Första lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

Utlåtande 1962:L1u11

Första lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

1

Nr 11

Utlåtande i anledning av väckt motion angående talan mot avgörande
i konkursmål.

Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt motion, nr
608, av herr Wachtmeister. I motionen hemställes, att riksdagen måtte besluta
viss ändring av 211 § tredje stycket konkurslagen (fjärde stycket avses).
Med den föreslagna ändringen eftersträvas att undvika en oenhetlig
rättstillämpning, bestående i att vissa avgöranden av konkursdomstol betecknas
än som dom, än som slutligt beslut.

Gällande rätt

De tre första styckena i 211 § konkurslagen den 13 maj 1921 innehåller
särskilda bestämmelser om handläggningen vid konkursdomstol av mål
som avses i 16 § (mål om egendomsavträde), 27 § (mål om avdrag från
gäldenärs arbetsförtjänst), 85 § (mål om bestämmande av arvode åt rättens
ombudsman eller förvaltare), 93 § (mål om bouppteckningsed av annan än
gäldenären), 98 § (mål om underhåll till gäldenär), 109 § (mål om tvistiga
fordringar), 130 § (mål om klander mot utdelningsförslag), 164 § (mål om
ackordsförhandling i konkurs) och 183 § (mål om klagan över beslut på
borgenärssammanträde). Fjärde stycket i 211 § lyder:

Beträffande talan mot avgörande i mål, som nu sagts, gälle vad i rättegångsbalken
är stadgat om talan mot beslut i mål, som väckts vid underrätt.
över underrätts eller hovrätts beslut, varigenom sådan av gäldenären
förd talan, som avses i 183 § tredje stycket andra punkten, blivit bifallen, må
klagan ej föras.

Bortsett från redaktionell ändring har det återgivna stycket den lydelse
det erhöll genom lag den 20 december 1946 i samband med införandet av
den nya rättegångsbalken.

Stadganden, som motsvarar styckets första punkt, finnes i 43 § lagen om
ackordsförhandling utan konkurs och i 15 § lagen om utmätningsed.

Motionen

I motionen anföres rörande 211 § fjärde stycket konkurslagen:

Bland domstolsjurister har första meningens formulering vållat en viss
osäkerhet. Än kallas sådant avgörande för dom, än för slutligt beslut. Vissa

Biliang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 1 avd. Nr 11

2

Första lagutskottets utlåtande nr It år 1962

anse, att lagstiftaren måste ha menat dom, enär målen avgöras medelst dom,
och att för fullföljd, i vanliga fall genom vad, här gjorts ett undantag därigenom
att besvär föreskrivits (fullföljd mot slutliga beslut sker genom besvär).

Andra åter hävda, att det strider mot rättegångsbalkens innersta väsen,
att en dom skall fullföljas genom besvär; alltså måste avgörandet ske genom
slutligt beslut.

Resultatet är, att varje domare har sin åsikt och att vid samma domstol
t. ex. arvodesprövning för rättens ombudsman och konkursförvaltare sker
än genom dom, än genom slutligt beslut, allt beroende på ordföranden.
Denna oenhetliga rättstillämpning skulle kunna undvikas, om första meningen
gåves någon av följande lydelser:

»Beträffande talan mot slutligt avgörande i mål, som nu sagts---—

som väckts vid underrätt.»
eller

»Rättens avgörande i mål, som nu sagts, sker genom slutligt beslut.»

Historik m. m.

Före tillkomsten av nya rättegångsbalken den 18 juli 1942 fanns i gällande
rätt icke någon fast och enhetlig terminologi för kännetecknande av de
olika slag av avgöranden, som träffas av domstol. Då avgörande skedde under
pågående rättegång av viss däri uppkommen fråga, användes vanligen
uttrycket beslut. För avgöranden, varigenom rätten skilde mål från sig,
brukades uttrycken dom eller utslag utan någon bestämd åtskillnad mellan
sådana avgöranden, som innefattade materiell prövning av det omprocessade
rättsförhållandet, och avgöranden, som icke innefattade dylik prövning.
I hovrätt och högsta domstolen användes uttrycket dom såsom beteckning
för slutliga avgöranden i vade- och revisionsmål, medan dylika
avgöranden i besvärsmål betecknades såsom utslag.

Den nya rättegångsbalkens terminologi ger bestämda och enhetliga
beteckningar för domstolsavgöranden (RB 17: 1, 30: 1). De olika slagen
har därvid särskilts efter sitt sakliga innehåll. Avgörande, som innefattar
prövning av saken, det vill säga det rättsförhållande, som utgör rättegångens
föremål, har betecknats som dom. För andra avgöranden har använts
beteckningen beslut. Bland dessa är att skilja mellan avgöranden, varigenom
rätten utan prövning av saken skiljer målet från sig, och andra avgöranden.
De förstnämnda besluten har betecknats såsom slutliga beslut.
Härunder faller sålunda alla avvisnings- och avskrivningsbeslut, beslut varigenom
parts talan förklaras förfallen, samt i högre rätt beslut, varigenom
lägre rätts dom undanröjes med eller utan återförvisning. Då talan mot lägre
rätts beslut, som meddelats under rättegången eller i samband med dom
eller slutligt beslut, enligt bestämmelserna i 49 och 54 kap. rättegångsbalken
fullföljts särskilt till högre rätt, har den högre rättens beslut i anled -

3

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1962

ning av sådan talan, med hänsyn till att den högre rätten därigenom skiljer
den fullföljda frågan från sig, ansetts böra betecknas som slutligt beslut.

Reglerna om domstolsavgörandenas beteckning är enligt nya rättegångsbalken
av grundläggande betydelse för rättsmedlen och fullföljdsförfarandet.
Som framgår av 49 och 54 kap. rättegångsbalken skall i regel talan mot
underrätts dom föras genom vad och talan mot hovrätts dom genom ansökan
om revision, medan rättsmedlet mot underrätts och hovrätts beslut i
princip är besvär. En karakteristisk olikhet mellan vade- och revisionsförfarandena,
å ena, samt besvärsförfarandet, å andra sidan, är att de förra
övervägande är muntliga, men det senare i regel helt skriftligt.

Bestämmelserna i äldre rättegångsbalken var omedelbart tillämpliga vad
angick talan mot rättens avgöranden i konkursmål. Som framgår av 25 kap.
nämnda balk, fullföljdes talan efter vad mot rättens slutliga avgörande i mål
om betalnings- eller förmånsrätt eller ackord eller klander av utdelningsförslag;
i övriga fall var rättsmedlet besvär. Införandet av det stadgande som
nu upptager 211 § fjärde stycket konkurslagen innebar att besvär enligt
nya rättegångsbalken anvisades såsom rättsmedel för samtliga de i nämnda
paragraf avsedda målen. Stadgandets tillkomst ingick som ett led i arbetet
för rättegångsreformens genomförande. Förslag till erforderliga ändringar i
konkurslagen med flera särskilda lagar framlades av processlagberedningen
(SOU 1944: 9 och 10) som härvid bl. a. anförde:

Vad angår den av beredningen företagna omarbetningen av gällande lagar
må ur formell synpunkt framhållas, att härvid eftersträvats minsta möjliga

rubbning av ifrågavarande lagars uppställning och uttryckssätt;---

(SOU 1944: 10, s. 27).

Rättegångskommittén

I en till 1951 års rättegångskommitté överlämnad promemoria upptog rådhusrätten
i Uppsala fråga om förtydligande av de i 211 § konkurslagen givna
bestämmelserna om rättens avgörande i konkursmål m. m. Rådhusrätten
anförde härom:

I 211 § konkurslagen, som handlar om varjehanda »mål» borde klart utsägas
att dessa måls avgörande skall ske genom beslut, om detta är åsyftat,
eftersom huvudregeln i RB 17: 1 är att avgörandet av saken sker genom
dom.

I samband härmed anmärkes, att medan 211 § konkurslagen talar om
bl. a. »mål» som avses i 85 § konkurslagen, så meddelar sistnämnda paragraf
föreskrift om utsättande av dag för »ärendets» handläggning inför
rätten.

Rättegångskommittén anförde i en den 16 november 1955 överlämnad
promemoria (stencilcrad):

Med anledning av rådhusrättens i Uppsala hemställan om förtydligande av
211 § vill kommittén anmärka, att anledningen till att i lagtexten talas om

4 Första lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

avgörande och ej om dom eller beslut torde vara att det ansetts böra lämnas
öppet, huruvida ej vissa mål borde avgöras genom dom och andra genom
beslut. I detta sammanhang må erinras om att exempelvis 113, 114 och
115 §§, i vilka lagrum ges vissa bestämmelser om tvistiga fordringar, använda
benämningen dom, medan det i 164 §, som handlar om ackordsförhandling
i konkurs, talas om beslut. Såsom rådhusrätten anmärkt använder
vidare 211 § uttrycket mål, som avses i bl. a. 85 §, under det att sistnämnda
lagrum talar om ärende. Detsamma är förhållandet med hänvisningen i
211 § till 164 §. — Syftet med de ändringar i konkurslagen, som skedde i
samband med RB:s ikraftträdande, torde ej ha varit att bringa konkurslagens
terminologi i fullständig överensstämmelse med RB:s. Enligt kommitténs
uppfattning saknas också tillräckliga skäl att genomföra en dylik
omarbetning av konkurslagen.

Utskottet

Rättegångsbalken den 18 juli 1942 har bestämda och enhetliga beteckningar
för domstolarnas avgöranden. Efter det sakliga innehållet betecknas
dessa som beslut, slutliga beslut eller domar. I äldre rätt fanns icke någon
motsvarande, fast terminologi. Den omarbetning av processuella bestämmelser
i gällande lagar, som vidtogs i samband med rättegångsbalkens införande,
utsträcktes icke till att åstadkomma fullständig terminologisk överensstämmelse
med rättegångsbalken. Frånvaron av sådan överensstämmelse
torde ha bidragit till att i praxis uppkommit en viss osäkerhet i fråga om
valet av beteckning för underrätternas avgöranden i bland annat mål enligt
konkurslagen. I förevarande motion föreslås en ändring i 211 § konkurslagen,
avsedd att fastslå hur avgörandena i vissa konkursmål bör betecknas.

I de av motionären åsyftade fallen synes avgörandenas rubricering vara av
jämförelsevis ringa vikt, enär rubriceringen bör få praktisk betydelse endast
för beräkningen av lösen. Härtill kommer att den av motionären berörda
bristen på enhetlighet kan väntas efter hand bli utjämnad genom att domstolarna
i lägre instans ansluter sig till högsta domstolens praxis, vilket
torde innebära, att som beteckning för de avgöranden, varom nu är fråga,
slutligt beslut vinner företräde framför dom. Vid angivna förhållanden finner
utskottet ej tillräckliga skäl föreligga för en sådan isolerad ändring i
konkurslagen som motionären förordat. Det torde emellertid kunna förutsättas
att, om i framtiden en mera allmän översyn av konkurslagen kommer
till stånd, tillfället begagnas för att genomföra en konsekvent terminologi.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 608, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 februari 1962

På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR

Första lagutskottets utlåtande nr 11 dr 1962

5

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Nyström, Erik Svedberg,
Arvidson, fröken Mattson, herrar Ferdinand Nilsson*, Hilding och fröken
Nordström;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Boman,
herrar östrand, Svensson i Va, Ekström i Björkvik, Gustafsson i
Borås och Martinsson.

* Ej närvarande vid utittandets justering.