Första Kammarens Tillfälliga tJfskotfs (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
1
N:o 11.
Ant. till Riksd. Kansli den 10 Maj 1883, kl. 2 e. in.
Forsta Kammarens Forsta Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4, i
anledning af Herr Adelskölds motion, N:o SO, angående
skrifvelse till Kongl. Maj:t om Sveriges neutralisering.
Herr Adelsköld har uti en inom Första Kammaren väckt och till
Utskottet hänvisad motion, N:o 30, föreslagit,
att Riksdagen i skrifvelse till Kong!. Maj:t uttalar den önskan,
att Kongl. Maj:t täcktes hos de främmande stater, med hvilka
Sverige står i diplomatisk förbindelse,, inleda underhandlingar,
åsyftande Sveriges fortfarande neutralitet i öfverensstämmelse
med den moderna folkrättens grundsatser.
Såsom skäl till detta sitt förslag anför Herr Adelsköld
att, sedan de europeiska staterna vunnit sin nuvarande konsolidering,
stormakternas materiella öfvervigt mot de mindre landen mer och
mer minskat möjligheten för de senare att med militärisk makt allena
värna sin yttre frihet och sjelfständighet; att i forna tider, med staternas
dåvarande svaga inre organisation, ringa sammanhållning och outvecklade
krigskonst det väl var möjligt för ett litet modigt folk att
med framgång upptaga striden mot en större och mäktigare granne;
men att den nya tiden ändrat dessa förhållanden; att följden häraf
också varit den, att de mindre staterna i verkligheten upphört att vara
krigförande makter, och att sådana fall som Tysklands uppträdande
Bill. till Riksd. Prof. 1883. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 9 Höft. I
2
Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o il.
mot Danmark 1864 och Englands i Egypten 1882 vore att betrakta
icke såsom krig, utan militäriska exekutioner;
att, hvad särskildt vårt land beträffade, detta visserligen egde
jemte Norge uti sitt läge ett företräde framför de öfriga småstaterna i
Europa, men att det gäl de att i rätt tid och med klokhet göra detta
företräde sig till godo; att detta icke skedde genom att förvandla Sverige-
till en militärstat, enär vi, om vi ock gjorde detta i största möjliga
omfattning, likväl, lemnade åt oss sjelfva, skulle varda oförmögne att
på längden värna oss mot mäktiga grannar, ty i samma mån som ett
folk genom militära rustningar uttömde sina tillgångar, nedsattos ock
dess motståndskraft mot en öfvermäktig fiende, alldenstund våra dagars
krigföring fordrade icke blott stora och väl öfvade härskaror, utan i
lika hög grad kräfde stora materiella tillgångar;
att det vore förklarligt, att fosterlandskänslan kunde vilseleda
omdömet, och att vårt folk med dess lysande krigiska minnen icke utan
svårighet skulle inse denna enkla sanning och endast motvilligt foga
sig efter de ändrade förhållanden, som den nyare tiden skapat;
att, under antagande emellertid, att vi nu stode vid skiljevägen
och under förutsättning att vi hade att välja emellan å ena sidan eu
må hända gagnlös och ruinerande försvarsbörda och å den andra att
söka vårt värn i eu af samtliga makterna garanterad neutralitet, som
gjorde det möjligt för oss att ordna vårt försvar utan allt för stora
svårigheter och i enlighet med en sålunda tryggad ställning, den klarsynte
fosterlandsvännen, då han såge landets befolkning i allt jemt
växande skaror lemna fädernejorden, säkerligen icke skulle tveka i
sitt val;
att, om ock meningarne vore delade, huruvida ett sådant val nu
förelåge, alla fosterländska intressen dock skulle kunna enas deri, att
Sveriges ständiga neutralitet vore ett eftersträfvansvärdt mål, och att,
om en sådan neutralitet icke ansåges vara ett tillräckligt fredsvärn under
alla förhållanden, ingen dock torde kunna bestrida, att den i hvarje
fall ökade landets trygghet gent emot främmande makter;
hvarjemte motionären slutligen erinrat derom, att det europeiska
krigsfältet minskades i samma mån de neutraliserade staternas antal
ökades, att Sveriges afskilda läge helt naturligt skulle underlätta landets
neutralisering, att den här åsyftade neutraliteten icke behöfde stå i vägen
för vårt försvarsväsendes ordnande, utan fastmera — i händelse af
Riksdagens afslag på Kongl. Maj:ts förslag till ny härordning — vore
egnad att kraftigt medverka till eu god lösning af försvarsfrågan.
Utskottet går nu att, följande den af motionären sålunda angifna
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
ordningen i resonnementet, granska do särskilda skälen för och anledningarne
till det väckta förslaget.
Det är till en början svårt att inse från hvilken tidpunkt motionären
räknar do europeiska staternas »nuvarande konsolidering» och
hur aflägsna från detta skede lian förlägger do forna tider, då staternas
»dåvarande svaga inre organisation och ringa sammanhållning)) gjorde
det möjligt för ett litet folk att med framgång upptaga striden mot eu
större och mäktigare granne. Historien lemnar nemligen tillräckligt talrika
intyg derom, att de fleste europeiska staterna ej allenast under de
senare århundradena, utan jemväl under de sista tiotalen af år undergått
så störa och plötsliga hvälfningar, äfvensom att åtskilliga af vår
tids stormakter så föga mindre än forntiden lida af svag inre organisation
och ringa sammanhållning, att den »nuvarande konsolideringen»
möjligen kan användas till en utgångspunkt såsom ren tidsbestämmelse,
ehuru äfven den vacklande, men ingalunda, såsom sådan, kan tjena
till ett stadigt underlag för ett derpå grundad!, omdöme i politiskt afseende.
Så begagnas den emellertid af motionären och med anspråk på
giltighet, då han säger, att »följden häraf också varit den att de mindre
staterna i verkligheten upphört att vara krigförande makter», ett påstående1,
hvilket äfven eu kort erfarenhet skulle kunnat vederlägga,
derest ej dervid blifvit fogad den distinktionen, att stormakters krig
mot mindre stater »äro att betrakta icke såsom krig, utan som militäriska
exekutioner». Men äfven med denna godtyckliga bestämning
söker påståendet förgäfves ett behöfligt stöd i historien. För att endast
påminna om vårt århundrades krigiska tilldragelser, må anföras Spaniens
strid för frihet och sjelfständighet mot Napoleons öfvermakt, Ungerns
under Kossuth och Italiens under Victor Emanuel och Garibaldi mot
Österrikes, Serbiens och Montenegros mot Turkiets. Svårligen lära dessa
krig, alla utfallna till de i stridskraft underlägsna folkens fördel, kunna
betecknas såsom »militära exekutioner», utöfva de af mäktigare stater
mot svagare. Skall åter denna benämning endast få användas vid fall
af olycklig utgång för den svagare parten — hvarvid dock hela den
dermed åsyftade bevisningskraften förflygtiga» — såsom för Polen, hvars
frihetskamp, att döma af större och mindre tilldragelser allt efter 1800,
ej ännu torde vara ändad, och för Danmark, som väl icke gick såsom
segrare ur sin ojemna strid, men dock med räddad sjelfständighet och
höjd nationalkänsla, så borde den med lika godt skäl kunna tillämpas
på åtskilliga krig mellan stormakterna sjelf va, såsom exempelvis Preussens
senaste krig mot Frankrike. — Föröfrigt visar det förhållandet,
att alla de mindre staterna i Europa fortfarande hålla krigshärar och
4 Föräta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
förbättra sina försvarsanstalter, hvilket vore ej blott gagnlöst, utan
orimligt, derest de icke derigenom på goda grunder ansågo sig kunna
värna sig mot mäktiga grannars anfall, att folkens allmänna uppfattning
af sjelfförsvarets betydelse icke är den samma som motionärens.
Under erkännande af att vårt land uti sitt läge eger ett företräde
framför de öfriga småstaterna i Europa, menar motionären att det dock
»gäller att i rätt tid och med klokhet göra sig detta företräde till godo».
På'' hvad sätt detta skall ske nämnes här icke, men väl på hvad sätt
det icke skall ske, nemligen »genom att förvandla Sverige till eu militärstat».
Utskottet, som i förhanden varande förhållanden icke kunnat
spåra den ringaste anledning att befara ett dylikt sträfvande hos den
svenska nationen, delar till fullo motionärens åsigt härutinnan, utan att
derföre, såsom han, taga för gifvet, att »om vi ock gjorde detta i största
möjliga omfattning, så skulle vi, lemnade åt oss sjelfve, likväl varda
oförmögne att på längden värna oss mot mäktiga grannar». Ty äfven
utan antagandet af den ytterligheten att Sverige vorde eu militärstat,
är Utskottet derom — och det på goda grunder — öfvertygadt att
Sveriges, liksom hvarje lands, »militära maktställning», långt ifrån att,
såsom motionären antager, »stå i ett direkt förhållande till dess folkmängd
och materiella tillgångar», ingalunda är uteslutande beroende på
dessa, utan jemväl på dess läge och naturbeskaffenhet och i ännu högre
grad på den folkets kärlek till frihet och fosterland, som gör det nog
offervilligt till sjelfförsvar. Det är visserligen en sanning att »i samma
mån som ett folk genom militära rustningar uttömmer sina tillgångar,
nedsättes dess motståndskraft mot en öfvermäktig fiende»; men denna
sanning är endast half och såsom sådan vilseledande, ty det är lika
sant att i samma mån ett folk genom underlåtande åt militära rustningar
ökar sina tillgångar, nedsättes också dess motståndskraft mot eu
öfvermäktig fiende. Det gäller här, som ofta i andra fall, att det ena
skall man göra och det andra icke låta. Den följdsats, som motionären
uppställer, att »mellan ett folk på 4 till 5 millioner och ett annat på
40 till 80 millioner varder förhållandet detsamma som mellan dvergen
och jetten» är derföre endast så vida sann som den innehåller eu aritmetisk
jemförelse, men föga tillförlitlig, om den skall ådagalägga hvad
den påtagligen här åsyftar, eller’ att en liten stat icke i längden kan
värna sig emot eu stor. Såsom bevis på ohållbarheten af detta påstående
må anföras Montenegro, eu af de minsta dvergarne i det europeiska
statsförbundet, som med vida mindre folkmängd än 4 millioner
och med ytterst små materiella tillgångar i sekler försvarat land och
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11. 5
oafhängighet mot Turkiets 30 millioner och jemförelsevis ofantliga
resurser.
Motionären antager dock att »vårt folk med dess lysande krigiska
minnen icke skall inse denna» — såsom han kallar den — »enkla sanning
och motvilligt foga sig efter de ändrade förhållanden, som den nyare
tiden skapat». Det är ej lätt att förklara, huru detta antagande
låter förena sig med det, vid remissen af föreliggande motion, af motionären
sjelf fälda yttrande att, »derest det komme till eu omröstning
i landet, skulle nio tiondedelar af Sveriges folk rösta för motionen och
de åsigter, som deri uttalas». Båda dessa antaganden kunna svårligen
på samma gång vara sanna. »Det är förklarligt», säger motionären
vid inledningen till det förra antagandet, »att fosterlandskänslan kan
vilseleda omdömet»; för Utskottet har det velat synas som om äfven
andra känslor kunde utöfva samma menliga inflytande.
Innan motionären öfvergår till sitt slutliga förslag, uppställer han
tvänne alternativ, mellan hvilka han tänker sig att ett val måste ske;
det ena »en måhända gagnlös och ruinerande försvar sbörda», det andra
»ett värn i en af samtliga makterna garanterad neutralitet». Dessa alternativ
synas icke vara framstälda med den noggrannhet i valet af ord
och det iakttagande af verkliga förhållanden, som varit nödigt för att
de skulle ega någon betydelse. »Gagnlös» är endast den försvarsbörda,
som är för liten, och »ruinerande» endast den, som är för stor, allt i
förhållande till landets förmåga att bära densamma; och en »garanterad
neutralitet» kan icke, hvilket motionären sjelf ock synes medgifva, »vara
ett tillräckligt fredsvärn under alla förhållanden». Hade det icke alltså
varit rättare att föreslå valet mellan: ä ena sidan ett betryggande och
efter landets förmåga afpassadt försvar, och ä dm andra ett måhända
gagnlöst värn i eu garanterad neutralitet? Det hade då stälts mellan
alternativ, som varit grundade på verkliga och ej blott tänkbara förhållanden.
För att emellertid lätta detsamma för »vårt folk med dess lysande
krigiska minnen», som måhända endast »motvilligt fogar sig efter
de ändrade förhållanden, som den nya tiden skapat», tillägges vid det
senare alternativet att under en sålunda tryggad ställning det gjordes
oss möjligt »att ordna vårt försvar utan allt för stora svårigheter», oss,
som efter en sjutioårig fred, med ökad folkmängd och ökade materiella
tillgångar, tryckas af en försvarsbörda, mindre och lättare än måhända
något annat lands i Europa! Likasom om dessa skäl för antagandet af
det senare alternativet likväl icke synts motionären fullt afgörande, säger
han ändtligen: »den klarsynte fosterlandsvännen skulle, då han ser
landets befolkning i allt jemt växande skaror lemna fädernejorden för
6
Förda Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
att i en främmande verldsdel söka ett nytt fosterland, här säkerligen
icke tveka i sitt val». Det är nu en känd sak att emigrationen redan
länge fått tjena såsom en nödhjelpspremiss till de mest olikartade konklusioner.
Utan att ingå i någon undersökning om, huruvida den sålunda
uppträder här, må endast den anmärkningen göras, att, om ett
lands neutralitetstillstånd har något med emigrationen att skaffa, den
åtminstone icke visat sig såsom densamma hämmande. Utvandringen
från Schweiz, hvars neutralisationsskydd motionären tillönskar Sverige,
är för närvarande i oroande grad stor.
Men, om ock ett sådant val nu icke förelåge, hvarom motionären
likväl synes hysa tvifvel, anser han likväl att »Sveriges ständiga neutralitet
är ett eftersträfvansvärdt mål» och att en sådan skulle »i hvarje
fall öka landets trygghet gent emot främmande makter». För att rätt
bedöma halten af dessa påståenden torde det vara i sin ordning att
tillse, hvilken betydelse neutraliteten hittills egt, så väl för de makter,
Indika erkänt eller garanterat den samma, som för de stater, Indika
fått emottaga den. Såsom sådana nämner motionären Schweiz, Belgien,
Serbien och Luxemburg. Härvid förbigås dock tvänne, nemligen Krakau
och de Joniska öarno. Hvad Krakau beträffar, hvars neutralitet garanterades
i wienertraktaten 1815 och som trots denna garanti 1846 inlorlifvades
med Österrike, kan förbigåendet nöjaktigt förklaras deraf, att
det alltså icke vidare är att räkna till de neutraliserade staterna och
måhända äfven deraf, att det snarare egde egenskapen af att vara en
fri stad än stat. Deremot saknas skäl att utelemna de Joniska öarne,
hvilka genom traktaterna i London 1863 och 1864 fått sig eu ständigneutralitet
tillförsäkrad, likväl under vilkor, att alla de å dessa öar anlagda
befästningar raseras och att inga trupper dit förläggas utöfver
det antal, som fordras för ordningens upprätthållande, alltså mot afstående
af eu väsentlig del af sjelfbestämningsrätten. Serbiens neutralitet
till följd af fördraget i Paris 1856 innebär allenast ett erkännande af
landets oafhängighet gent emot Turkiet och är sålunda icke en neutralitet
i den mening, som de öfriga här nämnda staternas. Luxemburg
åter gjordes genom fördraget i London 1867 fullständigt neutralt, hvartill
hörde att dess starka fästning slopades; men detta hindrade icke att
redan 1870 tre af de garanterande stormakterna förklarade sig endast under
vissa vilkor vilja respektera denna fullständiga neutralitet. Alla dessa nu
nämnda småstater hafva fått denna, af dem sjelfva icke begärda, neutralitet
sig påtvingad. Hvad nu vidare beträffar de tvänne återstående större staterna,
så uppkom Belgiens neutralitet derigenom, att, då detta land 1831
skilt sig från Holland, stormakterna, på grund af eget intresse, fordrade
Första Kammar ms Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o il. 7
såsom . vilkor för erkännandet af dess oberoende, att det skulle i det
europeiska statsförbundet iakttaga ställningen af en fortfarande neutral
stat. Genom förnyade traktater bestämdes nogare denna Belgiens ställning
till de öfriga staterna, men bekräftades icke genom någon garanti
a deras sida. År 1870 visade sig, huru vilkorlig och opålitlig denna
neutralitet var, hvarom stormakterna, visserligen icke emot Belgiens
vilja, men dock med minsta afseende fästadt på den, sins emellan
ofverenskommit. Initiativet till densamma hade också utgått från dem,
icke från den nybildade staten. Att denna neutralitet icke på ett våld’
samman) . sätt kränkts än som skett, torde helt och hållet få tillskrifvas
Belgiens eget kraftiga uppträdande till sjelfförsvar, som, när det
gälde, åtgjorde saken till landets förmån. Äldst är Schweiz’ neutralitet
och var nästan allmänt erkänd ända till mot slutet af förra århundradet.
.Att den under franska revolutionen och Napoleons stormiga
krigstider icke mycket hade att betyda är mindre att undra på. I
Wienerkongressen upptogs och erkändes den åter, men betydde så föga
för de garanterande makterna, att Schweiz kort derpå af dem tvangs
att ingå i den beväpnade koalitionen mot Frankrike. Äfven detta kan
dock förklaras och möjligen ursäktas, såsom ett nödtvång vid den allmänna
förskräckelse, som Napoleons återkomst från Elba väckte i
Europa. Men äfven efter den å nyo och på det bestämdaste garanterade
neutraliteten. vid fördraget i Paris 1815 har Schweiz fått vidkännas
intrång i sina rättigheter såsom neutral stat. Ett par områden,
intagna under den schweiziska neutralitetens hägn, måste 1860
afträdas till Frankrike. Oaktadt kortfattad torde denna historik dock
vara tillräcklig för att visa, hvilken betydelse i sjelfva verket tillmätes
neutraliteten af de garanterande staterna, Det återstår också att tillse,
hvilken de garanterade tillmäta den, huru den af dem i allmänhet uppfattas
och Indika förmåner i afseende å försvarsbördan den der fört
med sig. Dervid torde man .ej behöfva befatta sig med de småstater,
hvilkas neutralitet uppkommit, dem oåtsporda, genom maktspråk, som
stält dem i ett fullkomligt afhängighetstillstånd och förbjudit allt sjelfförsvar,
utan endast rådfråga Belgien och Schweiz, de tvenne neutraliserade
länder, som mest tillåta en jemförelse med vårt land. Båda
dessa stater, hvilka sålunda fatt sin neutralitet erkänd, spara inga ansträngningar
för att utveckla och stärka sitt försvarsväsen, utan tvifvel
derföre, att de allt klarare insett, att do vid en när som helst lätt
inträffande konflikt mellan stormakterna hafva föga eller intet värn
att påräkna i sin neutralitet, Belgien, med eu folkmängd af omkring
5 7- millioner, eger i fredstid en krigsstyrka af 44,000 man, uppgående
8
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
i krigstid till något mer än 75,000 man, hvartill ytterligare kommer
en folkstorm på 90,000 man. Arliga kostnaden för detta försvar går
till 45 millioner kronor, oberäknade de millioner, som nedlagts på befästningar,
synnerligen Antwerpens, som särskild! torde tjena såsom
ett talande bevis på Belgiens uppfattning af neutralitetsskyddets rätta
värde. Schweiz, med en folkmängd af ungefär 2 Va millioner, eger eu
regulier armé af 115,000 man samt dertill ett landtvärn af omkr. 90,000.
Äfven här rustas med befästningsarbeten. Årliga kostnaden för försvaret
är, för att icke göra en jemförelse med det rika Belgien, dock
vida större än den, hvarom hos oss är fråga. Såsom bevis på att man
äfven här icke gör sig några illusioner i afseende på neutralitetens
förmåner må anföras några ord ur eu högt ansedd tidskrift, MilitairWochenblatt
för den 3 Mars i år: »Schweiz’folk har vunnit den öfvertygelsen,
att landets garanterade neutralitet i händelse af krig endast
kan upprätthållas af dess armé, och att ett folks berättigade tillvaro
förutsätter en slagfärdig och duglig här».
Men det är ej nog med att, enligt historiens vittnesbörd, slika
neutralitetsgarantier, då de som bäst behöfts, ingenting haft att betyda,
samt att hvarje neutralitet, för att varda respekterad, måste vara af
landet sjelf försvarad med en härsmakt, jemnt så stor, som fordras för
att äfven utan neutralitet skydda landets område mot öfverfall; härtill
kommer derjemte, att den garanterade neutraliteten alltid innebär en afsägelse
af handlingsfriheten, alltså af sjelfständigheten i sträng mening,
och gifver, såsom erfarenheten visat, garanterna, med rätt eller orätt,
anspråk, livilka åtminstone i det afseende! äro skadliga, att de kränka
och, om tillståndet varder ständigt, slutligen förslöa fosterlandskänslan.
Utskottet kan alltså, stödjande sig på det nu anförda, ingalunda anse
»Sveriges ständiga neutralitet för ett eftersträfvansvärdt mål», utan håller
fast hellre före, i motsats mot motionären, som förmenar att en sådan
neutralitet skulle »i hvarje fall öka landets trygghet gent emot främmande
makter», att den väsentligen skulle bidraga att minska och kanske
äfventyra densamma genom den uraktlåtenhet i afseende på sjellförsvarets
nödiga stärkande, hvilken förlitandet på främmande makters skydd
troligen skulle framkalla.
De spridda slutanmärkningar motionären fogat till sitt förslag hafva
lika litet, som de anförda motiven för detsamma, kunnat vinna Utskottets
gillande. Motionären säger: »erkännes denna uppfattning vara rigtig,
återstår att finna ett lämpligt sätt att göra henne fruktbar». Nu har
Utskottet visserligen sökt visa, att denna hans uppfattning icke är rigtig,
och kunde således vara frikalladt från all granskning rörande sättet för
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11. 9
hennes fruktbargörande; men äfven under antagande att hon vore rigtig,
måste Utskottet inlägga en protest mot det föreslagna sättet, då detta
skulle bestå deri, att Kongl. Maj:t hos främmande makter inledde underhandlingar,
åsyftande en neutralitet, öfver hvilken Sverige, såsom
en eikänd sjelfständig stat, redan eger att utan andras mellankomst i
hvarje förekommande fall fritt bestämma, ett sätt, som förefallit Utskottet
om möjligt ännu olämpligare än sjelfva förslaget. Påståendet att »ingen
af de nuvarande neutraliserade staterna blifvit kränkt i sin rätt» innebär,
enligt hvad ofvan anförts, ett påtagligt misstag. Satsen att »Sveriges
afskrida läge helt naturligt skulle underlätta landets neutralisering»
ar möjligen sann; men den förlorar ingenting i sanning och än mindre
i värde, om i stället för »neutralisering» sättes försvar. På hvad sätt
slutligen »den här åsyftade neutraliteten vore egnad att kraftigt medverka
till en god lösning af försvarsfrågan» har varit för Utskottet
desto svårare att fatta, som det icke kan tillbakahålla den åsigten, att
motionärens förslag, äfven af Riksdagen förkastadt, är egnadt att i sin
mån medverka icke till en god lösning, utan endast till eu upplösning
af försvarsfrågan.
Utskottet hemställer alltså,
att Herr Adelskölds motion må af Kammaren lemnas
utan afseende.
Stockholm den 10 Maj 1883.
På Utskottets vägnar:
G. Weimerberg.
£ih, till Riksd. Prot. 1883. 8 Sami, 2 Afd. 1 Band.
.9 Höft,
2
*