Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
1
Nr 25.
Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1942 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293) samt örn fortsatt giltighet
av lagen.
Genom en den 6 mars 1942 dagtecknad proposition, nr 173, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293) samt örn fortsatt giltighet av lagen.
Härigenom förordnas dels att 22, 23, 25 och 27 §§ allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939, vilken jämlikt lag den 13 juni 1941 (nr 394) gäller
till och med den 30 juni 1942, skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande
angives, dels att i lagen skola såsom 28 och 29 §§ införas de under
nämnda paragrafbeteckningar nedan intagna bestämmelserna, dels att nuvarande
28 och 29 §§ skola betecknas 30 och 31 §§, dels ock att lagen i sålunda
ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1943.
22 §.
Det åligger en var att vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet
eller av kristidsmyndighet, som Konungen bestämmer, lämna upplysning,
huruvida och i vilken myckenhet han innehar förnödenhet, som avses i 2 §,
eller i vad mån han frambringat, tillverkat, berett eller iståndsatt förnödenhet,
som avses i 5 §, eller framställer elektrisk kraft vid anläggning, som
avses i 7 §.
Vägrar någon---äga tillämpning.
23 §.
Ilar någon med vetskap därom, att föreskrift meddelats enligt 2, 3, 4, 5, 6
eller 7 §, olovligen förfogat över, undanstuckit, skadat eller förstört förnödenhet
eller annat, som föreskriften avser, eller underlåtit atl fullgöra honom
enligt 11 § åliggande skyldighet att taga hand örn sådan förnödenhet eller
eljest åsidosatt vad på honom ankommer lill fullgörande av föreskriften eller
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 25. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
av bestämmelser, som meddelats med stöd av denna lag, straffes med dagsböter
eller fängelse. Är brottet med hänsyn till omständigheterna att anse
såsom grovt, vare straffet fängelse eller straffarbete i högst två år. Vid bedömande
huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, örn gärningen avsett
egendom av betydande myckenhet eller omfattning.
Lag samma---angivna förhållanden.
25 §.
Fälles någon till straff enligt 23 §, skall domstolen, där ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, förklara egendom som undanhållits eller, där
överlåtelse av egendomen skett, gods eller penningar, som den tilltalade i
samband med överlåtelsen mottagit, förverkade eller, örn egendom som sålunda
skolat förklaras förverkad ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att
utgiva ersättning för egendomens värde.
27 §.
Har föreskrift örn avstående av förnödenhet ännu ej blivit gällande mot
ägaren eller innehavaren vid tid, då tillämpning av bestämmelserna i 2—22
§§ upphör, vare föreskriften utan verkan. Beslag enligt 3 § och förfogande
enligt 4, 5, 6 eller 7 § gäde ej längre än till nyss angivna tid, där ej annat
följer av vad i 28 eller 29 § stadgas. I fråga om ersättning, vartill någon
enligt denna lag är berättigad vid nämnda tid, eller för upplåtelse, som därefter
gäller, skola lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.
28 §.
Då fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad, på grund av
föreskrift enligt 4 § upplåtits för drivande av jordbruk, skall upplåtelsen
gälla under bestämd tid, dock högst tio år.
När fastigheten tillträdes eller avträdes, skall på kronans bekostnad hållas
syn; och gäde om syneförrättningen och klander därav vad som stadgas med
avseende å jordbruksarrende i allmänhet. Finnes fastigheten vid avträdet
vara i bättre skick än vid tillträdet, åge kronan för det belopp, vartill den
genom förbättringen uppkomna värdestegringen vid avträdessynen uppskattas,
rätt tid betalning ur fastigheten enligt vad nedan sägs, dock endast såvitt
fråga är örn nödig förbättring. Har avdrag för förbättring gjorts vid bestämmande
av den ersättning, som tillkommer jordägaren i anledning av fastighetens
ianspråktagande, skall anteckning därom göras i synehandlingen; och
åge kronan icke rätt tid betalning ur fastigheten för vad sålunda guldits. Vid
tillämpning av vad i detta stycke stadgas skall byggnad eder annan anläggning,
som för kronans räkning utförts under upplåtelsetiden, räknas såsom
tillbehör tid fastigheten, örn kronan tid jordägaren avstår sin rätt tid byggnaden
eder anläggningen.
Vid avträdessynen skall förfallodag bestämmas för belopp, för vilket kronan
enligt andra stycket äger njuta betalning. Beloppet skall utgå med
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
3
samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbaden
stadgas, där beloppet ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen.
Örn så finnes lämpligt, må beloppet fördelas å flera förfallodagar.
Klandras synen av jordägaren, varde förfallotiden för kronan tillkommande
belopp bestämd av domstolen. Vinner synen laga kraft mot jordägaren,
åge kronan på grund av synehandlingen för förfallet belopp erhålla
utmätning av fastigheten.
Konungen äger, där det finnes skäligt, medgiva nedsättning av belopp som
enligt andra stycket tillkommer kronan.
Örn fastighetens ianspråktagande samt angående avträdessynen skola anteckningar
göras i intecknings- eller fastighetsboken enligt de närmare föreskrifter
Konungen meddelar.
29 §.
Har fastighet enligt denna lag tagits i anspråk av annan orsak än i 28 §
sägs, skall upplåtelsen, där det finnes påkallat av särskilda skäl, gälla under
bestämd tid, dock högst fem år. Vad nu sagts örn fastighet skall ock tilllämpas
å byggnad eller anläggning, som ej är tillbehör till fast egendom.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Vad i 27—29 §§ stadgas rörande upplåtelse av fastighet, byggnad eller
anläggning för bestämd tid och rörande ersättning skall äga giltighet även
efter det allmänna förfogandelagen upphört att gälla.
Bestämmelserna i 28 § örn kronans rätt till ersättning skola icke gälla, där
upplåtelsen ägt rum före denna lags ikraftträdande.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslaget, får utskottet, i den
mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
Förlängning av giltighetstiden.
Allmän förfogandelag utfärdades den 22 juni 1939 (nr 293) och gällde
ursprungligen till och nied den 31 mars 1940. Lagens giltighetstid har förlängts
genom lagar den 30 mars 1940 (nr 1(58) och den 13 juni 1941 (nr 394),
sista gången för tiden till och med den 30 juni 1942. 1 samband med förlängningarna
av giltighetstiden hava vissa ändringar vidtagits i lagen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Bergquist, har i proposiIionen
framhållit, att under rådande iörhållanden förelåge uppenbarligen
alltjämt behov av det Kungl. Majit genom allmänna förfogandelagen lärn
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
nade bemyndigandet att, där viktiga samhällsintressen det kräva, genomföra
förfoganden som i lagen avses. Lagens giltighetstid torde därför böra ytterligare
utsträckas, förslagsvis till och med den 30 juni 1943.
Ändringar i straff- och förverkandebestämmelserna m. lii.
Enligt 23 § första stycket allmänna förfogandelagen gäller, att den som
med vetskap därom, att föreskrift meddelats örn förfogande över egendom,
olovligen förfogat över, undanstuckit, skadat eller förstört förnödenhet eller
annat, som föreskriften avser, eller underlåtit att fullgöra honom enligt lagen
åliggande skyldighet att taga hand om sådan förnödenhet eller eljest åsidosatt
vad på honom ankommer till fullgörande av föreskriften eller av bestämmelser,
som meddelats med stöd av lagen, skall straffas med dagsböter eller
fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete
i högst två år dömas. Enligt 23 § andra stycket gälla enahanda straffbestämmelser
med avseende å det fall, att någon vid förfrågan, som länsstyrelse
eller polismyndighet enligt 22 § gjort angående innehav av förnödenhet
m. m., vägrat att lämna upplysning eller ock vid sådan förfrågan eller i samband
med undersökning eller granskning, som verkställts med stöd av 22 §,
sökt vilseleda myndigheten. Vidare gäller enligt 25 § att, där någon fälles
till straff enligt 23 §, domstolen må efter ty skäligt finnes förklara egendom,
som undanhållits, förverkad eller, örn den ej kan tillrättaskaffas, förplikta
den dömde att utgiva ersättning för egendomens värde.
Föredragande departementschefen har anfört bland annat följande:
»Vid anmälan förut denna dag av fråga angående vissa ändringar i gällande
bestämmelser rörande straff för olovlig överlåtelse av ransonerad vara,
m. m. har jag i olika hänseenden föreslagit skärpning av de nämnda straffbestämmelserna.
Enligt vad jag sålunda föreslagit skulle straffet för olovlig
överlåtelse av ransonerad vara, därest omständigheterna vöre försvårande,
bestämmas till fängelse eller straffarbete i högst två år; vid bedömande huruvida
omständigheterna vore försvårande skulle särskilt beaktas, bland annat,
om gärningen avsett betydande myckenhet av varan. Därest den olovliga
överlåtelsen tillika innebure brott mot allmänna förfogandelagen, skulle
enligt förslaget de förenämnda straffbestämmelserna icke vinna tillämpning,
utan skulle för sådant fall straffet utmätas enligt förfogandelagen.
Med den ändring av straffskalan i fråga om överträdelser av ransoneringsförfattningarna,
som sålunda föreslagits, kommer emellertid denna straffskala
att i visst hänseende bliva strängare än förfogandelagens; enligt sistnämnda
lag må nämligen för överträdelser av lagens bestämmelser dömas
till dagsböter eller fängelse (intill två år) ävensom, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, till straffarbete i högst två år. Såsom jag anförde
vid anmälan av förenämnda fråga örn ändring av straffbestämmel
-
Andia lagutskottets utlåtande Nr 25. o
serna för brott mot ransoneringsförfattningarna, är en dylik olikhet uppenbarligen
icke tillfredsställande, detta i all synnerhet örn straffet i de fall,
där gärningen innefattar brott mot såväl ransoneringsförfattning som förfogandelagen,
skall utmätas allenast jämlikt sistnämnda lag. Jag anförde
vidare, att det därför syntes erforderligt att motsvarande ändring vidtoges
i allmänna förfogandelagen, så att fängelse eller straffarbete jämväl enligt
denna lag utdömdes så snart omständigheterna vore försvårande. Jag anhåller
nu att få framlägga förslag örn sådan ändring. I överensstämmelse
med vad som föreslagits i fråga örn brott mot ransoneringsförfattningarna
torde sålunda böra i 23 § allmänna förfogandelagen stadgas, att för brott,
som i nämnda paragraf avses, straffet skall där omständigheterna äro försvårande
bestämmas till fängelse eller straffarbete i högst två år. Innebörden
av den föreslagna ändringen är dels att straffarbete införes i stiaffskålan
även med avseende å sådana fall, där omständigheterna visserligen äro
försvårande men likväl icke kunna betecknas som synnerligen försvarande,
dels ock att straffskalan begränsas nedåt, i vad angår de svårare fallen
av överträdelser av lagens stadganden; där omständigheterna äro föisvårande,
skall överträdelsen alltså icke kunna sonas med böter. I huvudsaklig
överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande brott mot
ransoneringsförfattningarna torde vidare böra stadgas, att vid bedömande
huruvida omständigheterna äro försvårande särskilt skall beaktas, örn
gärningen avsett egendom av betydande myckenhet eller omfattning.
Den föreslagna skärpningen av straffskalan har aktualiserats av önskvärdheten
att vinna överensstämmelse mellan förfogandelagens straffskala och
den straffskala, som föreslagits med avseende å brott mot ransoneringsförfattningarna.
Emellertid lärer det även i övrigt vara befogat med en dylik
skärpning. I nuvarande försörjningsläge äro nämligen de grövre fallén
av överträdelser av förfogandelagen att anse såsom brott av allvarlig beskaffenhet
och självfallet är det för folkförsörjningen av betydande intresse
att denna uppfattning på ett påtagligt sätt kommer till uttryck i straffbestämmelserna.
Enligt 25 § allmänna förfogandelagen gäller att, då någon fälles till straff
enligt 23 § samma lag, domstolen md, efter ty skäligt finnes, förklara egendom
som undanhållits förverkad eller, om den ej kan tillrättaskaffas, föiplikta
den tilltalade att utgiva ersättning för egendomens värde. Dessa bestämmelser
äro, såsom av det förut anförda framgår, mildare än de föiverkandc-
och ersättningsregler, som gälla med avseende å olovlig överlåtelse
av ransonerad vara.
Självfallet innebära de möjligheter till ekonomisk vinning, som i ett skärpt
försörjningsläge kunna uppkomma genom överträdelser av förfogandelagens
bestämmelser, en viss lockelse till dylika överträdelser. Denna lockelse kan
medföra, att verkningarna av straffhotet i någon mån neutraliseras. Det synes
därför angeläget, att så effektiva åtgärder som möjligt vidtagas i syfte att
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
avskära vederbörande från möjligheterna att göra dylika illegala vinster. Såsom
ett led i dessa åtgärder synes det lämpligt att vidtaga sådan ändring av
25 § förfogandelagen att domstolen, där ej särskilda förhållanden till annat
föranleda, skall förklara den undanhållna egendomen förverkad eller, örn
den ej kan tillrättaskaffas, förplikta den tilltalade att utgiva ersättning för
egendomens värde; har den tilltalade olovligen överlåtit den ifrågakomna
egendomen, torde förverkandepåföljden i stället böra avse gods eller penningar,
som han i samband med överlåtelsen mottagit. De sålunda föreslagna
bestämmelserna innebära dels att förverkandepåföljd alltid skall
ådömas, därest icke särskilda omständigheter till annat föranleda, dels ock
att förverkandepåföljden vid olovlig överlåtelse skall avse det faktiskt uppburna
vederlaget. Är försäljningspriset på den s. k. svarta marknaden högre
än det pris, som motsvarar varans verkliga värde sådant detta framkommer
genom prissättningen i den legala marknaden, skall påföljden alltså
avse det av den brottslige uppburna högre beloppet.
Jag torde härefter få upptaga den av chefen för livsmedelskommissionen
väckta frågan örn kristidsmyndigheternas likställande med länsstyrelser och
polismyndigheter i fråga om rätt att jämlikt 22 § allmänna förfogandelagen
infordra uppgifter angående innehav av förnödenhet m. m. Meddelandet av
dylik befogenhet åt kristidsmyndigheterna torde i sin mån vara ägnat att
underlätta arbetet för dessa myndigheter. Med hänsyn härtill och då de förhållanden,
varom upplysning skulle få inhämtas, icke äro av den art att förslaget
av sådan anledning kan väcka betänkligheter, är jag beredd att tillstyrka
detsamma. Emellertid förordar jag den begränsningen, att befogenheten
skall tillkomma endast de (centrala och lokala) kristidsmyndigheter
som Kungl. Maj:t bestämmer.»
Genom proposition nr 172 har framlagts förslag till lag om straff för
överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, m. m. Propositionen har
behandlats av första lagutskottet, som i utlåtande nr 38 tillstyrkt propositionen
med vissa jämkningar.
Ändrade bestämmelser rörande den tid, under vilken fastighet må tagas
i anspråk, m. m.
Enligt allmänna förfogandelagen gäller som huvudregel, att ingripanden
som göras med stöd av lagen icke gälla längre än den tid, under vilken sådant
ingripande må äga rum. Då lagens materiella bestämmelser upphöra att
äga tillämpning eller lagen i dess helhet upphör att gälla, bliva i regel jämväl
tidigare meddelade förordnanden utan verkan. Undantag har emellertid
stadgats för det fall att fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad,
tagits i anspråk för drivande av jordbruk. I sådan händelse skall
nämligen upplåtelsen gälla under bestämd tid, dock högst fem år.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
I en inom justitiedepartementet upprättad, den 10 december 1941 dagtecknad
promemoria har upptagits till behandling frågan om möjlighet
att taga i anspråk fastighet för längre tid än nu är medgiven.
I promemorian anföres, att erfarenheten visat, att när jorden vore vanhävdad
även till fastigheten hörande åbyggnader vore i mycket förfallet
skick eller att fastigheten helt eller delvis saknade för jordbruksdrift erforderliga
byggnader. Om en sådan egendom foges i anspråk för jordbruksändamål
och det icke lyckades att utarrendera den till någon som kunde
nyttja egendomen i samband med annat jordbruk, vore det nödvändigt att
reparera byggnaderna eller att uppföra nya. I båda fallen kunde kostnaden
bliva betydande och i regel kunde den icke amorteras under den korta tid,
fem år, som förfogandet enligt den nuvarande bestämmelsen längst finge
gälla. Enligt vad som nu vöre stadgat skulle jordägaren efter denna tids
utgång återfå jorden med reparerade eller nya byggnader utan att behöva
betala annan ersättning därför än vad som kunnat avräknas å den gottgörelse
som eljest på grund av upplåtelsen skulle tillkommit honom. Teoretiskt
vore tänkbart, att kronan skulle kunna bortföra nyuppförda byggnader
å fastigheten men denna möjlighet syntes vara utan egentligt praktiskt värde.
Det syntes nödvändigt att avhjälpa denna brist i lagstiftningen. Eljest vore
det icke praktiskt möjligt att ingripa mot den som vanhävdat sin fastighet.
För ändamålet syntes lämpligt att vidtaga två ändringar, nämligen dels utsträcka
den tid, under vilken förfogandet skulle gälla, dels ock giva kronan
säkerhet för utlagda kostnader.
Vid promemorian fanns fogat utkast till lag om ändring i vissa delar av
allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293).
I utkastet har under 28 § i lagen intagits bestämmelse, att om fastighet,
vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad, på grund av föreskrift enligt
4 § upplåtits för drivande av jordbruk, upplåtelsen skall gälla under bestämd
tid, dock högst femton år. Örn upplåtelsen skall skyndsamt göras anmälan
hos inskrivningsdomaren. När fastigheten tillträdes eller avträdes, skall enligt
utkastet på kronans bekostnad hållas syn. Örn syneförrättningen och
klander därav skall gälla vad som stadgas med avseende å arrende. Finnes
fastigheten vid avträdet vara i bättre skick än vid tillträdet, skall kronan för
det belopp, vartill förbättringen uppskattas, äga rätt till betalning ur fastigheten,
såvitt kronan ej erhållit gottgörelse därför på annat sätt. Vad nu sagts
skall dock gälla allenast nödig förbättring. Byggnad eller annan anläggning
som tillkommit under upplåtelsetiden skall, örn det yrkas av kronan, vid
tillämpning av vad nu sagts räknas som tillbehör till fastigheten, ändå att
den ej eljest är att hänföra till fast egendom.
Kronans ersättning skall enligt nämnda paragraf i utkastet utgå med
samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom, varom stadgas i 17 kap.
(> § handelsbanken, där ej beloppet stått inne längre än ett år från upplåtelsetidens
slut. Inom denna tid må dock hos länsstyrelsen göras framställning
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
om alt beloppet skall fördelas på flera år, i vilket fall skall om kronans rätt
till betalning för förfallande belopp gälla vad om avdikningslån är stadgat.
Under 29 § har i utkastet upptagits bestämmelse, att örn fastighet enligt
förfogandelagen tagits i anspråk av annan orsak än i 28 § sägs, upplåtelsen,
där det finnes påkallat av särskilda skäl, skall gälla under bestämd tid, högst
femton år.
Över promemorian nied det därvid fogade lagutkastet hava efter remiss
avgivits utlåtanden av ett flertal myndigheter och sammanslutningar.
För innehållet i utlåtandena redogöres å sid. 16—22 i propositionen.
Föredragande departementschefen har anfört bland annat följande:
»Det ingrepp i den enskildes rätt, som enligt lagutkastet medgives, är helt
visst av allvarlig natur. Det är dock att märka, att stadgandet är tillämpligt
allenast om vanhävden finnes vara uppenbar. Är detta förhållandet och
finnes tillika egendomens ianspråktagande vara av betydelse för folkförsörjningen,
synes också lagen böra innehålla sådana bestämmelser, att ett
ingripande kan praktiskt genomföras. De nuvarande bestämmelserna äro
otillräckliga, och det torde vara nödvändigt att upplåtelsen kan erhålla sådan
varaktighet, att kronan kan låta uppföra åbyggnader eller verkställa
reparationer, i den mån så erfordras. Att den enskilde, såsom nu är fallet,
kan genom vanhävd av jämväl åbyggnaderna försvåra eller omöjliggöra
lagens tillämpning måste anses i hög grad otillfredsställande.
Jag torde i detta sammanhang — och i anledning av vad i ett par av
remissyttrandena anförts angående den pågående utredningen rörande utvidgning
av vanhävdslagstiftningen — få nämna, att den sålunda tilltänkta
lagstiftningen icke gör den nu ifrågavarande ändringen av förfogandelagen
onödig. Däremot kan en effektivare vanhävdslagstiftning självfallet medföra
en minskning av det antal fall, då förfogandelagen behöver tillgripas.
Enligt förfogandelagen gäller för närvarande att om fastighet, vars jord
befunnits uppenbarligen vanhävdad, upplåtits för drivande av jordbruk,
upplåtelsen skall gälla under bestämd tid, dock högst fem år. Den i det
remitterade lagutkastet föreslagna längsta tiden, femton år, lärer så till
vida vara önskvärd att den, såsom i promemorian uttalas, underlättar för
kronan att erhålla lämplig arrendator. Då de betänkligheter som kunna
anföras mot alltför långtgående ingripanden av denna natur icke sakna
fog, vill jag dock förorda, att längsta tiden bestämmes till tio år. Jag
vill därvid även framhålla, att upplåtelsen icke bör avse denna längsta tid
annat än i de fall, där omständigheterna därtill föranleda. Vidare bör,
såsom i några yttranden framhållits, kronan återställa egendomen vid
tidigare tidpunkt än den från början bestämda, om fara för vanhävd icke
mera föreligger och lämplig överenskommelse kan träffas. Det må i detta
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
9
sammanhang påpekas, att upplåtelse enligt förfogandelagen för jordbruksändamål
icke bör omfatta mera än som tarvas för jordbruket.
Enligt det remitterade lagutkastet skall kronan vara berättigad att vid
avträdet erhålla ersättning för värdet av nödig förbättring, som fastigheten
undergått. I fråga om den närmare innebörden av detta stadgande torde
vara tydligt, att såsom nödig förbättring icke får betraktas annan förbättring
än sådan, som varit erforderlig för fastighetens brukande enligt ortens
sed. Vid avträdessynen får kronan ej tillgodoräknas större del av kostnaden
för nybyggnad eller reparation än som svarar mot den av kronans
åtgöranden föranledda värdestegringen; de faktiska byggnadskostnaderna
få således icke vara avgörande. Har avdrag för nödig förbättring gjorts
redan vid fastställandet av den ersättning, som tillkommer jordägaren i
anledning av fastighetens ianspråktagande, böra synemännen självfallet
taga hänsyn därtill. Bestämmelse torde därför böra meddelas om att synemännen
i synehandlingen skola göra anteckning örn sådant avdrag ävensom
att kronan icke skall njuta betalningsrätt ur fastigheten för motsvarande
del av förbättringens värde.
Består den ianspråktagna egendomen av flera särskilda fastigheter, får
vid syneförrättningen varje fastighet behandlas för sig. Detta är nödvändigt,
enär kronan för en konstaterad värdeökning självfallet icke får — till nackdel
för inteckningshavarna — njuta betalningsrätt ur annan fastighet än den
till vilken värdeökningen hänför sig.
Även om kronans ersättningsrätt, på sätt förut angivits, begränsas till att
omfatta endast värdet av den nödiga förbättring fastigheten undergått,
torde det likväl kunna tänkas fall, då det vore obilligt att av jordägaren
utkräva hela det av synemännen fastställda beloppet. Kungl. Maj:t synes
därför böra äga rätt att medgiva nedsättning av beloppet. Om sådan befogenhet
stadgas i lagen, torde kunna undvikas, att rättegång kommer att
föras om syn vilken jordägaren av anledning, som kan tagas för god, finner
vara för sig obillig.»
Departementschefen har vidare yttrat, att kronans ersättning torde böra
utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken samt att någon personlig
betalningsskyldighet för beloppet icke torde böra åläggas jordägaren.
Slutligen har departementschefen anfört följande:
»Det remitterade lagutkastet upptager såsom tidigare framhållits även bestämmelse
för det fall, att fastighet tages i anspråk av annan orsak än att
fastigheten är vanhävdad och erfordras för jordbruksdrift. Upplåtelsen må
i sådan händelse för närvarande ej gälla längre tid än den, under vilken
dylikt tvångsingripande enligt lagen kan komma till stånd. Enligt utkastet
skulle upplåtelsen även i fall som nu nämnts kunna gälla bestämd tid,
högst femton år, när särskilda skäl därtill äro. Härmed asyftas att bereda
kronan erforderlig trygghet t. ex. i sådana fall då nyanläggning för industriell!
ändamål erfordras.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 aud. Nr 25.
2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
I flera yttranden har anmärkning riktats mot denna bestämmelse. Industrikommissionen
har för sin del ansett, att längsta tiden i nu nämnda
fall bör bestämmas till fem år. Då denna tid i regel lärer vara tillfyllest,
finner jag mig böra godtaga vad kommissionen sålunda förordat. Örn
denna begränsning sker, synas några avgörande betänkligheter icke föranledas
av stadgandet. Såsom kommissionen tillika föreslagit torde bestämmelsen
å andra sidan böra utvidgas att gälla jämväl när byggnad eller
anläggning å ofri grund tages i anspråk.
Av skäl, som i promemorian anförts, torde kronan i fall varom nu är
fråga icke böra äga att ur fastigheten eller byggnaden erhålla ersättning
för värdeökning, som under upplåtelsetiden uppkommit genom kronans
åtgöranden.»
Lagrådet har på anförda skäl avstyrkt de i 28 § föreslagna bestämmelserna;
härutinnan får utskottet hänvisa till propositionen sid. 31—34.
I detta sammanhang synes böra erinras om, att riksdagen på hemställan
av andra lagutskottet (utlåtande nr 17) i skrivelse den 17 maj 1941 (nr 236)
anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa skyndsam utredning angående
en provisorisk lagstiftning mot vanhävd med giltighet tillsvidare under nu
rådande krisförhållanden, därvid de i utskottets motivering angivna synpunkterna
borde beaktas, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. Sedan därefter jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 20 juni 1941 en särskild utredningsman tillkallats för verkställande
av utredning rörande utvidgad vanhävdslagstiftning m. m., har
utredningsmannen den 27 februari 1942 avgivit promemoria med
förslag till utvidgad vanhävdslagstiftning (statens off.
utredn. 1942:5). — I utskottets nyssnämnda utlåtande nr 17/1941 finnes
under rubriken förfogandelagstiftningens användbarhet
m o t v a n li ä v d en redogörelse för förarbetena till de bestämmelser i
1917 och 1918 års förfogandelagar, som avsågo avhjälpande av vanhävd å
jordbruksfastigheter; härutinnan må hänvisas till utlåtandet sid. 34—39.
Utskottet. De i propositionen föreslagna ändringarna i allmänna förfogandelagen
innebära dels att lagens straff- och förverkandebestämmelser skärpas, dels
ock att vidgade möjligheter införas för kronan att förfoga över fastighet.
Därjämte föreslås, att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1943.
Vad angår de förordade ändringarna i fråga om förfogande över fastighet
avser förslaget i första hand att, när fråga gäller vanhävdad jordbruksfastighet,
upplåtelsetiden skall kunna utsträckas från fem till tio år. I syfte
att giva kronan säkerhet för under upplåtelsetiden å fastigheten nedlagda
kostnader innebär förslaget vidare, att kronan skall äga att med förmånsrätt
före inteckningshavare ur fastigheten utfå ersättning för nödiga utlägg
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. 11
intill belopp motsvarande den värdestegring fastigheten genom desamma
undergått.
Enligt utskottets mening är det i nuvarande försörjningsläge en angelägenhet
av synnerlig vikt att effektivt ingripande kan äga rum mot vanhävd.
Då de nu gällande bestämmelserna i förfogandelagen icke kunna
anses tillfyllest för att tillgodose detta syfte, finner utskottet befogat att en
skärpning av bestämmelserna vidtages, så att ett ingripande kan praktiskt
genomföras. De härutinnan föreslagna ändringarna i lagen innebära förvisso
ett djupgående ingrepp i den enskildes rätt till fastigheten. Såsom lagrådet
framhållit möta härjämte vissa betänkligheter ur fastighetskreditens
synpunkt mot förslaget, att kronan skulle för sina utlägg i viss omfattning
erhålla betalning ur fastigheten med förmånsrätt före inteckningshavarna.
I likhet med föredragande departementschefen, anser emellertid utskottet,
att nu anförda omständigheter icke böra tillmätas avgörande betydelse i ett
svårartat krisläge, då det gäller att nied alla till buds stående medel säkerställa
folkförsörjningen. På grund härav finner sig utskottet böra biträda
det framlagda förslaget om ändring i bestämmelserna om förfogande över
vanhävdade jordbruksfastigheter. Utskottet förutsätter härvid, att bestämmelserna
komma att tillämpas med tillbörlig varsamhet. I detta sammanhang
vill utskottet även instämma i departementschefens yttrande, att upplåtelsen
icke bör avse den längsta tiden, tio år, annat än i de fall, där omständigheterna
därtill föranleda, samt att kronan bör återställa egendomen
vid tidigare tidpunkt än den från början bestämda, örn fara för vanhävd
icke mera föreligger och lämplig överenskommelse kan träffas. Vidare vill
utskottet betona vikten av att vid syn för bestämmande av den värdestegring,
för vilken kronan må åtnjuta betalning ur fastigheten, hänsyn uteslutande
tages till nödig förbättring.
Av uttalanden i propositionen framgår, att vid bestämmande av den jordägaren
tillkommande ersättningen på grund av upplåtelsen hänsyn skall
kunna tagas till de av kronan å fastigheten nedlagda kostnaderna för förbättring
av jordens hävd och reparation av byggnader m. m. Utskottet förutsätter.
att dylikt avdrag för kronans utlägg icke sker i sådan utsträckning,
att därigenom jordägaren betages möjlighet att betala ränta å i fastigheten
intecknad gäld.
Vad angår de genom propositionen framlagda förslagen i övrigt har utskottet
icke funnit anledning till erinran.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.
Stockholm den 28 april 1942.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Wistrand, Roos*, Olof Carls
son, Sten, Holstenson* och Nils Elowsson;
från andra kammaren: herr Hage*, fröken Andersson, herrar Olovson i Väster
ås, Holm*, Barnekow*, Lundgren*, Jansson i Hällefors och Hedlund i Rådom.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr Wistrand.
Reservation
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1942
217026