Nr 8—10.
Andra lagutskottets ''utlåtande nr 8.
1
Nr 8.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om förtydligande
av vägtrafikförordningens bestämmelser beträffande
gåendes skyldigheter att åtlyda trafikljussignaler, m. m.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 310 i första kammaren av
herr Lundqvist m. fl. samt nr 400 i andra kammaren av herrar Birkc och
Kyling.
I motionerna, vilka äro likalydande, sägs, att det skulle vara värdefullt
om bestämmelserna i vägtrafikförordningen rörande gåendes skyldighet
att åtlyda trafikljussignaler kunde bliva så utformade, att någon
oklarhet för gemene man ej behövde föreligga. Motionärerna anse vidare,
att i förordningen bör klart sägas ifrån, att vid transporter av gods, som
skjuter utanför fordonet på sätt i 52 § sägs, godset skall vara tydligt utmärkt,
då mörker råder med lykta, som avger sådant sken, att det överskjutande
godset tillfredsställande belyses, och eljest med flagga eller
annan lämplig anordning. Därjämte synes det motionärerna böra övervägas,
om icke straffet för överträdelse av ifrågavarande bestämmelse
borde vara dagsböter i stället för såsom nu jämlikt 67 § andra stycket till
300 kronor maximerade böter. Slutligen uttala motionärerna, att trafiksäkerheten
skulle väsentligt gagnas, om två baklyktor bleve obligatoriska
för alla bilar och om det därjämte föreskreves, att bilarna baktill skulle
vara försedda med reflexanordningar, som vid belysning återkastade rött
sken. 3 § 1 mom. f) vägtrafikförordningen borde därför ändras.
Motionerna utmynna i en hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, dels att bestämmelserna i vägtrafikförordningen beträffande
gåendes skyldigheter att åtlyda i trafiken förekommande ljussignaler
måtte förtydligas, dels att 3 g 1 mom. f), 52 § 2 inom. och 67 §
vägtrafikförordningen måtte ändras på sätt i motionerna föreslagits.
Beträffande de skäl, som i övrigt anförts till stöd för denna hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.
I. Beaktande av anvisningar i trafiken.
Vägtrafikförordningen den 28 september W51, som ersätter 1936 års
motorfordonsförordning och vägtrafikstadga, trädde i kraft den 1 januari
1952.
1-318 52
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 8—10.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
39 och 40 §§ innehålla vissa trafikregler för samtliga vägtrafikanter.
Med vägtrafikant förstås envar som färdas eller eljest vistas på väg eller
i fordon på väg.
I 39 § finnes en grundregel, som säger, att vägtrafikant skall iakttaga
den omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingas
av omständigheterna, samt uppträda så, att han icke onödigtvis
hindrar eller stör trafiken. Även i övrigt skall vägtrafikant visa hänsyn
mot andra vägtrafikanter och mot dem, som bo eller uppehålla sig vid
vägen.
Bestämmelser angående skyldigheten att beakta anvisningar i trafiken
finnas i 40 §. 1 mom. är av följande lydelse:
»Vägtrafikant skall ställa sig till efterrättelse de anvisningar rörande
trafiken, vilka meddelas genom uppsatta anslag, vägmärken och signaler.
Förare av utryckningsfordon må dock i trängande fall underlåta att följa
i föregående stycke avsedda bestämmelser.»
Enligt 2 mom. skall vägtrafikant efterkomma polismans anvisningar till
trafikens ordnande och stanna, när polisman därtill giver tecken. Förare
av motordrivet fordon skall åtlyda besiktningsmans tecken att stanna.
I anslutning till nu nämnda bestämmelser må jämväl anmärkas, att i
46 § 1 mom., som handlar om hastighet vid trafik med fordon, finnes en
föreskrift om att förare av fordon skall, då fordonet närmar sig obevakat,
tydligt markerat övergångsställe för gående, nedbringa hastigheten så, att
fordonet kan stannas framför övergångsstället för att lämna gående tillfälle
att passera.
Kungörelsen den 7 december 1951 angående vägmärken in. m. innehåller
i 33 § bestämmelser om vissa trafiksignaler. Där stadgas, att trafiksignal,
som användes för reglering av fordonstrafik på annan plats än vid
järnvägskorsning i plan, vid färja eller vid rörlig bro, skall hava signalljus
med fast sken i färgerna rött, gult och grönt. Signalljusen skola anbringas
ovanför varandra, det röda överst och det gröna underst. Signalerna
skola hava följande innebörd: rött sken skall betyda »Stopp», grönt
sken skall betyda »Kör», gult sken, som visas jämte rött eller grönt sken,
skall endast innebära varsel om att växling från rött till grönt sken respektive
från grönt till rött sken är omedelbart förestående.
Till grund för den nya vägtrafikförordningen ligger ett betänkande av
1944 års trafikförfattningssakkunniga (SOU 1948: 34).
Den mot 40 § 1 mom. första stycket vägtrafikförordningen svarande
bestämmelsen hade av de sakkunniga givits följande formulering:
»Trafikant skall ställa sig till efterrättelse de bestämmelser rörande trafiken,
som såvitt honom angår meddelas genom uppsatta anslag, vägmärken
och signaler.»
I motiveringen anförde de sakkunniga:
Enligt 3 § 2 mom. vägtrafikstadgan åligger det annan vägfarande än gå -
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
ende att åtlyda till ledning för trafiken vid väg uppsatta anslag, varningsmärken
och signaler. Beträffande gående gäller enligt 14 § 1 inom. sista
stycket samma stadga att denne bör uppmärksamma till ledning för trafiken
vid vägen uppsatta anslag, varningsinärken och signaler. På senare tid ha
särskilda trafiksignaler för gående börjat komma till användning. Enligt de
sakkunnigas mening bör gående vara skyldig åtlyda dylika signaler. Överhuvud
synes det böra åligga varje trafikant att ställa sig till efterrättelse
de bestämmelser rörande trafiken, som såvitt honom angår meddelas genom
uppsatta anslag, vägmärken och signaler. Bestämmelserna i andra
stycket i förevarande paragraf ha avfattats i enlighet härmed. Vid utarbetandet
av nya . bestämmelser angående vägmärken m. in. torde få beaktas
behovet av klargörande regler angående för vilket eller vilka slag av trafikanter
de olika vägmärkena och trafiksignalerna äro avsedda.
Föi slaget till den nya vägtrafikförordningen underställdes genom proposition
nr 30 1951 års riksdag för yttrande. I propositionen uttalades, att
i förhållande till 3 § 2 mom. och 14 § 1 mom. sista stycket vägtrafikstadgan
förslaget innebure — såsom de sakkunniga förordat — den skärpningen,
att gående icke allenast borde utan vore skyldig att rätta sig efter
ifrågavarande anvisningar, såvitt desamma anginge honom.
II. Fordons last.
Bestämmelser om fordons last finnas i 52 § vägtrafikförordningen. Där
stadgas i 1 mom., att på fordon får icke gods lastas eller personer placeras
så, att föraren kommer att sakna nödig sikt eller erforderliga möjligheter
till manövrering, eller så, att fara eljest uppstår för person eller
egendom, eller så, att trafiken onödigtvis hindras eller störes.
I 2 mom. sägs, att om på fordon föres gods, som skjuter utanför fordonet
framtill eller mer än 150 centimeter baktill, godsets yttersta del skall
vara tydligt utmärkt med flagga, lykta eller annan lämplig anordning,
såframt icke godset föres på sådant sätt, att särskilt utmärkande uppenbarligen
ej erfordras.
Enligt 3 mom. äger polisman, som finner fordon vara så lastat, att fortsatt
färd med fordonet icke kan äga rum utan uppenbar fara eller olägenhet,
förbjuda sådan färd, sa ock, där förbudet icke efterkommes, hindra
färden.
Enligt 67 § andra stycket straffas den, som bryter mot 52 § 2 inom.,
med böter, högst trehundra kronor.
Trafikförfattningssaklcunniga hade föreslagit följande lydelse av 52 §
2 mom.: »Om på fordon föres gods, som skjuter mer än 150 centimeter
utanför fordonet framtill eller baktill, skall godsets yttersta del vara tydligt
utmärkt på lämpligt sätt.»
I motiveringen till denna bestämmelse uttalade de sakkunniga:
Trafikförfattningssakkunniga ha med hänsyn till trafiksäkerheten icke
ansett sig böra underlåta att i sitt förslag upptaga bestämmelser angående
särskilt utmärkande av långt utskjutande gods. Vare sig godset mera bety
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
dande skjuter utanför fordonet framtill eller baktill, föreligga stora risker,
att detsamma icke i tillräckligt god tid observeras av trafikanter, som komma
i fordonets närhet. För att i görligaste mån undanröja dessa risker,
vilka föreligga såväl under mörker som vid dagsljus, synes enligt de sakkunnigas
mening i fall, då på fordon föres gods, som skjuter mer än 150
centimeter utanför fordonet framtill eller baktill, godsets yttersta del böra
vara tydligt utmärkt på lämpligt sätt. Då ett utmärkande av godset regelmässigt
torde vara påkallat ur trafiksäkerhetssynpunkt, bör för undvikande
av bristande enhetlighet vid tillämpningen en bestämmelse om skyldighet
att utmärka godset gälla oberoende av lastens mer eller mindre i ögonen
fallande färg eller utseende. I anslutning till vad nu anförts ha de sakkunniga
avfattat de föreslagna bestämmelserna i 2 mom.
I det förslag till vägtrafikförordning, som upptogs i propositionen till
1951 års riksdag, hade allenast vidtagits den jämkningen i de sakkunnigas
förslag, att flagga och lykta upptagits som exempel på lämpliga anordningar
för utmärkande av godsets yttersta del.
I sitt i anledning av propositionen avgivna utlåtande, nr 30, anförde
andra lagutskottet angående ifrågavarande bestämmelse bland annat följande:
Vad
först angår bestämmelsens principiella utformning vill utskottet
framhålla, att det givetvis är särskilt farligt med gods, som skjuter ut
framtill. Faran av sådant gods kan vara betydande, även om det skjuter
utanför fordonet mindre än 150 centimeter. Med hänsyn härtill förordar
utskottet, alt den i propositionen föreslagna regeln jämkas så, att
godset skall på angivet sätt utmärkas, om det skjuter utanför fordonet
framtill eller mer än 150 centimeter baktill.
Utskottet vill emellertid framhålla, att lasten stundom kan vara så anordnad,
att dess gränser måste tydligt falla i ögonen även utan särskilt
utmärkande. På en kompakt last av exempelvis timmer kan sålunda en
markering i form av flagga eller dylikt ibland vara tämligen överflödig,
även om lasten skjuter avsevärt utanför fordonet. Utskottet förutsätter,
att åt uttrycket »annan lämplig anordning» gives en så vidsträckt innebörd,
att särskild markering icke kräves i det fall, att lasten i och för sig
kan sägas utgöra lämplig anordning till andra vägtrafikanters varskoende.
Beträffande ansvarsbestämmelserna ha trafikförfattningssakkunniga uttalat,
att de vid valet mellan dagsböter och andra böter (s. k. penningböter)
i stort sett följt de grunder, som tillämpades i motorfordonsföx-ordningen
och vägtrafikstadgan.
III. Belysning å bilar.
I 3 § / mom. vägtrafikförordningen finnas bestämmelser om hur bil
skall vara beskaffad. Under punkt f) sägs, att bil skall vara försedd baktill
med dels lykta, varigenom på bilen anbragt bakre registrerings-, interimseller
saluvagnsskylt kan så belysas med vitt sken, att den under mörker
Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
5
lätt avläses (skyltlykta), dels lykta, som kan visa rött sken bakåt (baklykta),
dels ock lykta, som vid användning av fotbroms eller motsvarande
anordning kan visa rött eller gult sken bakåt (stopplykta). Dessa lyktor
få kombineras.
I 51 § stadgas bland annat följande.
Då fordon under mörker föres på väg, skall i 3—8 §§ föreskriven lykta
vara tänd. På bil och motorcykel skall sådan lykta hållas tänd även vid
färd på väg i tät dimma. Har släpvagn kopplats till bil, behöver baklykta
hållas tänd endast på släpvagnen eller, om flera släpvagnar tillkopplats,
på den sista av dessa. Skyltlykta behöver i fall, som här avses, hållas tänd
endast på bilen eller, om tillkopplad släpvagn enligt 21 § skall vara försedd
med sådan registrerings-, interims- eller saluvagnsskylt, som skall föras
på bilen, endast på dylik släpvagn. I stället för stadgad lykta för sken
framåt må motsvarande parkeringslykta användas på väg, där tillfredsställande
belysning är anordnad.
Fordon, som under mörker är uppställt på väg, där tillfredsställande belysning
icke är anordnad, skall vara försett med belysnings- eller reflexanordning,
som utmed vägen utsänder eller reflekterar vitt eller gult ljus
framåt och rött ljus bakåt.
Dubbla baklyktor på bil ha ej föreskrivits i 1949 års internationella vägtrafikkonvention.
I propositionen nr 30 till 1951 års riksdag behandlades icke särskilt frågan
om obligatoriska dubbla baklyktor. Däremot upptogs i propositionen
ett närliggande spörsmål, nämligen huruvida — i överensstämmelse med
vad som gällde enligt konventionen — i svensk rätt borde införas skyldighet
att ha bil försedd med dubbla bakreflektorer. På anförda grunder (se
prop. s. 116—117) fann föredragande departementschefen, att sådan skyldighet
principiellt icke borde stadgas i vårt land. I enlighet därmed medtogs
i propositionen — med undantag, varom här ej är fråga — icke någon
föreskrift om obligatoriska dubbla bakreflektorer.
i sitt ovan nämnda utlåtande, nr 30, anförde andra lagutskottet härom
bland annat:
Genom dubbla baklyktor på bil vinnas otvivelaktigt vissa fördelar ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Detta utgör i och för sig ett skäl för att göra sådana
lyktor obligatoriska icke blott för lastbil utan även för annan bil. Emellertid
skulle införandet av en tvingande bestämmelse i ämnet innebära en
mycket genomgripande åtgärd. Flertalet bilar i värt land tillhör nämligen
äldre årsklasser, och dessa äldre bilar sakna i allmänhet dubbla baklyktor.
Vad särskilt angår lastbilarna, bruka även senare årsmodeller sakna sådan
utrustning. Om man gjorde dubbla baklyktor obligatoriska, skulle följaktligen
ett stort antal särskilt av lastbilsägarna åsamkas ej obetydliga utgifter.
Härtill kommer, att hållandet av dubbla baklyktor på lastbil stundom kan
innebära olägenhet med hänsyn till lastbilens konstruktion eller användningssätt.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
Med hänsyn till de antydda olägenheterna kan det enligt utskottets mening
knappast anses föreligga tillräckliga skäl att göra dubbla baklyktor
obligatoriska för bil eller visst slag av bil.
Liknande invändningar som mot en föreskrift om dubbla baklyktor
kunna även göras mot det i 1949 års konvention upptagna stadgandet om
dubbla bakreflektorer. Utskottet anser därför ej heller ett sådant stadgande
böra för närvarande införas.
På grund härav och då vad i propositionen föreslagits i fråga om bakre
belysningsanordningar på bil förefaller lämpligt, vill utskottet — med avstyrkande
av motionärernas förslag — förorda propositionens bestämmelser
i denna del.
IV. Utskottet.
Efter mycket omfattande förarbete utfärdades den 28 september 1951
den nya vägtrafikförordningen, som trädde i kraft den 1 januari 1952.
Enligt utskottets mening måste fordras mycket starka skäl för att redan
nu förorda ändring av de nya bestämmelserna.
Motionärerna finna bestämmelserna om gåendes skyldighet att åtlyda
i trafiken förekommande ljussignaler i behov av förtydligande. Ljussignalerna
— liksom övriga vägmärken — gälla uppenbarligen endast det
slag av trafikanter, för vilka signalerna äro avsedda. Detta uttryckes i
motiven till ifrågavarande bestämmelse sålunda, att gående är skyldig
att rätta sig efter anvisningarna och signalerna, »såvitt desamma angå
honom». De ljussignaler med rött, gult och grönt ljus, som ofta förekomma
i gatukorsningar, äro icke avsedda för gående. Detta framgår med all tydlighet
av bestämmelsen i 33 § kungörelsen angående vägmärken in. in., i
vilken det sägs, att trafiksignal, som användes för reglering av fordonstrafik
på annan plats än vid järnvägskorsning i plan, vid färja eller vid rörlig
bro, skall hava signalljus med fast sken i färgerna rött, gult och grönt.
Även om den gående således icke är direkt skyldig att rätta sig efter
dessa ljussignaler, bör han dock uppenbarligen iakttaga den största försiktighet
vid korsandet av körbanan. Försummelse därvidlag kan föranleda
ansvar för ovarsamhet. På senare tid ha särskilda trafiksignaler för gående
börjat komma till användning. Dessa signaler är den gående skyldig att åtlyda.
Utskottet vill i samband med vad nu anförts anmärka, att Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande inom de närmaste dagarna
kommer att utgiva en upplysningsskrift angående den nya vägtrafikförordningen
in. m.
Motionärerna önska vidare, att i vägtrafikförordningen skall stadgas, att
från fordon utskjutande gods skall vara tydligt utmärkt, då mörker råder
med lykta som avger sådant sken, att det överskjutande godset tillfredsställande
belyses, och eljest med flagga eller annan lämplig anordning. De
sakkunnigas förslag till vägtrafikförordning innehöll i denna del endast
en bestämmelse om att godsets yttersta del skulle vara tydligt utmärkt på
lämpligt sätt. Flagga och lykta har intagits i förordningen som exempel på
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
en lämplig anordning. Utskottet anser det icke nu böra komma i fråga att
införa en tvingande bestämmelse om att under mörker godset skall vara
utmärkt med lykta. En sådan bestämmelse skulle sannolikt komma att
medföra vissa praktiska svårigheter vid montering av ljusanordningar och
förorsaka förhållandevis stora kostnader. Andra effektiva anordningar än
lykta torde jämväl kunna tänkas. Utskottet vill emellertid i samband härmed
särskilt understryka, att oavsett vilken anordning som kommer till
användning, vägtrafikförordningen som oeftergivligt villkor uppställer, att
godsets yttersta del skall vara tydligt utmärkt.
Förseelse mot bestämmelserna i 52 § 2 mom. har betraktats närmast
som en s. k. ordningsförseelse. På grund därav och med hänsyn till de
grunder, som tillämpades i den gamla motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan,
har i straffskalan upptagits allenast böter, högst trehundra
kronor. Någon anledning att nu ändra på denna bestämmelse torde ej
finnas.
Frågan huruvida bilar skola vara försedda med dubbla baklyktor och
därjämte med reflexanordningar baktill ägnades ingående uppmärksamhet
under behandlingen vid fjolårets riksdag av förslaget till den nya vägtrafikförordningen.
Utskottet ansåg då, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen,
tillräckliga skäl ej föreligga, att förorda obligatoriska bestämmelser
om dubbla baklyktor och om reflexanordningar. Utskottet finner
icke anledning att nu frångå den ståndpunkt i denna fråga, som utskottet
och riksdagen då intogo. Givetvis är det dock i hög grad önskvärt, att fordon
äro försedda såväl med dubbla baklyktor som reflexanordningar.
Utskottet finner sålunda icke de i motionerna påtalade förhållandena
giva utskottet anledning till att nu föreslå någon ändring i vägtrafikförordningen,
och utskottet får därför hemställa,
att förevarande motioner, 1:310 och 11:400, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 februari 1952.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Sunne,
Wistrand, Uhlén, Bengtson och Nils Tlieodor Larsson*;
från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo*, fru Johansson i Norrköping,
herrar Nilsson i Göteborg, Hagård, fröken Höjer, herrar Carlsson i
Bakeröd, Andersson i Alfredshem* och Odhe.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.