f^a#*iskotta!* utlåtande AV 3

Utlåtande 1911:LU3

f^a#*iskotta!* utlåtande AV 3.

1

Nr 3.

Ankom till Riksdagens kansli den 7 februari 1911, bl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning till
Riksdagen om ändring af 139 § utsökningslagen.

Uti sin till innevarande riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade
ämbetsberättelse har justitieombudsmannen hemställt, att Kiksdagen måtte
för sin del antaga här nedan intagna förslag till lag om ändrad lydelse
af 139 § utsökningslagen.

Till stöd härför har justitieombudsmannen anfört följande:

»Enligt utsökningsbalken medförde försummelse i afseende å förrättande
af utmätning och försäljning af utmätt egendom skyldighet för vederbörande
att svara för all skada, som däraf kunde tima.

Genom förordningen den 11 december 1766 föreskrefs, att kronofogde,
som ej allra sist inom tre månader, räknade från den dag utslaget honom
tillställdes, fullgjort sin skyldighet med utmätning eller förmådde visa,
det borgenär lämnat längre anstånd, själf skulle vara ansvarig för den
summa, som utmätas skulle. Ock enligt kungl. bref den 13 juli 1775
skulle enahanda påföljd äga rum för magistraterna, därest de ej fullgjorde
sm skyldighet med utmätning inom fjorton dagar från den, då utslaget
till magistraten aflämnades.

Nyssnämnda båda författningar ändrades genom förordningen den 21
mars 1835, som bland annat stadgade:

dels i 1 mom. att kronofogde skulle inom tre månader från den dag,
då dom eller utslag, hvarå utmätning borde följa, till honom aflämnades,
ej allenast hafva fullgjort sin skyldighet medelst utmätning, utan ock, då
lös egendom, som borde säljas, vore i mät tagen, hafva verkställt försäljningen
däraf samt åt försäljningssumman, så långt den försloge, borgenä liihang

till Riktd prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 3 Haft. (Nr 3.) \

2 Lagutskottets utlåtande Nr 3.

rens fordran betala, därest borgenären om utbekommande af betalningen
sig anmälde;

dels i 2 mom. att det skulle åligga magistraterna att inom sex
veckor från det domen eller utslaget af dem emotto^es, i afseende å utmätning
samt lösörens försäljande och redovisning af köpeskilling därför,
fullgöra hvad i förra momentet vore för kronofogde föreskrifvet;

dels i 3 mom. att, när fast egendom utmättes, utmätningsmannen
skulle så skyndsamt vidtaga alla honom åliggande åtgärder, att, där mer
än en auktion blefve af nöden, äfven den andra auktionen kunde försiggå
inom sex månader å landet och fyra månader i stad, räknade från det
domen eller utslaget till utmätningsmannen aflämnades, och skulle utmätningsmannen
besörja, att hvad af köpeskillingen borgenär tillkomme hölles
honom tillhanda inom viss närmare föreskrifven tid;

dels ock i 4 mom. att kronofogde eller magistrat, som försummade
något af hvad sålunda förcskrifvits och ej kunde visa, att borgenär lämnat
anstånd med betalningen eller att, oaktadt vidtagna lagliga åtgärder till
utmätning och försäljning samt köpeskillingens indrifvande, sådana hinder
därvid mött, som af kronofogden eller magistraten ej kunnat förekommas,
skulle svara för det, hvarför utmätning sökts.

Såväl lagkommittén som lagberedningen ansåg, att omförmälta stränga
påföljd för utmätningsmans försummelse uti förevarande hänseende borde
hvad fast egendom angår alldeles bortfalla samt att han genom försummelsen
allenast skulle ådraga sig ansvar för tjänstefel och skyldighet att
enligt allmänna regler ersätta uppkommen skada. I enlighet med denna
mening, som jämväl delades af nya lagberedningen, blefvo sedermera bestämmelserna
i 142 § utsökningslagen affattade.

Beträffande lös egendom åter framställdes under förarbetena till
utsökningslagen ingen anmärkning mot bestämmelserna i 1835 års förordning.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med dessa bestämmelser är i 139 §
utsökningslagen stadgadt, att om utmätning ej är förrättad och, där lösegendom
af annat slag än i 140 § sägs tagits i mät, försäljning däraf
verkställd inom två månader, sedan kronofogde mottagit föreskrifna handlingar,
och inom en månad sedan stadsfogde emottagit sådana handlingar,
skall fogden själf svara för det belopp, hvarför utmätning bort ske, där
han ej visar, att borgenär lämnat gäldenären anstånd med betalningen
eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen
ej kunnat förekomma.

Enligt 140 § utsökningslagen skall, där fartyg eller gods i fartyg är
utmätt, eller utmätt fordran eller rättighet skall säljas, samt det utmätta

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

3

ej varder såldt å landet inom tre månader och i stad inom två månader
efter det fogden emottagit föreskrifna handlingar, om hans ansvarighet
gälla hvad i 139 § stadgats.

Uppenbarligen kan den påföljd, hvarom här är fråga, komma att verka
såsom ett rent straff, och det lärer, särskildt om man tager hänsyn till det
ansvar försumliga tjänstemän i allmänhet ådraga sig, icke kunna förnekas,
att ett dylikt straff understundom kan te sig såsom oskäligt.

Till belysande häraf tillåter jag mig redogöra för följande rättsfall,
där jag nödgats att under åberopande af bestämmelserna i 139 § utsökningslagen
förordna om åtal emot en stadsfogde.

Genom dom den 4 juni 1908 förpliktade Stockholms rådstufvurätt
husägaren C. J. L. Åkerlund att på grund af växel till fabrikören Johan
Viktor Jansson utgifva 1,525 kronor jämte ränta samt ersättning för
protest- och rättegångskostnader.

Efter det denna dom genom advokaten Hjalmar Karlson den 18 juni
1908 för verkställighet öfverlämnats till stadsfogden i Nyköping, förrättades
den 1 juli 1908 utmätning hos Åkerlund till uttagande af Janssons
fordran enligt domen, utgörande 1,640 kronor 90 öre. Åkerlund styrkte
härvid, att han hos Svea hofrätt fullföljt talan emot domen.

Den 8 oktober 1908 försåldes den utmätta egendomen å auktion för
408 kronor 40 öre.

Sedan Svea hofrätt genom dom den 16 oktober 1908 förklarat sig ej
finna skäl göra ändring i rådstufvurättens dom äfvensom, tillerkänt Jansson
ersättning för hans kostnader i hofrätten med 30 kronor, öfverlämnade
advokaten Karlson den 17 oktober 1908 hofrättens dom för verkställighet
till stadsfogden, hvilken sedermera, den 7 november, jämväl fick emottaga
bevis, att domen vunnit laga kraft.

Den 10 november 1908 gjordes därefter försök till utmätning hos
Åkerlund för verkställighet af hofrättens dom, men befanns Åkerlund
sakna vidare utmätningsbar tillgång.

Stadsfogden redovisade härpå den 17 november 1908 omförmälta
båda utsökningsärenden till Karlson med tillhopa 385 kronor 44 öre, utgörande
de å auktionen influtna medlen med afdrag för 22 kronor 96 öre
i exekutionskostnader.

I en af Jansson till mig ingifven klagoskrift, å hvilken advokaten
Karlson tecknat, att han såsom ombud för Jansson instämde i dennes anmälan,
framhöll Jansson, att stadsfogden i strid emot bestämmelserna i
44 § utsökningslagen och 5 § 6 mom. promulgationslagen till växellagen
under en längre tid låtit den omständigheten, att talan fullföljts emot
rådstufvurättens dorn, utgöra hinder för det utmätta godsets försäljning.

4

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

Vidare anmärkte Jansson, att stadsfogden i följd af sin försumlighet med
afseende å försäljningen vore jämlikt 139 § utsökningslagen ansvarig för
det belopp, hvarför utmätning skolat äga rum. Jansson anhöll fördenskull,
att jag måtte ställa stadsfogden under åtal för det tjänstefel, han sålunda
låtit komma sig till last, samt förhjälpa Jansson att af stadsfogden utfå
hvad å växeldomen återstode oguldet jämte ränta och ersättning för kostnaderna
å förevarande ärende.

Stadsfogden, som i anledning af klagoskriften inkom med infordrad
förklaring, anförde däri följande.

Den utmätning, om hvilken här vore fråga, verkställdes inom föreskrifven
tid, och togs därvid i mät all gäldenären tillhörig egendom af
utmätningsbar beskaffenhet. Men stadsfogden erkände, att försäljningen
af det utmätta godset icke försiggått inom en månad efter det handlingarna
af stadsfogden mottagits. Anledningen till denna försummelse
vore den, att gäldenären vid utmätningstillfället styrkte, att han hos hoträtten
fullföljt talan mot den af Jansson åberopade domen, samt protesterade
mot godsets försäljande. I 40 § utsökningslagen stadgades ju såsom
regel, att utmätt gods icke får utan gäldenärens samtycke säljas, förrän
domen vunnit laga kraft. Stadsfogden hade förbisett det i 44 § stadgade
undantaget från denna regel. Någon giltig ursäkt för detta förbiseende
kunde stadsfogden ej åberopa, men ville han såsom en förklaring nämna,
att han under sin femtonåriga verksamhet såsom stadsfogde i Nyköping
många gånger tillämpat den anförda regeln, men att han aldrig förut beböft
sälja gods, som af honom blifvit utmätt för verkställighet af dom i
växelmål.

Då Janssons ombud fäste stadsfogdens uppmärksamhet på bestämmelserna
i 44 § utsökningslagen och 5 § 6 mom. i förordningen om växellagens
införande, gick stadsfogden genast i författning om godsets försäljande.

Om stadsfogden än genom den anmärkta försummelsen gjort sig
skyldig till kriminellt ansvar, ville det dock synas, som om det mot stadsfogden
framställda fordringsanspråket vore i hög grad obilligt. Ty genom
hans förvållande hade klaganden icke tillskyndats någon skada. Den egendom,
som af stadsfogden utmättes, befann sig nämligen den 8 oktober, då
auktionen försiggick, i alldeles samma skick som vid utmätningen, och
det vore fullt visst, att om egendomen försålts inom den första månaden
efter handlingarnas mottagande, d. v. s. mellan den 18 juni och 18 juli,
hade densamma icke betingat högre pris än vid auktionen. Tvärtom skulle
den vid en tidigare försäljning hafva betingat ett lägre pris. Det vore
nämligen ett faktum, att i Nyköping sommarmånaderna icke utgjorde

5

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

lämplig tidpunkt för lösöreauktioner, och att den gynnsammaste tiden för
sådana försäljningar infölle vid höst- och vårflyttningarna.

Det af klaganden framställda ersättningsanspråket vore så mycket
mera obilligt, som den ifrågasatta skadeersättningens belopp ginge till
nära 1,300 kronor förutom ränta och kostnader — en utgift som för en
fattig tjänsteman i stadsfogdens belägenhet skulle innebära en betänklig
rubbning i hans ekonomiska ställning. Stadsfogden i Nyköping uppbure
nämligen i lön och tjänstgöringspenningar ej mera än 750 kronor
om året.

Då ett sådant straff icke syntes stå i rimligt förhållande till den förseelse,
stadsfogden låtit komma sig till last, hemställde han, att jag icke
måtte understödja klagandens framställning.

Till bevis rörande den i förklaringen lämnade uppgiften angående
den lämpliga tidpunkten för lösöreauktioner åberopade stadsfogden ett så
lydande intyg:

»Under min mer än tioåriga verksamhet såsom föreståndare för Nyköpings
stads auktionskammare hafva auktioner härstädes högst sällan förekommit
under högsommaren eller under månaderna juni, juli och augusti,
och detta åt skäl att det visat sig, att försäljning å auktion af möbler och
andra husgerådsartiklar vid denna tid på året varit mindre förmånlig för
säljarne än vid flyttningstiden höst och vår; hvilket härmed på begäran
intygas. Nyköpings auktionskammare den 16:de december 1908. Johan
Hultén.»

I afgifna påminnelser anförde klaganden, att hvad stadsfogden i sin
förklaring omförmält icke kunde anses utgöra skäl för hans friande från
ersättningsskyldighet. Påföljden för utmätningsmans försummelse vore
tydlig; och hänsyn till stadsfogdens obetydliga lön kunde endast tagas i
fråga om ansvaret för tjänstefel. Huruvida det utmätta godset skulle betingat
högre eller lägre pris vid försäljning tidigare eller senare än som
skett, kunde icke med säkerhet afgöras och syntes sakna betydelse. Klaganden
vidhöll därför sina i ärendet framställda yrkanden.

Då lagens bestämmelser i förevarande hänseende äro tydliga, och då
klaganden påkallat mitt ämbetsbiträde i anledning af stadsfogdens försummelse,
begärde jag hos Konungens befallningshafvande i Södermanlands
län, _ att en åklagare måtte förordnas att mot stadsfogden anställa talan
för ifrågavarande tjänstefel. Åt den blifvande åklagaren uppdrog jag att
i målet yrka ansvar å stadsfogden efter lag och sakens beskaffenhet äfvensom
att, i mån åt befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som
klaganden, i målet hörd, kunde komma att däri framställa.

T enlighet härmed blot åtal emot stadsfogden anstålldt vid rådstufva -

6

Lagutskottets utlåtande Kr 3.

rätten i Nyköping, som i utslag, meddeladt den 15 mars 1909, dels dömde
stadsfogden för ofvan anmärkta försummelse i ämbetet att höta 15 kronor
dels förpliktade honom att, emot utbekommande af växeln, på honom behörigen
öfverlåten, samt af hofrättens dom, till Jansson genast utgifva
oguldna växelbeloppet 1,285 kronor 46 öre jämte ränta därå efter sex
för hundrade om året, räknadt från den 8 oktober 1908 till dess full betalning
blefve erlagd, äfvensom att med 128 kronor godtgöra Jansson för
dennes kostnader å målet.

Svea hofrätt, där stadsfogden besvärade sig, fann i utslag den 11 maj
1909 skäl ej vara anfördt, som kunde föranleda ändring i rådstufvurättens
utslag. Och Kungl. Maj:t, där stadsfogden fullföljt talan mot hofrättens
utslag, har ej funnit skäl att däri göra ändring.

Ehuru utredningen i detta mål gaf vid handen, att någon skada alls
icke uppkommit af stadsfogdens underlåtenhet att inom en månad efter
det utmätningshandlingarna af honom mottogos låta försälja ifrågavarande
egendom, blef alltså stadsfogden dömd att utgifva — förutom böter —
ett belopp af 1,285 kronor 46 öre jämte ränta. Utmätningssökanden, som
allenast på grund af det dröjsmål, hvartill stadsfogden gjort sig skyldig,
lyckats få full betalning för sin fordran, har sålunda med sistnämnda belopp
riktat sig på stadsfogdens bekostnad. Och den förlust, stadsfogden
fått vidkännas^ kan icke anses stå i rimligt förhållande till den begångna
tjänsteförsummelsen.

När omförmälta klagomål hos mig anfördes, hade jag icke något val;
jag måste söka förhjälpa klaganden till hvad tydlig lag tillförsäkrade honom.
Nu åter anser jag min plikt bjuda mig att söka för framtiden
förebygga ett resultat, hvilket i likhet med det ifrågavarande står i uppenbar
strid mot billighet.

Den härvid närmast till hands föreliggande utvägen, eller att helt enkelt
föreslå upphäfvande af den i 139 § utsökningslagen stadgade påföljden,
dristar jag mig emellertid icke anlita. Denna påföljd, som i lagen
infördes till korrektiv mot allt mer framträdande försumlighet och vårdslöshet
i utsökningsärenden, har nämligen utan tvifvel synnerligen väl fyllt
sitt ändamål.

Enligt min mening krafvel* för öfrigt billighet ej mera än att ansvarighetsbestämmelsen
varder sålunda jämkad, att betalningsskyldighet för
utmätningsmannen icke inträder i den män han förmår visa, att skada af
hans dröjsmål ej uppkommit.»

7

Lagutskottets utlåtande Kr 3.

Justitieombudsmannens ifrågavarande framställning afser, såsom synes,
lindring i visst afseende i det ansvar, som enligt gällande utsökningslag
åligger utmätningsman, hvilken gjort sig skyldig till försummelse, hvarom
förmäles i 139 och 140 §§ nämnda lag. Enligt allmänna rättsgrundsatser
skulle detta ansvar ej sträcka sig längre ån till skyldighet för utmätningsmannen
att svara för skada, som kan uppkomma af fel eller försummelse
i hans tjänst. Denna regel har, såsom justitieombudsmannen framhållit,
uppehållits äfven för det fall, att utmätningsmannen, kronofogde
eller stadsfogde, låtit försummelse, som här afses, komma sig till last
i fråga om försäljning af utmätt fast egendom. Därom heter det nämligen
i 142 § utsökningslagen endast, att i sådant fall åtgärder, som
på utmätningsmannen kunna ankomma, ej genom hans vållande få fördröjas
utöfver där angifven tid. Beträffande åter utmätning äfvensom
försäljning af utmätt lös egendom stadgas i 139 och 140 §§ nämnda
lag, att, om utmätning och försäljning icke i vederbörlig ordning verkställts
inom där föreskrifven tid, fogden skall ansvara icke blott för uppkommen
skada, utan ända därhän, att — därest ej för utmätningen eller försäljningen
mött hinder, som han ej kunnat förekomma — han själf blir ansvarig
för det belopp, hvarför utmätning bort ske. Justitieombudsmannen
hemställer nu af anförda skäl om sådan lagändring, att sistnämnda stränga
påföljd må inträda endast i den mån fogden ej förmår visa, att skada af
hans försummelse icke uppkommit.

Lika med justitieombudsmannen finner äfven utskottet berörda i 139
och 140 §§ utsökningslagen uttalade regel innefatta en hårdhet mot vederbörande
tjänsteman, hvilken icke kan anses tillfredsställande motiverad.
Af hvad justitieombudsmannen i ämnet anfört framgår fastmer, att densamma
kan leda till resultat, hvilka måste betecknas såsom för den allmänna
rättskänslan stötande. En borgenär, hvars rätt blifvit, på sätt här
åsyftas, åsidosatt, kan i allt fall icke hafva grundadt anspråk att af den
inträffade försummelsen njuta en vinst, hvilken utan densamma icke
tillkommit honom.

Den brist, som sålunda måste anses vidlåda ifrågavarande stadgande,
synes utskottet på lämpligt sätt undanröjd genom justitieombudsmannens
ifrågavarande förslag, hvilket, såvidt utskottet kan finna, tillfredsställande
tillgodoser de intressen, hvarom här kan vara fråga. Då utskottet ej heller
för öfrigt funnit anledning till anmärkning mot berörda förslag, hemställer
utskottet,

att Riksdagen, med bifall till justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning, måtte för sin del antaga
följande

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 3.

Lag

om ändrad lydelse af 139 § utsökningslagen.

Är ej utmätning förrättad och, där lösegendom åt
annat slag, än i 140 § sägs, tagits i mät, försäljning
däraf verkställd inom två månader, sedan kronofogde
emottagit de handlingar, som i 54 eller 56 § nämnas,
och inom en månad, sedan stadsfogde sådana handlingar
emottagit; svare fogden själf för det belopp, hvarför
utmätning bort ske, i den mån han ej förmår visa, att
skada af dröjsmålet icke uppkommit.

Styrker fogden, att borgenär lämnat gäldenär anstånd
med betalningen eller att för utmätning eller försäljning
mött hinder, som utmätningsmannen ej kunnat
förekomma, vare han från all ansvarighet fri. Möter
sådant hinder, bör det, vid äfventyr att det eljest ej må
till ursäkt räknas, genast antecknas i den dagbok, som
skall af utmätningsmannen hållas.

Stockholm den 7 februari 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Herrar Erason och Olsson i Broberg hafva begärt få antecknadt, att
de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, Ivar Haggströms Boktryckeri A, B., 1911.