Första lagutskottets utlåtande nr 11

Utlåtande 1948:L1u11

20

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

Nr 11.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av 54
kap. 12 § rättegångsbalken.

I eu inom andra kammaren väckt och till lagutskott hänvisad motion,
nr 67, av herr Hansson i Skediga har yrkats, att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av 54 kap. 12 § rättegångsbalken, att paragrafens första stycke
utgår.

1 fråga om de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.

Genom 54 kap. 9 § rättegångsbalken har fullföljd av talan mot hovrätts
dom eller slutliga beslut i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, gjorts
beroende av att högsta domstolen meddelat den klagande parten tillstånd till
fullföljd (prövningstillstånd). Endast i vissa brottmål kan talan fullföljas
utan prövningstillstånd. Enligt 10 § samma kapitel må prövningstillstånd
meddelas allenast på följande grunder, nämligen

1. om för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt,
att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar, att talans prövning
eljest skulle hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga; eller

2. om anledning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten kommit,
eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma
till talans prövning.

Prövningstillstånd enligt under 2 angiven grund må dock jämlikt 12 §
första stycket samma kapitel icke meddelas part i anledning av talan rörande
penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, om värdet av
vad parten tappat i hovrätten uppenbart icke uppgår till 1 500 kronor. 1
andra stycket samma paragraf stadgas, att i anledning av talan rörande
ansvar må prövningstillstånd enligt sistnämnda grund icke meddelas tilltalad,
med mindre den tilltalade för brottet dömts till böter omedelbart i
penningar ej under 1 500 kronor eller ock blivit fälld till vite omedelbart
i penningar ej under nämnda belopp.

Vid 1907 års riksdag framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 93 förslag
till ändring av rättegångsbalken, som avsåg att förhindra uppkomsten av
arbetsbalans i högsta domstolen. Förslaget innebar bl. a., att från fullföljd
till högsta instans skulle uteslutas civila mål och brottmål, då värdet av
vad som tappats icke överstege 1 000 kronor. På hemställan av lagutskottet
i dess utlåtande nr 70 beslöt riksdagen att icke antaga propositionen. Utskottet
fann i berörda utlåtande förslaget icke överensstämma med den uppfattning
rörande parters rättighet i fullföljdshänseende, som hos landets befolkning
allmänt gjorde sig gällande. Svårligen torde enligt utskottets mening
kunna förnekas, att endast om verkliga tungt vägande skäl gjorde så -

21

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

dant oundgängligen nödvändigt, man kunde anses försvarad med att använda
ett medel, vilket så lätt framstode såsom en olikhet inför lagen. Utskottet
höll därför före, att förutnämnda åtgärder endast i sista hand borde anlitas.
I stället ifrågasatte utskottet att från fullföljd utesluta vissa klasser av
mål.

I anledning av en av justitieombudsmannen till 1913 års riksdag gjord
framställning angående vidtagande av åtgärder för ernående av en snabbare
rättsskipning i högsta domstolen anförde lagutskottet i utlåtande nr 13 efter
att ha övervägt olika möjligheter att åstadkomma minskning av arbetsbalansen
inom högsta domstolen, att det endast återstode det medel, som i utländsk
lagstiftning under liknande förhållande anlitats, nämligen att för
sådana mål i allmänhet, i vilka tvisteföremålet kunde uppskattas till ett
visst penningvärde, såsom villkor för rätt att fullfölja talan stadgades, att
värdet uppginge till ett visst belopp, en s. k. summa appellabilis (revisibilis).
På utskottets hemställan beslöt riksdagen hos Kungl. Maj :t anhålla, alt
Kungl. Maj :t måtte taga under omprövning genom vilka åtgärder en snabbare
rättskipning i högsta domstolen kunde ernås.

Förslag av begärt innehåll framlades för 1915 års riksdag genom proposition
nr 4. Efter verkställd granskning av propositionen uttalade lagutskottet
i utlåtande nr 15, att för åvägabringande av den behövliga minskningen i
tillströmningen av mål till högsta domstolen återstode ingen annan möjlighet
än att helt utesluta vissa mål från fullföljd. I denna del anförde utskottet
:

Varje sådant uteslutande måste ur synpunkten av högsta domstolens
uppgift te sig mer eller mindre godtyckligt. Inom utskottet har emellertid
enighet rått därom, att vissa mindre brottmål skulle kunna utan skada avskäras.
Mest trängande har det emellertid varit att utfinna någon princip
för avskärande av någon del av revisionsmålen från fullföljd. Den kungl.
propositionen innehåller i detta avseende bestämmelser om förbud mot fullföljd
av talan i förmögenhetsrättsliga mål, däribland även civila besvärsmål,
angående värden understigande 1 500 kronor (s. k. summa revisibilis).
Med hänsyn till den mångenstädes förefintliga obenägenheten mot att göra
fullföljdsrätten till högsta domstolen beroende på ett omtvistat föremåls
penningevärde har utskottet haft sin uppmärksamhet riktad även på andra
tänkbara utvägar att avstänga vissa mål från fullföljd. Då utskottet ej
kunnat utfinna någon efter tvisteföremålets beskaffenhet bestämd klass av
mål, som skulle lämpa sig för uteslutande, har utskottet funnit sig stå inför
valet mellan Kungl. Maj :ts nyssnämnda förslag om införande av summa
revisibilis och ett inom utskottet väckt förslag om uteslutande från fullföljd
av s. k. konforma mål, d. v. s. sådana, i vilka hovrätt fastställt underrätts
utslag.

Efter att ha redogjort för de skäl, som anförts mot den nämnda konformitetsprincipen,
förklarade sig utskottet till fullo dela dessa betänkligheter
samt finna dessa vida överväga dem, som kunde andragas mot en rcvisionssumma
av det i propositionen föreslagna beloppet. På utskottets hemställan
blev propositionen i vad angick införande av en summa revisibilis
antagen av riksdagen.

22

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

Processkommissionen föreslog i »Betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning. Tredje delen. Rättegången i tvistemål.» (SOU 1920:33),
att högsta domstolen såvitt möjligt skulle sparas för den uppgift, som alltid
måste vara dess förnämsta, att vårda rättsenheten och likformigheten i lagskipningen.
Högsta domstolens prövning av målen skulle därför enligt kommissionen
inskränkas till själva rättsfrågan. Härigenom förutsattes högsta
domstolens arbetsbörda komma att nedgå i sådan grad, att inskränkningarna
i fullföljdsrätten kunde bortfalla. Förhud mot vissa måls fullföljande
till högsta domstolen ansåge kommissionen ur flera synpunkter föga tilltalande.
Mot anordningen med summa revisibilis, erinrade kommissionen,
hade framställts den anmärkningen, att ett mindre penningvärde för många
parter ofta hade större betydelse än ett högre belopp för andra och att
införandet av summa revisibilis vore ett avsteg från grundsatsen om allas
likhet inför lagen.

Vid behandlingen av huvudgrunderna för en rättegångsreform vid 1931
års riksdag avvisade de lagstiftande myndigheterna processkommissionens
förslag om begränsning av högsta domstolens prövning av målen till rättsfrågan.
I propositionen nr 80 framhöll departementschefen i denna del bl. a.
följ ande:

Anordningar torde vara av nöden för att hindra en alltför stark tillströmning
av mål till högsta domstolen. Erfarenheten har visat, att de lagstiftningsåtgärder,
som i detta syfte vidtogos år 1915, icke äro till fyllest.
Ytterligare anordningar äro redan nu påkallade, och behovet därav torde bliva
än starkare efter införande av muntlig partsförhandling i högsta domstolen.
De invecklade och ömtåliga spörsmål, som sammanhänga härmed,
böra vid det fortsatta lagstiftningsarbetet göras till föremål för ingående
utredning. Härvid torde särskilt böra undersökas, huruvida en begränsning
i tillströmningen kan ernås genom uteslutande från fullföljd av vissa
grupper av mål.

Särskilda utskottet uttalade i utlåtande nr 1 sin anslutning till vad departementschefen
anfört härutinnan samt underströk, att frågan vid det
fortsatta arbetet borde bliva föremål för närmare utredning.

Processlagberedningen verkställde den sålunda begärda utredningen. Resultaten
härav framlades i motiven till beredningens förslag till rättegångsbalk
(SOU 1938: 44). För att åstadkomma erforderlig minskning i högsta
domstolens arbetsbörda övervägde beredningen olika åtgärder.

Vad först angår de inskränkningar i fullföljdsrätten, som upptagits i 1915
års lagstiftning, är beredningen av samma uppfattning som lagrådet, att
dessa böra i princip bibehållas. Nära till hands ligger att genom höjning
av summa revisibilis öka denna lagstiftnings effektivitet. Av de statistiska
uPP§ifter, som beredningen införskaffat, framgår emellertid, att höjningen
för att medföra åsyftad verkan måste tilltagas ganska stor. Utredningen
hänför sig till de revisionsmål, som av högsta domstolen avgjordes under
1933 och 1934. En effektiv begränsning av fullföljden i tvistemål skulle
kunnat vinnas först vid ett tvisteföremålsvärde av 5 000 kronor. Därvid
skulle från omedelbar fullföljd kommit att uteslutas omkring 30 procent av

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

23

sammanlagda antalet revisionsmål. Mot den ifrågasatta höjningen av summa
revisibilis kan framhållas, att ett av de huvudskäl, som åberopats för
denna lagstiftning, nämligen nödvändigheten av att processkostnaderna
stode i rimligt förhållande till processföremålets värde, väsentligt förlorar
i styrka vid en mera betydande höjning av summa revisibilis. Beredningen
har därför ansett sig böra avvisa tanken på ytterligare fullfölj dsinskränkningar
i den riktning, som angives i 1915 års lagstiftning.

Beredningen har även undersökt frågan, huruvida från fullföljd kunde
uteslutas vissa grupper av mål, i vilka behovet av fullföljd icke gjorde sig
starkare gällande. En sådan avgränsning av målen skulle emellertid framstå
som godtycklig, och vinsten av densamma bleve helt säkert obetydlig.

De svårigheter, som sålunda möta vid att — i vidare mån än som redan
skett i gällande lagstiftning — göra fullföljdsrätten beroende av det omtvistades
värde eller andra omständigheter, som omedelbart hänföra sig till
den fullföljda talan eller målets beskaffenhet, ha bibragt beredningen den
uppfattningen, att de fullföljdsbegränsningar, som nu kunna komma i fråga,
böra givas en mera allmän innebörd och principiellt äga tillämpning oavsett
målets beskaffenhet.

En utväg, som varit under diskussion redan i samband med 1915 års lagstiftning,
är att fullföljdsrätten göres beroende av det i hovrätten träffade
avgörandets karaktär. Är detta avgörande samstämmigt med underrättens,
tillätes ej fullföljd; i annat fall står det parten öppet att fullfölja. Det är
hovrättsavgörandets egenskap av konformt eller difformt i förhållande till
underrättens, som är bestämmande. Till grund för denna tanke ligger, att
ett hovrättens konforma avgörande innebär större garanti för ett riktigt
bedömande än ett difformt avgörande, varav följer, att behovet av fullföljd
är mindre vid de konforma än vid de difforma avgörandena. Detta förhållande
bestyrkes också i viss mån av rättsstatistiken. Uteslutas de konforma
målen från fullföljd, skulle därigenom antalet fullföljda mål kunna nedbringas
till omkring en tredjedel av det nuvarande antalet. Anordningen
skulle alltså vara i hög grad effektiv.

Den s. k. konformitetsprincipen innebär som grund för fullföljdsbegränsning
helt visst stora fördelar. Mot densamma talar framför allt den även
i konforma mål ganska stora ändringsprocenten. Även om det må antagas,
att denna med ett förbättrat förfarande i de lägre instanserna kommer att
nedbringas, kvarstår dock ur rättssäkerhetens synpunkt den anmärkningen,
att konformiteten är en alltför osäker omständighet för att läggas till
grund för en så ingripande åtgärd som målets uteslutande från fullföljd.

Processlagberedningen föreslog i stället införande av det nu gällande systemet,
enligt vilket prövningstillstånd uppställes såsom förutsättning för fullföljd
av talan till högsta domstolen. I detta sitt förslag bibehöll beredningen
inskränkningarna i fullföljdsrätten enligt 1915 års lagstiftning samt lät inarbeta
dessa däri.

Då nya rättegångsbalken antogs vid 1942 års riksdag, anslöt sig första
särskilda utskottet i utlåtande nr 2 till processlagberedningens ståndpunkt
i denna del. Utskottet uttalade:

På grund av det nu anförda torde icke återstå annan utväg än den som
processlagberedningen anvisat eller att på kvalitativa grunder avskilja de
mål, i vilka prövningen är av enklare beskaffenhet. Detta syfte tillgodoses
genom den i förslaget upptagna förprövningen. Vid denna underkastas, med

24

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

det undantag som föreligger på grund av redan gällande fullfölj dsbegränsningar,
alla till högsta domstolen fullföljda hovrättsavgöranden en saklig
granskning; för meddelande av tillstånd är tillräckligt att någon av de deltagande
justitieråden anser tillstånd böra meddelas. Vägras tillstånd, innebär
detta, att skäl till ändring i hovrättens avgörande ej förekommit. Utskottet
anser sig kunna ansluta sig till den i förslaget anvisade lösningen.
Att härvid nu gällande fullfölj dsinskränkningar, om ock i förändrad form,
bibehållits har utskottet funnit utgöra en erforderlig garanti för att det
åsyftade resultatet skall vinnas.

Rörande högsta domstolens verksamhet har utskottet inhämtat följande
delvis preliminära uppgifter.

	Revisionsmål	Civila besvärsmål utom ägodelningsmål	Ansökningar om prövningstillstånd
	Inkomna	Avgjorda	Inkomna	Avgjorda	Inkomna	Avgjorda
1943 ...................	348	325	134	128	_	_
1944 ...................	377	252	159	153	—	—
1945 ...................	380	313	150	152	390	189
1946 ...................	98	293	101	143	1184	1074
1947 ...................	108	233	90	91	1107	1062

Till upplysning angående i hovrätterna förekommande vademål och civila
besvärsmål har ur rättsstatistiken inhämtats följande.

	Tvisteföremålets värde	Ej av
			förmögenhets-	Summa
	under	över	natur eller av	mål
	1 500 kr.	1 500 kr.	okänt värde
Vademål 1943 ....................	762	736	139	1637
1944 .....................	753	731	145	1629
Civila besvärsmål 1943 .........	284	480	606	1370
1944 ............	298	536	617	1451

Utskottet. De nuvarande reglerna i 54 kap. rättegångsbalken om fullföljd
av talan mot hovrätts dom och beslut, då talan rör penningar eller sådant,
som kan skattas i penningar, kunna sägas innebära, att fullföljden till
högsta domstolen i dylika fall är begränsad på två sätt, nämligen dels genom
reglerna om prövningstillstånd i 10 §, dels ock genom bestämmelserna om
summa revisibilis i 12 § första stycket.

De ifrågavarande inskränkningarna i fullfölj dsrätten, som tillkommit vid
olika tidpunkter, ha föranletts av nödvändigheten att begränsa högsta domstolens
arbetsbörda. Detta har möjliggjorts genom att vissa mål och ärenden
icke tillåtas komma under högsta domstolens prövning. Sedan gammalt har
emellertid i vårt land möjligheten att få sin sak prövad av Kungl. Maj :t
uppfattats som en allmän medborgerlig rättighet. De avsteg från denna
grundsats, som omständigheterna tvingat fram, ha gjorts med viss tvekan.

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

25

Ännu är omöjligt att säga i vad mån högsta domstolens arbetsbörda kan
komma att påverkas av den nya processordningen. Skulle det visa sig, att
rättegångsreformen leder till en mera avsevärd minskning av antalet mål,
som dragés under högsta domstolens prövning, och till en lindring i domstolens
arbetsbörda över huvud, bör enligt utskottets mening tagas under övervägande
om och i vad mån nu gällande begränsningar i rätten att fullfölja
talan till högsta domstolen kunna mildras.

Verkningarna av tänkbara ändringar i reglerna om begränsning av fullföljdsrätten
kunna icke överblickas förr än rättegångsbalken varit i kraft
under så lång tid, att närmare erfarenheter vunnits av densamma. Vidare
överväganden i frågan måste därför anstå ännu någon tid.

På nu anförda skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 19 februari 1948.

På första lagutskottets vägnar:

AXEL LINDQVIST.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Lodenius, Kriigel, Ekströmer,
Olofsson, fru Sjöström-Bengtsson*, herrar Löthner och Göransson;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Rylander, Hedlund i Östersund,
Berg, Lindberg, fru Gustafson, herrar Sveningsson och Pettersson i
Ersbacken.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Lindberg som anfört:

Bestämmelserna om summa revisibilis innebära ett avsteg från grundsatsen,
att alla medborgare skola ha möjlighet att i sista hand få sin sak prövad
av Kungl. Maj :t. Ifrågavarande lagregler utgöra också ett avsteg från
principen om allas likhet inför lagen. På grund av olika omständigheter
ha bestämmelserna om summa revisibilis i avsevärd grad förlorat sin fullföljdsbegränsande
betydelse under senare tid. Det kan därför ifrågasättas,
huruvida dessa regler icke nu kunna avskaffas.

Av dessa skäl har jag ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning angående sådan ändring av 54 kap. rättegångsbalken,
att reglerna om summa revisibilis upphävas.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 samt. 1 avd. Nr 8—11.