Första lagiilskqtlets utlåtande nr 18 år 1962

Utlåtande 1962:L1u18

Första lagiilskqtlets utlåtande nr 18 år 1962

1

Nr 18

Utlåtande i anledning au väckt motion om snabbare åtgärder mot
ungdomsbrottslingar.

Första lagutskottet har till behandling förehaft en i första kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 165 av herr Alexanderson. I
motionen hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att — efter den utredning som må anses erforderlig — förslag till
lagstiftningsåtgärder, avsedda att garantera en snabbare reaktion mot ungdomsbrottslingar,
föreläggs riksdagen.

£n närmare redogörelse för motionens innehåll lämnas nedan.

Gällande bestämmelser m. m.

Utredning om brott äger normalt rum i formen förundersökning, varom
bestämmelser lämnas i 23 kap. rättegångsbalken och därtill anknytande
författningar. Förundersökning skall inledas, så snart på grund av angivelse
eller eljest anledning förekommer, att brott, som hör under allmänt
åtal, förövats. Under förundersökningen skall hland annat utredas, vem
som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligger
för åtal mot honom. Förundersökningen inleds av polismyndighet eller
åklagaren. Om polismyndighet inlett förundersökningen övertager åklagaren
vanligtvis ledningen därav senast vid den tidpunkt, då någon skäligen
kan misstänkas för brottet. Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt
omständigheterna medgiver. Den avslutas med att beslut meddelas,
huruvida åtal skall väckas.

Åtalseftergift må i vissa fall meddelas ay åklagaren. Allmänna bestämmelser
härom är meddelade i 2() kap. rättegångsbalken. Härutöver gäller
emellertid enligt lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga
särskilda regler med avseende på brott, vilka begåtts av ungdom
under 18 år och på vilka kan följa svårare straff än böter. Vid sådana
brott kan åtal eftergivas, antingen om brottet är ringa och uppenbarligen
skett av okynne eller förhastande eller eljest om vissa särskilt angivna förutsättningar
är för handen. Dessa förutsättningar är, att den underårige
omlhindertages för sainhällsvård eller blir föremål för annan därmed jämförlig
åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig
sysselsättning samt att den sålunda vidtagna åtgärden med skäl kan antagas
vara den lämpligaste för hans tillrättaförande. Åtal skall dock väckas
om så finnes påkallat med hänsyn till den allmänna laglydnaden eller eljest

Idbang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 1 avd. Nr 18

2

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962

ur allmän synpunkt. Frågan om åtalseftergift skall handläggas med största
skyndsamhet; eftergives ej åtalet, skall det väckas utan dröjsmål (3 §).
Om skälig anledning föreligger att åtalet hör eftergivas, skall åklagaren
innan han fattar beslut i ärendet inhämta yttrande av barnavårdsnämnden
i den kommun, där barnet vistas. Yttrandet skall ge upplysning, huruvida
barnavårdsnämnden vidtagit eller kommer alt vidtaga åtgärd beträffande
den underårige samt huruvida enligt nämndens mening sådan åtgärd kan
anses vara till fyllest för hans tillrättaförande. Om åklagaren så begär eller
barnavårdsnämnden finner det erforderligt, skall yttrandet även innefatta
redogörelse för den underåriges personliga utveckling samt hans vandel
och levnadsomständigheter i övrigt. Är brottet ringa kan åklagaren efter
eget omdöme bestämma om han skall höra barnavårdsnämnden eller ej.
Det åligger nämnden att avgiva sitt yttrande med största skyndsamhet
(4 §).

Sistnämnda bestämmelse tillkom genom lagändring den 30 december
1952. I det av strafflagberedningen, barnavårdskommittén och ungdomsvårdsskoleutredningen
gemensamt utarbetade lagutkast, som låg till grund
för bestämmelsen, stadgades, att nämnden skulle avgiva sitt yttrande senast
inom två veckor från det handlingarna i ärendet kom nämnden till handa,
därest ej till följd av särskilda skäl längre uppskov var oundgängligen nödvändigt.
Det till lagrådet remitterade förslaget överensstämde med lagtexten.
Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen bland annat:

Frågan om barnavårdsnämndernas möjligheter att iakttaga den av kommittéerna
föreslagna tidsfristen av 14 dagar har föranlett tvekan i åtskilliga
yttranden. Barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö
motsätta sig ett stadgande härom och framhålla att tiden är otillräcklig,
om nämnden skall avgiva ett yttrande av värde.

Vid ett ställningstagande till denna fråga måste man taga hänsyn till
att tidsutdräkten vållas av flera omständigheter. Svårigheter att komma i
kontakt med den underårige kan fördröja utredningen. Och vidare vållas
uppskov av att yttrandet skall avgivas av en kommunal nämnd; med denna
ordning krävs ett visst rådrum för att ett ställningstagande i frågan skall
komma till stånd.

Jag vill understryka, att en skyndsam behandling av ärenden enligt lagen
är av största vikt, om man skall kunna komma till rätta med ungdomsbrottsligheten.
Rådande förhållanden på detta område äro icke försvarliga.
Den av kommittéerna föreslagna tidsfristen av 14 dagar, inom vilken
barnavårdsnämnd senast bör ha avgivit yttrande i dylikt ärende, ger enligt
min mening ett riktigt uttryck åt den snabbhet som bör iakttagas. Men jag
kan å andra sidan icke förbigå att förhållandena helt naturligt icke äro desamma
i olika stora kommuner. Att ge någon enhetlig regel, som täcker vad
som bör gälla både i de största städerna och i en landskommun, är därför
för närvarande knappast möjligt. Härtill kommer att Stockholms stads myndigheter
redan ha frågan under behandling i syfte att åstadkomma de organisatoriska
åtgärder som kunna påskynda förfarandet.

Därför anser jag det klokast att nu icke fastslå någon viss tid för avgivande
av barnavårdsnämnds yttrande utan allenast föreskriva att detta

Forsta lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962 3

skall ske med största skyndsamhet. Frågan bör emellertid följas med uppmärksamhet
och det bör ankomma på barnavårdskommittén att vid fullgörandet
av sitt uppdrag även undersöka vilka ytterligare åtgärder som
kunna förordas för att påskynda förfarandet.

Första lagutskottet förklarade (uti. nr 31 ar 1952), att utskottet delade
departementschefens uppfattning att den av kommittéerna föreslagna tidsfristen
av 14 dagar, inom vilken barnavårdsnämnd senast borde ha avgivit
yttrande, gav ett riktigt uttryck för den snabbhet som borde iakttagas. Utskottet
hyste emellertid förståelse för de skäl, som föranlett departementschefen
att icke föreslå att denna tidsfrist skulle fastslås i lag.

I sitt betänkande med förslag till ny barnavårdslag (SOU 1956:61) föreslog
barnavårdskommittén sedermera, att barnavårdsnämndens ordförande
i brådskande fall skulle i nämndens ställe äga avgiva yttrande till åklagare
eller domstol beträffande för brott misstänkt eller lagförd underårig. Bestämmelsen
fick utgå under lagförslagets fortsatta behandling.

Olika bestämmelser finnes, som kan föranleda att ärenden angående ungdomsbrottslighet
blir anhängiga hos barnavårdsnämnden innan formlig
remiss beslutits. Enligt 93 § barnavårdslagen har myndigheter, vilkas verksamhet
berör barnavården, att ofördröjligen till barnavårdsnämnden anmäla
sådant, som de i sin verksamhet erhållit kännedom om av beskaffenhet
att föranleda nämndens ingripande. Bestämmelsen är tillämplig bl. a.
på polis- och åklagarmyndigheterna. Enligt 1 § tredje stycket allmänna polisinstruktionen
åligger det dessutom polisen att fortlöpande uppehålla
samarbete med socialvårdens organ och, då den erhåller kännedom om förhållande,
som bör föranleda ingripande av sådant organ, ofördröjligen underrätta
organet därom. Vidare följer av 16 § förundersökningskungörelsen
den 19 december 1947, att, om polisförhör skall hållas med underårig i åldern
15—20 år och om skäl föreligger till antagande, att vad som förekommit
bör föranleda barnavårdsnämndens ingripande, förhörsledaren skall,
därest hinder ej möter, underrätta barnavårdsnämnden. Underrättelsen bör
om möjligt lämnas i så god tid, att nämnden genom ombud kan närvara vid
förhöret. Enligt 14 g barnavårdslagen skall erforderlig utredning utan dröjsmål
inledas, då barnavårdsnämnden fått kännedom om fall, där åtgärd
som ankommer på nämnden kan antagas vara påkallad. Utredningen skall
åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter som är av betydelse för
ärendets bedömning. Den skall genomföras så skyndsamt som förhållandena
betinga.

Även beträffande domstolarnas handläggning av brottmål mot unga lagöverträdare
finnes speciella regler. Sålunda gäller enligt lagen den 20 december
1946 med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig
att mål mot underårig, d. v. s. den som ej fyllt 21 år, alltid skall behandlas
skyndsamt. När allmänt åtal väckts mot den som ej fyllt 18 år för brott
varå straffarbete kan följa, skall huvudförhandling i regel hållas inom
två veckor från den dag, då åtalet väcktes (6 g).

4

Forsta lagutskottets utlåtande nr IS är l!)62

Slutligen må nämnas, att enligt lagen den 30 december 1952 med vissa
bestämmelser om påföljd för brott av underåriga det i vissa fall åligger
domstol att höra barnavårdsnämnden innan den bestämmer påföljd för
brott av underårig. I detta fall finnes ej någon bestämmelse rörande tiden
för avgivande av barnavårdsnämndens yttrande; givetvis åtérverkär doek
de särskilda reglerna om handläggningen vid domstolen.

Motionen

1 motionen änföres inledningsvis, att det är eu mycket viktig punkt i
fråga om samhällets åtgärder till bekämpande av brottsligheten, att samhällsreaktionen
bör komnia så snabbt som möjligt efter det brottet upptäckts.
Detta är av betydelse, anför motion aren, både för att åtgärdens såväl
individualpreventiva som ailmänpréveritiva verkan därigenom väsentligt
förstärkes och för att det måste anses vård rimligt lir humanitär synpunkt
att vederbörande själv icke alltför länge skall behöva vara i ovisshet
om vilken reaktionen skall bli. Dessa synpunkter är av särskild vikt när
det gäller unga lagöverträdare — i åldern 15—18 år — vilka begått allvarligare
brott, dels på grund av att de psykologiska faktorerna här göra
sig gällande med särskild styrka och dels emedan de för närvarande i dessa
fäll gällande reglerha förutsätter medverkan av ett flertal myndigheter (polis,
åklagare av olika grader, barnavårdsnämnder och domstolar), vilket
medför större risker för tidsutdräkt. Hänsyn till dessa förhållanden har i
viss mån också tagits i lagstiftningen. — Vid tillämpningen av lagen
med vissä bestämrtlélsér om mål rörande brott av underåriga dch lagen
om eftergift av åtal möt vissa underåriga, ariför motionären i fortsättningen,
bär det visat sig, att det med bestämda tidsfrister försedda
lagrummet i förstnämnda lag fungerat betydligt effektivare än de mera
obestämda föreskrifter Om skyndsäirihet, som finnes i åtälseftcrgiftslagen.
Sålunda är det vanligt eller till och med regel, att stäinningsansökriirigar
i sådäna fall inkommer till vederbörande domstol först flera månader
och ibland ett halvår eller rilera efter det förundersökningen avslutats. Å
andra sidan visar det sig att, då häktning beslutats eller ifrågasatts, motsvarande
utredning kan utföras på betydligt kortare tid. Domstolarna utför
också personundersökningar inom de tidsramar, som stå till förfogande i
mål mot häktade.

På grund av det anförda synes det enligt motionärens mening påkallat,
att bestämmelserna i åtalseftergiftslagen överses i syfte att garantera eu
snabbare reaktion mot ungdomsbrottslingarna. Även beträffande reglerna
om själva förundersökningen synes det motiverat att införa specialregler i
samma syfte. Slutligen heter det i motionen, att någon vidlyftigare utredning
knappast synes erforderlig för genomförandet av dessa förslag,

första lagutskottets utlåtande nr IS år t!)62 5

Utskottet

Lagen den 19 maj 1944 oni eftergift av åtal mot vissa urideråriga har avseende
på brott, vilka begåtts av ungdom under aderton år och på vilka
kan följa svårare straff än böter. Vid sådana brott har åklagaren i vissa
fall att inhämta yttrande av barnavårdsnämnden innan lian beslutar huruvidat
åtal skall väckas. Enligt stadgande i 4 § nämnda lag åligger det barnavårdsnämnden
ätt avgiva sitt yttrande med största skyndsamhet. Tillkomsten
av sistnämnda bestämmelse föregicks av förslag att för normala fall
skulle föreskrivas eri tidsfrist av fjorton dagar, inom vilken nämnden skiillc
ha ätt ävgivä sitt yttrande. Förslaget avböjdes visserligen, men fråri såväl
Kungl. Mäj:ts som riksdagens sida underströks, att deri föréslägnå tidsfristen
gav ett riktigt uttryck åt den snäbbhet som borde iakttagas.

I förevärande motion äriföres att de med bestämda tidsfristef försedda
regler, som gäller för domstolarnas handläggning av brottmål mot underåriga
i åldern under äderton år, bär visat sig fungera betydligt effektivare
än de mera Obestämda föreskrifter om skyndsamhet, som finnes i åtalscftergiftslagen.
Motionären påpekar att det är vanligt eller till Och med regel
att stämningsansökningar i mål mot unga lagöverträdare inkommer till
vederbörande domstol först flera månader och ibland ett halvår eller mera
efter det förundersökningen avslutats. Å andra sidan visar det sig att då
häktning beslutats eller ifrågasatts motsvarande utredning kan utföras på
betydligt kortare tid. Enligt motionärens mening är det påkallat att bestämmelserna
i åtalseftergiftslagcn överses i svfle att garantera eu snabbare
reaktion mot ungdomsbrottslingarna. Även beträffande självå förundersökriingen
ifrågasätteS införande äv specialregler i samma Syfte.

Utskottet ansluter sig oreserverat till motionärens mening ölri vikteri
äv att samhällets reaktion på brott koirimer så snabbt som möjligt, särskilt
då fråga är om unga lagöverträdare. Det är också tydligt att på sätt motionären
anfört avsevärd tidsritdräkt förekommer i samband med behandlingen
av ärenden rörande åtalseftergift samt att tidsiltdräkten 1 väsentlig omfattning
är att hänföra till förfarandet hos barnavårdsnämnderna. Lagstiftningsåtgärder
av den art motionären förordat torde emellertid möta vissa
betänkligheter, och det synes naturligt att, innan sådana åtgärder tillgripes,
andra vägar får prövas för alt nå det av motionären angivna syftet.

Utskottet har under hand erhållit kännedom om att såväl socialstyrelsen
som riksåklagarämbetet har uppmärksamheten riktad på det aktuella problemet.
Sålunda har upplysts, att socialstyrelsen i dagarna i ett nummer av
publikationen Råd och anvisningar i söcialvårdsfrågor, vilket utsändes bland
annat till samtliga barnavårdsnämnder och åklagare, lämnar särskilda anvisningar
för barnavårdsnämndernas behandling av remissärenden enligt
åtalseftergiftslagen. Härvid framhållcs bland annat, att remisstider på över
eu månad knappast torde behöva förekomma annat än 1 undantagsfall och
att det ej är uteslutet att yttrande i många fall kan avges inom två veckor.

6 Första lagutskottets utlåtande nr 18 är 1962

Med tanke på det fall att barnavårdsnämnd finner sig vara nödsakad att
överskrida tvåveckorstiden, påpekas lämpligheten av att nämnden meddelar
detta till åklagaren, redan innan tiden gått till ända, och samtidigt meddelar,
vilken dag yttrandet beräknas kunna bli expedierat. I anslutning till
dessa anvisningar anbefaller riksåklagarämbetet i cirkulärskrivelse till rikets
allmänna åklagare lämpliga åtgärder från åklagarsidan för att befordra
skyndsamhet vid barnavårdsnämndernas handläggning av nu ifrågavarande
ärenden.

Enligt utskottets mening är det lämpligt att resultatet av de åtgärder,
som sålunda vidtagits av socialstyrelsen och riksåklagarämbetet, avvaktas
innan riksdagen närmare överväger att taga initiativ i den riktning som
motionären anvisat. Utskottet finner sig därför icke böra tillstyrka motionen.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 1:165, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 mars 1962

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Erik Svedberg, Arvidson*,
fröken Mattson, herrar Ferdinand Nilsson, Alexanderson, Wikner och fru
Segerstedt Wiberg*;

från andra kammaren: fru Gärde YVidemar, herr Landgren, fru Johansson,
herrar Östrand, Svensson i Va, Keijer, Fröding* och fröken Bergegren.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.