Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
1
Nr 36.
Ankom till riksdagens kansli den 14 april 1939 kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Majds proposition angående ersättning
i vissa fall i anledning av ådragna yrkessjukdomar.
I en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition nr 121, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för samma dag, i nedannämnda punkter framlagt förslag angående ersättning
i vissa fall i anledning av ådragna yrkessjukdomar.
I fråga örn utredningen i ärendena får utskottet, i den mån redogörelse i
det följande ej lämnas, hänvisa till propositionen.
l:o.
Ersättning i vissa fall till person, som lider av yrkessjukdomen sten<l;mi
inslunga. I punkten 1 av förevarande proposition har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen medgiva, att Kungl. Majit skall äga besluta, att — av det
under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget för bestridande av statsverket
åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete — till person, som lider av yrkessjukdomen stendammslunga, vilken
yppats under sådana omständigheter, att på grund av stadgandet i andra stycket
av övergångsbestämmelserna till lagen den 26 juni 1936 (nr 384) rätt till
ersättning enligt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar icke föreligger,
må utbetalas lika stor ersättning i anledning av yrkessjukdomen, som skulle
hava utgått, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig å honom.
Föredragande departementschef en har anfört huvudsakligen följande:
I skrivelse den 27 maj 1936, nr 278, har riksdagen hemställt, att Kungl.
Majit måtte vidtaga åtgärder lör att i vissa fall bereda person, som drabbats
av yrkessjukdomen stendammslunga men å vilken gällande lag om försäkring
för vissa yrkessjukdomar icke är tillämplig, lika stor ersättning, som skulle
hava utgått, därest fallet varit att hänföra under lagen. Det är fråga om de
fall, då ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen icke kan beviljas på
grund av stadgande^ i dels sista stycket av övergångsbestämmelserna till
1936 års ändringar i nämnda lag, dels ock dess 3 §, sådant detta lagrum var
formulerat före den 1 januari 1937. I dessa läll har arbetstagaren varit sysselsatt
i s. k. farligt arbete efter den 1 januari 1931 och före den 1 januari
1936 slutat detsamma, men har yrkessjukdomen stendammslunga yppats hos
honom först efter det att ett år förflutit från det han slutat med det farima
arbetet.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. S sami. Nr 36—37.
1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Utskottet.
Genom ett av riksförsäkringsanstalten den 7 augusti 1936 utfärdat meddelande
har den i riksdagens skrivelse angivna möjligheten att få ersättning
för stendammslunga bragts till allmän kännedom.
Ansökningar om ersättning hava även inkommit i ett antal fall. I fråga
örn två av dessa begärde och erhöll Kungl. Majit vid 1938 års riksdag medgivande
att från det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till
diverse pensioner och understöd m. m. få utbetala ersättningar med belopp,
som skulle hava utgått, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit gällande
beträffande ifrågavarande personer. För närvarande föreligga ansökningar
om ersättning från åtta arbetstagare, beträffande vilka ansökningar de formella
förutsättningarna för tillämpning av 1936 års riksdagsskrivelse finnas.
En sak för sig är, att ifrågavarande personers invaliditet ännu icke uppgår
till 10 procent, vilket ju enligt olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna
är förutsättning för att ersättning överhuvud skall kunna utgå.
Med anledning av att ansökningar av berörda slag nu åter föreligga har
jag funnit mig böra av praktiska skäl föreslå, att Kungl. Majit måtte hemställa
hos riksdagen att erhålla ett generellt bemyndigande, att i de fall, då
omständigheterna äro sådana, som förutsatts i 1936 års riksdagsskrivelse,
utbetala ersättning. Framställning till riksdagen skulle därefter icke vara
erforderlig i fråga örn varje enskilt fall.
Beträffande det antal personer, å vilka det begärda bemyndigandet skulle
bliva tillämpligt, kunna bestämda uppgifter av naturliga skäl icke lämnas.
Det synes emellertid klart, att det icke kan bliva fråga om annat än ett
ringa antal.
Det synes mig lämpligt, att nu ifrågavarande ersättningar få utgå från det
under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till bestridande av statsverket
åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av
olycksfall i arbete.
I likhet med föredragande departementschefen finner utskottet praktiska
skäl tala för att Kungl. Majit erhåller ett generellt bemyndigande att i de
fall, då omständigheterna äro sådana, som förutsatts i 1936 års riksdagsskrivelse
nr 278, utbetala ersättning för yrkessjukdomen stendammslunga.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må bifalla Kungl. Majits förevarande framställning.
2 io.
Ersättning i vissa fall till person, som lider av yrkessjukdom men vars
rätt till ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen gått förlorad.
Kungl. Maj :t har under punkten 2 av samma proposition föreslagit riksdagen
medgiva, att Kungl. Majit skall äga besluta, att -—■ av det under elfte huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till bestridande av statsverket åliggande, av
andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete —
till person, som lider av yrkessjukdom men vars rätt till ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen
gått förlorad på grund av de från gällande lag
avvikande bestämmelserna i 7 § i dess lydelse före den 1 januari 1937, må
— då skäl därtill föreligga —- utbetalas lika stor ersättning i anledning av
yrkessjukdomen, som skulle hava utgått, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen
varit tillämplig å honom.
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
3
Enligt 7 § yrkessjukdomsförsäkringslagen gällde lill och med år 1936, att
rätt till ersättning i anledning av yrkessjukdom vore förfallen, därest icke
inom två år från dagen för sjukdomens yppande eller, därest sjukdomen inom
samma tid föranlett arbetarens död, från dödsdagen underrättelse enligt 20 §
olycksfallsförsäkringslagen lämnats arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren
eller framställning om ersättning i anledning av sjukdomen gjorts hos riksförsäkringsanstalten
eller försäkringsrådet eller, där försäkringsbolag vore
skyldigt att utbetala ersättningen, hos anstalten, rådet eller bolaget.
I enlighet med en av försäkringsrådet gjord hemställan föreslogs i propositionen
nr 209 år 1936 sådan ändring av 7 §, att utgångspunkten för preskriptionstiden
skulle bestämmas till dagen för sjukdomens yppande »eller
den senare tidpunkt, då arbetaren erhöll vetskap örn sjukdomen». Propositionen
bifölls härutinnan av riksdagen. Lag utfärdades den 26 juni 1936
med ikraftträdelse den 1 januari 1937.
Försäkringsrådet har anfört bland annat följande:
Enligt försäkringsrådets mening tala starka skäl för att ersättning av statsmedel
bör utgå i sådana fall, då arbetare, som drabbats av yrkessjukdom, går
miste om sin rätt till ersättning enligt yrkessjukdomslagen på grund av äldre
lydelse av 7 § i lagen. Antalet fall av yrkessjukdom, för vilka sålunda ersättning
enligt yrkessjukdomslagen icke kan utgå men för vilka ersättning av
statsmedel i stället ifrågasättes, torde vara jämförelsevis ringa.
Det synes lämpligt, att Kungl. Majit föreskriver, att det bringas till allmän
kännedom, att ersättning av statsmedel kan utgå i ovanberörda fall. Härvid
torde bestämmelser lämnas om den tid, inom vilken ansökan om ersättning
bör vara ingiven för att kunna upptagas till prövning.
Med hänsyn till att det nu tillämpade förfarandet vid bestämmandet av ersättning
leder till, att avsevärd tid förflyter mellan ansöknings ingivande och
ersättningens bestämmande, ifrågasätter försäkringsrådet, att Kungl. Majit
ville utverka generellt bemyndigande av riksdagen att utgiva ersättning av
statsmedel i de fall, som här avses.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får försäkringsrådet hemställa,
att, i fall då rätten till ersättning enligt yrkessjukdomslagen gått förlorad på
grund av preskriptionsbestämmelsen i 7 § av lagen i dess tidigare lydelse,
Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för att, då så finnes skäligt, bereda lika
stor ersättning i anledning av yrkessjukdomen som den, vilken skulle hava
utgått, därest rätt till ersättning enligt lagen förelegat.
Statskontoret har anfört:
I likhet med försäkringsrådet finner statskontoret starka billighetsskäl föreligga
för att åtgärder vidtagas för att, då så finnes skäligt, ersättning av
statsmedel medgives utgå i de fall, då rätten till ersättning enligt yrkessjukdomslagen
gått förlorad på grund av preskriptionsbestämmelser i 7 § av lagen
i dess lydelse före den 1 januari 1937.
I fråga örn den omfattning, i vilken den föreslagna ersättningen skulle utgå,
vill statskontoret för sin del ifrågasätta, huruvida bär avsedda ersättning i
något fall bör utgå utan att särskilda billighetsskäl föreligga. Denna skälighetsprövning
torde böra ankomma på Kungl. Majit.
Föredragande departementschefen har anfört följande:
Såsom försäkringsrådet och statskontoret framhållit, tala starka billighetsskäl
för att åtgärder vidtagas så att ersättning av statsmedel skall kunna ut
-
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
V tekottet.
gå i de fall, då rätt till ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen skulle
föreligga enligt gällande bestämmelser men redan gått förlorad på grund av
den lydelse, som 7 § i lagen ägt före den 1 januari 1937.
Huruvida ersättning skall utgå eller icke synes mig dock, på sätt statskontoret
anfört, böra bliva beroende på skälighetsprövning från fall till fall.
Ersättningar, varom nu är fråga, torde böra utgå från det under elfte huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till bestridande av statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete.
I likhet med föredragande departementschefen och vederbörande myndigheter
anser även utskottet starka biilighetsskäl tala för att åtgärder vidtagas i
syfte att ersättning av statsmedel må kunna utgå i de fall, då rätt till ersättning
enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen skulle föreligga enligt gällande bestämmelser
men redan gått förlorad på grund av den lydelse, som 7 § i lagen
ägt före den 1 januari 1937.
I fråga om förutsättningarna för ersättnings utgående ansluter sig utskottet
till statskontorets av departementschefen biträdda förslag, att fråga härom
bör bliva beroende på skälighetsprövning från fall till fall.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må vinna riksdagens
bifall.
3:o.
Ersättning till torre gjutgodsskrotaren Axel Leonard Leonardsson i anledning
av ådragen yrkessjukdom (stendammslunga). Under punkten 3 av
samma proposition har Kungl. Majit föreslagit riksdagen medgiva, att till
förre gjutgodsskrotaren Axel Leonard Leonardsson må av det under elfte huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
utbetalas ersättning för tiden från och med den 1 januari 1937 med belopp,
som skulle hava utgått, därest lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa
yrkessjukdomar varit tillämplig å honom.
I ärendet tillgängliga handlingar utvisa, att Leonardsson, som är född år
1878, anställts hos Smedjebackens valsverks aktiebolag år 1909 samt sedan
oktober 1914 intill den 29 december 193(5 varit sysselsatt med skrotning av
stålgjutgods i skrotsmedja. Han hade slutat arbetet av det skäl, att han ådragit
sig stendammslunga, vilken nu vore så långt gången, att den befunne sig i
stadium III. Leonardsson vore på grund därav fullständigt oförmögen till
arbete, och någon väsentlig förbättring av tillståndet vore icke att vänta.
Leonardsson intogs den 15 juni 1927 å Högbo centralsanatorium i Falun,
varest han sedan vårdades till den 11 oktober samma år för dubbelsidiga
lungförtätningar. Tuberkelbaciller påvisades ej, men fallet uppfattades dock
av den behandlande läkaren som en lungtuberkulos av fibrös typ. Någon
som helst misstanke på silikos har, av sjukjournalanteckningarna från denna
tidpunkt att döma, icke framkastats. Röntgenfilmerna från år 1927 finnas
numera icke i behåll. Sedermera har Leonardsson kontrollundersökts
å Högbo centralsanatorium åren 1928 och 1934 med förnyad röntgenundersökning
1935 utan att den undersökande läkaren därför funnit
skäl ändra sin ursprungliga diagnos (tuberculosis pulmonum) från
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
5
år 1927. På grund av sina lungbesvär har Leonardsson upprepade gånger
under åren 1935, 1937 och 1938 även besökt läkaren på länslasarettet i
Smedjebacken. Först den 3 juni 1937 har emellertid lasarettsläkare!!
i Smedjebacken, doktor W. Uhlemann, på grundval av två den 13 september
1930 oell den 31 maj 1937 i Stockholm företagna röntgenundersökningar utfärdat
läkarintyg örn stendammslunga. Härefter har framställning gjorts hos
Arbetsgivarnes Ömsesidiga Olycksfallsförsäkringsbolag, varest Leonardssons
arbetsgivare haft silia arbetare försäkrade, örn ersättning jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen.
På grund av diagnosförändringen i det av lasarettsläkaren
Uhlemann avgivna läkarintyget och med hänsyn till bestämmelserna
i sistnämnda lag angående yrkessjukdom, som framkallats genom inverkan
av stendamm, har därefter försäkringsbolaget företagit en undersökning angående
tidpunkten för sjukdomens yppande. Doktor T. Bruce i Stockholm
Ilar därvid, efter en på begäran av försäkringsbolaget och med ledning av
handlingarna i ärendet företagen utredning, avgivit det utlåtandet, att silikossjukdomen
troligen diagnostiserats hos Leonardsson först år 1936, men att
sjukdomens yppande trots detta syntes böra förläggas till år 1927. Sedan
nämnda år hade Leonardsson besvärats av hosta och andfåddhet. Med stöd
av detta doktor Bruces yttrande har försäkringsbolaget i beslut den 19 oktober
1937 förklarat, att Leonardssons yrkessjukdom måste anses hava yppats
år 1927, varför ersättning därför icke kunde utgivas av bolaget. Sedan Leonardsson
anfört besvär häröver hos försäkringsrådet, har rådet genom utslag
den 24 mars 1938 ej funnit skäl göra ändring i det överklagade beslutet.
Riksförsäkringsanstalten har funnit starka skäl tala för att genom särskilda
åtgärder Leonardsson beredes ersättning enligt de i olycksfallsförsäkringslagen
stadgade grunder för den stendammslunga, varav han lider. Med tilliämpning
därav skulle Leonardsson från och med den 1 januari 1937 tillerkännas
livränta, beräknad efter en arbetsförtjänst av 2,500 kronor och en invaliditetsgrad
av 100 procent, med 1,666 kronor 67 öre för år räknat.
Försäkringsrådet har anfört, att den omständigheten, att Leonardsson
erhållit vetskap om sjukdomens art först i juni 1937, enligt rådets mening
icke kunde utgöra skäl för beredande åt honom av ersättning i förevarande
avseende.
Föredragande departementschefen har anfört:
Med hänsyn till de särskilda omständigheter, som föreligga beträffande
ifrågavarande yrkessjukdomsfall, finner jag i likhet med riksförsäkringsanstalten,
att starka skäl av humanitär art kunna åberopas för att Leonardsson
skall erhålla ersättning för sin yrkessjukdom. Jag har på grund därav ansett
mig böra föreslå, att Leonardsson av statsmedel måtte tillerkännas ersättning
efter samma grunder, som skulle hava gällt, därest lagen om försäkring för
vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å honom. Då förevarande fall torde
vara tämligen säreget, synes mig intet tala mot antagandet, att några allvarliga
konsekvenser icke kunna vara att förvänta av ett bifall till Leonardssons
framställning.
Utskottet hemställer,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må vinna riksdagens
bifall.
Stockholm den 14 april 1939.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Ehrnberg*, Friggeråker, Sandén, Holmström,
Nilsson i Mölndal och Sundvik;
från andra kammaren: herrar Holmgren, Lovén, Paulsen, Andersson i Falkenberg, ^
K. A. Westman, Gustavson i Västerås, Osberg och Svedman.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.