindras ofta att komma till sin rätt.

Genom användning av ljudupptagningsapparater kunna dessa olägenheter
minskas. Den först nämnda metoden för användning av sådan apparat
— diktamen av en kortfattad sammanfattning av utsagan till apparaten —
innebär i fråga om många mål, som vanligen förekomma vid domstolarna,
en ganska tillfredsställande lösning av protokolleringssvårigheterna. Metoden
har den fördelen att en viss precisering av utsagan äger rum i allas
närvaro. Ofta kan detta vara önskvärt. Å andra sidan innebär även eu sådan
diktamen ett avbrott, som gör förhandlingen mindre levande. Den andra
metoden, fonografisk direktupptagning, har den väsentliga fördelen att inga
upprepningar behöva förekomma. Det bör understrykas att metoden icke
bör begagnas urskillningslöst för alla utsagor. För många utsagor lämpar
den sig icke och i många fall ter det sig alldeles onödigt med ett sådant
fotografiskt återgivande av ett förhör. Metoden befriar heller aldrig rätten
helt från omsorger för utsagornas återgivande. Rätten måste nämligen ha
för ögonen, att förhöret och upptagningen fortlöper på sådant sätt att ett
fonogram, som senare kan uppfattas och återgivas, kommer till stånd. Men
i många fall lämpar metoden sig väl och där den användes möjliggör den
otvivelaktigt en mera obunden och fri förhandling och innebär den en avsevärd
tidsvinst vid förhandlingen. Särskilt vid längre förhör framträda
metodens fördelar. Om den allmänt kunde komma till användning i alla de
fall då den lämpar sig, skulle detta enligt kommitténs mening innebära
en stor vinst för de principer varå den nya rättegångsordningen vilar.

Kommittén framhåller att ljudupptagningsapparater efter hand anskaffats
i ett stort antal domstolar men att en starkt återhållande faktor såväl
vid anskaffningen som framför allt vid användandet av apparaterna för
direktupptagning varit det arbete som efter förhandlingarna erfordrades för
det upptagnas återgivande i vanlig skrift. Avlyssnandet och utskriften hade
visat sig mycket tidsödande och detta arbete vore ofta påfrestande för skrivpersonalen.
Vidare måste protokollföraren ägna mycken tid åt granskningen
av utskrifterna. Kommittén återger från vissa rådhusrätter erhållna uppgifter
att en timmes direktupptagning genomsnittligt kräver 5—6 1/2 timmars
efterföljande utskrift och granskningsarbete, varav 3—4 Va timmar
för utskriften. Vid många domstolar har man, enligt kommittén, av nu angivna
skäl funnit sig icke kunna använda apparaterna i den utsträckning
som varit önskvärd om man kunnat taga hänsyn endast till domstolsförhandlingarna.

Kommittén har för sin del kommit till den uppfattningen att skyldigheten
att göra utskrift av fonogram skulle kunna begränsas. Utan väsentlig olägenhet
borde utskrifter som regel kunna undvaras i mål som icke fullföljas.
Och i fullföljda mål borde det kunna bero på överrätten, om utskrift skulle
rekvireras. Om den fråga, som en utsaga gällde, vore under den högre rättens
prövning, vore utskrift som regel erforderlig, även om den hörde skulle
höras på nytt. Ibland vore emellertid den högre rättens prövning begränsad
på sådant sätt att utsagan saknade all betydelse. Och om utskrift gjordes
beroende av överrättens begäran, öppnades också möjlighet för en sådan
ordning att överrätten ibland i stället för att höra en utskrift uppläsas

Första lagutskottets utlåtande nr 12.

5

avlyssnade upptagningen i fall då de tekniska förutsättningarna härför förelåge.
Emellertid syntes det nödvändigt att ge även part eller annan (myndighet
eller enskild) möjlighet att på begäran erhålla avskrift. Som exempel
har kommittén nämnt att målet efter doms meddelande övertoges av
annan advokat, som behövde taga del av utsagorna för bedömande av fullföljdsfrågan.
Slutligen borde domstolen givetvis alltid verkställa utskrift,
när sådan funnes erforderlig av annan anledning än nu berörts. Som regel
erfordrades utskrift icke för målets behandling i samma rätt, men undantagsvis
kunde det bli erforderligt, såsom då vid ny huvudförhandling bevis
skulle förebringas på nytt och detta icke lämpligen kunde ske genom ett
åhörande av den fonografiska upptagningen.

Av nu anförda skäl har kommittén stannat för ett förslag att utskrift av
fonografisk direktupptagning behöver ske endast när rätten eller, vid fullföljd
av talan, högre rätt finner det erforderligt eller part eller annan begär
avskrift.

Därefter upptar kommittén den med utskriftsskyldighetens reglering sammanhängande
frågan om bevarande av fonogrammen. Kommittén anför att
den nuvarande bestämmelsen om bevarande av fonogram till dess dom i
målet vunnit laga kraft medför väsentliga olägenheter. Materialet är i allmänhet
en ståltråd, som efter avmagnetisering'' kan användas många gånger
på nytt. Bestämmelsen om förvaring kan medföra att sådan tråd måste
ligga obegagnad i flera år. Då tråden är så dyr som 35 å 50 kronor för en
timmes upptagning, innebär det avsevärda kostnader för en domstol att
ständigt hålla tillräckligt med tråd för upptagning och lagring. Kommittén
yttrar, att om man reglerar utskrivningsskyldigheten i enlighet med kommitténs
förslag, så måste fonogrammet självfallet vid fullföljd av målet
bevaras till dess överrätt avgjort målet genom dom eller beslut som vunnit
laga kraft. Under denna tid kunde nämligen överrätten begära utskrift.
Även då mål icke fullföljdes från den rätt där upptagningen skett borde
emellertid fonogrammet, med hänsyn till intresset för annan än överrätt
att erhålla en utskrift, bevaras någon tid efter det dom eller beslut meddelats.
Kommittén föreslår en tid av tvä månader. Som en allmän regel
borde emellertid gälla att fonogram icke behövde bevaras, när utskrift
skett. Självklart kunde varje domstol som funne anledning därtill bevara
upptagningarna längre än föreskrivits.

Kommittén anför att en reglering av skyldigheten att verkställa utskrift
och att hevara fonogram i enlighet med kommitténs förslag kunde medföra
vissa olägenheter men att fördelarna vore övervägande. Härom yttrar
kommittén:

I fråga om mål som icke fullföljts och i vilka icke av annan anledning
utskrift särskilt påkallats kommer för framtiden icke att finnas annan anteckning
om innehållet av utsaga, som upptecknats fonografiskt, än den
uppgift därom som kan finnas i domen. Vid utredning om mened eller annan
osann försäkran eller vid prövning av resningsansökan, liksom överhuvud
vid framtida forskningar rörande ett mål, kan detta komma att
framstå som en olägenhet. Kommittén hyser emellertid den uppfattningen

6

Första lagutskottets utlåtande nr 12.

att denna olägenhet är obetydlig i jämförelse med de ovan berörda vinsterna
för rättegångsordningen. Det synes vidare uppenbart, att om dessa dyrbara
och betungande utskrifter kunna undvaras utan men för prövningen
av de mål för vilka de avsetts, det icke kan vara rimligt att bibehålla dem
endast med tanke på det försvinnande ringa antal fall då de i framtiden
skulle kunna vara av intresse. Med en rättegångsordning som är grundad
på muntlighet är det naturligt att man icke för framtiden kan ha papper på
allt som sagts. Redan nu har man det icke i fråga om sådant, som icke
skall protokolleras, således i stort sett sakframställning och plädering. Särskilt
är att märka att tilltalads berättelse sällan protokolleras. Och redan
nu gäller enligt rättegångsbalken i vissa avseenden den principen, att en
utsaga som enligt huvudregeln skall protokolleras icke behöver antecknas,
om den icke behövs för fullföljdsförfarandet; enligt 6 kap. 6 § andra stycket
behöver vid huvudförhandling i hovrätt utsaga icke antecknas, med mindre
anteckning därav kan antagas bliva av betydelse vid fullföljd till högsta
domstolen, och vid huvudförhandling i högsta domstolen är sådan anteckning
överhuvud ej nödvändig. Då detta nu tillämpas vid exempelvis ett
vittnesmål, finns det för framtiden icke andra anteckningar om detta vittnesmål,
till gagn för utredningar om mened, resning eller annat, än vad
domskälen kunna innehålla. Intresset av uppteckningar med hänsyn till
fullfölj dsförfarandet blir icke mindre tillgodosett genom den ifrågasatta reformen.

Enligt kommitténs förslag skola de nya bestämmelserna om utskrift av
fonogram införas i 11 § protokollskungörelsen. Dit skulle också från 6 kap.
9 § fjärde stycket rättegångsbalken överflyttas föreskriften att utskrift av
stenogram över direktupptagning skall verkställas så snart ske kan. I 6 kap.
9 § rättegångsbalken skulle i stället stadgas att bestämmelser om återgivande
i vanlig skrift av vad enligt paragrafen upptagits meddelas av Konungen.
I samband härmed föreslås att det nuvarande femte stycket av 6 kap. 9 §
utgår. Där stadgas att närmare föreskrifter om upptagande av utsaga enligt
paragrafen meddelas av Konungen. Kommittén framhåller att några dylika
föreskrifter icke visat sig erforderliga.

Kommittén har även diskuterat frågan huruvida, för det fall att utskrift
av fonogram föranledes av beställning av någon som icke är befriad från
lösen och stämpel, högre avgift bör uttagas än den för avskrift i allmänhet
stadgade, vilken utgör i underrätt tre och i överrätt fyra kronor för ark.
Enligt stickprov som kommittén verkställt kunde utskriftskostnaden, beräknad
endast som lönekostnad för skrivbiträde, för närvarande antagas
hålla sig ungefär vid de angivna beloppen. Skulle högre avgift betingas
skulle den alltså närmast ha ett prohibitivt syfte eller motiveras med den
ytterligare kostnad som granskningen av utskriften drar. Kommittén har
stannat för att icke föreslå någon ändring i fråga om debiteringen.

Yttranden.

Över kommitténs •promemoria lia efter remiss yttranden avgivits av samtliga
hovrätter, riksåklagarämbetet, föreningarna Sveriges häradshövdingar,
Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sve -

Första lagutskottets utlåtande nr 12.

7

riges landsfiskaler samt Sveriges advokatsamfund. Kommitténs förslag har
helt eller i väsentliga delar tillstyrkts i samtliga remissyttranden.

Beträffande det närmare innehållet i dessa får utskottet hänvisa till framställningen
i propositionen.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, anförde vid remissen
till lagrådet.

»Bland de många frågor, som sammanhänga med den nya rättegångsbalkens
system för protokollering och som varit föremål för debatt under de
år rättegångsbalken varit i kraft, har spörsmålet om stenografering och
ljudupptagning av utsagor vid rättsförhandlingar, framför allt vittnesmål,
varit en av de mest omstridda. Diskussionen har bl. a. gällt huruvida den
bästa metoden vore om stenografen eller ljudupptagningsapparaten direkt
upptoge utsagan eller om i stället rättens ordförande eller protokollföraren
borde för stenografen eller till apparaten diktera en sammanfattning
av utsagan. En omständighet som tillmätts en stor betydelse har härvid
varit att vad som upptagits med fonogram icke behöver uppläsas för den
hörde eller på annat sätt föreläggas honom för kontroll. Denna kontrollprocedur
är nämligen tidsödande och verkar, särskilt om uppteckningarna äro
långa, störande för rättsförhandlingarna. För att söka ernå en smidigare och
mera ostörd handläggning ha många domstolar anskaffat ljudupptagningsapparater.
Användandet av dessa har emellertid väsentligt begränsats genom
stadgandet i 6 kap. 9 § rättegångsbalken att fonogram så snart ske kan
skall återgivas i vanlig skrift. Enligt de i förevarande ärende föreliggande
uppgifterna beräknas en timmes ljudupptagning motsvara en tid för utskrift
och kontroll av utskriftens riktighet av mellan fem och sju timmar
eller möjligen ännu mera. Ett allmännare användande av ljudupptagningsmetoden
skulle därför med nuvarande regler knappast vara möjligt utan
väsentliga utökningar av domstolarnas kanslier. Ett annat stadgande som
begränsat användningen av fonografisk upptagning är den i administrativ
ordning meddelade föreskriften att rullar, tråd eller annat som använts för
fonografisk upptagning skola, även om fonogrammet utskrivits, bevaras i
oförändrat skick till dess att dom eller beslut, varigenom målet eller ärendet
avgjorts, vunnit laga kraft. Enär den magnetiserbara tunna ståltråd,
som är det mest använda och troligen också bästa upptagningsmaterialet,
är jämförelsevis dyrbar, har den fonografiska upptagningen i många fall
måst inskränkas med hänsyn till tillgången på tråd.

Rättegångskommitténs förslag innebär bland annat att regeln om obligatorisk
utskrift av fonogram vid direktupptagning utgår och ersättes med
en föreskrift att utskrift skall ske endast när rätten eller vid fullföljd av
talan högre rätt finner det erforderligt eller part eller annan begär avskrift.
Utskriftsarbetet skulle härigenom väsentligt reduceras och domstolarna
alltså få möjlighet att använda ljudupptagningsmetoden i större utsträck -

8

Första lagutskottets utlåtande nr 12.

ning än för närvarande. Som framgår av redogörelsen för remissyttrandena
har flertalet remissinstanser anslutit sig till promemorians ståndpunkt att
det skulle vara fördelaktigt om direktupptagning kunde komma till användning
i ett större antal därför lämpade mål än nu är förhållandet.

Då det gäller att taga ståndpunkt till utredningens förslag vill jag till en
början framhålla att detta icke torde få uppfattas som en principiell rekommendation
av vidlyftig protokollering i rättegångsmål. Diskussionen
rörande protokolleringens omfattning har väsentligen rört sig om stadgandet
i 6 kap. 6 § rättegångsbalken. Enligt detta lagrum skall i protokoll antecknas
utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller
målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, i den omfattning
utsagan kan antagas vara av betydelse i målet, samt vad rätten vid syn å
stället iakttager. Vid huvudförhandling i hovrätt är dock ej nödvändigt att
i protokollet antecknas sådan utsaga eller iakttagelse, med mindre anteckning
därav kan antagas bli av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen.
Ej heller är sådan anteckning nödvändig vid huvudförhandling i högsta
■domstolen. Ofta möjliggöra dessa stadganden att anteckningarna göras så
korta att de lätt kunna vid förhandlingen direkt införas i protokollet och
■att uppläsningen för kontroll av uppteckningen icke behöver nämnvärt störa
förhandlingen. I andra fall kunna utsagor behöva upptecknas i sådan utsträckning
att det kan vara lämpligt att begagna hjälpmedlen stenografi
eller ljudupptagning. Om därvid metoden med sammanfattande diktamen
eller metoden med direktupptagning kommer till användning, synes i mycket
vara beroende av ordförandens eller protokollförarens läggning; några
ha lättare att snabbt och säkert åstadkomma sammanfattningar och välja
därför den metoden, andra avstå därifrån därför att de mena att den upptecknade
utsagan därigenom blir så förändrad att risk föreligger att den får annan
innebörd än i avgivarens mun. Båda metoderna ha olägenheter, direktupptagningen
framför allt genom att en massa onödigt material kommer med
och gör uppteckningen svårnjutbar och oöverskådlig i utskrivet skick. För
att direktupptagning skall vara tillrådlig krävs en fast processledning från
rättens sida, men även om en sådan utövas, kan resultatet bli otillfredsställande
om vittnet eller den som eljest höres har svårt att uttrycka sig. Direktupptagningsmetoden
måste därför användas med den största urskillning
och försiktighet. Likväl är det ingen tvekan om att den i åtskilliga
mål erbjuder stora fördelar. Det synes därför angeläget att det hinder för
dess användande undanröjes, som utgöres av den obligatoriska regeln om
utskrift av fonogram. Av det sagda framgår att jag ansluter mig till kommitténs
uppfattning att denna regel bör jämkas.

Enligt kommitténs förslag har utskrift principiellt gjorts beroende av om
part eller annan framställer begäran om avskrift eller om rätten eller, vid
fullföljd, den högre rätten finner utskrift erforderlig. I några remissyttranden
har föreslagits att, när fullföljd sker — åtminstone vid fullföljd från
underrätt till hovrätt — utskrift skall verkställas utan rekvisition från den
högre rätten, varvid emellertid i ett par yttranden förutsatts att viss diskre -

Första lagutskottets utlåtande nr 12.

9

tionär prövningsrätt skulle föreligga så att utskrift ej skulle behöva ske om
det funnes uppenbart att utskrift ej erfordrades. Man har menat att man
genom att utforma utskriftsregeln på detta sätt skulle kunna undvika dröjsmål
men ändå begränsa utskrifterna till de fall då även enligt kommittéförslaget
utskrift skulle komma att ske.

För detta spörsmål synes det vara av avgörande betydelse om man har
anledning att befara att fullföljda måls handläggning i hovrätt skulle fördröjas
vid en lösning enligt kommittéförslaget. Förelåge anledning därtill
skulle det vara ett starkt skäl mot att gå på den linjen. Emellertid torde så
knappast vara förhållandet. Bedömningen i hovrätt huruvida utskrift skall
infordras kommer att ske redan under den första förberedande handläggningen
av målet och vad beträffar de mest brådskande fallen, nämligen mål,
vari någon är häktad, och vissa andra mål rörande processuella tvångsmedel,
lärer man kunna utgå från att den rätt, där upptagningen gjorts, kommer
att med tillämpning av den föreslagna regeln finna det erforderligt att
verkställa utskrift så snart fullföljd skett. I många fall kommer givetvis utskrift
att ske omedelbart utan avvaktande av fullföljd. En särskild anledning
att låta utskrift bli vid fullföljd väsentligen beroende av rekvisition från
den högre rätten utgöres av det förhållandet att denna har möjlighet att få
del av upptagningen även utan utskrift, nämligen genom uppspelning av fonogrammet.
Lagstiftningen lägger enligt min mening icke hinder för en sådan
tillämpning. Det är att antaga att de tekniska förutsättningarna därför,
vilka redan nu föreligga i betydande omfattning, inom en tämligen snar
framtid skola bli ännu bättre. Jag anser mig alltså böra ansluta mig till
kommitténs förslag i denna del.

I fråga om bevarande av material, varå fonogram upptagits, har kommittén
föreslagit den huvudregeln, att fonogram skall bevaras till dess två månader
förflutit från det målet eller ärendet avgjorts. Fullföljes talan, skall
fonogrammet bevaras tills laga kraft ägande dom eller beslut föreligger.
Har utskrift skett, må fonogrammet förstöras. Denna lösning har i allmän
het godtagits i remissyttrandena och torde i huvudsak innefatta en lämplig
avvägning. Tveksamt kan dock vara om man bör medgiva att fonogram förstöres
så snart utskrift skett. Betänkligheter ha i denna del anförts i vissa
yttranden. Emellertid må erinras att det ju icke är fråga om någon skyldighet
för domstolen att utplåna fonogrammet; kan detta i något undantagsfall
antagas få intresse i framtiden, bör det också bevaras. Slutgiltig ståndpunkt
till det föreliggande spörsmålet torde icke behöva tagas i detta sammanhang.

Kommittén har föreslagit att bestämmelserna om utskrift av fonogram
(och stenogram) skola utgå ur 6 kap. 9 § rättegångsbalken och att de nya
bestämmelserna om utskrift — liksom bestämmelserna om bevarande av
fonogram — skola meddelas i administrativ ordning. Riksåklagarämbetet
har ifrågasatt om icke bestämmelser i båda hänseendena borde givas i lagform.
Bestämmelserna i fråga synas mig emellertid vara av sådan karaktär
att de naturligen böra meddelas i administrativ ordning. I vad de gälla be2
Iiihang till riksdagens protokoll !!)''>2. g samt. 1 avd. Nr I t.

10

Första lagutskottets utlåtande nr 12.

varande av fonogram äro de ju redan nu av administrativ karaktär. I 6 kap.
9 § rättegångsbalken torde därför, såvitt nu är i fråga, böra allenast upptagas
ett stadgande av innehåll att bestämmelser om återgivande i vanlig
skrift av vad som enligt paragrafen upptagits meddelas av Konungen. Emellertid
äro stadgandena om utskrift av fonogram och om bevarande därav
utan tvekan mycket betydelsefulla, och enär de dessutom ha ett nära samband
med varandra har jag ansett mig böra så pass utförligt som skett uppehålla
mig vid frågan hur de böra utformas, därest riksdagen bifaller förslaget
om ändring i 6 kap. 9 § rättegångsbalken.

Någon anledning att i förevarande sammanhang ingå på frågan om en
ändring av avgifterna för utskrift av fonogram finner jag ej föreligga. Ej
heller upptar jag de i vissa yttranden berörda spörsmålen om en längre gående
ändring av protokolleringsreglerna.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken.»

Lagrådet.

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Utskottet.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
och får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 75, måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 20 mars 1952.

På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling lm närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Lodenius, Herbert Hermansson,
Göransson och fru Wallentheim;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Lindberg*,
Landgren, Håstad, Svensson i Stenkyrka och fru Johansson i Skövde.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

520900