4
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o S) Utlåtande N:o 2.
N:o 2.
Änk. till Kiksd. kansli den 22 febr. 1889 kl. 11 f. m.
Första Kammarens tillfälliga utskotts n:o 3 utlåtande n:o 2, i fråga.\
om ersättning till nämndemän för inställelse vid urtima
ting för ransakning i brottmål.
Uti en inom Första Kammaren afgifven motion, n:o 44, har herr
Söderberg hemstält, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t vidtaga sådana åtgärder,
att nämndemän för inställelse vid urtima ting för ransakning i brottmål
må erhålla ersättning enligt gällande resereglemente.
Till stöd för förslaget har motionären hufvudsakligen anfört, att
genom kongl. kungörelsen den 17 september 1851 nämndemän i vissa fall
tillerkänts ersättning af allmänna medel för inställelse vid ting för ransakning
rörande brott och genom kongl. kungörelsen den 30 december
1863 för extra förrättningar i allmänhet med undantag af vägsyner och
urtima ting i brottmål; att det vore af vigt för rättskipningen, att nämndemansbestyret
ej blefve så betungande, att täta ombyten af nämndemän
egde rum, och att det syntes vara med billighet öfverensstämmande,
att nämndemän för fullgörande af sitt uppdrag såsom domstolsledamöter
icke finge vidkännas andra kostnader än dem, som förorsakades af
inställelse vid lagtima tingen.
Ett liknande förslag väcktes vid 1885 års riksdag i Andra Kammaren
af herr O. B. Olsson, som i en med n:o 49 betecknad motion
5
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 2.
föreslog, »att Riksdagen måtte besluta, att nämndeman som biträder
rätten vid sådana urtima ting inom häradet eller tingslaget, som hållas
för ransakning i brottmål, måtte af statsmedel erhålla i dagtraktamente
fyra kronor 50 öre». Statsutskottet, som då hade att i första hand behandla
motionen, erkände det beaktansvärda i motionens syfte, men
ansåg betänkligheter möta att för det dåvarande tillstyrka bifall till
motionen, emedan dels motionären icke lemna! någon utredning rörande
de kostnader, förslagets genomförande skulle kräfva, dels ock nu gällande
bestämmelser angående ersättning i vissa fall till nämndemän för
urtima ting i brottmål torde, om motionärens förslag genomförts, hafva
bort i sammanhang dermed förändras, angående hvilken förändring förslag
likväl ej förelegat.
I enlighet med statsutskottets hemställan afslogs motionen af båda
kamrarne; men, stödjande sig på det erkännande herr Olssons motion
dock rönt inom statsutskottet, gick vid 1886 års riksdag herr J. B.
finger ett steg längre i samma rigtning som herr Olsson och äskade i
en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 137, att Riksdagen för sin
del, med upphäfvande, såvidt nämndemän angår, af kongl. kungörelsen den
30 december 1863 angående nämndemäns rätt till ersättning för extra
förrättningar samt om godtgörelse till fjerdingsman för vissa uppdrag,
näst efter orden »vid skattläggningar och» tillägges »vid urtima ting
för ransakning i brottmål».
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott, till hvilken sistberörda
motion hänvisades, hemstälde i utlåtande n:o 8, att Riksdagen måtte i
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t
vidtaga sådana åtgärder, att nämndemän för inställelse vid urtima ting
för ransakning i brottmål må erhålla ersättning enligt gällande resereglemente,
och, efter det Andra Kammaren bifallit nämnda hemställan,
tillstyrkte Första Kammarens andra tillfälliga utskott i utlåtande n:o 7
Första Kammaren att instämma i Andra Kammarens beslut. Med 43
röster mot 32 afslog dock Första Kammaren detta utlåtande, sedan mot
bifall till detsamma anförts, ej mindre att förslaget innefattade en kränkning
af den vigtiga grundsatsen, att det folkliga elementet i våra landtdomstolar
ej finge vara aflönadt, än ock att det skulle medföra eu
betydande kostnad för statsverket.
Utskottet delar väl den åsigt, att nämndemansbefattningen fortfarande
bör betraktas såsom ett icke aflönadt förtroendeuppdrag, men
håller före, att den omständighet, att nämndemännen åtnjuta ersättning
för inställelse vid urtima ting för ransakning i brottmål, särdeles om
denna ersättning stannar vid godtgörelse för sjelfva resan, lika litet
Bihang till Riksd. Prof. 1883. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 1 Käft. 2
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts fN:o 3) Utlåtande N:o 2.
beröfvar nämndemansbefattningen dess förutnämnda karakter, som bestämmelserna
om reseersättning åt landstingsmän och ledamöter i inskrifningsrevision
torde kunna anses upphäfva enahanda egenskap hos
dessa befattningars innehafvare.
Då hufvudskälet emot förslaget sålunda ej kan af utskottet tillmätas
stor betydelse, och, enligt hvad utskottet erfarit, nämndemansbefattningen,
som i vissa delar af landet betraktas såsom ett eftersträfvadt
hedersuppdrag, å andra orter anses så betungande, att dugande män
fördenskull undandraga sig att länge bibehålla densamma, finner utskottet
både klokhet och billighet mana att, der, såsom i förevarande
fall synes vara händelsen, sådant lämpligen kan ske, minska de med
befattningen förenade uppoffringar.
På den noggranna utredning af den arliga kostnad, som förslagets
genomförande antagligen kommer att medföra för statsverket, hvilken
utskottet tror böra föregå beslut i ämnet och som svårligen kan annorledes
än genom Kongl. Maj:ts försorg åstadkommas, torde emellertid
i någon män bero, om uti ifrågavarande fall både reseersättning och dagtraktamente
bör tillerkännas nämndemän eller endast reseersättning,
hvarförutom Kongl. Maj:t, om framställningen i öfrigt vinner nådigt afseende,
icke lärer underlåta att pröfva, om ej följ dugtighet fordrar, att
ersättning beviljas nämndemän för inställelse ej blott, såsom motionens
ordalag innehålla, vid urtima ting för ransakning i brottmål utan ock,
såsom motionären säger sig hafva åsyftat, då för dylik ransakning
extra rättegångsdag under lagtima ting måste ega rum.
På grund af hvad nu blifvit anfördt anser utskottet sig böra på
det sätt understödja motionen, att utskottet hemställer,
att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes taga under ompröfning, huruvida
ej nämndemän för inställelse vid urtima ting för
ransakning i brottmål må erhålla ersättning.
Stockholm den 21 februari 1889.
På utskottets vägnar:
W. STRÅLE.
STOCKHOLM, P. A. NYMAXS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1889.