Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
1
Nr 9.
Utlåtande i anledning av väckt motion om sänkning i vissa fall
av den i lagen om folkpensionering föreskrivna pensionsåldern.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 316,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Jansson i Örebro m. fl.
hemställt, att »riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära skyndsamt förslag till sådan ändring i lagen den 29 juni 1946 om
folkpensionering alt en sänkning av pensionsåldern till 62 år fastslälles
för de arbetargrupper, som innefattas i lag den 29 juni 1946 om förlängd
semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete samt dessutom samtliga de arbetare som i sitt arbete utsättas för
silik osfara».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Vid 1946 års riksdag antogs efter förslag av Kungl. Maj:t nu gällande lag
om folkpensionering. Denna lag, lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
trädde i kraft den 1 januari 1948. Följande bestämmelser i
lagen äro här av intresse.
Enligt 3 § tillkommer rätt till folkpension i form av ålderspension den
som fyllt 67 år. För tid före fyllda 67 år utgår folkpension i form av invalidpension
till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet,
vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete
som motsvarar hans krafter och färdigheter, under förutsättning att nedsättningen
av arbetsförmågan kan anses varaktig. I 4 § stadgas, att allmän
ålderspension utgår till envar som är berättigad till ålderspension. Allmän
ålderspension utgör för år räknat för gift pensionsberättigad, vars make
jämväl åtnjuter folkpension eller till vars hustru utgår hustrulillägg, 800
kronor samt för annan pensionsberättigad 1 000 kronor. Till envar som
är berättigad till invalidpension utgår grundpension med 200 kronor om
året. Jämte grundpension utgår i allmänhet tilläggspension med 600 kronor
om året till gift pensionsberättigad och 800 kronor om året till ogift
pensionsberättigad. I 5 § stadgas, att folkpension å vissa orter förhöjes med
bostadstillägg på sätt i paragrafen närmare angives. Enligt 7 § minskas tilläggspension
och bostadstillägg med fem tiondelar av den pensionsberättigades
årsinkomst i vad den må överstiga för gift pensionsberättigad 300
kronor och för annan pensionsberättigad 400 kronor.
i Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 saml. 2 avd. Nr 9.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
Enligt den allmänna semesterlagen, lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om
semester (ändrad genom lag den 29 juni 1946), äger arbetstagare på grund
av det arbete, som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utfört för
arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla semester. Semester utgår
med en dag för varje kalendermånad av kvalilikationsåret, under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar,
och med ytterligare en halv dag för varje sådan månad, därest arbetstagaren
vid månadens ingång ej fyllt aderton år. Dessutom skall förlängd semester
utgå till vissa arbetstagare enligt bestämmelser i en särskild lag, lagen den
29 juni 1946 (nr 337) om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt
pressande eller hälsofarligt arbete. 1 § i sistnämnda lag, vilken paragraf
innehåller en uppräkning av de slag av arbeten, i fråga om vilka lagen är
tillämplig, har följande lydelse:
Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen om semester, skall i den omfattning
som i denna lag sägs utgå med ett förhöjt antal semesterdagar,
därest arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört
1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,
2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,
3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit
mellan klockan 22 och klockan 6,
4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för
dygn sysselsatts i mörkrum, eller
5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning
från radioaktivt ämne.
I 2 § lagen om förlängd semester stadgas, att för varje kalendermånad
av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagare för arbetsgivarens räkning
å minst sexton dagar utfört i lagen avsett arbete, utgår semestern med eu
och en halv dag om arbetet är sådant, som omförmäles i 1 § under 1—4),
samt med tre dagar om arbetet är sådant, som omförmäles i 1 § under 5).
Socialvårdskommittén avlämnade i november 1945 ett betänkande med
förslag till ny lag om folkpensionering (SOU 1945: 46). Detta betänkande
har legat till grund för det av Kungl. Maj:t till 1946 års riksdag framlagda
förslaget i ämnet.
Beträffande frågan om pensionsåldern anförde socialvårdskommittén i betänkandet
bland annat följande:
Den ålder, som fastställes för rätt till ålderdomspension, är uppenbarligen
utomordentligt betydelsefull såväl för folkpensioneringens effektivitet som
ur kostnadssynpunkt. Vid åtskilliga tillfällen ha yrkanden framställts om
sänkning av pensionsåldern generellt eller beträffande vissa kategorier. Det
torde enligt kommitténs mening icke kunna förnekas, att en pensionsålder
av 67 år ligger ganska högt åtminstone beträffande vissa befolkningskate
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
3
gorier. I vissa andra länder är den dock högre, såsom t. ex. i Norge där den
är fastställd till 70 år.----------------—
Kommittén har undersökt möjligheterna att sänka pensionsåldern dels
generellt och dels för vissa grupper.
I vissa yrken måste de anställda lämna sin anställning redan vid 60 å
65 års ålder på grund av de stora fordringar å kroppskrafter och uthållighet,
som arbetet inom yrket ställer. I många fall äro de anställda, då de ha slutat
sitt arbete, utslitna. I andra fal! åter äro de väl i stånd att utföra arbete av
annat slag, under förutsättning att sådant finnes tillgängligt. En generell
nedsättning av pensionsåldern med avseende å vissa yrken kan därför icke
förordas av kommittén, särskilt som en sådan anordning skulle medföra
behov av invecklade lagbestämmelser. Kommittén anser att ganska mycket
i förevarande avseende kan vinnas genom utnyttjande av förefintliga möjligheter
av att på frivillighetens väg ordna de anställdas pensionsfråga för
liden mellan den faktiska pensionsåldern och den tidpunkt då rätt till ålderspension
från folkpensioneringen inträder. Det samband mellan invaliditetsoch
ålderdomsförsäkring, som förefinnes inom den svenska folkpensioneringen,
kan även i viss mån undanröja de olägenheter, som enligt vad nu
sagts äro förknippade med den, enligt det föreliggande förslaget, fortfarande
höga pensionsåldern.
Förslaget till ny lag om folkpensionering förelädes 1946 års riksdag genom
propositionen nr 220. I propositionen anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, beträffande pensionsåldern följande:
Bibehålies anknytningen av invalidpensioneringen till ålderspensioneringen,
kan man hålla pensionsåldern relativt hög utan att fördenskull
pensioneringens effektivitet nämnvärt minskas. Socialvårdskommittén har
föreslagit, att pensionsåldern bibehålies vid den nuvarande åldersgränsen
67 år. Utan tvivel vore det önskvärt, att en sänkning av denna åldersgräns,
generellt eller för vissa kategorier, kunde genomföras. Av kommitténs utredningar
framgår, att en allmän sänkning av pensionsåldern blir mycket
kostsam. Hänsyn måste också tagas till det förhållandet, att såsom en följd
av befolkningsutvecklingen antalet åldringar kommer att stiga mycket
snabbt under de närmaste årtiondena, medan befolkningen i den arbetsföra
åldern tenderar att stagnera. Av statsfinansiella skäl synes det därför
knappast lämpligt att för närvarande sänka pensionsåldern. Icke heller
kan jag tillstyrka att. såsom måhända i och för sig vore motiverat, en
lägre pensionsålder fastställes för kvinnor än för män. Därest man, på sätt
kommittén föreslagit, inför särskilda hustrutillägg och änkepensioner, tillgodoses
emellertid inom folkpensioneringens ram de kategorier av kvinnor,
beträffande vilka den höga pensionsåldern varit särskilt otillfredsställande.
Kommittén har till övervägande upptagit jämväl frågan om fastställande
av en lägre pensionsålder för anställda inom vissa yrken. Svårigheterna
att genomföra en dylik differentiering äro dock så stora, att tanken därpå
måste avvisas. 1 många av de fall del här gäller torde för övrigt invalidpensionering
kunna komma i fråga för tiden till dess ålderspension kan erhållas.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
Utskottet. Enligt 1935 års lag om folkpensionering, som upphörde att
gälla med 1947 års utgång, var pensionsåldern 67 år. Vid tillkomsten av
1946 års lag om folkpensionering övervägdes en sänkning av pensionsåldern.
En allmän sänkning av pensionsåldern, som skulle bliva mycket
kostsam, ansågs emellertid av statsfinansiella skäl icke lämplig. De ekonomiska
betänkligheterna göra sig givetvis icke gällande med samma styrka,
då det är fråga allenast om sänkning av pensionsåldern för anställda inom
vissa yrken. Även frågan om fastställande av lägre pensionsålder för anställda
inom vissa yrken var emellertid föremål för överväganden vid tillkomsten
av nu gällande folkpensioneringslag. En sådan differentiering av
pensionsåldern ansågs dock icke möjlig att genomföra.
I vissa yrken måste arbetstagare lämna sin anställning innan de uppnått
67 års ålder på grund av de fordringar som arbetet inom yrket ställer på
kroppskrafter och uthållighet. En lägre pensionsålder än 67 år skulle för
dessa arbetstagare vara befogad. Svårigheterna att beträffande folkpensionerna
fastställa en lägre pensionsålder för anställda inom vissa yrken äro
emellertid så betydande, att utskottet icke anser sig kunna förorda en
dylik differentiering. Det torde vara praktiskt taget omöjligt att genomföra
en differentiering av folkpensionsåldern som kan tillgodose rimliga anspråk
på rättvisa. Motionärerna framhålla, att eftersom en differentiering av
semesterns längd kunnat genomföras borde det också vara möjligt att
åstadkomma en differentiering av pensionsåldern. Denna jämförelse mellan
semester och folkpension är emellertid icke hållbar.
Frågan om pensionering för anställda och andra från den tidpunkt, då
de kunna beräknas komma att av åldersskäl lämna sitt arbete, till dess att
de uppnå 67 års ålder eller bliva berättigade till invalidpension bör enligt
utskottets mening i första hand lösas på frivillighetens väg. Möjligheter
härtill finnas bland annat genom frivillig pensionsförsäkring hos pensionsstyrelsen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 25 februari 1948.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck*, Forslund, Hage*,
Björkman, Nils Elowsson, fröken Andersson och herr Hallagård;
från andra kammaren: herrar Hagård, Hellbacken, Johnsson i Ivastanjegården,
Holm, Hedlund i Rådom, Andersson i Eskilstuna, Lundberg
och Andersson i Alf redshem.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1948
12048