Första lagutskottets utlåtande nr 10

Utlåtande 1944:L1u10

Första lagutskottets utlåtande nr 10.

1

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 2 mars 1944 kl. 2 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning av
frågan om ersättning av allmänna medel åt av allmän
åklagare åtalad person, som frikännes, för hans kostnader
för inställelsen vid domstol.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 8, vilken behandlats av första lagutskottet, har fru Nordgren hemställt,
att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla om utredning och framläggande
för riksdagen av förslag till sådana bestämmelser, att en av åklagarmyndighet
åtalad person, som frikännes, får sina kostnader för inställelsen
inför domstol ersatta av allmänna medel.

Beträffande de skäl som legat till grund för motionärens hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
motionen.

Enligt gällande rätt kan tilltalad, då ett allmänt åtal ogillas, erhålla
ersättning för sina kostnader å målet, allenast då åklagaren finnes ha
anställt åtalet utan skäl. Därmed sammanhänger att ersättningen skall
utgivas icke av statsverket utan av åklagaren, som gjort sig skyldig till
felaktigt förfarande genom att anställa åtalet utan att skäl därtill förelegat.

Enligt 31 kap. 2 § nya rättegångsbalken äger rätten, örn åklagare väckt
åtal utan sannolika skäl eller det eljest, då den tilltalade frikännes, på
grund av omständigheterna i målet förekommer synnerlig anledning därtill,
av allmänna medel tillerkänna den frikände ersättning för inställelsen vid
rätten. Under samma förutsättningar äger rätten också tillerkänna honom
ersättning för försvarare, för vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning
under förundersökningen eller i rättegången samt för delgivning och
utskrift av protokoll, dom eller annat dylikt, såvitt kostnaden skäligen
varit påkallad för tillvaratagande av hans rätt.

I de allmänna motiven till nya rättegångsbalkens bestämmelser örn
rättegångskostnad i brottmål anför processlagberedningen bl. a. följande:

I mål, däri talan örn ansvar föres av allmän åklagare, måste frågan örn
skyldighet för part att ersätta rättegångskostnad regleras efter andra grunder
än i tvistemål. De kostnader, som å åklagarsidan äro nödvändiga för
genomförande av en straffprocess, bestridas av statsverket, och vissa av

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 1 avd. Nr 10. 1

2

Första lagutskottets utlåtande nr 10.

Utskottet.

dessa kostnader, såsom för verkställande av förundersökning och för åklagarens
inställelse vid rätten, äro av den art, att de, oavsett målets utgång,
böra bårås av det allmänna. Däremot böra andra kostnader för statsverket
i viss utsträckning ersättas av den tilltalade, om han fälles till ansvar i
målet. Med hänsyn till åklagarens skyldighet att väcka åtal, så snart tillräckliga
skäl föreligga, att den misstänkte är skyldig till brottet, kan det
icke åläggas åklagaren att ersätta den tilltalades kostnader allenast på
den grund, att åtalet ogillats. Att i dylikt fall tillerkänna den tilltalade
en allmän rätt att för dessa kostnader erhålla gottgörelse av statsverket
synes ej böra komma ifråga. För vissa fall kräver dock billigheten, att
han erhåller gottgörelse för sina kostnader.

I motiven till förutnämnda bestämmelse i 31 kap. 2 § nya rättegångsbalken
framhåller processlagberedningen, att ehuru någon allmän rätt för
tilltalad, att då allmänt åtal ogillas, erhålla ersättning för sina kostnader
icke borde föreskrivas, vissa jämkningar i gällande rätt likväl syntes påkallade.
Beredningen fortsätter:

Tillräcklig anledning torde ej föreligga att begränsa ersättningsrätten
till de fall, då åtalet anställts alldeles utan skäl. Även då vissa skäl förelegat
men dessa icke varit så starka, att de bort föranleda åtal, synes den
tilltalade böra kunna få ersättning för sina kostnader. Vidare kan det i
vissa fall, även om åklagaren haft sannolika skäl att väcka åtal, vara
obilligt, att den tilltalade skall bära de kostnader han haft för att värja
sig i målet. Stundom kan åklagaren, som blivit missledd av bevisningen,
ha haft goda skäl att anställa åtal men talan dock vara objektivt obefogad.
Detta kan inträffa, då det under rättegången finnes uppenbart, att
den tilltalade är oskyldig, t. ex. därigenom att annan person erkänt
brottet. På grund härav synes böra föreskrivas, att tilltalad, som frikännes,
må kunna erhålla gottgörelse för sina kostnader ej blott då åtalet anställts
utan sannolika skäl utan även då eljest med hänsyn till omständigheterna
i målet synnerlig anledning föreligger därtill. Ersättning bör
emellertid utgå allenast i undantagsfall och endast då den tilltalade icke
på något sätt genom sitt beteende givit anledning till åtalet. Rätten bör i
varje fall pröva, huruvida skäl föreligger att utdöma ersättning. Härvid
kan hänsyn tagas endast till omständigheterna i målet. Det förhållandet,
att kostnaderna varit stora och den tilltalade haft svårighet att bära dem,
utgör sålunda ej tillräcklig grund för att tillerkänna honom ersättning.

I motionen framhålles, att då en enskild part, som förlorar sin talan, är
skyldig alt ersätta motparten dennes rättegångskostnader, bör staten hava
samma skyldighet mot en åtalad som frikännes. Motionären ifrågasätter
också, örn icke en ändring av lagen i denna riktning skulle kunna ske i
anslutning till en utveckling och förbättring av den fria rättshjälpen.

Det måste enligt utskottets uppfattning anses otillfredsställande, att en
av allmän åklagare åtalad person, som frikännes, enligt gällande lag
icke kan erhålla ersättning för sina kostnader å målet annat än för det
fall att åklagaren anställt åtalet utan skäl. Som av den förut lämnade

Första lagutskottets utlåtande nr 10.

3

redogörelsen framgår, har emellertid i nya rättegångsbalken införts ett
stadgande, varigenom detta missförhållande undanröjes. På grund av stadgandet
kunna domstolarna efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande tillerkänna
tilltalad som frikännes ersättning i sådana fall, då åklagare väckt
åtal utan sannolika skäl eller det eljest på grund av omständigheterna i
målet förekommer synnerlig anledning därtill. Att gå än längre på denna
väg och, såsom motionären torde hava åsyftat, föreskriva en allmän regel
om rätt för tilltalad, att då ett allmänt åtal ogillas, under alla förhållanden
erhålla gottgörelse för sina kostnader, synes utskottet icke lämpligen
kunna ske. Utskottet vill också framhålla, att genom bifall till det vid
årets riksdag i Kungl. Maj:ts proposition nr 12 framlagda förslaget till
lag örn ändring i lagen om fri rättegång skapas möjligheter för medellös
part att erhålla ersättning för inställelsen vid domstol. Genom denna lagändring
komma sålunda motionärens önskemål, såvitt gäller medellösa
tilltalade, att i viss mån kunna tillgodoses redan före nya rättegångsbalkens
ikraftträdande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 8, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 mars 1944.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Branting, Linnér,
Ahlkvist, Olofsson, Lodenius och Lindblom;

från andra kammaren: herrar Gezelius, Hedlund i Östersund och Björling, fru
Gustafson* samt herrar Landgren, Sundström i Vikmanshyttan, Skoglund i Umeå
och Johansson i Mysinge.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.