Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 29.
1
Nr 29.
Ankom till Riksdagens kansli den 24 maj 1910 kl. 3 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12,
i anledning af Andra kammarens beslut på grund af
väckt motion om ändring af 32 § 1 mom. i stadgan för
folkskolelärareseminarierna.
I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 101, har herr Smeds Motionen.
Lars Olsson i Alfdalsåsen, med instämmande af tre andra kammarledamöter,
hemställt, »att Riksdagen måtte i skrifvelse hos KuDgl. Maj:t anhålla
om vidtagande af åtgärder i syfte att ur § 32 mom. 1 i stadgan
för folkskoleseminarierna i riket orden: »begått Herrens nattvard » måtte utgå.»
Till stöd för denna hemställan anför motionären följande:
»I Kungl. Maj:ts stadga för folkskolelärareseminarierna i riket af den Motiveringen.
29 januari 1886 § 32 mom. 1 bestämmes, att den, som vill vinna inträde
som elev vid folkskolelärareseminarium, skall hafva begått Herrens nattvard.
Då med att hafva begått Herrens nattvard väl afses att hafva begått
den inom svenska statskyrkan, uppstår här ett hinder för sådana
personer, som ej tillhöra denna kyrka, jämväl för dem, som formellt anses
tillhöra statskyrkan, men uraktlåtit att inom densamma begå Herrens
nattvard, att vinna inträde i dylikt seminarium och där komma i åtnjutande
af den utbildning, som kräfves för att vinna anställning som folkskollärare
eller lärarinna, oafsedt att de i öfrigt äga alla nödiga kvalifikationer
för vinnande af dylikt inträde.
Bill. till Biksd. Prof. 1910. 9 Sami. 2 Afd. 1 Band. 29 PLäft. (Nr 29). 1
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 29.
Med de religionsfrihetsgrundsatser, som numera göra sig gällande,
måste en dylik bestämmelse anses föråldrad och sålunda böra utgå, och
detta så mycket mera som de, hvilka ej tillhöra statskyrkan, äro i likhet
med hennes medlemmar skyldiga att underhålla dessa seminarier, hvadan
sålunda rättvisa kräfver, att de ej böra utestängas från att komma i åtnjutande
af de förmåner, som genom dem kunna erhållas.»
Andra kärn- Andra kammarens första tillfälliga utskott, till hvilket ärendet remit
m™“terades’
yttrade:
»Den fråga, som motionären väckt, har en gång förut varit föremål
för Andra kammarens pröfning, nämligen vid 1S86 års riksdag, då en »
motion (nr 50) framfördes af herr Waldenström, hvari denne föreslog skrifvelse
till Kungl. Maj:t med anhållan om sådan ändring af gällande reglemente
för folkskoleseminarierna, att såsom villkor för inträde vid seminarium
icke måtte erfordras att hafva begått Herrens nattvard. Såsom
motiv för motionen anfördes då, att konfirmationstvånget måste anses som
ett onaturligt tvång, hvilket successivt blifvit afskaffadt på de områden,
där det förut funnits. Den rest däraf, som ännu kvarstode såsom villkor
för inträde i folkskoleseminarium, borde därför också försvinna. Fordran,
att de inträdessökande skulle hafva begått nattvarden, utgjorde nämligen
ingen garanti för kyrkligt sinnelag hos de blifvande lärarne; tvärtom kunde
icke sällan inträffa, att unga personer, som underlåtit att begå nattvarden,
hållits tillbaka just af samvetsgrannhet och sinnets ädelhet, medan däremot
stora skaror af slentrianens makt förts till nattvardsbordet. Denna
fordran borde slutligen så mycket hellre upphäfvas, som begåendet af
Herrens nattvard icke utgjorde något villkor för kompetens till lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken, icke ens för lärarebefattningar i
kristendom.
Herr Waldenströms motion blef af Andra kammarens dåvarande tillfälliga
utskott nr 1 afstyrkt. Utskottet gjorde gällande, att bestämmelsen
blifvit införd i seminariestadgan närmast i syfte, att elev icke under
seminarietiden skulle behöfva sysselsätta sig med konfirmationsberedelsen,
och att detta skäl alltjämt ägde oförminskad kraft. Bestämmelsen hade
dessutom en viktigare uppgift, nämligen att i någon mån utgöra en garanti
för att folkskollärarne bekänna sig till statskyrkans lära. Ingen kunde,
enligt utskottets mening, anses fullständigt bekänna statskyrkans lära utan
att erkänna nattvarden såsom ett sakrament och begagna sig af densamma.
Slutligen ansåg utskottet, att de allra flesta församlingar skulle
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 29.
med stort misstroende se såsom lärare för sina barn en person, som icke
ville begå Herrens nattvard. Mot utskottets utlåtande reserverade sig tre
af dess ledamöter.
I kammaren framkallade frågan en tämligen lång debatt, som slöts
därmed, att motionen vid votering afslogs med 121 röster mot 60.
Den nu föreliggande motionens kläm skiljer sig endast så till vida
från förslaget af 1886, som man nu direkt påkallar strykande af vissa
angifna ord i seminariestadgan, men dessa ord innehålla just det villkor
för inträde i seminarierna, mot hvilket herr Waldenström ''l886 vände sig.
Motiveringen åter är i årets motion annorlunda lagd; den vidrör icke herr
Waldenströms hufvudskål, att fordran om nattvardens begående är öfverflödig
och gagnlös såsom garanti för den blifvande folkskollärarens kyrkliga
sinne och renlärighet, utan vänder sig mot ifrågavarande fordran såsom
ett hinder dels för dem, som ej tillhöra statskyrkan, och dels för
dem, »som formellt anses tillhöra statskyrkan, men uraktlåtit att inom densamma
begå Herrens nattvard», att vinna inträde i sådant seminarium.
Häraf synes framgå, att motionären nu afser upphäfvande af detta hinder,
d. v. s. vill bereda tillträde till seminarium för såväl personer utom statskyrkan
som personer, hvilka formellt tillhöra henne, men icke begått nattvarden.
Synbarligen önskar motionären också, att dessa personer sedan efter
genomgången seminariekurs skola äga kompetens till anställning vid folkskolorna.
I sammanhang med denna motivering får sålunda yrkandet i årets
motion en vidare innebörd än den, som kom till synes i 1886 års förslag.
Utskottet har vid sin behandling af motionen haft att utgå från
regeringsformens bestämmelse (i § 28), att till sådan tjänst, hvarmed är
förenadt åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk
vetenskap, endast den må utnämnas, »som bekänner den rena evangeliska
läran». Denna föreskrift måste anses gälla äfven tjänster i folkskolor,
i den mån dessa äro förenade med undervisning i kristendom, och enligt
hvad utskottet erfarit, torde detta vara regel för alla sådana tjänster.
Utskottet har icke kunnat finna, att vid folkskolorna inrättats något slags
ämnesläraretjänster, motsvarande dem vid allmänna läroverken, sårskildt
icke några tjänster utan undervisning i kristendom. Möjligen finnes här
eller hvar vid störa folkskolor i städer en begynnelse till ämnesfördelning
på olika lärare, men i hvarje fall besättas alla platser under förutsättning,
att vederbörande skall äga kompetens och skyldighet till undervisning i
samtliga folkskolans ämnen i egentlig mening, således bland annat i kristendom.
I följd häraf kan, under nuvarande förhållanden, på grund af rege
-
4
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 29.
ringsformens anförda föreskrift ingen sådan ändring ske, som ger tillträde
till lärareplatserna vid folkskolor åt andra än dem, hvilka »den rena evangeliska
läran bekänna».
Frågan blir därefter, huruvida också tillträde till själfva seminarierna
behöfver på samma sätt begränsas.
I och för sig är detta uppenbarligen icke nödvändigt; man kan tänka
sig en ordning, som ställer seminarierna såsom allmänna bildningsanstalter
öppna för olika religiösa riktningars bekännare, men däremot begränsar
kompetensen för själfva lärareplatserna på af regeringsformen påkalladt
sätt. Något dylikt antyddes af en bland reservanterna i 1886 års
tillfälliga utskott (herr von Friesen); han gjorde vid öfverläggningen i
kammaren en bestämd skillnad mellan villkoren för intagande i seminarierna
och fordringarna för behörighet att söka folkskollärareplatser,
och han gjorde gällande, att för dessa senare fordringar i förevarande
hänseende ett rättesnöre är gifvet genom regeringsformen, samt att intet
förtydligande eller tillägg i seminariestadgan behöfves. Det dåvarande
utskottets majoritet berör i sitt utlåtande också denna möjlighet att lösa
frågan, men afvisar densamma på den grund, att seminarierna icke äro
att betrakta såsom allmänna bildningsanstalter, utan hafva sitt alldeles
speciella ändamål — nämligen att utbilda folkskolans lärare; af detta
skäl böra fordringarna för inträde i seminariet så bestämmas, att hvarje
elev med säkerhet kan påräknas till anställning vid folkskolor efter
vederbörligen genomgången seminariekurs. Äfven nu måste utskottet i
sak ställa sig på samma ståndpunkt, om ock på något olika grunder.
Utskottet vill lämna osagd!, huruvida folkskoleseminarierna såsom sådana
ovillkorligen och under alla förhållanden böra stå öppna endast för dem,
som på grund af religiös bekännelse äro kompetenta till lärareplats i
folkskola. Men utskottet måste anse, att i hvarje fall seminarierna under
nuvarande förhållanden måste förbehållas åt sådana elever. Behofvet
af lärarekrafter till folkskolorna är nämligen för närvarande så
stort, att det icke blott motsvarar, utan vida öfvergår allt hvad seminarierna
kunna leverera af nya krafter. Lärarebristen har under senare
år blifvit alltmera kännbar; en mängd folkskollärareplatser måste uppehållas
af öfveråriga lärare, som redan fått pension, eller af personer, som
icke innehafva vederbörlig kompetens, t. ex. småskollärare och småskollärarinnor.
Utskottet är icke i tillfälle att meddela någon statistik, som i
siffror preciserar proportionen mellan nya och lediga platser å ena sidan
samt antalet af från seminarierna utexaminerade å den andra, men alla
5
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts [Nr 2) Utlåtande Nr 29.
upplysningar, som utskottet kunnat inhämta, öfverensstämma däruti, att
denna proportion ställer sig afgjordt ogynnsamt, och att lärarebristen alltså,
långt ifrån att aftaga, snarare synes växa. En känd sak är också, att
seminarierna mottaga och utbilda hela det antal lärjungar, som de kunna
rymma, och att stora skaror af inträdessökande måste afvisas af brist på plats.
Dessa förhållanden hafva för utskottet utgjort afgörande praktiska skäl mot
att öppna seminarierna för andra än dem, som efter slutad kurs kunna
blifva lärare i folkskolorna. Utskottet måste följaktligen vidhålla den
grundsats, som hittills tillämpats, nämligen att den fordran i fråga om
religiös bekännelse, som enligt regeringsformen gäller för kompetens till
lärareplats, får gälla redan för inträdessökande vid seminarierna.
Från dessa förutsättningar har utskottet haft att pröfva, huruvida
seminariestadgans bestämmelse, att vederbörande skall hafva begått Herrens
nattvard, kan och bör upphäfvas.
Utskottet hyser den meningen, att intet hinder därför möter i regeringsformens
anförda föreskrift angående bekännandet af den rena evangeliska
läran. Detta bestyrkes af det förhållande, som anfördes af motionären
år 1886, enligt hvad ofvan erinrats, nämligen att en dylik fordran
icke finnes uppställd för lärarebefattning i kristendom vid de allmänna
läroverken. Läroverksstadgan har såsom särskildt kompetens villkor för
lärare i kristendom upptagit regeringsformens bokstafiiga bestämmelse, att
den sökande skall »bekänna sig till den rena evangeliska läran», men den
preciserar icke, på hvilket sätt detta skall styrkas, och nämner intet om
nattvardens begående. Utskottet anser vidare, att starka skäl tala för bestämmelsens
upphäfvande, hufvudsakligen de, som redan anfördes under
frågans behandling vid 1886 års riksdag, ehuru de då icke förmådde bereda
framgång åt motionen. Att den inträdessökande begått nattvarden,
vare sig detta skett för längre eller kortare tid sedan, utgör icke någon
garanti för hans religiösa sinnelag ens vid intagandet i seminariet, än mindre
för hans sinnelag, när han flera år senare efter slutad kurs kommit i tjänstgöring.
Underlåtenhet att begå nattvarden å andra sidan kan bero af samvetsbetänkligheter,
som ej sällan röja sig just hos religiöst djupt kännande
personer, hvilkas utestängande ur religionsundervisningens egen synpunkt
måste vara en förlust. Den nuvarande föreskriften kan slutligen leda till att
personer, som vilja genomgå seminariet, af denna orsak begå nattvarden —
alltså ett hyckleri, som i och för sig är ytterst olyckligt och som blir det
i än högre grad, då det framkallas af en föreskrift, som afser att trygga
de religiösa intressena i skolan. Utskottet måste anse, att en bestämmelse,
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 29.
liviikeus verkningar äro så osäkra och kunna vara så betänkliga, bör
undanröjas.
Enligt utskottets ofvan utvecklade uppfattning kan detta emellertid
icke ske utan ersättning. Bland seminariestadgans villkor för inträde i
seminarierna har det här ifrågavarande, att hafva begått nattvarden, hittills
varit det enda, som haft afseende på den religiösa bekännelsen, och
detta villkor har sedan också betraktats som garanti för regeringsformens
uppfyllande i fråga om själfva lärareplatserna; för kompetens till själfva
lärarebefattningarna finnes ingen motsvarande fordran i folkskolestadgan.
Om punkten, att den inträdessökande skall hafva begått nattvarden, uteslutes
ur seminariestadgan, måste alltså i stället insättas en annan bestämmelse,
som motsvarar regeringsformens fordran i fråga om lärare i
kristendom.
Närmast skulle då ligga att helt enkelt upptaga i seminariestadgan
regeringsformens egna ord och alltså föreskrifva, att den inträdessökande
skall »bekänna den rena evangeliska läran», på samma sätt som i läroverksstadgan
skett i fråga om lärarebefattningar vid de allmänna läroverken.
Utskottet anser det emellertid lämpligare att modernisera terminologien
till närmare öfverensstämmelse med vår tids språkbruk och att alltså uppsöka
en formulering, som i nutida lagspråk motsvarar regeringsformens
ordalag. Uttrycket »bekänna den rena evangeliska läran» —- som i regeringsformen
förekommer omväxlande med »vara af den rena evangeliska
läran» — måste afse att tillhöra ett evangeliskt-lutherskt kyrkosamfund,
och i här förevarande fall kan detta samfund uppenbarligen endast vara
svenska statskyrkan. I senare lagstiftning betecknas svenskar af »den rena
evangeliska läran» också såsom »medlemmar af svenska kyrkan» eller
»tillhörande svenska kyrkan». Utskottet finner sig därför kunna föreslå,
att det villkor för inträde i folkskoleseminarium, som bör ingå i seminariestadgan
i stället för det nuvarande, om nattvardens begående, blir det, att
den sökande är medlem af svenska kyrkan.
Det har icke undgått utskottet, att detta uttryck är ganska vidsträckt.
Medlemmar af svenska kyrkan äro inför lagen äfven personer, som mer
eller mindre skilt sig från kyrkans åskådning, så länge de icke formligen
utträdt. Inom kyrkan kvarstå sålunda äfven eu del frikyrkliga, som följaktligen
inom henne bilda särskilda kretsar. Men utskottet kan i trots
häraf icke föreslå någon inskränkning inom ramen af svenska kyrkans
medlemmar, redan på den grund, att en tillfredsställande bestämning af
en dylik inskränkning icke synes möjlig att utfinna. Man har icke rätt
7
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Kr 2) Utlåtande Nr 29.
att mera vända sig mot en eller annan s. k. frikyrklig riktning inom statskyrkan
än mot sådana afvikelser från statskyrkan, som äro af mera individuell
natur. Det är också känd!, att inom statskyrkans eget prästerskap
förefinnas skiljaktigheter i uppfattning af kyrkliga trossatser, som säkerligen
i icke få fall äro lika starka som skiljaktigheterna gentemot den
ena eller andra frikyrkliga riktningen. De garantier för »den rena evangeliska
lärans» ställning i seminarier och folkskolor, som grundlagen gör
nödvändiga, maste vinnas pa annan väg. En sådan ligger först i rätten
att utträda ur statskyrkan för dem, som själfva firma sig stå i oförenlig
motsats mot henne. Men framför allt ligga garantierna i statens makt
öfver själfva undervisningen i kristendom inom seminarier och folkskolor.
Redan pröfningen för inträde i seminarium skall enligt gällande bestämmelser
konstatera, att vederbörande inhämtat »Luthers katekes och den
antagna utvecklingen»; inom seminariet är sedan hela kristendomsnndervisningen
lagd på samma grund, och detsamma gäller för folkskolan.
Hvar och en, som söker inträde i folkskoleseminarium för att sedan gå ut
såsom lärare, måste således i hvarje fall göra upp med sitt eget samvete,
huruvida han kan och vill först i seminariet mottaga och sedan såsom
lärare själf meddela en sådan kristendomsundervisning. Endast om han
därtill känner sig oförhindrad, låter han utbilda sig till folkskollärare.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,
att Andra kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t vidtaga sådan förändring
i gällande bestämmelser, att för inträde i folkskoleseminarium ej vidare
måtte erfordras att hafva begått Herrens nattvard, men att i stället måtte
införas såsom villkor för inträde, att vederbörande är medlem af svenska
kyrkan.»
Denna hemställan bifölls af Andra kammaren vid företagen votering
med 111 röster mot 92, som tillföllo en vid betänkandet fogad af herr
Bandqvist in. fl. afgifven reservation af innehåll:
»att Riksdagen måtte bos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t vidtaga sådan ändring i gällande stadga för folkskoleseminarierna
i riket § 32, att orden »begått Herrens nattvard» måtte utbytas mot en
bestämmelse, som innebär, att sökanden bör vara döpt medlem af svenska
kyrkan! och efter där åtnjuten konfirmationsundervisning hafva behörigen
förklarats berättigad till konfirmation och nattvardsgång.»
Ärendet har därefter af Första kammaren hänvisats till dess andra
tillfälliga utskott.
Andra kammarens
beslut.
8
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 29.
Första kammarena
utskotts
yttrande.
Detta utskott kan för sin del icke godkänna den uppfattning, som
fått sitt uttryck vare sig i motionärens framställning eller i det beslut,
Andra kammaren fattat i detta ärende.
Det utskott inom Andra kammaren, som haft denna fråga till förberedande
behandling, har, såsom det i sitt betänkande angifver, vid bedömandet
af motionärens önskemål tagit till utgångspunkt bestämmelsen i
regeringsformens paragraf 28, »att till tjänst, hvarmed är förenadt åliggande
att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap,
endast den kan utnämnas, som bekänner den rena evangeliska läran».
Det har därjämte förklarat, att det »måste anse, att i hvarje fall seminarierna
under nuvarande förhållanden måste förbehållas åt sådana elever,
som på grund af religiös bekännelse äro kompetenta till lärareplats i folkskola»,
hvadan sålunda regeringsformens nu berörda bestämmelse bör vara
bindande äfven för dem, som söka inträde vid dessa undervisningsanstalter,
men det har tillika uttalat, att det vore lämpligt »att modernisera
terminologien till närmare öfverensstämmelse med vår tids språkbruk och
alltså uppsöka en formulering, som i nutida lagspråk motsvarar regeringsformens
ordalag.» Enligt denna moderniserade terminologi skulle uttrycket
»bekänna den rena evangeliska läran» vara liktydigt med att vara
»medlem af svenska kyrkan».
Första kammarens tillfälliga utskott finner emellertid, att genom den
föreslagna omformuleringen till förmån för motionärens framställning det
ifrågavarande villkoret för inträde i seminariet fått en betydligt vidare
ram, än hvad nyssnämnda grundlagsstadgande berättigar till. Redan ett
Andra kammarens tillfälliga utskott vid 1886 års riksdag uttalade i en
dylik fråga som den nu föreliggande, att »ingen kunde anses fullständigt
bekänna statskyrkans lära utan att erkänna nattvarden såsom ett sakrament
och begagna sig af densamma». Ett utbytande i seminariestadgan af orden
»begått Herrens nattvard» mot uttrycket »medlem af svenska kyrkan»
skulle i tillämpningen kunna medföra, att personer, som blott formellt
tillhöra svenska kyrkan, emedan de stå tecknade i församlingsboken och
icke ur kyrkan utträdt, men som i väsentliga punkter afvika från, ja, måhända
uppenbart förneka den rena evangeliska läran, som är svenska
kyrkans lära, skulle få tillträde till seminarium för att där utbildas till
lärare eller lärarinnor i våra folkskolor. Detta synes utskottet hvarken
vara lämpligt eller öfverensstämmande med grundlagens mening. Bestämmelsen
i paragraf 32 mom. 1 af gällande seminariestadga att hafva begått
Herrens nattvard har tydligen tillkommit såsom en garanti för att de,
9
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 29.
som skola utbildas till folkskollärare, bekänna sig till statskyrkans lära.
Och det torde väl kunna med skäl sägas, att den medlem af svenska
kyrkan, som, efter att ha inom samma kyrka blifvit döpt och konfirmerad,
där begått Herrens nattvard, stått under inflytelsen af den fostran i
evangelisk riktning, som kyrkan afser att meddela sina medlemmar, och
att han genom dessa heliga handlingar, särskild! genom begåendet af
nattvarden, gifvit, bevis om att han vill bekänna sig till den rena evangeliska
läran, enär ju nattvarden är att betrakta icke blott såsom ett
sakrament utan äfven såsom en bekännelsehandling af den person, som
begår densamma. Den nu gällande formuleringen af paragraf 82 mom. 1
i stadgan för folkskolelärareseminarierna i riket synes således mera lämplig
och grundlagsenlig än den af Andra kammaren nu godkända.
Detsamma torde ock kunna sägas om den nuvarande formuleringen i
jämförelse med den i reservationen till Andra kammarens utskotts utlåtande
föreslagna, då den senare icke heller tar tillräcklig hänsyn till grundlagens
bud, att personen i fråga skall bekänna den rena evangeliska läran.
På grund af det anförda hemställer utskottet,
att Första kammaren icke måtte biträda Andra kammarens
i detta ärende fattade beslut.
Stockholm den 19 maj 1910.
På utskottets vägnar:
H. BIÖRKLUND.
Bih. till Riksd. Prof. 1910. 9 Sami. 2 Afd. 1 Band. 29 Häft.
2