Bankoutskottets utlåtande nr 51.
1
Nr 51.
Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1944 kl. 3 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmänna
grunder för pensionering av vissa f. d. anställningshavare
vid vägväsendet jämte i ämnet väckta
motioner.
I en den 28 april 1944 dagtecknad proposition, nr 260, som hänvisats
lill bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att bemyndiga Kungl. Majit
att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen förordats meddela
bestämmelser angående pensioner åt vissa f. d. anställningshavare vid
vägväsendet.
I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling förehaft
två likalydande motioner, väckta i början av riksdagen, den ena under
nr 18 i första kammaren av herr Gillström jämte sju av kammarens övriga
ledamöter och den andra under nr 41 i andra kammaren av herr Jonsson i
Haverö jämte tjugutvå av kammarens övriga ledamöter, i vilka motioner
hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla örn utredning
snarast möjligt angående erforderliga åtgärder för beredande av pensionsunderstöd
och gratifikationer åt de förutvarande lokala vägförvaltningarnas
arbetare och anställda befattningshavare, som till följd av ålder, minskad
arbetsförmåga eller annan anledning lämpligen ej kunna beredas fortsatt
anställning inom den statliga vägförvaltningen, ävensom att Kungl. Maj :t
ville för riksdagen framlägga de förslag till författningsbestämmelser i ämnet,
som av utredningen må föranledas».
I samband med förstatligandet från och med den 1 januari 1944 av den
allmänna väghållningen på landet uppkommo olika spörsmål om pensionering
av personal, som innehaft anställning hos vägdistrikt. Spörsmålen avsågo
både personal, som erhöll anställning i statens tjänst, och personal,
som blev övertalig i anledning av förstatligandet. I viss omfattning hade
vägdistrikten anordnat pensionering av ifrågavarande personal. Detta hade
i allmänhet skett beträffande den tekniska personalen, i vissa fall beträffande
för kamerala ändamål anställda befattningshavare och i undantagsfall beträffande
arbetarpersonal. För pensioneringen hade vägdistrikten tillämpat skiftande
former Viss personal hade bereus delaktighet i statens pensionsanstalt.
Bihang till riksdagens protokoll 19H. 8 samt. Nr 51—52. 1
2
Bankoutskottets utlåtande nr 51.
I andra fall hade vägdistrikten anordnat pensionsförsäkring i enskild pensionsinrättning
eller ock utfäst sig att själva svara för utbetalningen av pensionerna.
Ett vägdislrikt hade anordnat pensionering av arbetarpersonal genom
pensionsstyrelsens frivilliga försäkring.
Av ifrågavarande pensionsspörsmål har flertalet i enlighet med beslut vid
1943 års riksdag (prop. nr 286, punkt 13; r. skr. nr 466) reglerats genom
kungörelser den 24 september 1943, nr 710 och 711.
Pensionsförhållandena ha sålunda — genom att allmänna tjänste- och
familjepensionsreglementena respektive 1942 års tjänste- och familjepensionsreglementen
för arbetare ävensom 1942 års s. k. summariska arbetarpensionskungörelse
gjorts tillämpliga å vederbörande —- blivit reglerade för de anställningshavare
hos vägdistrikt, som erhålla anställning i statens tjänst,
utom i det fall, att arbetaranställning vinnes efter uppnådd ålder av 60 år.
Beträffande detta fall framhölls i propositionen nr 286/1943, att anställning,
som avsåges i den summariska pensionskungörelsen, enligt meddelad föreskrift
finge innehavas efter 60-årsåldern allenast efter särskild prövning att
vederbörande arbetare med hänsyn till arten och omfattningen av de arbetsuppgifter,
som tillhörde anställningen, kunde anses äga tillfredsställande
tjänstduglighet i denna. Örn arbetare, som redan uppnått 60 års ålder, erhölle
mera stadigvarande anställning i statens tjänst och på grund därav
skäl förelåge att bereda honom understöd i någon form, borde frågan därom
lämpligen göras till föremål för särskilt beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen.
I propositionen uttalades även, att understöd i lämplig form i särskilt fall
borde kunna beredas övertalig tjänsteman eller arbetare. Det förutsattes närmast,
att dylika frågor skulle från fall till fall underställas riksdagens prövning.
I skrivelse den 11 april 1944 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlagt
förslag till grunder för understöd av statsmedel åt vissa hos vägdistrikt
tidigare anställda arbetare, nämligen dels arbetare, som erhållit anställning
i statens tjänst efter uppnådd ålder av 60 år, dels ock vissa äldre arbetare,
som blivit övertaliga i anledning av vägväsendets förstatligande. Styrelsen
har härom anfört i huvudsak följande.
Vid statens övertagande av vägväsendet den 1 januari 1944 fanns hos vägdistrikten
ett stort antal arbetare, som voro över 60 år och som enligt gällande
bestämmelser icke komma i åtnjutande av pension vare sig enligt 1942
års tjänstepensionsreglemente för arbetare eller enligt de summariska pensionsbestämmelserna.
För att icke låta vägförstatligandet i och för sig avbryta
dessa arbetares förvärvsmöjligheter har styrelsen i största möjliga utsträckning
behållit arbetarna i tjänst. På grund av åldersskäl och minskad
arbetsförmåga torde detta emellertid icke i längden vara möjligt. Enligt styrelsens
mening synas vägande skäl tala för att de arbetare, som under en
längre tid varit anställda hos vägdistrikt eller väghållningsdistrikt, vid sitt
entledigande erhålla understöd i någon form. Med utgångspunkt från den i
de summariska arbetarpensionsbestämmelserna angivna minimitiden av 15
tjänstår för erhållande av pension torde antalet av de arbetare, som erhållit
statlig anställning efter fyllda 60 år och som före anställningen inne
-
Bankoutskottets utlåtande nr 51.
3
haft en sådan minsta anställningstid hos vägdistrikt eller väghållningsdistrikt,
kunna beräknas till omkring 300.
Det finnes jämväl ett flertal arbetare med lika lång anställningstid, vilka
till följd av vägarbetets säsongartade beskaffenhet permitterats av vägdistrikten
i slutet av år 1943 och som icke kunnat beredas sysselsättning
vid den statliga vägorganisationen. Det synes skäligt, att även dessa arbetare,
som blivit övertaliga genom vägfÖrstatligandet, beredas understöd.
På grund av sin höga ålder torde de nämligen endast i undantagsfall kunna
skaffa sig medel till uppehället genom övergång till annat arbete. Den omständigheten,
att de icke kunnat erhålla statlig sysselsättning, bör icke föranleda,
att de komma i en sämre ställning än de, som erhållit sådan anställning.
Enligt uttalande i propositionen nr 286/1943 synes avsikten lia varit, att
fråga om understöd åt övertaliga f. d. anställningshavare bos vägdistrikten
skulle underställas riksdagens prövning från fall till fall. Så torde ock
bliva fallet vad beträffar vägdistriktens tekniska och kamerala personal,
där antalet pensionsframställningar kan beräknas bliva relativt begränsat.
Med hänsyn till det stora antal, som den övertaliga vägarbetarpersonal, för
vilken pension kan ifrågakomma, räknar, vill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förorda, att riksdagen vad denna personal beträffar endast fastställer
de grunder, som böra gälla för pensioneringen.
Beträffande de grunder för pensioneringen, som borde komma till användning
i förevarande fall, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört
följande.
Pensioneringsgrunderna synas böra utformas i nära anslutning till bestämmelserna
i 1934 års summariska arbetarpensionskungörelse, kungörelsen
den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering
av viss arbetarpersonal i statens tjänst. Förutsättningen för erhållande av
understöd bör således vara den, att arbetaren efter fyllda 60 år antingen
vunnit arbetaranställning vid den statliga vägorganisationen eller ock under
år 1943 på grund av arbetsbrist permitterats av vederbörande vägdistrikt
samt att han vid anställningens upphörande under en tid av sammanlagt
minst 15 år efter fyllda 18 år innehaft anställning i statens tjänst, hos väghållningsdistrikt,
vägdistrikt eller entreprenör för vägunderhållet och därvid
under anställningen inom vägväsendet baft vägarbete såsom huvudsaklig
sysselsättning och förvärvskälla.
Understödsbeloppen synas också lämpligen böra ansluta sig till de pensionsbelopp,
som gälla enligt nämnda summariska arbetarpensionskungörelse.
Bestämmandet av beloppen bör dock ske med beaktande av att rörligt
tillägg och kristillägg, på motsvarande sätt som styrelsen i annat sammanhang
föreslagit beträffande de pensioner, som äro avsedda att utgå till den
övertaliga tekniska och kamerala personalen hos vägdistrikten, icke skola
utgå. Därest såsom utgångspunkt vid fastställandet av understödsbeloppen
tagas de pensionsbelopp, som utgå med tillämpning av den i förenämnda
kungörelse angivna normalskalan, böra dessa skäligen uppräknas, förslagsvis
med 10 procent.
Det torde förekomma, att bland den personal, som kan ifrågakomma till
erhållande av understöd, finnas förmän, silka åtnjuta högre lön än lör
arbetare i allmänhet. Ifrågasättas kan, huruvida icke dessa arbetare böra
komma i åtnjutande av ett något högre understödsbelopp än övriga arbetare.
Med hänsyn till vad sålunda anförts får styrelsen föreslå, att till arbetare
och förmän skola kunna utgå följande belopp:
4
Dankoutskottets utlåtande nr 51.
Om anställningstiden understiger 20 år........
Om anställningstiden uppgår till 20 men ej till
25 år....................................
Om anställningstiden uppgår till 25 men ej till
30 år....................................
Om anställningstiden uppgår till 30 år eller mera
| Arbetare | Förmän |
kronor | 600 | 768 |
» | 768 | 948 |
» | 948 | 1 116 |
» | 1 116 | 1 308 |
Frågor om beviljande av understöd synas lämpligen böra prövas av statens
pensionsanstalt. Vid behandlingen i övrigt av nu ifrågavarande understödsfrågor
torde bestämmelserna i den summariska arbetarpensionskungörelsen
i tillämpliga delar kunna lända till efterrättelse.
Statens pensionsanstalt har icke framställt någon erinran mot väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förslag att möjlighet att erhålla understöd bereddes
sådan förutvarande arbetare hos vägdistrikt, som först efter fyllda 60
år vunnit anställning vid vägförvaltning och till följd därav ej kunde författningsenligt
erhålla pension eller som, på grund av vägarbetets säsongartade
karaktär, av vägdistrikt permitterats under år 1943 men till följd
av hög ålder icke kunnat erhålla sysselsättning vid den statliga vägorganisationen.
Ej heller hade pensionsanstalten något att erinra mot att generella
bestämmelser härom meddelades i huvudsaklig överensstämmelse med vad i
förevarande framställning förordats. Emellertid syntes den möjligheten icke
kunna uteslutas, att arbetare kvarstått i anställning hos vägdistrikt fram till
tiden för vägväsendets förstatligande och likväl på grund av hög ålder icke
kunnat erhålla anställning vid vägförvaltning. Sådan arbetare syntes icke
höra hilva sämre ställd i fråga om möjlighet att erhålla understöd än den,
som permitterats före förstatligandet, och syntes därför höra inbegripas bland
dem, som skulle kunna få understöd. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen syntes
ha förutsatt, att såsom villkor för att av vägdistrikt permitterad arbetare
skulle kunna få understöd skulle gälla, att arbetaren permitterats efter
fyllda 60 år. Pensionsanstalten ansåge lämpligare, att nämnda gränsålder
hänfördes till tidpunkten för förstatligandet, då anställning vid vägförvaltning
tidigast kunnat förekomma.
Pensionsanstalten har vidare föreslagit vissa jämkningar i de av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen förordade grunderna för understöd. Härom har anstalten
anfört följande.
Understödsgrunderna ha av väg- och vattenbyggnadsslyrelsen föreslagits
skola utformas i nära anslutning till bestämmelserna i den summariska arbetarpensionskungörelsen
nr 585/1934. Enligt pensionsanstaltens mening böra
emellertid berörda grunder anpassas efter bestämmelserna i nu gällande
motsvarande kungörelse nr 696/1942 samt de bestämmelser rörande tillämpning
av sistnämnda kungörelse å förutvarande arbetare hos vägdistrikt, som
meddelats i 6 § av kungörelsen nr 710/1943. Därav skulle följa bland annat,
att såsom förutsättning för att understöd skulle kunna beviljas skulle gälla,
att anställningstiden uppgår till sammanlagt minst 15 år efter fyllda 18 år,
därav minst 12 år före fyllda 60 år.
De av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för arbetare i allmänhet föreslagna
understödsbeloppen, å vilka tilläggsförmåner ej skulle utgå, ha icke
Bankoutskottets utlåtande nr 51.
5
givit pensionsanstalten anledning till erinran. Dessa belopp motsvara i stort
sett 70 procent av de i kungörelsen nr 696/1942 fastställda pensionsbeloppen
jämte därå vid nuvarande levnadskostnader belöpande tilläggsförmåner.
Förslaget att förmännen skulle erhålla högre understödsbelopp än övriga
arbetare kan anstalten däremot icke biträda, detta med hänsyn till bland
annat, att någon motsvarande särställning icke beretts förmän, som pensioneras
enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare eller de summariska pensionsbestämmelserna.
Fråga har uppkommit jämväl om fastställande av enhetliga riktlinjer för
prövning av spörsmål örn utfyllnad i vissa hänseenden av pension, som på
grund av tidigare anställning hos vägdistrikt tillkommer övertaliga tjänstemän.
Fråga örn sådan utfyllnad bar uppkommit i ett tiotal fall. Det har
framhållits, dels att den pension, som på grund av de tillämpade pensionsbestämmelserna
skulle utgå från pensionsåldern, i vissa fall bleve minskad
till följd av anställningens upphörande i förtid, dels ock att pension av
statsmedel borde utgå under tiden från anställningens upphörande till pensionsåldern.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt statskontoret, vilka avgivit
utlåtanden i vissa här avsedda fall, äro ense örn att den från pensionsåldern
utgående pensionen i förekommande fall bör genom statens försorg
uppbringas till det belopp, varmed den skulle ha utgått, om ej anställningen
upphört före pensionsåldern, samt att pension av statsmedel bör under tiden
mellan anställningens upphörande och pensionsåldern utgå efter samma beräkningsgrund
som den från pensionsåldern utgående pensionen. Rörliga
tilläggsförmåner böra härvid enligt ämbetsverkens utlåtanden utgå allenast i
den mån sådana skulle ha utgått vid kvarstående i anställningen intill pensionsålderns
inträde.
Föredragande statsrådet har anfört i huvudsak följande:
Såsom i det föregående framhållits avsågs i propositionen nr 286 till 1943
års riksdag närmast, att vissa med vägväsendets förstatligande sammanhängande
pensionsfrågor skulle från fall till fall underställas riksdagens prövning.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har emellertid numera föreslagit, att
för pensionering av arbetare, vilka efter uppnåendet av 60 års ålder vunnit
mera stadigvarande anställning i statens tjänst, samt av vissa äldre arbetare,
som blivit övertaliga i anledning av vägväsendets förstatligande, skulle
fastställas vissa grunder, vilka det skulle ankomma på Kungl. Majit eller
Kungl. Majit underställd myndighet att tillämpa. Då antalet sådana arbetare
är stort och pensionsfallen äro av tämligen ensartad beskaffenhet, kan jag
biträda nämnda förslag. Därest pensioneringsgrunder fastställas i nu avsedd
omfattning, torde det vara lämpligt, att enhetliga riktlinjer beslutas
jämväl för behandling av ärenden rörande utfyllnad av pensioner till övertaliga
tjänstemän, som ägt pensionsrätt på grund av anställning hos vägdistrikt.
De av statens pensionsanstalt föreslagna bestämmelserna örn pensionering
av arbetarpersonal anknyta till 1942 års summariska pensionskungörelse jämte
de särskilda bestämmelser för tillämpning av denna kungörelse å f. d. personal
hos vägdistrikten, vilka meddelats med stöd av beslut vid 1943 års
riksdag. Avvikelser skulle i huvudsak endast gälla i fråga örn pensionsbeloppens
storlek. I detta hänseende har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlagt
förslag lill två särskilda pensionsskalor, en lägre att tillämpas å arbe
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr 51.
färe i egentlig mening och en högre att tillämpas å förmän. Den lägre pensionsskalan
har utformats med utgångspunkt från pensionerna enligt 1934
års summariska pensionskungörelse, vilkas belopp emellertid höjts med i
runt tal 10 procent med hänsyn till att rörliga tilläggsförmåner ej skalle utgå
i här avsedda fall. Statens pensionsanstalt och statskontoret lia icke framställt
någon erinran i fråga örn de belopp, som skulle ingå i den lägre skalan.
Remissmyndigheterna ha emellertid under hänvisning till utformningen
av gällande bestämmelser örn pensionering av arbetare i statens tjänst förordat,
att nämnda pensionsskala jämväl tillämpas å förmän. Även jag finner
mig av enahanda skäl böra förorda, att en gemensam pensionsskala i
förevarande fall tillämpas. Vad angår de belopp, som skola ingå i pensionsskalan,
anser jag i likhet med myndigheterna, att ifrågavarande arbetare, vilka
antingen allenast kort tid eller ock ej alls innehaft anställning i statens
tjänst, icke böra erhålla med rörliga tilläggsförmåner förenade pensioner enligt
den normalskala, som enligt 1942 års summariska pensionskungörelse
är tillämplig på arbetare med långvarig statsanställning. Med beaktande jämväl
av det sätt, varpå pensioneringsfrågan för nu avsedda arbetare kan antagas
ha gestaltat sig, därest vägväsendet icke blivit förstatligat, böra pensionerna
bestämmas till lägre belopp än som i form av fasta och rörliga
förmåner utgå enligt nämnda kungörelse. Skäl tala också för att pensionerna
icke förses med rörliga tilläggsförmåner. Beloppen böra emellertid
skäligen undergå någon höjning i förhållande till dem, som av myndigheterna
föreslagits för den lägre pensionsskalan. Å andra sidan synes det med
hänsyn till föreliggande förhållanden icke påkallat att upptaga särskilt högre
normalbelopp vid anställningstid av 30 år eller däröver. Jag föreslår alltså,
att såsom normalbelopp för pensionerna tillämpas 700 kronor, där anställningstiden
understiger 20 år, 900 kronor, där anställningstiden uppgår till
20 men ej till 25 år, samt 1 100 kronor, där anställningstiden uppgår till
25 år eller mera, dock att nämnda belopp av 700 och 1 100 kronor för vinnande
av delbarhet med 12 böra jämkas till 708 respektive 1 104 kronor.
I fråga om pensioneringens anordnande i övriga hänseenden synas de av
statens pensionsanstalt förordade grunderna utgöra en i huvudsak godtagbar
lösning.
Det förslag, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statskontoret framlagt
rörande utfyllnad av pension, som på grund av anställning hos vägdistrikt
tillförsäkrats tjänsteman, vilken sedermera blivit övertalig i anledning
av vägväsendets förstatligande, innebär, att vederbörande av statsmedel
erhåller gottgörelse för den försämring i pensionsförhållandena, som eljest
skulle bliva en följd av att anställningen upphört före pensionsåldern. Härigenom
skulle från pensionsåldern erhållas en pension, som ej vore reducerad
i anledning av tjänstgöringens och, i förekommande fall, premiebetalningens
avbrytande i förtid. Vidare skulle pension med oavkortat belopp
jämväl få utgå för tiden mellan anställningens upphörande och pensionsåldern.
Rörliga tilläggsförmåner skulle få utgå, i den mån detta skulle lia
blivit fallet vid anställningens bibehållande intill pensionsåldern. För min
del är jag beredd att i huvudsak tillstyrka vad sålunda föreslagits.
I sådant fall där pensionering anordnats genom försäkring i enskild pensionsinrättning
måste självfallet förutsättas, att icke den försäkrade ensidigt
eller i samverkan med försäkringsgivaren må förfoga över försäkringen
nied den verkan, att staten därigenom åsamkas ökad pensionskostnad; såsom
förutsättning för åtnjutande av pensionsutfyllnaden bör även gälla, att
den försäkrade skall vara skyldig att på därom av vederbörande myndighet
gjord anmodan till statsverket överlåta sin rätt enligt pensionsförsäkringen
mot rätt att erhålla motsvarande pensionsförmån från staten. Erhåller ve
-
Bankoutskottets utlåtande nr 51.
7
derbörande ny sysselsättning, sedan anställningen hos vägdistrikt upphört,
bör möjlighet finnas att i anledning därav minska eller indraga pensionsutfyllnaden,
såframt ej fråga är om befattning i statens tjänst och vid avlöningens
bestämmande tagits hänsyn till att vederbörande åtnjuter tjänstepension
av statsmedel. I sistnämnda fall torde i allmänhet avlöningen böra
minskas med belopp motsvarande av statsmedel utgående pensionsförmån.
Kostnaderna för de pensioner, som beviljas jämlikt de av mig i det föregående
tillstyrkta pensioneringsgrunderna, torde tills vidare böra bestridas
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m., vilket anslag jämväl
i förekommande fall bör tillgodoföras medel, som inflyta vid avvecklingen
av försäkringar övertagna av statsverket.
Det bemyndigande att i huvudsaklig överensstämmelse med nu angivna
grunder reglera förevarande, med vägväsendets förstatligande sammanhängande
pensionsfrågor, som Kungl. Majit i anslutning till det anförda torde
böra utverka av riksdagen, synes böra gälla räknat från och med den 1
januari 1944.
I samband med förstatligandet från och med den 1 januari 1944 av den
allmänna väghållningen på landet hava 1942 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
respektive 1942 års tjänste- och familjepensionsreglementen
för arbetare ävensom 1942 års summariska arbetarpensionskungörelse
gjorts tillämpliga å de anställningshavare hos vägdistrikt, som övergått
till anställning i statens tjänst. En följd härav har emellertid blivit, att
de arbetare, vilka vunnit statlig anställning efter uppnådd ålder av 60 år, icke
blivit författningsenligt berättigade till pension. I föreliggande proposition
framlägges nu förslag rörande pensionering av sådana arbetare, vilka efter
fyllda 60 år vunnit arbetaranställning vid den statliga vägorganisationen och
vilkas tjänstetid vid anställningens upphörande uppgår till sammanlagt minst
15 år efter fyllda 18 år, därav minst 12 år före fyllda 60 år. Med ifrågavarande
arbetare skulle vidare likställas arbetare, som — efter en tjänstetid
av minst nyss angiven omfattning — till följd av arbetets säsongartade beskaffenhet
permitterats under år 1943 utan att därefter erhålla sysselsättning
vid den statliga vägorganisationen och som före utgången av samma år fyllt
60 år. Med hänsyn till det betydande antal arbetare, varom här är fråga —
omkring 300 av den förra samt mellan 100 och 200 av den senare kategorien
— synes det utskottet lämpligt, att på sätt i propositionen föreslås för pensioneringen
fastställas vissa allmänna grunder.
I fråga örn pensionsbeloppens storlek innebär det föreliggande förslaget,
att normalbeloppen skulle utgöra 708 kronor, där anställningstiden understiger
20 år, 900 kronor, där anställningstiden uppgår till 20 men ej till 25 år,
samt 1 104 kronor där anställningstiden uppgår till 25 år eller mera. Å dessa
pensionsbelopp skulle några rörliga tilläggsförmåner icke beräknas. Vid järm
förelse med de enligt 1942 års summariska pensionskungörelse utgående totala
pensionsförmånerna innebär den sålunda föreslagna pensionsavvägningen
en viss mindre reduktion. Denna reduktion framstår emellertid såsom motiverad
särskilt med tanke på alt pensionsfrågan för bär avsedda arbetare sannolikt
hade gestaltat sig mera oförmånlig, därest vägväsendets förstatligande
icke kommit till stånd. Utskottet biträder fördenskull Kungl. Majlis förslag.
Utskottet.
8
Bankoutskottets utlåtande nr 51.
Enligt vad utskottet under hand inhämtat, ha några gränsfall yppat sig, i
vilka arbetare innehaft en sammanlagd anställningstid hos vägdistrikt av
mera än 15 år, varav dock mindre än 12 tjänstår infallit före 60 års ålder.
Utskottet vill uttala den förhoppningen, att frågan om pensionering jämväl
av här avsedda arbetare efter framställning från vederbörande av Kungl.
Maj:t tages under omprövning och att, där förhållandena därtill föranleda,
förslag i ämnet förelägges riksdagen i varje särskilt fall.
I propositionen föreslås vidare, att tjänsteman, som på grund av anställning
hos vägdistrikt fått sig tillförsäkrad rätt till pension men som sedermera
blivit övertalig i anledning av vägväsendets förstatligande, av statsmedel
skulle gottgöras för den försämring i pensionsförhållandena, som föranledes
av anställningens upphörande före pensionsåldern. Då det får anses vara med
billighet förenligt, att staten tillser, att befattningshavarnas villkor efter anställningens
upphörande icke försämras utöver vad vederbörande haft att
räkna med såsom pensionärer hos vägdistrikten, därest förstatligandet ej kommit
till stånd, finner sig utskottet böra biträda Kungl. Maj:ts förslag även i
denna del.
Vad i propositionen i övrigt anförts och föreslagits har icke givit utskottet
anledning till erinran.
Föreliggande motioner 1:18 och 11:41 torde få anses besvarade genom
propositionen.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
a) att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition;
samt
b) att förevarande motioner I: 18 och II: 41 må anses besvarade
genom vad utskottet under a) hemställt.
Stockholm den 25 maj 1944.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Åkerberg, Sundvik, Friggeråker, Sylwan*, Leander,
Johansson i Fårekulla, Fahlander och Sundelin;
från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Eriksson i Sandby, Barnekow,
Persson i Norrby, Svensson i Alingsås* och Hallberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.