Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
1
Nr 28.
Ankom till riksdagens kansli den 16 mars 1944 kl. 4 em.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i 3 kap. 38 § lagen om ngttjanderätt till fast egendom.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 97 i första kammaren
av herr Karlsson, Gustaf, och nr 158 i andra kammaren av herr Kilbom
m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att »sådan ändring
vidtages i nyttjanderättslagens 3 kap. 38 § att organisation, som har till
huvudsaklig uppgift att tillhandahålla allmänheten samlingslokaler, herodes
möjlighet att uppsäga hyresgäst, som förhyr lokal för biografändamål,
utan att uppsägningen medför ersättningsskyldighet för fastighetsägaren,
under förutsättning att avsikten med uppsägningen är att gagna organisationslivet
genom att för samlingslokalerna använda inkomsten av biografdriften.
»
över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av socialstyrelsen, statens hyresråd och statens
nämnd för samlingslokaler. Dessa yttranden finnas såsom bilagor fogade
till detta utlåtande.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda
yrkandet, får utskottet hänvisa till motionerna.
I 3 kap. lagen den H juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom upptagas
38—40 §§ såsom en särskild avdelning med rubriken »Om verkan av
hyresförhållandets upphörande i vissa fall». 38 § har följande lydelse:
Varder hyresavtal, som slutits för minst sex månader, av hyresvärden
uppsagt utan att hyresrätten är förverkad och giver hyresgästen inom en
vecka hyresvärden meddelande att han önskar behålla lägenheten, åligger
det hyresvärden att utan dröjsmål uppgiva på vilka villkor han är villig
att förlänga hyresförhållandet eller ock av vilken orsak han vägrar att medgiva
förlängning. Underlåter hyresvärden det eller uppställer han för hyresförhållandets
förlängning villkor, som är otillbörligt, eller vägrar han
att medgiva förlängning av sådan anledning att hans förfarande måste
anses strida mot god sed i hyresförhållanden, äge hyresgästen, där han
lämnat meddelande som nyss sagts, erhålla skälig gottgörelse för de kost
Bihang
till riksdagens protokoll 19H. 9 sand. 2 avd. Nr 28. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
nåder som äro förenade med flyttningen från lägenheten. Försummar
hyresgästen efter uppsägningen sina skyldigheter, vare han förlustig denna
rätt.
I fråga örn lägenhet, som av hyresgästen brukats för handel, hantverk,
industriell rörelse eller annan förvärvsverksamhet, vare denne i fall och
under villkor som i första stycket sägs tillika berättigad att, där efter hans
avflyttning hyresvärden eller annan i lägenheten utövar förvärvsverksamhet
av samma eller liknande art, av hyresvärden erhålla skälig ersättning
för den ökning av lägenhetens värde på hyresmarknaden som verksamheten
må hava medfört.
Hade hyresgästen övertagit av föregående hyresgäst bedriven verksamhet,
skall vid tillämpning av vad i andra stycket är stadgat skälig hänsyn
tagas jämväl till den ökning av lägenhetens värde på hyresmarknaden som
den föregående hyresgästen må hava åstadkommit.
Enligt 39 § skall vad i 38 § är stadgat äga motsvarande tillämpning i
det fall att avtal slutits för en tid av minst sex månader utan förbehåll
om uppsägning och hyresgästen minst tre månader eller, där avtalet slutits
för ett år eller längre tid, minst sex månader före hyrestidens utgång
giver hyresvärden tillkänna att han önskar behålla lägenheten. I 40 § stadgas,
att förbehåll, varigenom hyresgästen enligt 38 eller 39 § tillkommande
rätt upphäves eller inskränkes, skall vara utan verkan.
38—40 §§, som infördes genom lagen den 22 juni 1939 angående ändring
i vissa delar av nyttjanderättslagen, tillkommo med anledning av de yrkanden
örn optionsrätt som tid efter annan framförts. Paragraferna innehålla
dock icke någon verklig optionsrätt, d. v. s. rätt att även mot hyresvärdens
vilja sitta kvar i lägenheten efter utgången av avtalad hyrestid.
Hyresgästens skydd består i stället av en skadeståndsrätt, varmed man
avsett att förebygga ogrundade uppsägningar från hyresvärdarnas sida.
I den proposition, nr 166, varigenom förslaget till 1939 års ändringar i
nyttjanderättslagen förelädes riksdagen, yttrade föredragande departementschefen,
statsrådet Westman, angående förutsättningarna för den i
38 § stadgade skadeståndsrätten bl. a. följande:
Det synes icke kunna anses annat än rimligt, att hyresvärden jämväl
vid utövande av sin befogenhet att verkställa uppsägning bör iakttaga all
den hänsyn mot hyresgästen som förhållandena påkalla. Att det mången
gång kan ha varit hyresgästen, som motsatt sig slutandet av hyresavtal
med bindande verkan för längre tid, synes härvid icke kunna tillmätas
avgörande betydelse. Vid ingående av avtal om förhyrande av en lägenhet
kräver nämligen försiktigheten ofta, att hyrestiden begränsas till en jämförelsevis
kort tidsperiod. Hyresgästen kan icke med säkerhet veta, vilka
personer som bliva hans grannar, och vill fördenskull ha möjlighet att
kunna flytta till en annan lägenhet, eller han måste måhända taga i beräkning
att han kan nödgas flytta till annan ort. Ett flertal omständigheter
kan sålunda föranleda, att han icke vill binda sig för alltför lång tid. I
allmänhet är hyresgästens avsikt likväl att, om lägenheten finnes vara till
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
3
fredsställande, kvarbo i densamma så länge de förutsättningar, under vilka
avtalet ingåtts, bestå, något som hyresvärden även inser och som för övrigt
regelmässigt jämväl överensstämmer med dennes önskningar. Det står fördenskull
redan vid avtalets ingående för hyresvärden klart, att hyresgästen,
även örn avtalet slutits med rätt för båda parterna att uppsäga detsamma
till upphörande efter jämförelsevis kort tid, har en bestämd förväntan
att han icke utan skälig anledning kommer att av hyresvärden
uppsägas till avflyttning. Därest hyresvärden likväl utan sådan orsak uppsäger
hyresgästen, lärer han enligt allmänna uppfattningen handla i strid
med god sed på hyresmarknaden.
Vid prövningen av frågan, huruvida ett villkor som hyresvärden uppställer
för avtalets förlängning är otillbörligt, kommer, enligt vad departementschefen
anförde, framför allt i fråga det fall, att hyresvärden höjer
hyran mer än som kan anses påkallat av en allmän förändring i hyresnivån.
Vidare anförde departementschefen:
Helt naturligt blir frågan, huruvida i ett visst fall en uppsägning står
i strid mot god sed på hyresmarknaden, ofta att bedöma på ett annat sätt
i fråga örn bostadslägenheter än beträffande andra lägenheter. Såsom
exempel å en omständighet som i fråga om bostadslägenhet icke bör anses
utgöra giltig orsak för uppsägning må nämnas, att hyresgästen efter sin
inflyttning i lägenheten fått ett eller flera barn. Såsom skälig anledning
till uppsägning måste däremot anses, att hyresgästen t. ex. genom buller
stör grannar nattetid. Först angivna exempel saknar uppenbarligen helt
motsvarighet i fråga om affärslägenheter. Som exempel å uppsägning,
som uppenbarligen strider mot god sed, kan emellertid i fråga örn affärslägenhet
anföras, att hyresvärden uppsäger en skötsam hyresgäst för att
tillgodogöra sig den good-will som är förenad med av denne bedriven
rörelse. Vad angår de fall, då hyresvärden kan sägas ha uppställt otillbörliga
villkor för hyresförhållandets förlängning, synes icke någon större
skillnad föreligga mellan bostadslägenheter å ena och andra lägenheter
å andra sidan. Frågan gäller i allmänhet endast, huruvida hyresvärden
kräver för hög hyra eller ej.
Beträffande skadeståndets omfattning skiljer lagen mellan två grupper
av lägenheter, nämligen sådana som icke användas i förvärvsverksamhet
å ena samt sådana som av hyresgästen brukas i förvärvsverksamhet å
andra sidan. För båda grupperna gäller, att hyresgästen under angivna
förutsättningar har rätt till skälig gottgörelse för de kostnader, som äro
förenade med flyttningen från lägenheten. För den senare gruppen omfattar
skadeståndsrätten även skälig ersättning för den ökning av lägenhetens
värde på hyresmarknaden som verksamheten må hava medfört.
Härom yttrade den kommitté, hyreslagstiftningskommittén, vars betänkande
(SOU 1938: 22) låg till grund för 1939 års proposition bl. a. följande:
Den strävan all bereda särskilt skydd åt affärsdrivande hyresgäster, vilken
i vårt land på sistone föranlett yrkanden örn lagstiftning, betingades
huvudsakligen därav, att det för en sådan hyresgäst ofta vore av stor vikt
att få fortsätta rörelsen i samma lägenhet dels på grund av att han nedlagt
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
Utskottet.
kostnader för dess inredning, vilka vid flyttning till annan lägenhet ej
kunde tillgodogöras, och dels därför att rörelsen kunde ha erhållit en viss
s. k. good-will, vars bibehållande och förkovran vore i kanske hög grad
beroende av rörelsens fortsatta bedrivande i lägenheten.
Hyresvärden hade i regel icke någon önskan att driva bort en affärsidkande
hyresgäst. Däremot syntes stundom en hyresvärd genom höjning
av hyran tillgodogöra sig viss andel av det ökade värde, som en lägenhet ur
affärssynpunkt erhölle t. ex. genom utvecklingen av den stadsdel där fastigheten
vöre belägen, och ofta nog förekomme det att hyra, som vid startandet
av en rörelse satts relativt lågt, höjdes, sedan rörelsen stabiliserats och
utvecklats. I sistnämnda hänseende kunde anmärkas att det ingalunda vöre
ovanligt att i mera långfristiga hyreskontrakt angående affärslägenheter
hyran avtalades skola utgå med successivt stigande belopp. I den mån förfarande
av antytt slag från hyresvärdens sida folie inom ramen för en
lojalt affärsmässig förvaltning av fastigheten förelåge icke ur de synpunkter,
som kommittén hade att beakta, anledning att föreslå några restriktiva
bestämmelser. Saken ställde sig däremot annorlunda, om hyresvärden
missbrukade sin ställning genom att framställa krav på en i och för sig icke
befogad hyreshöjning, som hyresgästen föranleddes gå med på enbart därför
att han ej kunde bära med en flyttning förbundna förluster beträffande
good-will, som genom hans arbete tillförts rörelsen, och kostnader för inredning,
vilka av honom nedlagts å lägenheten. I sådana fall måste i regel
ett obehörigt riktande på hyresgästens bekostnad anses föreligga. Och detsamma
gällde naturligen i än högre grad i fall då hyresvärden bringade
hyresförhållandet till upphörande för att tillgodogöra sig lägenhetens av
hyresgästens verksamhet föranledda mervärde genom drivande i lägenheten
av rörelse utav samma eller liknande slag som hyresgästen drivit eller ock
genom uthyrande av lägenheten till annan, som just på grund av berörda
mervärde vore villig erlägga högre hyra än den avflyttande hyresgästen.
Den fråga, varom förevarande motioner handla, har såsom framhållits
i de av socialstyrelsen och statens hyresråd i ärendet avgivna yttrandena
nära samband med en i utskottets utlåtande nr 27 vid denna riksdag behandlad
fråga örn ändring av 7 § hyresregleringslagen. I anledning av
väckta motioner örn sådan ändring av nämnda paragraf, att de fall, varom
bär föreliggande motioner handla, skulle vara undantagna från hyTesregleringslagens
bestämmelser om ogiltighet av uppsägningar, har utskottet
i nämnda utlåtande anfört, att en sådan ändring skulle medföra, att en
uppsägning i dessa fall skulle vara giltig även örn den på det mest flagranta
sätt strede mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vore obillig.
Att för de speciella fall som motionerna avsåge införa en bestämmelse
om undantag från den i hyresregleringslagen stadgade skälighetsprövningen
av uppsägningars giltighet kunde enligt utskottets mening givetvis icke
ifrågakomma.
Även vid avgörandet av huruvida i enlighet med vad i 3 kap. 38 § allmänna
nyttjanderättslagen stadgas villkor som hyresvärden uppställer för hyresavtalets
förlängning är otillbörligt eller huruvida hans vägran att förlänga
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
5
avtalet strider mot god sed i hyresförhållanden kommer det an på en
skälighetsprövning i varje särskilt fall. Vad utskottet anfört såsom skäl
mot ett undantagande av vissa lokaler från tillämpningen av 7 § hyresregleringslagen
äger enligt utskottets mening giltighet även vid bedömande
av frågan, huruvida undantag i dessa fall bör ske från tillämpningen av
38 § hyreslagen. Att i nämnda paragraf tillerkänna ägarna av dessa lokaler
en särställning och således stadga, att ärenden av denna art alltid skola
avgöras i enlighet med fastighetsägarens intresse, kan rimligen icke ifrågakomma.
Utskottet vill emellertid betona, att såsom utskottet anfört i nyssnämnda
utlåtande de föreningar, som äro ägare till nämnda lokaler, fullgöra en
mycket betydelsefull uppgift i politiskt och kulturellt hänseende. Såsom
socialstyrelsen anfört synes vid prövning av frågan om uppsägning
strider mot god sed på hyresmarknaden särskild hänsyn böra tagas till
det allmänintresse, som föreningarna tjäna, och till deras intresse av att
själva få disponera över sina lokaler. I likhet med socialstyrelsen förutsätter
utskottet, att domstolarna taga sådan hänsyn vid avgörandet av
uppkomna frågor av denna art.
Med hänsyn till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 16 mars 1944.
På andra lagutskottets vägnar:
, DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Mannerskantz, Roos, Hage, Carl Eric
Ericsson, Hallagård, Söderkvist* och Näsström;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Olovson i Västerås, fröken
Andersson, fru Nordgren, herrar Cruse, Holm, Wallén och Jansson i Hällefors.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 28; bilagor
Bilaga A.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 11 februari 1944 har socialstyrelsen anbefallts att
till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över två vid 1944 års riksdag
väckta likalydande motioner, nr 97 i första och nr 158 i andra kammaren,
angående viss ändring i 3 kap. 38 § lagen om nyttjanderätt till
fast egendom. Med anledning härav får socialstyrelsen härmed anföra
följande.
Den i motionerna föreslagna lagändringen avser att åt organisation,
som har till huvudsaklig uppgift att tillhandahålla allmänheten samlingslokaler,
bereda möjlighet att uppsäga hyresgäst, som förhyr lokal för biografändamål,
utan att uppsägningen medför ersättningsskyldighet för fastighetsägaren,
under förutsättning att avsikten med uppsägningen är att
gagna organisationslivet genom att för samlingslokalerna använda inkomsten
av biografdriften.
En fråga, som står i nära sammanhang med den i motionerna berörda,
har nyligen bringats under riksdagens prövning. I propositionen den 18
februari 1944 (nr 101) med förslag bland annat till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. redogöres
nämligen för en av landsorganisationen i Sverige, folketshusföreningarnas
riksorganisation och ordenshusens riksförening den 12 januari 1944 till
Kungl. Majit ingiven skrivelse med förslag örn sådana ändringar i hyresregleringslagen,
att förening eller organisation, som hade till huvudsaklig
uppgift att tillhandahålla allmänheten samlingslokaler, bereddes möjlighet
att uppsäga hyresgäst, som förhyrde lokal för biografändamål, under
förutsättning att avsikten med uppsägningen vore, att föreningen eller
organisationen själv i fortsättningen skulle tillgodogöra sig inkomsten av
biografrörelsen för att därigenom bättre kunna fylla sitt samhälleliga syfte.
Chefen för justitiedepartementet har i propositionen uttalat, att han icke
funne skäl att i anledning av organisationernas berörda skrivelse föreslå
någon ändring i lagstiftningen örn hyresreglering. Som motiv härför har
departementschefen bland annat framhållit, att det framställda förslaget
innebure, att de fall, som avsåges därmed, skulle — i motsats till alla
andra — undantagas från den skälighetsavvägning mellan motsatta intressen,
som hyresregleringslagen stadgade, och att således dessa ärenden
skulle utan vidare prövning avgöras i överensstämmelse med fastighetsägarens
intresse. Departementschefen förklarar, att detta icke torde vara
förenligt med de principer, som borde ligga till grund för lagstiftningen,
men att vid de hyresreglerande organisationernas skälighetsprövning särskild
hänsyn borde tagas till det allmänintresse, som ifrågavarande föreningar
tjänade.
De av chefen för justitiedepartementet med avseende å de föreslagna
ändringarna i hyresregleringslagen anförda synpunkterna äro enligt socialstyrelsens
uppfattning bärande jämväl vid bedömandet av frågan om sådan
ändring av 3 kap. 38 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom, att
Andra lagutskottets utlåtande nr 28; bilagor
7
folketshusföreningarna skulle undantagas från den eljest föreliggande skyldigheten
att under vissa förutsättningar utgiva ersättning till en uppsagd
hyresgäst. Någon särställning synes rimligen icke kunna beredas dessa
föreningar i ifrågavarande hänseende. Däremot synas domstolarna böra
vid prövning av frågan örn uppsägningen strider mot god sed på hyresmarknaden
taga särskild hänsyn till det allmänintresse, som föreningarna
tjäna, och till deras intresse av att själva få disponera över sina lokaler.
Socialstyrelsen förutsätter, att domstolarna också taga sådan hänsyn vid
avgörandet av uppkommen fråga örn ersättning till uppsagd hyresgäst
jämlikt det åberopande lagrummet.
Med hänsyn till vad socialstyrelsen sålunda anfört avstyrker styrelsen
bifall till de remitterade motionerna.
Stockholm den 29 februari 1944.
KARL J. HÖJER.
Ernst Bexelius.
Bilaga B.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Såsom infordrat yttrande över motionerna nr 97 i första kammaren av
herr Karlsson, Gustaf, samt nr 158 i andra kammaren av herr Kilbom m. fl.
angående viss ändring i 3 kap. 38 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom,
får Statens hyresråd härmed anföra följande.
Det speciella intresse, som åberopats i de remitterade motionerna, har
föranlett även en framställning till Kungl. Majit den 12 januari 1944 av
Landsorganisationen, Folketshusföreningarnas riksorganisation och Ordenshusens
riksförening om viss ändring i lagen örn hyresreglering, vilken
framställning upptagits till behandling i Kungl. Maj:ts proposition nr 101
till årets riksdag. Under nuvarande brist på bostäder och andra lokaler
och så länge hyresregleringen gäller måste det ifrågavarande problemet
anses äga större praktisk betydelse vid hyresregleringslagens tillämpning
än vid tillämpning av den allmänna hyreslagen.
Vad först angår ifrågavarande problem i belysning av hyresregleringslagstiftningen,
kan hyresrådet för sin del helt ansluta sig till de synpunkter,
som i nyssnämnda proposition anförts av föredragande departementschefen.
Det måste understrykas, att det här gäller en bärande grundtanke
i hyresregleringen. Den rådande bostadsbristen medför ju bl. a., att konflikter
ofta uppkomma örn företrädet till tillgängliga utrymmen, och en
huvuduppgift för hyresregleringen är därför att avgöra detta företräde.
Det vore möjligen tänkbart, att detta avgörande kunde träffas i själva lagen,
så att en viss inbördes ordning angåves däri. Sannolikt är emellertid
detta praktiskt ogenomförbart, och i varje fall har i den nu gällande hyresregleringslagen
denna väg icke valts. I stället har — för övrigt med betydande
kostnader för det allmänna — uppbyggts en omfattande, dom
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 28; bilagor
stolsliknande organisation i två instanser, med uppgift bl. a. att förutsättningslöst
pröva alla sådana konfliktfall och avgöra vilket av de stridande
intressena, som i det särskilda fallet och under hänsynstagande till alla
på saken inverkande faktorer bör få företräde. Det torde icke behöva
motiveras, varför denna metod i de enskilda fallen ger ojämförligt mycket
bättre och rimligare resultat än ett mera stelt system, enligt vilket vissa
intressen under alla förhållanden skola tillgodoses i en viss inbördes rangordning.
Med den senare metoden bleve det sannolikt oundvikligt, att företrädesordningens
resultat i vissa fall tedde sig oskäliga.
Den förut berörda framställningen till Kungl. Maj:t innebär, att man —
med bibehållande i övrigt av systemet med individuell skälighetsprövning
i varje fall — skulle på en enda punkt bryta detta system och för en viss,
för övrigt ganska godtyckligt utvald intressegrupp stadga, att dess intresse
under alla förhållanden skulle tillgodoses före andra konkurrerande intressen.
En dylik ändring av huvudgrunderna för hyresregleringen kan hyresrådet
icke tillstyrka. Hyresrådet vill framhålla, att bland de intressen, som
nu tillgodoses endast genom prövning i varje särskilt fall, finnas sådana av
mycket hög valör, vilka — om nu en gradering verkligen skulle genomföras
i själva lagen — långt förr än de i motionerna åsyftade intressena kunde
göra anspråk på att erhålla principiellt företräde. I praxis har det sålunda
varit fråga om att tillgodose lokalbehov för utomordentligt betydelsefulla
statliga funktioner, militära institutioner, polisväsen o. s. v., men enligt
hyresrådets mening har det även i dylika fall varit värdefullt att pröva
varje konfliktfall för sig; även där det varit i princip ofrånkomligt, att det
ifrågavarande statsintresset måste tillgodoses i främsta rummet, har man i
särskilda fall ofta kunnat mildra olägenheterna för de enskilda, som detta
gått ut över.
Vad hittills anförts har gällt förslaget till ändring i hyresregleringslagen.
I jämförelse med detta torde motionärernas förslag till ändring i allmänna
hyreslagen vara av underordnad betydelse för närvarande. Ur principiell
synpunkt är detta förslag emellertid ännu betänkligare än det förra. Den
ersättningsskyldighet, som föreskrives i 3 kap. 38 § nyttjanderättslagen, avser
ju bland annat att bereda avflyttande hyresgäst ersättning för det s. k.
goodwill-värde, som en av honom upparbetad rörelse eventuellt representerar,
ett värde som annars utan vederlag skulle övergå på fastighetsägaren
eller en ny hyresgäst. Motionärernas förslag innebär, att även där ett sådant
värde konstateras föreligga, den fastighetsägande organisationen skulle
— med hänsyn till det samhällsintresse, som den fullföljer — äga rätt att
utan ersättning övertaga denna förmögenhetstillgång. Något sådant kan
självfallet icke tillstyrkas. Ett ekonomiskt stöd åt organisationslivet bör icke
taga formen av ett godtyckligt överförande på organisationen av ett förmögenhetsvärde,
som tillkommer någon dess hyresgäst.
Hyresrådet får sålunda avstyrka bifall till de remitterade motionerna.
Stockholm den 6 mars 1944.
STATENS HYRESRÅD.
KARL TISELIUS.
Erik Hedfeldt.
Andra lagutskottets utlåtande nr 28; bilagor
9
Bilaga C.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Sedan Kungl. Maj:t den 11 nästlidne februari anbefallt statens nämnd
för samlingslokaler att senast den 15 mars avgiva och till Andra Lagutskottet
inkomma med yttrande över två vid 1944 års riksdag väckta likalydande
motioner, nr 97 i Första och nr 158 i Andra kammaren, angående
viss ändring i 3 kap. 38 § lagen örn nyttjanderätt till fast egendom, får
nämnden till åtlydnad härav härmed anföra följande:
Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag beslöt 1942 års riksdag att bevilja
anslag till understöd åt för föreningslivet behövliga samlingslokaler. Bestämmelser
rörande bidragsverksamheten äro intagna i kungörelsen nr
913/1942, som trätt i kraft den 1 januari 1943. För tillgodoseende av behovet
inom en ort av allmänna samlingslokaler kan bidrag beviljas kommun
eller lån beviljas bolag, förening eller stiftelse. Bidrag eller lån beviljas
för nybyggnad, ombyggnad eller inköp av äldre byggnad. Lån kan jämväl
beviljas bolag, förening eller stiftelse, som är ägare av byggnad, inrymmande
allmänna samlingslokaler, i fall då dessa äro behövliga för föreningslivet,
men på grund av ägarens trångmål icke komma till användning
därför. Att lokalerna ej kunna på tillfredsställande sätt utnyttjas för föreningslivet
kan antingen bero på att de äro i behov av förbättring eller
på att ägaren är nödsakad att uthyra dem till ändamål, som äro för föreningslivet
främmande men för vilkas tillgodoseende kan betingas högre
hyra än vad föreningarna i allmänhet förmå erlägga. För beredande av
ärenden angående beviljande av bidrag och lån har inrättats statens nämnd
för samlingslokaler.
Nämndens verksamhet befinner sig ännu i sin begynnelse. Till nämnden
har dock inkommit ett stort antal framställningar örn bidrag eller
lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler, vilka framställningar
i nämnden förberedande granskats. I de fall då framställningarna
avsett lån för ekonomisk sanering eller för ombyggnad av redan
befintlig samlingslokal, har nämnden varit i tillfälle att konstatera att den
lokalägande organisationen, i regel en förening, för sin verksamhet är
beroende av hyresinkomster även för andra tillställningar än de, som tillhöra
det egentliga föreningslivet.
I nämndens verksamhet hittills bär icke förekommit fall där sökanden
ägt samlingslokal, vilken varit uthyrd till biografverksamhet, som drivits
av enskild person. Men nämndens ledamöter äga god kännedom örn sådana
fall inom de folkrörelser, som de tillhöra, och inom vilka det finnes
eli stort antal samlingslokaler. Nämnden kan därför lätt förstå de synpunkter,
som i de remitterade motionerna framförts och ansluter sig också
till dessa synpunkter. Statsmakterna ha genom beslut örn statligt stöd åt
samlingslokaler givit uttryck åt den uppfattningen att tillhandahållande av
samlingslokaler är av stor samhällelig betydelse. Det synes därför ganska
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 28; bilagor
naturligt att ägarna av samlingslokaler i lagstiftningen gives allt stöd, så
att alla från lokalerna härflytande inkomster må komma föreningslivet
tillgodo. Härigenom kan lokaler för föreningarnas egen verksamhet ställas
till förfogande för lägsta möjliga kostnad.
Nämnden vill därför tillstyrka de remitterade motionerna.
Stockholm den 9 mars 1944.
STATENS NÄMND FÖR SAMLINGSLOKALER.
ERNST ERIKSSON.
Gunnel Agvald.
Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1944
1 604 4