Bankoutskottets utlåtande nr 17.
i
Hr 17.
Ankom till riksdagens kansli den IG mars 1945 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändring av
gällande bestämmelser örn val av huvudmän i sparbank.
I två inom riksdagen väckta likalydande motioner, den ena inom första
kammaren under nr 32 av herr Leander jämte nio av kammarens övriga
ledamöter och den andra inom andra kammaren under nr 64 av herrar
Svensson i Alingsås och Forsberg, hemställes, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn förslag till sådan ändring av 1923 års
sparbankslag att huvudmännens rätt att omvälja sig själva avskaffas och
ersättes med en valordning i huvudsaklig överensstämmelse med den i motionen
angivna».
Till stöd för detta yrkande anföres i motionerna följande:
»Vid tidigare tillfällen bär riksdagen haft att taga ställning till framställningar
rörande sådan ändring av gällande sparbankslag som innebär att en
förändring av valordningen för val av huvudmän för sparbankerna kommer
till stånd. Senast vid 1943 års riksdag behandlades en motion i detta ärende.
Även vid 1937 års riksdag förelåg en liknande motion till behandling. Vid
1943 års riksdag beslöt andra kammaren med mycket stor majoritet biträda
motionens syfte medan däremot första kammaren ställde sig avvisande.
Den egentliga anledningen till att åtgärder från riksdagens sida hittills
icke vidtagits synes vara att man förväntat att en översyn beträffande sparbankslagen
i sin helhet var att förvänta. Det har emellertid visat sig att något
förslag till en mera allmän revision av sparbankslagen icke kommit til!
stånd, och när en sådan eventuell revision kan komma till stånd vet man
överhuvud taget ingenting om. Det kan därför vara på sin plats att de i motionerna
tidigare framförda synpunkterna ånyo komma under riksdagens
prövning.
I § 9 i lag om sparbanker av den 29 juni 1923 säges nämligen, att ''sparbanks
angelägenheter skola handhavas dels av huvudmän, vilka skola såsom
representanter för insättarna övervaka sparbankens förvaltning, och dels av
en av huvudmännen utsedd styrelse, som skall handhava den omedelbara
ledningen av sparbankernas verksamhet’. Huvudmännen skola enligt § 10
av samma lag vara till antalet minst 20 och högst 50. Tidigare hade huvudmännen
rätt att helt välja sig själva till detta uppdrag. 1923 års lag begränsade
emellertid denna rätt till att omfatta två tredjedelar av antalet huvudmän,
medan den återstående tredjedelen numera skall utses av kommunalstämma,
kommunalfullmäktige, allmän rådstuga, stadsfullmäktige, municipalstämma,
municipalfullmäktige, landsting, häradsrätt eller hushållningssällskap.
Majoriteten av huvudmännen i en sparbank kan alltså alltjämt i
enlighet med nu gällande bestämmelser omvälja sig själv till detta uppdrag.
bihang till riksdagens protokoll 1945. 8 sami. Nr 17.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
När det gäller sparbankernas huvudmannainstitution måste dessa valbestämmelser
utan tvivel anses såsom föråldrade, och en revision av ifrågavarande
valordning synes oss vara fullt motiverad. Den nu gällande valordningen
strider mot demokratisk uppfattning och har säkerligen också
inverkat på så sätt att ålderssiffrorna inom sparbankernas huvudmannainstitutioner
blivit synnerligen höga, även örn det måste erkännas att ansatser
gjorts för att nedbringa desamma. Vidare äro dessa valbestämmelser
av sådan innebörd, att man näppeligen kan göra gällande att sparbankerna
på detta sätt äro fast förankrade bland folket, vilket ju dock är avsikten om
sparbankerna skola vara vad man gärna vill göra gällande att de äro, nämligen
folkets banker.
Det synes oss vara mest ändamålsenligt, att huvudmännens rätt att välja
sig själva helt avskaffas och att det i sparbankslagen införes bestämmelser
om att huvudmännen skola utses av de kommunala organen inom respektive
sparbankers verksamhetsområden. Det torde heller icke möta några större
svårigheter att fixera dessa verksamhetsområden, synnerligast som nu gällande
lag föreskriver att sparbankernas reglementen skola innehålla uppgift
örn banks verksamhetsområde.
De kommunala organ som böra ifrågakomma vid tillsättandet av huvudmän
för sparbankerna äro enligt vår uppfattning landstingen samt de kommunala
stämmorna och fullmäktigeinstitutionerna. Genom ett dylikt förfaringssätt
skulle de folkvalda representanterna komma att å folkets vägnar
utse dessa huvudmän, vilka alltså indirekt bleve utsedda av ortens befolkning.
Med denna valordning skulle också vinnas att samtliga orter inom
respektive bankers verksamhetsområden skulle bliva representerade inom
huvudmannainstitutionerna.
Vi äro övertygade om att en förändring i den riktning vi här angivit uteslutande
skulle vara till gagn för våra svenska sparbankers fortsatta verksamhet
och leda till ett ökat förtroende från kommunernas och folkets sida.»
Det i motionen väckta spörsmålet var föremål för behandling av 1937 års
riksdag i anledning av ett motionsvis framfört förslag i syfte att samtliga
huvudmän i sparbank skulle utses i offentlig ordning. Bankoutskottet framhöll
i sitt i ärendet avgivna utlåtande (nr 65) vikten av att sparbankernas
organisation vore så anordnad, att största möjliga garanti ernåddes för att
de erhölle den mest dugliga ledningen och sålunda på bästa sätt kunde fullgöra
sin verksamhet i samhällets tjänst. I den mån detta syfte kunde nås
genom ändrade bestämmelser om utseendet av huvudmännen borde detta
ske. Utskottet ville därför icke ställa sig avvisande till tanken att ett försök
gjordes att utfinna regler, som om möjligt bättre än de nuvarande kunde
tillgodose de olika intressen —■ det allmännas, insättarnas och låntagarna >
— som berördes av sparbankerna. Ett dylikt övervägande syntes främst böra
inriktas på frågan om ökad möjlighet för representation i sparbankernas
olika organ av de stora grupperna av småsparare. Även om erfarenheten från
vissa sparbanker i södra Sverige visat, att ett sådant syfte kunde tillgodoses
inom ramen av gällande bestämmelser, skulle en utveckling i antydd riktning
påskyndas, därest den nuvarande självkompletteringsrätten för huvudmännen
begränsades. Enligt utskottets mening borde utredningen av frågan
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
3
lämpligen ske i samband med den blivande revisionen av sparbankslagen.
Riksdagen biföll utskottets hemställan, att de i ämnet väckta motionerna
finge anses besvarade med vad utskottet anfört.
Frågan upptogs på nytt i en vid 1943 års riksdag väckt motion. Över denna
motion inhämtade utskottet i vederbörlig ordning utlåtande av sparbanksinspektionen,
varjämte utskottet anhöll, att svenska sparbanksföreningens
styrelse ville avgiva och till utskottet inkomma med yttrande över motionen.
I anledning härav anförde sparbanksinspektionen i utlåtande den 2 mars
1943 följande:
»I motionen har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte anhålla örn förslag till sådan ändring av 1923 års sparbankslag att
huvudmännens rätt att omvälja sig själva avskaffas och ersättes med en
sådan valordning att huvudmännen utses av de kommunala organen, landsting,
kommunalstämma och fullmäktigeinstitutioner, inom respektive sparbankers
verksamhetsområden.
Enligt 3 § 5) sparbankslagen skall reglemente för sparbank angiva, bl. a.,
huvudmännens antal och grunderna för val av huvudmän. I 10 § samma
lag föreskrives, att huvudmännen skola vara minst tjugu och högst femtio,
att de skola utses på sätt sparbankens reglemente föreskriver samt att i
reglementet skall stadgas, alt minst en tredjedel av huvudmännen skall tillsättas
av kommunalstämma, kommunalfullmäktige, allmän rådstuga, stadsfullmäktige,
municipalstämma, municipalfullmäktige, landsting, häradsrätt
eller hushållningssällskap.
Beträffande sättet för utseende av de huvudmän, som icke enligt lagen
skola tillsättas av nämnda korporationer, finnas inga närmare bestämmelser
meddelade. Dessa utses i allmänhet av samtliga huvudmän eller av de
huvudmän, som ej tillsatts i offentlig ordning, d. v. s. huvudmännen komplettera
sig själva. I omkring ett 60-tal fall utses emellertid samtliga huvudmän
av offentlig korporation.
Gällande bestämmelser i förevarande ämne ha tillkommit efter förslag
av 1920 års sparbankssakkunniga. Dessa hänvisade i sitt år 1921 avgivna
betänkande, sid. f>0, bl. a. till alt det dittillsvarande systemet, enligt vilket
huvudmännen till hela antalet kunde komplettera sig själva, i regel medförde,
att huvudmännen foges ur en relativt begränsad krets. Beträffande
vad de sakkunniga i övrigt anförde i detta ämne får sparbanksinspektionen
hänvisa till nämnda betänkande. Till förekommande av de med självkompletteringssystemet
förenade olägenheterna skulle enligt de sakkunnigas
förslag en tredjedel av huvudmännen utses genom offentlig korporation. De
sakkunniga ansågo däremot, att sparbankerna fortfarande borde ha full frihet
att bestämma över valet av huvudmännens flertal.
1 förevarande motion har gjorts gällande att nuvarande valbestämmelser
måste anses som föråldrade. Den nuvarande valordningen strede mot al''
demokratisk uppfattning oell hade dessutom säkerligen inverkat på så säth
att ålderssiffroma inom sparbankernas huvudmannainstitulioner blivit anmärkningsvärt
höga.
Enligt inspektionens mening torde det innebära betänkligheter, att hell
kommunvalda organ skola bestämma örn en sparbanks löne- och räntepolitik,
användningen av sparbanks vinstmedel m. m. Det torde enligt vad
erfarenheten giver vid handen icke kunna anses självfallet, att av kom
-
4
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
mimala korporationer valda huvudmän vid konflikt mellan å ena sidan
kommunens intressen och å andra sidan de intressen, som sparbank företräder
såsom förvaltare av insättarnas medel och såsom kreditgivare till
allmänheten, skola vara lika villiga att giva dessa senare intressen företräde
som på annat sätt utsedda huvudmän. Samma betänkligheter i detta
hänseende göra sig icke gällande, örn endast en minoritet av huvudmännen
utses av kommunal korporation. Det kan dock råda viss tvekan, huruvida
sådana institutioner som häradsrätt och hushållningssällskap erbjuda
önskvärd garanti för att huvudmännen bli utsedda med tillräcklig hänsyn
till fördelningen av invånarna på olika befolkningsgrupper. Inspektionen
vill även framhålla, att erfarenheten från de sparbanker, där huvudmännen
i sin helhet utses av kommunala valkorporationer, icke synes väsa att
en önskvärd föryngring av huvudmannakårerna ernåtts genom sådan valmetod.
Inspektionen vill emellertid icke bestrida, att självkompletteringssystemet
även i dess nuvarande utformning kan medföra, att huvudmännen
komma att tagas ur en relativt begränsad krets och att en sparbanks ledning
därigenom ej alltid fått den förankring bland insättarna, som vore
önskvärd. En relativt ofta framträdande brist i huvudmannakårs sammansättning
är, att större eller mindre delar av en sparbanks verksamhetsområde
blivit orepresenterade eller alltför litet representerade i huvudmannakåren.
Av skäl som i det föregående anförts har inspektionen ej ansett
sig kunna förorda en reform av nuvarande valbestämmelser, gående ut på
att huvudmännen helt skola utses av kommunala och därmed likartade
korporationer. Möjligen skulle det av motionärerna uppställda syftet kunna
gagnäs genom att ersätta nuvarande valbestämmelser med stadganden, innefattande
rätt för insättarna att välja huvudmän. En sådan fråga bör emellertid
göras till föremål för ingående utredning och en dylik utredning bör
då ske i samband med en allmän revision av sparbankslagstiftningen, som
snart torde bliva nödvändig.
Under åberopande av det sålunda anförda får sparbanksinspektionen avstyrka
i förevarande motion framlagt förslag.»
Svenska sparbanksföreningens styrelse yttrade i skrivelse till utskottet den
20 februari 1943 följande:
»Motionärerna åsyfta en sådan ändring av sparbankslagen, att huvudmännen
skola utses av vissa kommunala organ: landstingen och de kommunala
stämmorna och fullmäktigeinstitutionerna. Av motionärernas kritik
mot den nuvarande ordningen synes framgå, att de avse, att genom den
påyrkade ändringen skulle vinnas bättre överensstämmelse med vårt lands
demokratiska ordning, en föryngring av huvudmannainstitutionen samt en
fastare förankring bland folket så att sparbankerna skulle bli, ’vad man
gärna vill göra gällande att de äro, nämligen folkets banker’.
Styrelsen hyser för sin del den uppfattningen, att de av motionärerna
antydda syftemålen i stort sett äro uppnådda eller i varje fall kunna uppnås
inom den nuvarande ordningens ram. För närvarande skall enligt lagen
minst en tredjedel av huvudmännen utses av vissa kommunala organ eller
av häradsrätt eller av hushållningssällskap. I sparbankernas reglementen
har huvudmannainstitutionens sammansättning fastställts på många olika
sätt, och det förekommer fall, där samtliga huvudmän skola utses av kommunala
organ. Någon väsentlig fördel av sistnämnda ordning har icke
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
o
kunnat skönjas, i varje fall icke på det sättet att dessa sparbanker skulle
lia framträtt såsom mer välskötta eller mer folkligt inriktade än andra
sparbanker.
Med nuvarande valordning bli huvudmännen i regel väl så representativa
för sparbankernas verksamhetsområden som det vore möjligt att uppnå
med någon annan valordning. Om huvudmannainstitutionen på sina håll
företer brister, äro dessa snarast att hänföra till att huvudmännens verksamhet
ofta nog begränsar sig till deltagande i årssammanträdena. Inom
sparbanksväsendet har man emellertid särskilt på senare år fått upp ögonen
för betydelsen av att de cirka 14 000 huvudmännen intresseras för sparbankernas
verksamhet och örn möjligt förmas att mer eller mindre aktivt
utföra sin huvudmannagärning till sparbankernas nytta. Åtskilligt har gjorts
i detta syfte, och ytterligare åtgärder äro att förvänta. Den mycket eftersträvansvärda
föryngringen av huvudmannakåren pågår, bl. a. genom alt
en övre åldersgräns alltmera tillämpas.
Styrelsen vill emellertid framhålla, att valet av huvudmän visserligen bör
ske med hänsyn till att sammansättningen blir representativ för verksamhetsområdets
skilda delar och kanske än mer för de olika befolkningslager,
som finnas inom området. Men det får inte förglömmas, att sparbankerna
äro institutioner med ekonomisk och finansiell verksamhet och att deras
styrelser i regel rekryteras ur huvudmannakåren. Det är därför av största
vikt att till huvudmän väljas personer med tillräckliga kvalifikationer för
uppdraget.
De, som rikta kritik mot valordningen för huvudmannainstitutionen, stöda
sig i allmänhet på lösliga principuttalanden. Under de mer än 100 år, som
sparbankerna verkat i vårt land, ha sparbankerna undergått en utveckling,
som ingalunda tyder på någon påtaglig brist i organisationen. Fastmera torde
de vunna erfarenheterna giva vid handen, att ledningen av sparbankerna
legat i goda bänder.
Folkets förtroende ha sparbankerna tillvunnit sig främst genom arten av
sin verksamhet, genom den trygghet, som de kunnat erbjuda insättarna, och
den stabilitet i lånevillkoren, som låntagarna fått åtnjuta. Genom sin skolsparverksamhet,
sina sparklubbar, sin ekonomitjänst ha sparbankerna under
senare år sökt och lyckats utvidga sin sedan gammalt goda kontakt med
breda folklager, och genom centralt samarbete med de stora folkrörelserna
skapas förutsättningar för ytterligare utbredning av sparbankernas sparfrämjande
verksamhet. Allt färre bli de sparbanker, där man icke insett nyttan
av att hava dugliga representanter för de stora folkrörelserna med bland
huvudmän och styrelsemedlemmar. Styrelsen vågar för sin del hävda, att
sparbankerna — som icke ha några egna eller andras vinstintressen att tillgodose
— på dessa sätt mycket mer än som kan ske genom en ändring av
sättet för val av huvudmän skapat och kunna utveckla sin ställning som
hela folkets sparbanker. Sparbankernas nära fyra miljoner motböcker meden
insättarbehållning av i genomsnitt över 1 000 kronor tala sitt tydliga språk.
Styrelsen vill som sin mening uttala, att en omläggning av valordningen
för huvudmannainstitutionen åtminstone för närvarande icke kan anses påkallad.
En utredning i detta hänseende synes i varje fall böra anstå till dess
en allmän revision av sparbankslagen anses böra ske. Redan nu vill dock
styrelsen framhålla sina starka betänkligheter mot den av motionärerna föreslagna
valordningen. De kommunala representationerna äro politiskt valda.
All sannolikhet talar för alt även huvudmännen skulle komma ali väljas
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
f>
eiler partilinjer. Hur personvalet kan komma att utfalla är ovisst och mycket
beroende på kommunens intresse för sparbanken. Man riskerar, att kvalifikationerna
för ifrågavarande speciella uppdrag kunna bli svaga liksom även
idt personer kunna väljas, beträffande vilka huvudsyftet är att förr eller
senare bereda dem plats i sparbankens styrelse såsom belöning för arbete i
partiernas eller kommunens tjänst.
Vid bedömandet av det av motionärerna framförda förslaget måste också
beaktas, att kommunerna tillhöra sparbankernas största låntagare och hava
intresse av att erhålla billiga och på annat sätt fördelaktiga lån. Att en låntagargrupp
erhåller ett så dominerande inflytande på sparbankernas skötsel,
som motionärerna avsett, är tydligen olämpligt och kan medföra risker för
sparbankerna. Faran för en olycklig utveckling i detta hänseende är kanske
mindre för de större sparbankerna med deras mera omfattande verksamhetsområden
men är mycket påtaglig för sparbanker, vilkas områden omfatta
endast en eller annan socken.
Aven om man icke är benägen att acceptera alla de synpunkter, som här
framförts, synes dock enighet böra kunna råda därom, att en politisering
av sparbankerna skulle vara den nära nog olyckligaste väg man kunde välja
får en ändring av huvudmannainstitutionen. Én politisering synes icke ägnad
alt tillvinna sparbankerna något ökat förtroende från folkets sida, kanske
tvärtom.
Under åberopande av det anförda får styrelsen för Svenska sparbanksföreningen
avstyrka bifall till förevarande motion.»
För egen del anförde utskottet i sitt i ärendet avgivna utlåtande nr 48
följande:
»De uttalanden, som på sätt framgår av det ovanstående gjordes av 1937
års bankoutskott vid behandlingen av samma fråga som i den nu föreliggande
motionen, äga enligt utskottets mening alltjämt giltighet. Utskottet
ställer sig fortfarande tveksamt till förslaget, att hela buvudmannadnstituiionen
skulle utses av offentliga korporationer, och delar de betänkligheter
mot en dylik anordning, som framförts i de avgivna yttrandena. Utvecklingen
under de senaste åren bar i själva verket gått i den riktning, som åsyftas i
motionen. Vad beträffar önskemålet örn en föryngring av huvudmannainstitutionen,
lia sålunda strävanden från sparbanksinspektionen och sparbanksföreningen
redan medfört vissa resultat. Det torde knappast vara alltför
optimistiskt att hysa den uppfattningen, att vårt sparbanksväsende genom
fortsatta egna initiativ skall kunna verksamt bidraga till att huvudmannakåren
erhåller en alltmer ändamålsenlig sammansättning.
Av det sagda följer emellertid ingalunda, att förhållandena för närvarande
i alla avseenden äro tillfredsställande, sä att en ändring av gällande valbestämmelser
skulle kunna anses obehövlig. Såsom sparbanksinspektionen
anfört, kan det nuvarande självkompletteringssystemet leda till att huvudmännen
komma att utses ur en relativt begränsad krets med påföljd att en
sparbanksledning därigenom ej alltid får den förankring bland insättarna,
som vore önskvärd. En annan konsekvens av systemet är, att större eller
mindre delar av en sparbanks verksamhetsområde ofta blivit orepresenterade
eller alltför litet representerade i huvudmannakåren. Med hänvisning
till sitt år 1937 gjorda uttalande vill utskottet nu begränsa sig till att på
nytt framhålla angelägenheten av att frågan om en ändring av nuvarande
bestämmelser örn utseende av huvudmän måtte i samband med den blivande
Bankoutskottets utlåtande nr il.
7
allmänna revisionen av sparbankslagen göras till föremål för utredning i
syfte att tillförsäkra insättarna ökat inflytande vid valet av huvudmän
och därmed även på sparbankens ledning. Såsom sparbanksinspektionen
framhållit, torde en sådan revision snart bliva nödvändig, varför det kan
förväntas att frågan inom en nära framtid bringas till en lösning. Vid
sådant förhållande torde anledning nu saknas för riksdagen att hos Kung!.
Majit hemställa om särskild utredning i ärendet.
På grund av det anförda hemställer utskottet, att förevarande motion
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.»
Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation, vari hemställdes, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning och förslag
till sådan ändring i sparbankslagen, att huvudmännens rätt att omvälja
sig själva avskaffades och ersattes med valrätt för insaltare eller allmänna
korporationer.
Första kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtande hemställt, varemot
andra kammaren avslog utskottets hemställan och i stället biföll diar
vad utlåtandet fogade reservationen med den ändring däri, att ur hemställan
skulle uteslutas orden »insaltare eller».
Frågan hade således förfallit vid 1943 års riksdag.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har utskottet vid de till- Utskottet.
fällen under de senare åren, då frågan om sättet för huvudmännens utseende
upptagits inom riksdagen, företrätt den uppfattningen, att det nuvarande
självkompletteringssystemet icke i alla avseenden fungerat tillfredsställande.
Sålunda anförde utskottet i sitt år 1943 i ärendet avgivna utlåtande,
att huvudmännen i många fall kommit att utses ur en relativt begränsad
krets med påföljd att sparbankerna icke alltid fått den förankring
bland insättarna, som vöre önskvärd. Större eller mindre delar av en sparbanks
verksamhetsområde hade ofta blivit orepresenterade eller alltför litet
representerade i huvudmannakåren. Det har också gjorts gällande, att den
nuvarande valordningen i viss mån lett till att ett jämförelsevis stort antal
huvudmän kommit att väljas bland personer med hög ålder.
I betraktande av ovan angivna förhållanden har utskottet vid tidigare
behandling uttalat sig för att frågan om sättet för huvudmännens utseende
gjordes till föremål för utredning, varvid utskottet förutsatte, att utredningen
skulle verkställas i samband med den väntade allmänna revisionen
av sparbankslagen. Utskottet är alltjämt av samma uppfattning. Med hänsyn
härtill finner utskottet sig nu böra föreslå riksdagen att i skrivelse lill
Kungl. Majit hemställa, att denna revision måtte igångsättas med det snaraste
och att i direktiven för den blivande utredningen måtte ingå uppdrag
att närmare undersöka, vilka åtgärder som lämpligen böra vidtagas i syfte
all giva huvudmannainstitutionen en mera allsidig och ändamålsenlig sam
mansättning än för närvarande. Härvid böra såväl de i de nu väckta niotio
-
8
Bankoutskotiets utlåtande nr 17.
nema framförda synpunkterna som andra under diskussionen framkomna
förslag till ändrade valbestämmelser för huvudmännen komma under omprövning.
Åberopande det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motioner 1: 32
och II: 64, må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att en
allmän revision av sparbankslagen måtte snarast igångsättas
och att därvid i överensstämmelse med vad utskottet ovan
anfört frågan örn ändrade grunder för utseende av huvudmän
i sparbank måtte upptagas.
Stockholm den 15 mars 1945.
På bankoutskottets vägnar:
GUST. SVEDMAN.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Sandström, Sundvik, Leander, Edin, Lindblom,
Löfgren, Andersson i Tidaholm och Ljungdahl* ;
från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Mattsson, Eriksson i Sandby,
Johnsson i Kastanjegården, Sundberg, von Seth och Svensson i Alingsås.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1945
541079