Första lagutskottets utlåtande nr 10 år 1958

Utlåtande 1958:L1u10 - a

Första lagutskottets utlåtande nr 10 år 1958

1

Nr 10

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vidgad offentlighet
beträffande promemorior i resningsärenden hos
högsta domstolen.

I de likalydande motionerna nr 65 i första kammaren av herr Åkesson
och nr 97 i andra kammaren av herrar Olof son och Nilsson i Lönsboda hemställes,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag
till sådan ändrad lydelse av 58 kap. rättegångsbalken, att promemorian,
som utarbetas i anledning av resningsansökningar och sedan bifogas högsta
domstolens beslut, måtte bli tillgänglig för parterna, innan ärendet definitivt
avgöres i högsta domstolen». Motionerna, som hänvisats till lagutskott,
har behandlats av första lagutskottet.

Beträffande motionärernas skäl för sin hemställan får utskottet hänvisa
till motionerna.

Gällande rätt m. m.

I § 19 regeringsformen stadgas bl. a., att det tillkommer högsta domstolen
att avgöra »ansökningar, att Konungen må bryta dom åter, som vunnit
laga kraft» (resningsansökningar), dock att regeringsrätten har att avgöra
sådana ansökningar i mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess
eller kammarrättens slutliga prövning.

Bestämmelser om förfarandet vid behandlingen av resningsansökningar
finns i 58 kap. rättegångsbalken. Ansökan om resning skall enligt 4 §
göras skriftligen hos högsta domstolen. I 5 § finns bestämmelser om vilka
uppgifter resningsansökan skall innehålla. Enligt 6 § skall resningsansökan
med därvid fogade handlingar, om ansökan ej avvisas, delgivas motparten
och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftlig förklaring.
Finnes ansökan ogrundad, må den dock omedelbart avslås. Har förklaring
inkommit och finnes ytterligare skriftväxling erforderlig, äger högsta domstolen
enligt 6 § jämförd med 56 kap. 10 § rättegångsbalken förordna därom.
Högsta domstolen äger tillika meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen
och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.
Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast om särskilda
skäl är därtill. Finnes för utredningen erforderligt, att part eller annan
höres muntligen inför högsta domstolen, äger högsta domstolen förordna
därom på sätt den finner lämpligt. (6 § jämförd med 56 kap. 12 § och 52
kap. 10 § rättegångsbalken.) Enligt 9 kap. 7 § rättegångsbalken äger rätten,
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 sam/. 1 avd. Nr 10

2

Första lagutskottets utlåtande nr 10 år 1958

om part eller annan finnes vid förhandling böra komma tillstädes eller infinna
sig personligen, förelägga vite. Finner högsta domstolen erforderligt,
att vittne eller sakkunnig höres eller annan bevisning förebringas i resningsärendet,
kan enligt 35 kap. 8 § rättegångsbalken detta ske antingen
omedelbart inför högsta domstolen eller ock, enligt högsta domstolens förordnande,
vid annan domstol. Sedan erforderliga åtgärder vidtagits, skall
resningsärendet så snart ske kan av högsta domstolen företagas till avgörande.
Jämlikt 58 kap. 7 § skall högsta domstolen, om resning beviljas,
förordna, att målet skall ånyo upptagas av den rätt, som sist dömt
i målet, dock äger högsta domstolen, då resning beviljas i tvistemål
eller i brottmål till den tilltalades förmån och saken finnes uppenbar,
omedelbart ändra domen. Paragrafen innehåller vidare stadganden om påföljd
för parts utevaro vid den förnyade förhandlingen i målet. I 8 § finns
bestämmelser angående rättegångskostnadsfrågor vid resning.

Vad angår föredragning av resningsansökningar inför högsta domstolen
finns bl. a. regler härom i 21 § arbetsordningen för nedre justitierevisionen
av den 26 juni 1948. Av dessa regler framgår, att föredragning av mål som
prövas på handlingarna skall ske med ledning av minnesanteckningar, som
innefattar en ordnad och fullständig redogörelse för vad handlingarna innehåller
av betydelse för den prövning, varom är fråga. Minnesanteckningarna,
även kallade revisionssekreterarpromemorian, skall undertecknas av
föredraganden, d. v. s. vederbörande revisionssekreterare, och efter föredragningen
förvaras bland handlingarna i målet. Promemorian fogas däremot
icke, såsom i motionerna uppgives, till högsta domstolens beslut i ärendet.
Högsta domstolen äger bestämma, huruvida och i vilken mån sådan
fullständig redogörelse, som ovan sägs, må i minnesanteckningarna ersättas
av hänvisning till handlingarna i målet, så ock meddela närmare föreskrifter
i övrigt angående föredragningen och minnesanteckningarna.

I samband med behandlingen av vid 1957 års riksdag väckta motioner,
I: 318 och II: 405 samt I: 319 och II: 409, om en förutsättningslös utredning
angående resningsinstitutet in. in. inhämtade sammansatt konstitutionsoch
första lagutskott närmare upplysningar rörande förfarandet i praxis
vid högsta domstolens handläggning av resningsärenden. I en vid utskottets
utlåtande (nr 1) i ärendet fogad, av riksdagen bifallen reservation anfördes
härutinnan:

---I föredragningspromemorian intages---med få undantag

allt vad sökanden andrager i sina inlagor till högsta domstolen. Undantagen
betingas av att det kan förekomma långa och onödiga upprepningar
och att det finns ett icke obetydligt antal människor som inger resningsansökningar
av så oordnat och förvirrat innehåll att de helt enkelt icke kunna
förstås om de återges in extenso utan måste helt eller delvis refereras.
Vid föredragningen uppläses föredragningspromemorian regelmässigt i sin
helhet. Vissa undantag härifrån kunna dock förekomma. Högsta domstolen
kan efter att ha fått en orientering och läst domen samt vad sökanden anfört
i sina inlagor finna det stå utom varje tvivel att resningsskäl ej föreligga.
Om revisionssekreteraren i sådana fall meddelar, att enligt hans upp -

Första lagutskottets utlåtande nr 10 år 1958

3

fattning en genomgång av materialet i dess helhet icke kan föranleda ett
annat bedömande, blir det icke någon ytterligare föredragning. Vidare kan
det inträffa, att något avsnitt av den redogörelse för målet promemorian
innehåller endast blir refererat av den anledningen att högsta domstolen
finner närmare utveckling därav icke kunna inverka på resningsfrågans
avgörande. Nu angivna system bygger på att revisionssekreterarna äro högt
kvalificerade domare, som äro ansvariga för att allt som kan vara av betydelse
blir framlagt. Därutöver finns emellertid den garantien, att en av de
i avgörandet deltagande ledamöterna är skyldig att i original granska de
handlingar som sökanden ingivit till högsta domstolen. — •— -— Kontrollen
är emellertid icke begränsad härtill. I de allra flesta fall torde ett eller flera
justitieråd läsa promemorian, och i många fall läser det justitieråd, som
granskar de av sökanden åberopade handlingarna, även handlingarna i övrigt
helt eller delvis. Ännu vidsträcktare kontrolläsning kan förekomma. — — -—

Ej sällan förekommer vidare att högsta domstolen införskaffar sakkunnigutlåtanden,
i regel från statliga myndigheter, i resningsärenden. När
skriftväxlingen är avslutad, kompletterar revisionssekreteraren promemorian
i erforderlig omfattning, varefter ärendet föredrages ånyo inför samma
eller andra ledamöter.

Efter en redogörelse för de till buds stående möjligheterna för högsta
domstolen att även i resningsärenden hålla offentligt förhör med parterna
eller annan samt att förordna om bevisupptagning vid annan domstol upplystes
vidare i reservationen, att högsta domstolen, enligt vad som inhämtats,
dock aldrig i resningsärenden torde ha tagit initiativ till någon nu
nämnd åtgärd i vidare mån än att högsta domstolen i en del fall remitterat
en tilltalads skrift till riksåklagarämbetet, som med anledning av remissen
låtit verkställa utredning angående något i skriften gjort påstående. Högsta
domstolens praxis härutinnan torde, anfördes det slutligen, bl. a. sammanhänga
med det förhållandet att högsta domstolen, enligt vad som upplysts,
utan vittnesförhör godtager ett av sökanden åberopat vittnesintyg, som
enligt sitt sakliga innehåll ger skäl för resning.

I fråga om minnesanteckningarnas karaktär av allmän handling finns
vissa stadganden i tryckfrihetsförordningen. I 2 kap. 1 § föreskrives till en
början att varje svensk medborgare skall i den ordning som i förordningen
sägs äga fri tillgång till allmänna handlingar och att i särskild av
Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag skall noga angivas de fall, då
enligt i tryckfrihetsförordningen upptagna grunder allmänna handlingar
skall hållas hemliga. Enligt 2 § i samma kapitel är alla hos stats- eller kommunalmyndighet
förvarade handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit
eller blivit där upprättade, allmänna handlingar. I 4 § i kapitlet
stadgas att minnesanteckning eller annan uppteckning, som hos myndighet
verkställts allenast för måls eller ärendes föredragning eller beredande
till avgörande, ej skall hos myndigheten anses som allmän handling, om ej
uppteckningen, sedan målet eller ärendet hos myndigheten slutbehandlats,
omhändertagits för förvaring. Enligt 5 § skall handling anses inkommen till
myndighet, då den avlämnats till myndigheten eller till befattningshavare,
som har att mottaga handlingen eller eljest taga befattning med mål eller

4

Första lagutskottets utlåtande nr 10 år 1958

ärende, till vilket handlingen hänför sig. Protokoll och därmed jämförliga
anteckningar skall anses upprättade, då de av myndigheten justerats eller
eljest blivit färdigställda. Andra handlingar, som hänför sig till visst mål
eller ärende, skall anses upprättade, då de expedierats eller, om expedition
ej äger rum, då målet eller ärendet blivit av myndigheten slutbehandlat.

Enligt 39 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar länder vad i lagen stadgas ej till inskränkning
i sökandes, klagandes eller andra parters rätt att i mål och ärenden hos
domstol eller annan myndighet utbekomma dom, beslut och andra handlingar.
Finnes av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen vara av synnerlig
vikt att innehållet i annan handling än dom eller beslut icke uppenbaras,
må dock med stöd av stadgande i lagen utlämnande av sådan handling
till parten vägras; vid utlämnande skall erforderliga förbehåll göras.

Historik

I riksdagen har under senare år vid åtskilliga tillfällen frågan om utformningen
av resningsinstitutet förehafts, bl. a. i anledning av väckta motioner.
Gemensamt för dessa motioner har varit att däri framförts förslag om tillskapandet
av ett särskilt organ vid sidan av högsta domstolen, vilket skulle
antingen självt äga besluta över resningsansökningar eller ock genom en särskild
prövning, som skulle föregå högsta domstolens handläggning och utmynna
i ett tillstyrkande eller avstyrkande av ansökningen, kunna öva inflytande
på högsta domstolens avgörande. I samband med sådana motioner
har uppmärksamhet även ägnats spörsmålet om den resningssökandes möjligheter
till kontroll av att vad han anfört till stöd för sin ansökan också
bleve genom vederbörande revisionssekreterares föredragning framlagt för
högsta domstolen på ett fullständigt och rättvisande sätt.

I två vid 1956 års riksdag väckta likalydande motioner, I: 331 av herr
Carl Albert Anderson m. fl. och II: 267 av herr Edberg m. fl., framhölls —
i samband med att förslag framfördes om en skyndsam utredning rörande
inrättandet av en »särskild rättsnämnd för resningsfrågor» — att de bärande
grundtankarna i den nya rättegångsordningen, nämligen muntlighet,
koncentration och omedelbarhet, icke tillämpades i högsta domstolen i vad
det gällde prövning av ansökan om resning, och att det nuvarande förfaringssättet,
där dessa grundtankar samt offentlighet och snabbhet saknades,
icke vore tillfredsställande.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 1) över motionerna fann sammansatt
konstitutions- och första lagutskott med hänsyn till utformningen
av det av motionärerna framställda yrkandet icke anledning att till övervägande
upptaga det i motionerna berörda spörsmålet om formerna för handläggningen
av resningsärenden.

Vid 1957 års riksdag väcktes motioner, I: 318 av herr Carl Albert Anderson
m. fl. och II: 405 av herr Swedberg m. fl. ävensom I: 319 av herrar
Osvald och Sundelin samt II: 409 av herr Svensson i Ljungskile m. fl., om

5

Första lagutskottets utlåtande nr 10 år 1958

en förutsättningslös utredning angående resningsinstitutet in. in. I de förstnämnda
båda motionerna, vilka var likalydande, hemställdes att utredningen
skulle avse förutom den prövande instansens sammansättning även den processuella
ordningen vid avgörandet av resningsansökningar. Härvidlag framhölls
i motionerna att kritik riktats mot den gällande ordningen, enligt vilken
utredning och föredragning av resningsansökan anförtroddes en enda
person, vars personliga omdöme i all synnerhet vid mål av större omfattning
kunde hli av största betydelse för högsta domstolens ställningstagande.
Kritik hade enligt motionärerna även riktats mot att föredragningen av resningsansökan
icke gåves offentlighet, varigenom sökanden vore berövad
möjligheter att lämna sådana korrigeringar eller upplysningar till föredragningspromemorian,
som han bedömde relevanta; ej heller hade sökanden
möjlighet att ens i efterhand få del av den utformning, som den muntliga
föredragningen av hans sak erhållit eller av de svar och upplysningar, som
föredraganden lämnat på domstolsledamöternas frågor.

I sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande (nr 1) över
motionerna i förevarande del underströk såväl majoriteten som reservanterna
inom utskottet att det vid handläggning av resningsärenden icke vore
fråga om någon ordinär process innefattande en prövning i sak utan att
det allenast gällde en prövning, huruvida i lag angivna förutsättningar för
resning förelåge eller ej. Vidare erinrade såväl majoriteten som reservanterna
om innebörden av de beteckningar för den processuella verksamheten,
som används i rättgångsbalken, varvid anfördes:

I rättegångsbalken användes begreppet »handläggning» såsom gemensam
beteckning för den processuella verksamheten. En särskild form av handläggning
är »förhandling». En grundläggande principiell skillnad föreligger
mellan den processuella verksamheten — speciellt med avseende på parternas
förhållanden —- som förekommer vid en förhandling och övrig handläggning.
I rättegångsbalkens mening förutsättes för förhandling ett å viss
tid och plats hållet domstolssammanträde, vid vilket parter och andra äga
vara tillstädes och utöva processuell verksamhet. I övrigt sker vid domstolarna
handläggningen utan att part eller annan äger vara närvarande. Allenast
vid förhandling komma i princip de grundsatser om rättegångens
muntlighet, koncentration och omedelbarhet, som vår nya rättegångsordning
bygger på, till användning. Nu nämnda grundsatser ha vunnit tillämpning
å processen i underrätt och jämväl i väsentliga delar satt sin prägel på överrättsförfarandet.
De ha dock icke kunnat genomföras fullt ut i vad angår
rättegången i överrätt. Sålunda äger såväl hovrätt som högsta domstolen i
en del fall avgöra mål och ärenden efter ett rent skriftligt förfarande, d. v. s.
på handlingarna. Detta gäller bl. a. om jorddelningsmål och utsökningsmål
men kan under vissa förutsättningar förekomma även i vanliga tvistemål
och brottmål. I enahanda ordning behandlar högsta domstolen ansökningar
om prövningstillstånd. Även resningsansökningar avgöras efter ett
skriftligt förfarade.

I den till utlåtandet fogade, av riksdagen gillade reservationen, vari en
utredning i motionernas syfte avstyrktes, framhölls i anslutning till den i
det föregående återgivna redogörelsen för praxis vid handläggningen av resningsansökningar,
att det med hänsyn till skyldigheten för ett av de i res -

6

Första lagutskottets utlåtande nr 10 år 1958

ningsärendet deltagande justitieråden att granska de av sökanden ingivna
handlingarna i original torde få anses uteslutet, att vad sökanden åberopat
till stöd för sin ansökan undginge högsta domstolens uppmärksamhet.
I reservationen anfördes vidare, att det nuvarande förfaringssättet vid prövning
av resningsansökningar i stort sett torde vara tillfredsställande och
innebära en betryggande kontroll för en uttömmande och sakligt riktig behandling
av resningsärenden. Fortsättningsvis berördes i reservationen en
inom utskottet framförd tanke att muntlighetsprincipen kunde i begränsad
omfattning genomföras vid handläggning av resningsansökningar genom att
föredragningen av revisionssekreterarpromemorian skedde offentligt ävensom
spörsmålet huruvida parterna skulle beredas tillfälle att före resningsärendets
avgörande få taga del av promemorian och inom viss tid efter delgivningen
få inkomma med det yttrande, vartill promemorian kunde föranleda.
Rörande dessa frågor anfördes i reservationen:

Vid bedömandet av behovet och angelägenheten av nu antydda reformer
vill utskottet understryka, att föredragningspromemorian endast skall innehålla
en ordnad och fullständig redogörelse för vad handlingarna innehålla
av betydelse för ärendets avgörande, att dessa handlingar äro tillgängliga
för parterna och att revisionssekreteraren vid utarbetandet av promemorian
handlar under ämbetsmannaansvar. Därutöver kan framhållas den kontroll
som enligt ovan förekommer från högsta domstolens sida.

Det är uppenbart, att domstolar liksom andra myndigheter ha behov av att
som hjälpmedel för sitt bedömande av mål och ärenden upprätta arbetspromemorior
och sammanställningar. Sådana handlingar äro enligt sakens natur
interna hjälpmedel och det kan icke anses påkallat, att parter eller andra
utomstående få tillfälle att taga del därav, i allt fall icke före målets eller
ärendets avgörande. Den här ifrågavarande revisionssekreterarpromemorian
är i princip att betrakta som ett hjälpmedel av dylikt slag. Det torde därför
knappast finnas något sakligt berättigat intresse för sökanden i ett resningsärende
att erhålla rätt att i någon form granska föredragningspromemorian
och framställa anmärkningar mot densamma. Däremot kan ett sådant intresse
möjligen vara betingat av psykologiska hänsyn. Detta gäller emellertid
icke blott behandlingen av resningsärenden utan även behandlingen av
andra mål och ärenden, som avgöras på handlingarna. Emellertid är — såsom
ovan framhållits — spörsmålet om en parts befogenhet att före ett
ärendes avgörande taga del av inom en domstol eller av en myndighet upprättad
föredragningspromemoria icke begränsat till handläggning av resningsärenden
utan har intimt samband med förfarandet vid den stora mängd
betydelsefulla avgöranden som därutöver träffas på handlingarna. En utredning
i angivet hänseende måste därför få en vidare omfattning än som åsyftas
i motionerna I: 318 och II: 405 och kan ej anses ligga inom ramen för
ifrågavarande motioner.

I utskottets utlåtande, vilket som nämnts ej vann riksdagens gillande,
hemställdes såvitt nu är i fråga att riksdagen måtte anhålla om utredning
och förslag, syftande till att föredragningspromemoriorna vid behandling i
högsta domstolen av resningsansökningar gjordes offentliga redan före ärendenas
föredragning och att part bereddes tillfälle att inkomma med erinringar
mot promemoriorna. Vidare hemställdes att riksdagen måtte anhålla
om utredning av frågan om möjligheten till ett muntligt förfarande under

Första lagutskottets utlåtande nr 10 år 1958

1

medverkan av part vid föredragningen av resningsansökningar inför högsta
domstolen. Som skäl för sin ståndpunkt anförde utskottet bl. a. att promemorian
icke vore att betrakta som sådana minnesanteckningar, varom tryckfrihetsförordningen
talade, utan i stället utgjorde en ordnad och fullständig
redogörelse för vad ansökningen och övriga handlingar, vilka vore offentliga,
innehölle av betydelse för prövningen av resningsansökningen. Utskottet
kunde, anfördes det, knappast finna något tryckfrihetsrättsligt hinder
mot att denna promemoria, med hänsyn till sin genomarbetade karaktär
och sin faktiska betydelse för handläggningen av resningsansökningen, betraktades
som en inom nedre justitierevisionen upprättad handling, vilken
genom att vara upprättad bleve offentlig.

Än vidare anförde utskottet:

Enligt utskottets mening skulle mycket vara vunnet redan genom en anordning,
enligt vilken föredragningspromemoriorna---i förväg kom municerades

med parterna. Även om promemoriorna av revisionssekreterarna
utarbetas med all omsorg och strävan till objektivitet, kan möjligheten av
missförstånd eller ofullständighet aldrig uteslutas. Och för den som begär
resning lika väl som för dennes motpart — vare sig denne är allmän åklagare
å samhällets vägnar eller en enskild — kan det vara både en hjärtesak och
ett rättmätigt intresse att vinna säkerhet för att hans huvudsynpunkter komma
tydligt och prononcerat till uttryck i promemorian. Även för högsta
domstolen måste det vara av stort intresse att promemorian ger från början
en så klarläggande och tillförlitlig bild av ärendet som möjligt, och det torde
icke vara verklighetsfrämmande att föreställa sig fall, då kommunikation
med parterna efter föredragningen härigenom kan onödiggöras.

Utskottet vill ytterligare framhålla att lagen om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar (§ 39) ger uttryck åt den för svenskt
rättsväsende fundamentala principen att part må äga rätt att ta del av alla
handlingar i rättegång. Följdriktigheten talar för att här berörda promemorior
ej undantagas. Den omständigheten att resningsansökningar understundom
inges av personer, som äro sinnessjuka eller evident måste hänföras
till notoriska kverulanter, bör icke få bli till förfång för andra rättssökande
och utgöra hinder för offentlighetsprincipens tillämpning även när
det gäller resning.

Utskottet

I förevarande motioner föreslås en sådan ändring i rättegångsbalkens bestämmelser
om förfarandet vid handläggningen av resningsärenden i högsta
domstolen, att den till ledning för föredragningen av ärendet upprättade revisionssekreterarpromemorian
göres tillgänglig för parterna före ärendets
avgörande. Härigenom skulle parterna få tillfälle att förvissa sig om att vad
de anfört i saken rönt tillbörligt beaktande i promemorian ävensom att
framföra de erinringar mot denna, som de kunde finna påkallade.

Till frågan om en ordning, motsvarande vad sålunda föreslagits, tog, såsom
ovan anmärkts, 1957 års riksdag ställning i anledning av väckta motioner
om en utredning angående resningsinstitutet, avseende bl. a. det processuella
förfarandet vid avgörandet av resningsansökningar. Riksdagen fann härvid,
att spörsmålet om en parts befogenhet att före ett ärendes avgörande
taga del av inom en domstol eller av en myndighet upprättad föredragnings -

8

Första lagutskottets utlåtande nr 10 år 1958

promemoria icke vore begränsat till handläggning av resningsärenden utan
hade intimt samband med förfarandet vid den stora mängd betydelsefulla
avgöranden, som därutöver träffades på handlingarna. En utredning i angivet
hänseende måste därför få en vidare omfattning än som åsyftades i de aktuella
motionerna och kunde icke anses ligga inom ramen för dessa.

Även i nu förevarande motioner har frågan om en föredragningspromemorias
offentlighet före avgörandet av det ärende, vari den upprättats, begränsats
till resningsärenden. Utskottet kan icke finna, att motionärerna anfört
något skäl, på grund varav det skulle kunna anses befogat att upptaga frågan
om offentligheten av föredragningspromemorior i resningsärenden hos
högsta domstolen såsom ett från frågan om offentligheten av dylika promemorior
i andra mål och ärenden hos domstolar och myndigheter fristående
spörsmål. Ehuru det i fråga om resning rör sig om tillämpning av ett extraordinärt
rättsmedel, kan vad beträffar själva förfarandet parter i resningsärenden
icke anses intaga någon sådan särställning bland de rättssökande,
att det skulle föreligga skäl att tillämpa en från förfarandet i allmänhet avvikande
ordning. Såsom riksdagen funnit vid sitt tidigare ställningstagande
i frågan torde resningssökanden eller hans motpart knappast ha något sakligt
berättigat intresse av att få taga del av föredragningspromemorian. Denna
är nämligen i princip att betrakta endast som ett hjälpmedel för den beslutande
myndigheten och har i sådan egenskap sin betydelse genom att den
upptar det av parterna åberopade materialet ordnat efter sitt innehåll.

I den mån ett intresse hos parterna av att få granska promemorian före
ärendets avgörande är psykologiskt betingat torde ett sådant intresse kunna
göra sig gällande även i andra mål och ärenden och bör följaktligen icke föranleda
särbestämmelser för resningsärenden.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 65 och II: 97, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 februari 1958

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Per Olofsson, fru Gärde Widemar, herrar
Lindgren, Nyström, Erik Svedberg, Arvidson, fru Nilsson och herr Alexanderson; från

andra kammaren: herrar Rylander, Hedqvist, fru Johansson, fru
Boman*, herrar Onsjö, Lundqvist, Svensson i Krokstorp* och Eliasson i
Stockholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fru Gärde Widemar, fru Johansson och herr Eliasson i Stockholm.
580406 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag