Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
1
Nr 5.
Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1942 kl. 10 f. nx.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändringar i lagen
om rätt i vissa fall för nyttjandcrättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område.
1 en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 176,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Holmbäck hemställt, att
riksdagen ville för sin del antaga följande
Förslag
'' till
Lag
om ändrad lydelse av 8 och 14 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i
vissa fall för nyttjandcrättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område.
Härigenom förordnas, att 8 och 14 §§ lagen den 18 juni 1925 örn rätt i
vissa fall för nyttjandcrättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område
skola erhålla lydelse på sätt nedan sägs.
8 §•
Vill jordägaren---byggnadsstadgan.
Medför nyttjanderätten förminskning av värdet av det område, som löses,
skall löseskillingen utgöras av det värde området med därå vilande nyttjanderätt
äger. Avdrag skall göras för värdet av förbättring, som i 1 § sista stycket
sägs. Nyttjanderättsliavaren skall tillgodoföras värdet av dylik förbättring å
sådan del av det innehavda området, som icke löses, i den mån förbättringen
ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet.
Örn innehavare av fordran eller annan rättighet, varom i 6 § tredje
stycket sägs och som har bättre rätt än nyttjanderätten, skriftligen till lantmätaren
framställt yrkande därom, skall i löseskillingen såsom särskild post
ingå även den summa, med vilken nyttjanderätten anses sänka områdets
värde.
Utgör---stadgat.
ftihang till riksdagens protokoll 19i2. .9 samt. 2 avd. Nr 5.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
14 §.
Sedan beslut---kungörelse.
Särskild post, varom talats i 8 § fjärde stycket sista punkten, skall fördelas
endast i den mån så dr nödvändigt för tillgodoseende av sådan innehavare av
fordran eller rättighet, som framställt yrkande örn postens upptagande vid
värderingen. Sådan post, som ej fördelas, skall återställas till nyttjanderättsI)
avaren.
Innell aves---fördelningslängden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.
Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört i huvudsak följande:
Om arrendet för en ensittarlägenhet erlagts med ett engångsbelopp eller
bestämd till lägre belopp än den normala ränteavkastningen på markvärdet,
utgör nyttjanderätten för ensittaren en ekonomisk tillgång, vars storlek
ar beroende av den återstående nyttjanderättstidens längd.'' Något stadgande
örn huru med detta värde skall förfaras vid inlösen före nyttjanderättstidens
utgång innehåller ensittarlagen icke. I rättspraxis (se NJA 1930 sid.
193, jfr även 1933 sid. 370) har emellertid ensittaren icke ansetts kunna beredas
någon kompensation i form av minskning av löseskillingen för att
han äger ifrågavarande förmån. Den rätt, som enligt upplåtelseavtalet tillkommer
ensittaren i dylika fall. kan han alltså tillvarataga endast genom
att uppskjuta inlösningen till nyttjanderättstidens slut. Vid livstidsupplåtelser
kan nyttjanderättshavaren över huvud taget icke utan förlust själv utöva
lösningsrätten, och rätten till inlösen före nyttjanderättstidens slut saknar
darfur i här berörda fall stundom praktisk betydelse. Den vinst, jordägaren
vid tidigare inlösen gör, torde icke vara på något sätt befogad.
1 § i lagen den 18 juni 192o örn rätt i vissa lall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, den s. k. ensittarlagen, innehåller
bestämmelse därom, att den, som med nyttjanderätt för brukande
eller bostadsändamål innehar annan tillhörig mark, under vissa förutsättningar
är berättigad att tillösa sig marken. Ä marken skall finnas ett nyttjanderättshavaren
tillhörigt boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt
honom och hans familj. Dessutom gälla bland andra följande • förutsättningar
för inlösningsrätt, nämligen att ett sådant nyttjanderättshavare tillhörigt
boningshus fanns å marken uppfört den 1 januari 1919 samt att
minst en fjärdedel av det värde, som marken med därå befintliga byggnader
äger, belöper pa nyttjanderättshavarens byggnader. Vid uppskattning av
nämnda värde skall ej medräknas värdet av förbättring, vilken marken
vunnit genom arbete eller kostnad, som nyttjanderättshavaren eller föregående
nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt å marken
utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen
varit förutsätt.
Enligt 5 § skall pa ansökan av nyttjanderättshavaren frågan örn lösningsrätt
samt örn löseskilling avgöras vid särskild lantmäteriförrättning. I 8 §
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5,
3
givas vissa närmare regler i detta hänseende. Sålunda stadgas i fjärde
stycket av sistnämnda paragraf, att vid bestämmandet av löseskillingen
avdrag skall göras för värdet av förbättring, som angives i 1 §. Vidare skall
nyttjanderättshavaren tillgodoräknas värdet av dylik förbättring å sådan
del av det innehavda området, som icke löses, i den mån förbättringen ej
uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet.
Slutligen återfinnas i 14 § ensittarlagen föreskrifter örn löseskillingens
fördelning å vederbörande rättsägare. Det bar sålunda ålagts länsstyrelsen
att — sedan nyttjanderättshavaren därstädes nedsatt löseskillingen och
vissa anira villkor blivit uppfyllda — utbetala löseskillingen jämte därå
upplupen ränta till den, som därtill är berättigad, d. v. s. i första band jordägaren.
Därest fastigheten häftar för fordran eller viss därmed jämställd
rättighet, skola stadgandena örn fördelning hos överexekutor av köpeskilling
för utmätningsvis såld fast egendom i huvudsak äga motsvarande tilllämpning.
Dock givas vissa särskilda regler bland annat för det fall, att den
inlösta marken är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare.
Göra ej dessa inom tio år från fördelningssammanträdet anspråk på löseskillingen,
må densamma lyftas av nyttjanderättshavaren, såframt han för
ändamålet anmäler sig hos länsstyrelsen inom viss tid. Eljest tillfaller beloppet
kronan.
Rätt för lägenhetsinnehavare med egna hus å annans mark att friköpa
den av honom innehavda marken infördes genom den första ensittarlagen
den 28 juni 1918. Denna ersattes nied ny lag den 26 mars 1920, vilken i sin
tur avlöstes av gällande lag den 18 juni 1925.
Den proposition, nr 142, genom vilken förslag till 1925 års lag framlades
för riksdagen, samt fyra i anledning av propositionen väckta motioner behandlades
av andra lagutskottet i dess utlåtande nr 30. Däri lämnades en
historik i ämnet, till vilken utskottet får hänvisa.
Den nu gällande lagen skiljer sig från sina föregångare bland annat därigenom,
att nyttjanderättshavaren må framställa sitt lösningsanspråk även
under löpande kontraktstid och alltså icke, såsom tidigare gällde, nödgas
avvakta upplåtelsetidens slut.
Nämnda nya bestämmelse föreslogs ursprungligen av jordkommissionen
i dess den 28 april 1921 avlämnade förslag till ny ensittarlag. Kommissionen
uttalade i anslutning härtill bland annat, att det nödläge för lägenlietsinnehavaren,
vilket lagstiftningen hade till ändamål att undanröja, kunde
föreligga även under löpande kontraktstid, för den händelse han vore
underkastad obilliga villkor och värdet av hans besittning vore förringad
genom varjehanda vid densamma fästade villkor och äventyr. Vidare framhölls,
alt då friköpningsrätt, ehuru lill sitt utövande ställd på framtiden,
faktiskt förelåge, jordägarens intresse syntes vara bättre betjänt av, att
denna rätt realiserades ju förr dess hellre. I flertalet fall finge nämligen
enligt kommissionens mening antagas, all köpeskillingen för den lilla jord
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
bit, varom merendels vore fråga, beredde honom större nytta och avkastning
än det ofta nog obetydliga belopp han nppbure i arrende.
Kommissionens förslag i förevarande del upptogs i propositionen och
föranledde under riksdagsbehandlingen ingen erinran.
Vad beträffar reglerna för beräkning av löseskillingen erhöllo dessa enligt
1925 års lag i stort sett samma innehåll som tidigare. Varken i jordkommissionens
betänkande, i propositionen eller under riksdagsbehandlingen
berördes frågan att vid inlösen före kontraktstidens utgång taga
hänsyn till nyttjanderättens värde.
De domstolsavgöranden, lill vilka motionen hänvisar, finnas, som nämnt,
refererade i Nytt Juridiskt Arkiv avd. 1 för 1930 sid. 193 och 1933 sid. 370.
I det förra fallet var fråga om upplåtelse av en inhägnad plan på 49 års
tid, räknat från den 25 mars 1894. I ersättning utgick dels en vid upplåtelsen
kvitterad penningsumma av 300 kr. och dels en årlig avgäld av
1 kr. Vid förrättning den 30 maj 1928 enligt 1925 års ensittarlag hemställde
nyttjanderättshavaren, att vid löseskillingens bestämmande hänsyn måtte
tagas till det förhållandet, att den i förskott erlagda summan, 300 kr., avsett
hela nyttjanderättstiden, av vilken då ännu återstått 14 år. Med hänsvntagande
härtill bestämde förrättningsmännen, sedan området värderats
till 143 kronor 10 öre, löseskillingen till endast 72 kronor 27 öre, motsvarande
det efter en räntefot av 5 procent beräknade kapitalvärdet i början
av år 1929 utav ett vid nyttjanderättstidens slut år 1943 förfallet belopp å
143 kronor 10 öre. Ägodelningsrätten fastställde förrättningsmännens beslut
men vid målets avgörande i Högsta domstolen förklarade de deltagande
justitieråden enhälligt, att den omständigheten att viss arrendesumma erlagts
i förskott för hela arrendetiden och att denna tid skulle utgå först
den 25 mars 1943 icke kunde äga den verkan, att vid löseskillingens fastställande
marken skulle upptagas till lägre värde än eljest. Högsta domstolen
bestämde därför löseskillingen till 143 kronor 10 öre.
Även i 1933 års rättsfall fastställde förrättningsmännen löseskillingen
med hänsyn tagen till att nyttjanderätten först framdeles utginge. Enhällig
Högsta domstol beräknade emellertid löseskillingen efter gällande markvärde
utan avdrag.
Ur Sveriges officiella statistik har utskottet inhämtat, att antalet förrättningar
angående inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område uppgått
till 1 168 år 1928, 1 215 år 1929, 1 210 år 1930, 1 260 år 1931, 1 328 år 1932,
1 332 år 1933, 1 428 år 1934, 1 347 år 1935, 1 373 år 1936, 1 150 år 1937,
1 048 år 1938, 1 022 år 1939 samt 827 år 1940. För år 1927 och tiden dessförinnan
framgår icke antalet ensittarförrättningar av det utav lantmäteristyrelsen
sammanställda statistiska materialet. Uppgifter för år 1941 hava
ännu icke kommit lantmäteristyrelsen tillhanda.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5. 5
Enligt 1925 års lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare ätt inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område må rätt till inlösen göras gällande
redan innan den bestämda upplåtelsetiden gatt till ända. De lagar i ämnet,
vilka föregingo den nu gällande lagen, medgåvo däremot icke dylik rätt för
nyttjanderättshavaren, utan enligt dessa förelåg rätt till inlösen först vid
upplåtelsetidens utgång. Såsom lramgår av den här ovan lämnade redogörelsen
vidtogs den sålunda genom 1925 års lag införda ändi ingen i lagstiftningen
närmast i nyttjanderättshavarens intresse att redan under löpande
kontraktstid kunna inlösa området i fråga. Såvitt utskottet har sig
bekant ifrågasattes icke under förarbetena till lagändringen införande av
ändrade bestämmelser angående löseskillingens bestämmande i syfte att i
förekommande fall låta nyttjanderättshavaren vid inlösen före upplåtelsetidens
slut tillgodoräkna sig det värde hans rätt till marken under återstående
kontraktstid kunde äga.
Enligt utskottets mening kunna vissa skäl anföras till stöd för den av
motionären framförda tanken att tillerkänna nyttjanderättshavaren lätt
att tillgodoräkna sig sådant värde. Emellertid bör framhållas, att det är
beroende på nyttjanderättshavaren örn han vill göra sin rätt till inlösen
gällande före upplåtelsetidens utgång. Vidare torde under den följd av år
ensittarlagstiftningen varit gällande flertalet nyttjanderättshavare, varå lagstiftningen
äger tillämpning, redan hava fått sin rätt till inlösen prövad.
De i den tidigare redogörelsen återgivna statistiska uppgifterna synas giva
ett visst stöd för ett dylikt antagande. Härtill kommer att det i motionen
berörda spörsmålet torde vara av väsentlig betydelse endast i ett jämförelsevis
ringa antal av de fall, då lösningsrätt kommer i fråga. Med hänsyn härtill
synes den i motionen vackla frågan för framtiden sakna större praktisk
betydelse.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 17 februari 1942.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Tamm, Löfnander, Olof Carlsson,
Sten, Ueck-Friis* och Näslund*;
från andr a kammaren: herrar Hage, Olovson i Västerås*, Hallagård, frii Johansson,
herrar Barnekow, Hagård*, Lundgren* oell Håstad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Utskottet.
Bihang till riksdagens protokoll HH2. !) sami. 2 ami. Nr !>.
2