Nr 4—6.
Andra lagutskottets utlåtande nr 4.
1
Nr 4.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om statens skadeståndsansvar vid skador, orsakade
av övergång till högertrafik.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 357 i första kammaren av
herr Johansson, Theodor, m. fl., samt nr 464 i andra kammaren av herr
Andersson i Dunker m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att i samband med pågående
utredning om övergång till högertrafik jämväl frågan om statens
skadeståndsansvar vid skador, orsakade av ändrade trafikbestämmelser,
måtte bli föremål för utredning».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får
utskottet hänvisa till motionen I: 357.
I skrivelse till Kungl. Maj :t anhöll 1953 års höstriksdag, efter hemställan
av andra lagutskottet i dess utlåtande nr 39, att Kungl. Maj :t ville utreda
förutsättningarna för vårt land att inom den närmaste framtiden genomföra
en övergång till högertrafik samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde giva anledning. Chefen för kommunikationsdepaitementet,
statsrådet Andersson, tillkallade med stöd av bemyndigande den
8 januari 1954 sakkunniga för att verkställa den av riksdagen begärda
utredningen.
I direktiven för de sakkunniga uttalar departementschefen efter en redogörelse
för frågans tidigare behandling:
»Utredningen bör vara förutsättningslös. Vid densamma torde särskilt
undersökas, huruvida de fördelar på lång sikt, vilka står att vinna genom
en övergång till högertrafik, kan förväntas bli så betydande, att de överväger
den ökade olycksrisken under övergångstiden ävensom kostnaderna för
omläggningen.
Riskökningen under övergångsskedet kommer givetvis alt hl. a. bero på
vilka möjligheter man har att motverka densamma. Åtminstone delvis
synes den kunna begränsas genom att en lämplig tidpunkt väljes för övergången.
Väsentliga resultat i detta hänseende torde även kunna vinnas
genom eu omfattande upplysnings- och propagandaverksamhet i samband
med omläggningen samt genom trafikreglerande åtgärder av olika slag.
1 B i han g till riksdagens protokoll 1951. !) samt. 2 avd. Nr 4—6.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 4.
I fråga om kostnaderna för en övergång till högertrafik bör en om
möjligt fullständig utredning förebringas. Därvid bör särskilt övervägas,
huruvida de eljest betydande kostnaderna för ombyggnad av bussar och
spårvagnar kan minskas genom särskilda övergångsanordningar. Vidare
bör de ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska förutsättningarna för
genomförandet av ombyggnadsprogrammet närmare klarläggas. Med hänsyn
till att en omläggning till högertrafik i första hand får anses vara ett
bilismens intresse, utgår jag ifrån att därav föranledda kostnader i varje
fall till huvudsaklig del får täckas av automobilskattemedel. Utredningen
bör framlägga definitiva förslag i denna fråga.
Jämväl i övrigt bör vid utredningen förebringas sådant material, som
medger en allsidig bedömning av det förevarande spörsmålet.
Utredningen bör tidsmässigt och även i övrigt planera sitt arbete med
tanke på att högertrafikfrågan kan befinnas böra underställas en allmän
folkomröstning.»
Utskottet.
I de förevarande motionerna hemställes, att frågan om statens skadeståndsansvar
vid skador, orsakade av ändrade trafikbestämmelser, utredes
i samband med den nu pågående utredningen om övergång till högertrafik.
Motionärerna anför bl. a., att man maste räkna med att en övergång till
högertrafik kommer att medföra betydande skadegörelse på liv och egendom,
att de härav föranledda förlusterna icke alltid täckes av de vanliga
försäkringarna samt att det synes skäligt, att staten under en övergångstid
av ^ 10 år övertager skadeståndsansvaret vid sådana olyckor, som direkt
beror av övergång till högertrafik.
Till en början vill utskottet med anledning av vad motionärerna anfört
om den inverkan en övergång till högertrafik kan väntas få på trafikolycksfallens
omfattning anföra några allmänna synpunkter på denna
fråga.
Det torde vara ofrånkomligt, att en övergång till högertrafik medför
ökade trafikrisker i vissa avseenden under en övergångstid. Det är å andra
sidan ovedersägligt, att en övergång till högertrafik medför, att vissa andra
olycksfall srisker bortfaller, nämligen de som beror på utländska förares
ovana vid vår vänstertrafik och svenskars ovana vid högertrafiken utomlands.
Vidare förhåller det sig så, att de olycksfallsrisker, som följer med
en övergång till högertrafik, är av övergående natur, medan de olycksfallsrisker,
som är förbundna med en bibehållen vänstertrafik, torde bestå
under en överskådlig framtid och öka med ett växande trafikutbyte över
gränserna. Att beräkna förhållandet mellan de fördelar å ena och nackdelar
å andra sidan de båda alternativen medför med hänsyn till trafik
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 4. 3
säkerheten är förenat med betydande svårigheter. Utan att nu ingå på
bedömning av detta spörsmål vill utskottet erinra om följande. En på
uppdrag av 1939 års högertrafikkommitté utförd statistisk beräkning —
vilken f. ö. var grundad på den under särdeles ogynnsamma förhållanden
genomförda högertrafikomläggningen i Österrike — gav till slutsats, att i
händelse högertrafik ej infördes, olyckor som berodde på ovana vid vänstertrafik
måste i det långa loppet medföra skadeverkningar av större omfattning
än de, som kunde förväntas uppkomma av olyckor, som berodde
på ovana vid högertrafik, i händelse sådan infördes. Vid den prövning
av högertrafikfrågan, som andra lagutskottet företog vid fjolårets höstriksdag,
kom utskottet även till den uppfattningen, att på lång sikt fördelarna
för trafiksäkerheten av en övergång till högertrafik väl uppvägde
riskerna under den första tiden efter en omläggning. Dessa frågor torde
komma att ytterligare belysas av den nu pågående högertrafikutredningen.
Vad därefter gäller tanken, att staten bör åtaga sig skadeståndsansvar
vid trafikolyckor, som beror av ändrade trafikföreskrifter, vill utskottet
framhålla följande.
Det är med hänsyn till trafiksäkerheten nödvändigt, att kraven på efterlevnad
av trafikföreskrifter ställes lika högt när det gäller nya eller ändrade
som i fråga om redan invanda föreskrifter. Då nya eller ändrade
föreskrifter sättes i kraft, är det dessutom ofta särskilt viktigt, att trafikanterna
iakttar försiktighet för att förebygga de risker, som kan följa
av ovana vid de nya föreskrifterna. Dessa trafiksäkerhetssynpunktei bör
beaktas även när frågan om statens skadeståndsansvar för trafikolyckor,
som beror av ändrade trafikföreskrifter, bedömes. Om staten åtoge sig
skadeståndsansvar för dylika olyckor, kunde detta komma att motverka
det krav på försiktighet, som särskilt måste framhävas, då trafikföreskrifter
ändras. En sådan ordning vore därför från trafiksäkerhetssynpunkt
ägnad att inge betänkligheter. Härtill kommer, att bestämmelser
härom skulle medföra svårigheter vid tillämpningen. Ett exempel må belysa
detta. F. n. orsakas ett icke ringa antal trafikolyckor av att fordonsförare
icke iakttager de för vår vänstertrafik gällande reglerna om företräde
vid korsande möte med annat fordon och om fordons plats på körbanan
ävensom av att fotgängare går ut på körbanan idan att ge akt på
den bakifrån kommande trafiken. Motsvarande olyckor skulle givetvis
komma att inträffa även efter en övergång till högertrafik. Det synes då
å ena sidan icke skäligen kunna ifrågasättas, att staten skulle ataga sig
skadeståndsansvar för alla dylika olyckor. Att a andra sidan göra skillnad
mellan dessa och avgöra vilka olyckor, som på ett sådant sätt beror pa
ändringen av körregel, att staten borde vara skadcståndsskyldig, skulle
i de flesta fall vara svårt eller omöjligt. Bestämmelser om skadeståndsskyldighet
för staten vid olyckor, som heror på ändrade trafikföreskrifter,
måste därför befaras komma alt medföra stora utredningssvårigheter och
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 4.
giva resultat, som komme att framstå såsom godtyckliga. Utskottet anser
sig därför icke kunna tillstyrka motionärernas yrkande.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:357 och 11:464, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 februari 1954.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten, Sunne, Nils Elowsson,
Axel E. Svensson, Lundgren*, Huss* och Nils Theodor Larsson;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Nilsson i Göteborg,
fru Västberg*, herrar Carlsson i Bakeröd, Andersson i Alfredshem*, fru
Ewerlöf*, herrar Bengtsson i Varberg* och Königson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.