Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965

Utlåtande 1965:L2u55 - höst

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965

1

Nr 55

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående tillvaratagande
av den enskildes rätt vid försäkringsdomstolen.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 513 i första kammaren av herr Larsson,
Thorsten, m. fl. samt nr 617 i andra kammaren av herr Gomér m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning och förslag rörande inrättande
av allmänt ombud eller annan instans, med uppgift att vid försäkringsdomstolen
tillvarata främst de enskildas rätt, samt att i samband därmed måtte
företagas en översyn av besvärs- och underställningsförfarandet i övrigt vid
socialförsäkringsdomstolen».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen I: 513.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från försäkringsdomstolen och riksförsäkringsverket.

Gällande bestämmelser

I samband med beslut av 1961 års riksdag om en mera enhetlig organisation
av socialförsäkringen inrättades som en högsta prövningsinstans
i socialförsäkringsmål försäkringsdomstolen. Denna är högsta instans i
mål om sjukförsäkring, folkpension, tilläggspension och yrkesskadeförsäkring
samt vissa andra ärenden. Enligt lagen den 26 maj 1961 om försäkring
sdomstol sker fullföljd av talan från riksförsäkringsverket till försäkringsdomstolen.
När det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning
är av synnerlig vikt att en fråga prövas av försäkringsdomstolen eller
eljest särskilda skäl förefinnes för en sådan prövning, kan riksförsäkringsverket
underställa sitt beslut domstolens prövning. Domstolen består
av en president och minst fyra försäkringsdomare, som skall vara lagfarna,
samt minst fyra icke lagfarna ledamöter, vilka skall ha uppdraget som
bisyssla. Domstolen är domför med tre lagfarna och två icke lagfarna ledamöter.
Prejudikatfrågor kan avgöras i plenum. Förfarandet i domstolen
är icke reglerat i detalj utan det har förutsatts, att domstolen i viss
utsträckning skall kunna på egen hand utbilda en ändamålsenlig process 1

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 2 avd. Nr 55

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965

ordning. Genom hänvisningar i lagen gäller i tillämpliga delar vissa bestämmelser
i rättegångsbalken, bl. a. om domare och rättegångsombud,
straff och vite, omröstning och bevisning. Grunddragen i handläggningen
regleras direkt i lagen, varvid bestämmelserna i rättegångsbalken om handläggning
av besvär i hovrätt tjänat som förebild. Försäkringsdomstolen har
emellertid ålagts en betydligt mer aktiv roll i processen än de allmänna domstolarna.
Försäkringsdomstolen skall sålunda verka för att utredningen i ett
mål blir så fullständig som med hänsyn till målets beskaffenhet erfordras.
Domstolen äger också föranstalta om bevisning. Förfarandet i domstolen är
i princip skriftligt men även muntlig handläggning kan förekomma varvid
parterna kallas personligen. Liksom i förvaltningsprocessen i övrigt har part
ej rätt till ersättning för rättegångskostnader. Institutet fri rättegång finns
ej i förvaltningsprocessen. Mindre bemedlade kan erhålla fri rättshjälp genom
rättshjälpsanstalt eller praktiserande jurist enligt avtal med vederbörande
landsting. Sådan rättshjälp står alltså i princip till förfogande vid processen
inom socialförsäkringarnas område. I fråga om vittnen och sakkunniga,
som höres inför domstolen, gäller att enskild part får stå för kostnaden
om han påkallat förhöret.

Då det gäller rätten att fullfölja mål till försäkringsdomstolen finns icke
någon begränsning. Målen kan föras upp till domstolen icke blott besvärsvägen
utan även såsom nämnts genom underställning.

Historik

Frågan om partsställningen i processer som rör socialförsäkringarna har
varit föremål för ingående diskussioner. Socialförsäkringens administrationsnämnd,
vars förslag (SOU 1960: 35) ligger till grund för den år 1961 genomförda
omorganisationen av socialförsäkringens administration behandlade
bland annat även spörsmålet om besvärsrätt för andra än enskilda
parter och diskuterade i detta sammanhang, huruvida det borde finnas ett
allmänt ombud, som i egenskap av representant för försäkringen
kunde överklaga avgöranden i dessa ärenden. Nämnden anförde som sin
åsikt att behovet av ett allmänt ombud för tillvaratagande av det allmännas
intresse minskade i den mån de beslutande organen besatt erforderlig sakkunskap.
Om vidare besvärsrätt tillerkändes dessa organ, ansåg nämnden att
behovet av allmänna ombud blev än mindre.

Vid remissbehandlingen av administrationsnämndens förslag berördes
frågan om besvärsrätt för andra än enskilda parter och om allmänt ombud
med rätt att överklaga beslut i socialförsäkringsmål av besvärssakkunniga,
som framhöll, att enligt administrationsnämndens förslag besvärsförfarandet
väsentligen skulle få karaktär av ett enpartsförfarande. Erfarenheten
gav emellertid vid handen, att utredningen av ett besvärsmål blev mera

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965

allsidig och fullständig och garantierna för riktiga avgöranden därmed
större i ett förfarande mellan två motstående parter. Besvärssakkunniga
ansåg det därför böra tillskapas ett institut med allmänt ombud, som
skulle ha till uppgift att inträda som enskilds motpart i besvärsmål och
att överklaga första instansens beslut. I fråga om avgörandena i första
instans framhöll besvärssakkunniga att det självfallet inte kunde bli tal
om en allmän eftergranskning men att besvärsrätt för det allmänna erfordrades
för tillvaratagande av statens intressen på detta stora och ur
ekonomisk synpunkt synnerligen betydelsefulla område och för vinnande
av enhetlig rättstillämpning. Behovet av ett allmänt ombud framstod
för besvärssakkunniga som än mer påtagligt vad avser centralmyndighetens
beslut i besvärsfrågor. I den mån sjukkassorna bestod som ickestatliga
organ, ansåg besvärssakkunniga ur förvaltningssynpunkt intet
vara att erinra mot att ldagorält tillerkändes dem men en sådan klagorätt
tillgodosåg endast i ringa mån behovet av de allmänna och rent statliga
intressenas tillvaratagande i de olika socialförsäkringsmålen. Enligt besv
är ssakkunnigas mening framstod det som klart otillfredsställande, att
i en så kvalificerad instans som den planerade socialförsäkringsdomstolen
inte ha ett tvåpartsförfarande. Även uppbördsutredningen ifrågasatte om
inte behov förelåg av ett allmänt ombud. De statliga intressena syntes nämligen
inte bli tillgodosedda enbart genom de av administrationsnämnden
föreslagna åtgärderna. Enligt uppbördsutredningens mening borde uppgiften
att vara allmänt ombud kunna anförtros någon befattningshavare i
socialförsäkringsverket. Ett ställningstagande till frågan om allmänt ombud
i socialförsäkringsmål kunde ske utan avvaktan på det resultat, vartill
uppbördsutredningen kunde komma. Landsorganisationen fann det
önskvärt, att den officialprövningsrätt, som nu tillkommer försäkringsrådet
inom yrkesskadeförsäkringen, också infördes beträffande övriga socialförsäkringsgrenar.
Som skäl för sådan rätt framhöll Landsorganisationen
intresset av enhetlig lagtillämpning och angelägenheten av att förhindra
rättsförlust på grund av brister i besvärshandlingarna eller deras
för sena ankomst. Tillsynsmyndigheten borde enligt organisationens mening
i tveksamma fall också kunna underställa ärenden.

I fråga om rättegångskostnader vände sig Landsorganisationen i sitt remissyttrande
mot förslaget att part själv skulle bestrida kostnaden för egen
inställelse och för av honom åberopat vittne eller sakkunnig och fann det
ur social synpunkt otillfredsställande, om en försäkringstagares möjligheter
till belysning av ett sakförhållande därigenom skulle begränsas. Landsorganisationen
föreslog därför, att part som var fysisk person skulle tillerkännas
ersättning för dylika kostnader. Liknande synpunkter anfördes av
Rikskommittén för partiellt arbetsföra. Riksförsäkringsanstalten ansåg att
ersättning till sakkunnig, som part åberopat, skulle kunna gäldas av allmänna
medel under samma betingelser som vittnesersättning.

l-f Diluing till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 2 and. Nr 55

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965

Föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, anförde i proposition
nr 45 år 1961 i frågan om allmänt ombud:

I samband med förfarandet vid domstolen aktualiseras frågan om b evakande
av det allmännas intresse i socialförsäkringsprocessen.
Administrationsnämnden har velat lösa detta problem genom
att tillägga det organ som beslutar i första instans besvärsrätt. Nämnden
bar dock inte ansett att man borde ge lokal skattemyndighet besvärsrätt
beträffande centralmyndighetens beslut i frågor rörande beräkning av
pensionsgrundande inkomst. Beträffande yrkesskadeförsäkringen föreslår
nämnden, att riksförsäkringsverket och övriga försäkringsinrättningar skall
lia besvärsrätt. Någon invändning kan visserligen inte göras mot att sjukkassorna
har besvärsrätt i sjukförsäkringsärenden och försäkringsinrättningarna
i yrkesskadefrågor. I dylika mål har ju sjukkassorna och försäkringsinrättningarna
ett eget ekonomiskt intresse och de kan därför helt
naturligt inta partsställning. Beträffande övriga ärenden som skall handläggas
av sjukkassorna är emellertid den av nämnden föreslagna anordningen
mindre tilltalande. Väljer man i stället den av besvärssakkunniga
m. fl. förordade utvägen med en särskild partsrepresentation för det allmänna
i socialförsäkringsmål, ett allmänt ombud, får man en
naturlig lösning av problemet. Såsom besvärssakkunniga utvecklat vinner
man åtskilliga fördelar, om på detta sätt processen vid domstolen anordnas
som ett förfarande med två motstående parter. Erfarenheter från andra
håll visar, att utredningen blir fullständigare och alt domstolen får ett
säkrare underlag att bygga sina avgöranden på. För det allmänna är det
också av vikt, att i socialförsäkringens intresse prejudicerande frågor kan
underställas domstolen även av andra än enskilda parter. En särskild
partsrepresentant för det allmänna skulle kunna verksamt bidraga till att
skapa en tillförlitlig och vägledande praxis på socialförsäkringarnas område.

Vad jag nu anfört talar enligt min mening starkt för att processen i
socialförsäkringsmål bör tillföras, åtminstone i högsta instans, en särskild
representant för det allmänna. Emellertid kan betänkligheter resas mot
att i dagens läge ta ett sådant steg utan en närmare undersökning rörande
vilka konsekvenser i olika avseenden, som det skulle föra med sig. Det
synes svårt att på nuvarande stadium med större grad av säkerhet överblicka
hur ett sådant partsförfarande skulle gestalta sig i praktiken. Jag
finner mig fördenskull inte beredd att nu föreslå införande av en särskild
partsrepresentation för det allmänna. Denna fråga bör dock lämpligen
tagas upp vid ett senare tillfälle, sedan större erfarenhet angående besvärsförfarandets
funktion inom det nya socialförsäkringssystemet vunnits.

Om jag inte nu vill förorda en särskild representant för det allmänna
finner jag mig dock böra föreslå andra, mindre ingripande åtgärder som
är ägande att till en del fylla samma syfte. Vad jag härvidlag tänker mig är
införande av möjligheter för riksförsäkringsverket att underställa sina avgöranden
försäkringsdomstolens prövning. Genom en sådan anordning
skulle yppas möjlighet att inhämta domstolens mening i exempelvis fall
av prejudicerande "betydelse eller där tveksamhet yppat sig — måhända
dokumenterad genom skiljaktiga meningar — angående en frågas rätta
bedömning. Jag föreslår således, att i lagstiftningen om allmän sjukförsäkring,
folkpensionering och försäkring för allmän tilläggspension införes
bestämmelser om att riksförsäkringsverket skall äga underställa sina av -

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965 5

göranden försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas i högsta instans
eller eljest särskilda skäl förefinnes för sådan prövning. Beslut om underställning
skall fattas i samband med avgörandet i sakfrågan.

Det allmännas intressen synes jämväl i de lokala instanserna kunna bevakas
genom ett underställningsförfarande, här i förening med befogenhet
för centralmyndigheten att självmant ta upp ett lokalt organs beslut till
prövning. Inom den allmänna pensioneringen bör som jag tidigare framhållit
underställningsreglerna utformas så att ett beslut av en pensionsdelegation
automatiskt skall underställas centralmyndigheten så snart ordföranden
eller föredraganden i delegationen antecknat skiljaktig mening till
protokollet. Centralmyndigheten bör vidare i sin tillsynsverksamhet ha
möjlighet att självmant taga upp ett underordnat organs beslut till omprövning.

Beträffande frågan om ersättning för enskild parts rättegångskostnader
anförde departementschefen, att goda skäl talade för att den enskilde borde
ha möjligheter till ersättning för kostnader, som varit motiverade för att
tillvarataga hans rätt. Spörsmålet borde emellertid enligt departementschefen
ses i ett vidare sammanhang. Han hänvisade till att besvärssakkunniga
hade problemen under utredning.

Vid granskning av den nämnda propositionen anförde lagrådet bland
annat:

De fördelar, som skulle vara att vinna om en särskild partsrepresentation
för det allmänna tillskapas, äro enligt lagrådets mening så betydande att
man bör söka genomföra en dylik ordning redan nu. Endast om avsevärda
svårigheter av organisatorisk art skulle lägga hinder i vägen, bör frågan
uppskjutas. Därest reformen tills vidare begränsas till socialförsäkringsprocessen
i högsta instans, synas emellertid inga nämnvärda organisatoriska
svårigheter föreligga att nu införa en dylik partsrepresentation. Detta
kan ske sålunda, att Kungl. Maj :t förordnar en befattningshavare hos riksförsäkringsverket
att såsom allmänt ombud föra det allmännas talan hos
försäkringsdomstolen i socialförsäkringsmål, som avgjorts av riksförsäkringsverket
eller försäkringsrådet; talan bör från hans sida fullföljas i de
fall där det från prejudikatsynpunkt eller eljest av särskilda skäl är av
betydelse att domstolen prövar saken. Denne befattningshavare bör icke
deltaga i avgörandet av socialförsäkringsärenden hos riksförsäkringsverket.
Erforderligt biträde bör lämnas honom av de befattningshavare hos
verket som utses därtill. Någon nämnvärd utökning av personalen hos verket
torde icke behöva föranledas av lagrådets förslag.

Lagrådet förslog vidare all möjlighet skulle införas att ersätta enskild
part kostnad för hörande av medicinskt sakkunnig. En ledamot av lagrådet
föreslog dessutom att enskild part som kallats all inställa sig personligen
inför domstolen skulle kunna få ersättning för resor, uppehälle och
tidsspillan.

I anledning av de gjorda uttalandena anförde departementschefen:

Frågan om partsrepresentation för det allmänna i socialförsäkringsproccssen
bör prövas sedan någon tids erfarenhet rörande det nya besvärsför -

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965

farandet vunnits. Jag är inte övertygad om att anordningen med en tjänsteman
hos riksförsäkringsverket som allmänt ombud innebär en lämplig lösning.
Tills vidare bör underställningsförfarandet kunna godtagas som en
ersättning för möjligheten för en särskild representant för det allmänna
att föra upp mål till försäkringsdomstolen. Jag vill därför inte frångå mina
förslag rörande förfarandet i försäkringsdomstolen.

Lagrådet har vidare beträffande rättegångskostnad i mål vid försäkringsdomstolen
förordat, att domstolen skall kunna förplikta motpart att ersätta
part kostnaden för hörande av sakkunnig i medicinsk fråga. En ledamot
bär velat öppna möjlighet för part att få ersättning för personlig inställelse
vid domstolen. Lagrådets förslag skulle i praktiken innebära att ersättning
skulle kunna tillerkännas enskild part av allmänna medel för sakkunnig,
vars anlitande påkallats av honom själv. De skäl som lagrådet andragit till
stöd för sitt förslag har jag som framgår av vad jag yttrade vid lagrådsremissen
förståelse för. En lösning av kostnadsfrågan enligt vad lagrådet
förordat förutsätter att det allmänna regelmässigt står som den enskildes
motpart. Enligt mitt förslag kommer detta att bli fallet blott i vissa mål. Att
låta den enskilde få rätt till kostnadsersättning endast i sådana mål är
uppenbarligen inte lämpligt. Jag vidhåller min tidigare uttalade uppfattning
att ställning inte nu bör tagas till frågan om fördelning av kostnaden
i socialförsäkringsmål. Om det skulle visa sig förenat med allvarliga olägenheter
att möjlighet till kostnadsersättning för enskild part ej finnes, är jag
beredd att upptaga denna fråga till särskild prövning.

Andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 45 år
1961 behandlade propositionen, hade även att taga ställning till motionsyrkanden
av innebörd att det allmännas talan vid försäkringsdomstolen
skulle föras av en särskild representant. Utskottet anförde i denna fråga:

Utskottet delar uppfattningen att det kan vara förenat med vissa fördelar,
om det allmännas intressen i socialförsäkringsprocessen tillvaratas
genom en särskild partsrepresentation. Processen kommer då att föras
mellan två motstående parter, ett system som fått fast förankring i fråga
om processordningen vid de allmänna domstolarna och som alltmera vinner
insteg i förvaltningsprocessen. Detta system anses allmänt skapa de
bästa förutsättningarna för en fullständig utredning och en allsidig belysning
av saken. Det måste också vara av betydande värde att tillströmningen
av besvärsmål till domstolen inte uteslutande blir beroende av överklagande
av enskild part. Inte minst för att försäkringsdomstolen, såsom avsetts,
skall kunna skapa vägledande praxis inom socialförsäkringen bör
man tillse att förutsättningar finns för att målen i domstolen skall utgöra
cn provkarta på de mångskiftande intressekollisioner, avvägningsproblem
och tolkningsfrågor som finns inom socialförsäkringen.

Emellertid anser utskottet i likhet med departementschefen att lösningen
av frågan om en särskild partsrepresentation för det allmänna bör kunna
anstå. Försäkringsdomstolen skall enligt vad som föreslås i propositionen
träda i verksamhet redan den 1 juli innevarande år. Tiden intill dess medger
icke utrymme för de ytterligare överväganden av frågan som erfordras
innan ett definitivt beslut fattas. På grund av vad departementschefen
uttalat anser sig utskottet dock kunna förutsätta, att frågan blir föremål för
förnyad prövning.

I samma utlåtande behandlade andra lagutskottet motionsyrkanden av
innebörd att ersättning till enskild part skulle utgå av allmänna medel,

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965

7

såvitt inställelsen skedde på kallelse av domstolen. Utskottet anförde att
skäl talade för att part i det avsedda fallet skulle kunna få ersättning. Utskottet
ansåg det emellertid inte lämpligt att ersättningsfrågan bröts ur ett
större sammanhang och avstyrkte därför motionerna.

I den departementspromemoria som ligger till grund för lagen om allmän
försäkring (SOU 1961: 39) föreslogs att underställningsreglerna skulle utgå
och att i stället en partsrepresentant för det allmänna, ett av Kungl. Maj:t
förordnat allmänt ombud, skulle kunna föra ärenden från riksförsäkringsverket
till försäkringsdomstolen.

Under remissbehandlingen av departementspromemorian uttalade försäkringsdomstolen
vissa farhågor för att ett allmänt ombud skulle rubba jämvikten
i processen, eftersom motparterna till honom ofta skulle vara gamla
eller sjuka människor med små möjligheter att tillvarata sina intressen. I
detta sammanhang påpekade domstolen att det var oklart i vilken mån ombudet
i sin verksamhet skulle se även till de försäkrades intresse. Riksförsäkringsverket
ansåg ej att något behov förelåg av allmänt ombud.

Departementschefen anförde i proposition nr 90 år 1962 med förslag till
lag om allmän försäkring, m. in.

I fråga om besvärsförfarandets gestaltning på denna punkt torde i nuvarande
läge inte de principiella utan de praktiska synpunkterna böra bli
utslagsgivande. Därvidlag är att märka att man ännu inte, såsom underlag
för den närmare utformningen av ett tvåpartsförfarande, hunnit samla
några nämnvärda erfarenheter från socialförsäkringens nya besvärssystem.
Vidare har själva instansordningen inom socialförsäkringen inte fått definitiv
form, eftersom yrkesskadeförsäkringens framtid inte är avgjord.
Dessa synpunkter talar för att man bör bida ännu någon tid innan slutlig
ställning tages till frågan om partsrepresentation för det allmänna i socialförsäkringsprocessen.
I förevarande paragraf har därför de föreslagna bestämmelserna
om allmänt ombud fått utgå och i stället underställningsförfarandet
bibehållits.

Vid granskning av lagförslaget vidhöll lagrådet sin tidigare uttalade åsikt
i fråga om allmänt ombud samt uttalade.

Med anledning av vad försäkringsdomstolen yttrat vill lagrådet framhålla
följande. Det är icke något för socialförsäkringen säreget att exempelvis
staten och kommun kunna företräda antingen allmänna eller privaträttsliga
intressen. Svårigheten att avgöra när del allmännas intresse är i fråga bör
icke vara större inom socialförsäkringen än inom andra rättsområden, där
partsrepresentation för det allmänna förekommer. Självfallet är att det skall
åligga allmänt ombud icke blott att bevaka det allmännas rätt utan även att
övervaka att gällande bestämmelser tillämpas riktigt, varvid ombudet skall
tillse att jämväl försäkrads intresse blir tillgodosett.

I samband med riksdagsbehandlingen av den nämnda propositionen
väcktes motioner med yrkande om inträttandet av eu tjänst som allmänt
ombud. Motionerna avslogs i enlighet med vad andra lagutskottet i utlåtande
nr 27 hemställt.

Vid 1963 års riksdag väcktes ånyo motioner med yrkande att allmänt om -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965

bud vid törsäkringsdomstolen skulle inrättas. I motionerna yrkades dessutom
att frågan om införande av fri rättegångshjälp för enskild rättssökande
vid försäkringsdomstolen skulle utredas.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 74.

Erfarenhet i någon betydande utsträckning av försäkringsdomstolens arbetsformer
har ännu icke vunnits. Enligt utskottets mening bör ytterligare
erfarenheter avvaktas innan slutligt ställningstagande sker till frågan om
det allmännas partsrepresentation. Med hänsyn härtill kan utskottet icke
biträda motionerna i denna del.

Frågan om fördelningen av kostnaderna i mål och ärenden, som avgöres
av förvaltningsmyndighet, är föremål för utredning av besvär ssakkunniga.
Dessas arbete beräknas kunna avslutas innevarande år. Innan resultatet av
de sakkunnigas arbete redovisats bör enligt utskottets mening ställningstagande
till yrkandet om utredning av frågan om fri rättegångshjälp vid försäkringsdomstolen
icke göras. På grund härav kan utskottet icke heller biträda
motionerna i denna del.

Vid 1964 års riksdag behandlade första lagutskottet i sitt utlåtande nr 25
motioner om rättshjälp i administrativa mål. Med hänvisning bl. a. till att
besvärssakkunniga icke avslutat sitt arbete samt till den då pågående utredningen
om fri rättegångshjälp avslogs motionerna.

Besvärssakkunniga har i maj 1964 avlämnat sitt slutbetänkande Lag om
förvaltnings för farandet (SOU 1964: 27). I lagförslagets 19 kap. lämnas bestämmelser
om gäldande av kostnad in. in. Det föreslås i 1 § att myndighets
kostnad för handläggning av förvaltningsärende skall stanna å det
allmänna och att för part i förvaltningsärende uppkommande kostnad
skall bestridas av parten själv i den mån icke annat stadgas. I 2 § uttalas
emellertid att om enskild part i ärende, som ej väsentligen avser tvist mellan
enskilda parter, haft särskild kostnad för sin medverkan vid utredningen,
må han, om det med hänsyn till sakens beskaffenhet, medverkans
art, myndighets åtgörande, ärendets utgång eller annat förhållande framstår
som uppenbart oskäligt att kostnaden bäres av honom, av allmänna
medel erhålla ersättning för kostnaden eller del därav. Även i annat fall
må enligt 2 § för kostnad i besvärsärende, då särskilda skäl därtill är, ersättning
av allmänna medel utgå till enskild part, som vinner bifall till
sin talan. Slutligen sägs i 3 § att i ärende, som väsentligen avser tvist mellan
enskilda parter, part må åläggas att helt eller delvis ersätta motparts kostnad.
Därvid skall i tillämpliga delar 18 kap. rättegångsbalken lända till efterrättelse.

Utredningen om rättegångshjälp har i februari 1965 avgivit sitt betänkande
Rättegångshjälp (SOU 1965: 13). Utredningen har ansett att frågan
om rättshjälp inför administrativa myndigheter — bland dem förvaltningsdomstolarna
— faller utanför det för utredningen utstakade området.

Även vid årets riksdag har väckts motioner om rättshjälp i den admini -

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1905

strativa processen Första lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt
utlåtande nr 18 år 1965, instämde i motionärernas önskemål om förbättrade
möjligheter för den enskilde till kostnadsersättning i förvaltningsärenden
och till rättshjälp över huvud. Utskottet hänvisade vidare till de under året
framlagda utredningsförslagen och uttalade, att Kungl. Maj :ts åtgärder bör
avvaktas, innan ytteligare utredning på ifrågavarande områden förordas.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Remissyttrandena

Försäkringsdomstolen anför i sitt yttrande över motionen bl. a.

Enligt domstolens mening föreligger numera sådana erfarenheter av besvärssystemet,
att frågan om vidtagande av åtgärder i syfte att förbättra
tillvaratagandet av såväl det allmännas som de enskildas intresse vid försäkringsdomstolen
kan prövas. Domstolen tillstyrker därför att denna fråga
upptages till förutsättningslös utredning. Det bör emellertid framhållas att
denna fråga endast är en del av det större problemet om tillgodoseendet av
rättssäkerheten inom socialförsäkringssystemet i dess helhet samt att självfallet
jämväl övriga delar av detta problem bör beaktas.

Enligt riksförsäkringsverkets mening föreligger inte för närvarande anledning
att aktualisera frågan om införande av allmänt ombud. Verket anför
vidare.

Emellertid torde vad som åsyftas i motionerna mindre sammanhänga med
nämnda fråga än med andra spörsmål i samband med prövningen i socialförsäkringens
högsta besvärsinstans. Avsikten med lagförslaget om införande
av ett allmänt ombud har sålunda varit att tillskapa en motpart till den
försäkrade vid processen i försäkringsdomstolen. Visserligen är det, såsom
framhållits av lagrådet, självfallet att det skulle åligga ett allmänt ombud
icke blott att bevaka det allmännas rätt utan även att övervaka att gällande
bestämmelser tillämpades riktigt, varvid ombudet skulle tillse att jämväl
försäkrads intresse blev tillgodosett. Huvuduppgiften för ett allmänt
ombud skulle, såsom riksförsäkringsverket uppfattat förslaget, dock vara
att föra talan mot riksförsäkringsverkets beslut i fall då ombudet finner att
verket beviljat förmån som ej borde utgå samt att inträda som motpart till
försäkrad som besvärat sig över verkets beslut. På grund härav finns anledning
anta, att tillkomsten av ett allmänt ombud skulle öka behovet av
hjälp åt enskild försäkrad vid utförandet av talan i domstolen.

I motionerna synes närmast åsyftas införande av ett särskilt institut för
rättshjälp åt de försäkrade vid försäkringsdomstolen.

Av förarbetena till den nu gällande lagstiftningen framgår att omsorgen
om de försäkrades möjligheter att föra sina försäkringsfrågor under den
högsta instansens prövning spelade stor roll vid utformningen av bestämmelserna.
För att nedbringa kostnaderna för den enskilde har förfarandet i
försäkringsdomstolen gjorts i huvudsak skriftligt och domstolen har ålagts
ett större ansvar för att utredningen i målen blir fullständig och rättvisande
än en allmän domstol vanligen har.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965

Ytterligare åtgärder för att underlätta för de försäkrade att föra sin talan
synes väl kunna övervägas. Frågan om rättshjälp vid försäkringsdomstolen
torde dock inte böra lösas isolerat från det långt större problemet om rättshjälp
i förvaltningsprocessen i allmänhet. Detta problem sammanhänger i
sin tur med principerna för fördelning av kostnaderna i mål och ärenden i
förvaltningsprocessen. Förslag i detta ämne har nyligen framlagts av besvärssakkunniga
(.SOU 19G4: 27).

Utskottet

Försäkringsdomstolen inrättades 1961 som en högsta instans på socialförsäkringarnas
område. Mål kan fullföljas till domstolen dels genom besvär
av enskilda parter, dels genom underställning. Förfarandet vid domstolen,
som i princip är skriftligt, utmärkes bl. a. av att särskild partsrepresentation
för det allmänna saknas.

Förevarande motioner syftar till inrättandet av ett allmänt ombud eller
annan instans med uppgift att vid försäkringsdomstolen tillvarata främst
den enskildes rätt. I motionerna hemställes dessutom om översyn av besvärs-
och underställningsförfarandet i övrigt vid försäkringsdomstolen.

Frågor om partsställningen i försäkringsdomstolen har varit föremål för
riksdagens behandling vid flera tillfällen tidigare. Riksdagen har då hänvisat
till att man med hänsyn till den korta tid domstolen verkat borde avvakta
något, innan man tog ställning till problemen. Försäkringsdomstolen
har i sitt utlåtande över motionerna uppgivit, att det numera föreligger sådana
erfarenheter av besvärssystemet, att frågan om vidtagande av åtgärder
i syfte att förbättra tillvaratagandet av såväl det allmännas som det enskildas
intresse kan prövas. Domstolen tillstyrker därför en förutsättningslös
utredning. Riksförsäkringsverket anser att det visserligen icke föreligger
anledning att aktualisera frågan om införandet av ett allmänt ombud, men
att det synes kunna övervägas att införa ytterligare åtgärder för att underlätta
för de försäkrade att föra talan.

Enligt utskottets mening kan det vara befogat att nu närmare granska
de frågor som aktualiserats genom motionerna. Utskottet vill därvid förorda
att problemkomplexet i sin helhet blir föremål för en förutsättningslös
utredning i enlighet med försäkringsdomstolens förslag. Vad utskottet anfört
synes böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom. Med hänvisning till
det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
I: 513 och II: 617, i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte såsom
sin mening giva till känna vad utskottet anfört; samt

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965

B) att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet under A) hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 oktober 1965

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru Carlqvist,
fru Hamrin-Thorell, herrar Lars Larsson, Edström*, Thorsten Larsson och
Ottosson*;

från andra kammaren: herrar Lundberg, Odhe, fru Ekendahl, herrar
Wiklund*, Fredriksson, Gomér*, Jönsson i Ingemarsgården och Ringaby.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650031