Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956
1
Nr 2
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition rörande ratifikation
av en konvention mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge om social trygghet.
Genom en den 4 januari 1956 dagtecknad proposition, nr 17, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att godkänna, att Sverige ratificerar
en den 15 september 1955 undertecknad konvention mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge om social trygghet.
Den svenska texten av konventionen har jämte tillhörande slutprotokoll
såsom bilaga fogats vid propositionen. Utskottet torde få hänvisa till denna
bilaga.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Den konvention, som förelägges riksdagen för godkännande, ansluter
sig i sakligt hänseende nära till och ersätter ett flertal gällande nordiska
överenskommelser rörande ålders- och invalidpensionering, yrkesskadeförsäkring,
mödrahjälp, barnbidrag och vård åt nödställda. Konventionen avser
även sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, men det förutsättes att nuvarande
nordiska avtal om överflyttning mellan ländernas försäkringar
och om sjukhjälp vid tillfällig vistelse i annat nordiskt land skall bestå vid
sidan av konventionen. Konventionen omfattar vidare vissa grenar av social
trygghet, som ej förut reglerats i nordiska överenskommelser, bl. a.
folkpensioneringens efterlevandeförmåner, bidragsförskott och arbetslöshetshjälp.
Inledning
Under en lång följd av år har mellan de nordiska länderna bedrivits ett
omfattande socialpolitiskt samarbete, som bl. a. resulterat i ett flertal överenskommelser
om ömsesidighet beträffande sociala förmåner. Sedan frågan
om att utbygga dessa överenskommelser och samla alla regler i en enda
nordisk konvention om social trygghet dryftats, bl. a. vid Nordiska rådets
första session år 1953, togs arbetet härmed upp inom Nordiska socialpolitiska
kommittén, som tillsatte ett redaktionsutskott med uppgift att utar1
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 2
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956
beta ett förslag till en dylik konvention. Vid sin tredje session år 1955 lämnades
Nordiska rådet tillfälle att yttra sig rörande ett av redaktionsutskottet
utarbetat konventionsutkast. Härom hänvisas till rådets socialpolitiska
utskotts betänkande nr 8 och till rådets protokoll för den 3 februari 1955
(dagordningen punkt 1). Sedan kommittén vid möte i mars 1955 gjort vissa
justeringar i utkastet, inhämtades, såvitt angår vårt land, yttranden i ärendet
från pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, arbetsmarknadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, kommerskollegium, statens utlänningskommission,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i
Sverige och Tjänstemännens centralorganisation. Härvid framfördes vissa
synpunkter, som i allt väsentligt beaktats under ärendets fortsatta behandling
inom kommittén. Dess arbete har resulterat i ett förslag till konvention
mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om social trygghet,
vilket jämte tillhörande slutprotokoll godkänts av de olika ländernas
regeringar och undertecknats den 15 september 1955 vid nordiska socialministermötet
i Köpenhamn.
Konventionen blir bindande först sedan den ratificerats. Den träder i
kraft första dagen i den månad, som infaller två hela kalendermånader efter
den dag, då samtliga länders ratifikationshandlingar deponerats.
De överenskommelser, som konventionen avser att ersätta och som finnes
förtecknade i artikel 37, har såvitt angår vårt land ingåtts av Kungl.
Maj:t med stöd av fullmakter i olika lagar och författningar på hithörande
område. Den nya konventionen har emellertid ett mera vidsträckt tilllämpningsområde
än dessa överenskommelser; såsom närmare kommer att
belysas i det följande spänner den över mycket stora delar av det sociala
fältet. Med hänsyn till dess omfattning och då ett godkännande av konventionen
förutsätter vissa lagändringar, har den ansetts böra föreläggas riksdagen
för godkännande.
De av konventionen föranledda lagändringarna har, jämte vissa andra
ändringar, upptagits i särskilda, till riksdagen avlämnade propositioner,
nämligen propositionen nr 20 med förslag till ändringar i bidragsförskottslagen
och propositionen nr 22 med förslag till ändringar i sjukförsäkringslagen,
lagen om yrkesskadeförsäkring och förordningen angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.
Konventionens huvudprinciper
I inledningen till konventionen ges uttryck åt uppfattningen, att medborgare
i ett av de nordiska länderna skall i ett annat av länderna i princip
vara likställd med landets egna medborgare i förhållande till lagstiftningen
om social trygghet. Vidare uttryckes önskemål om att denna likställighet,
vilken redan nu gäller i fråga om vissa socialförmåner, skall omfatta
alla grenar av social trygghet. Detta önskemål kommer, om konventionen
antages, att förverkligas i betydande omfattning, men såsom framgår av
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956
3
den följande framställningen har det inte ansetts möjligt att genomföra likställighetsprincipen
över hela linjen.
I det internordiska socialpolitiska samarbetet har hittills i allmänhet tilllämpats
den grundsatsen, att ömsesidiga utfästelser måste föreligga i fråga
om varje särskild förmån för att en konvention skall komma till stånd. Ett
land har med andra ord i regel inte kunnat genom en konvention tillförsäkra
sina medborgare en viss förmån i ett annat land, med mindre det förra landet
kunnat erbjuda det senare landets medborgare en förmån av motsvarande
slag. Den nya konventionen bryter i viss mån härmed. Det förutsätles
nämligen, att samtliga nordiska länder skall kunna ratificera konventionen
i dess helhet, även om full ömsesidighel mellan alla länderna inte uppnås
beträffande varje särskild förmån, ömsesidighetskravet anses i stället uppfyllt
genom att varje land öppnar tillgång för de andra ländernas medborgare
till alla de förmåner, som landet har att erbjuda inom konventionens
ram.
Varje land skall själv stå för de kostnader, som följer av konventionens
bestämmelser; se artikel 32. Någon refusion skall således ej äga rum mellan
länderna. Från denna regel, som även ligger till grund för nu gällande nordiska
överenskommelser, göres dock vissa undantag.
Konventionens omfattning
Konventionens omfattning anges i den första av de tre delar, i vilka konventionen
är indelad.
Konventionens omfattning i materiellt hänseende
antydes redan i dess rubrik genom det där använda uttrycket social trygghet.
Det har inte varit möjligt att genom en allmän definition fastslå, vad
som skall förstås med detta uttryck, vars innebörd är något olika i de olika
länderna. I första delen artikel 1 angives därför, att konventionen omfattar
förmåner, som enligt i vederbörande land vid varje tidpunkt gällande
sociallagstiftning och i anslutning därtill utfärdade bestämmelser utgår vid
ålderdom, nedsatt arbetsförmåga, sjukdom, olycksfall och yrkessjukdom,
arbetslöshet, havandeskap och barnsbörd samt till barn, efterlevande och
nödställda. Till belysning av konventionens omfattning har i slutprotokollet
intagits en förteckning över de förmåner resp. den lagstiftning, som vid tiden
för undertecknandet skulle falla inom konventionens tillämpningsområde.
För innehållet i förteckningen såvitt angår Sverige redogöres i det följande.
Vad angår förteckningen för de övriga länderna hänvisas till slutprotokollets
text, som intagits i den vid propositionen fogade bilagan. Här må endast
framhållas, att den svenska lagstiftningen i stort sett äger sin motsvarighet
i den lagstiftning som angivits för ettvart av de övriga länderna.
Den personkrets, å vilken konventionen äger tillämpning,
omfattar inte blott medborgarna i de fem nordiska länderna utan
även vissa andra kategorier. Enligt artikel 25 skall nämligen, i likhet med
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956
vad som gäller enligt de nuvarande överenskommelserna, med medborgare i
ett av länderna likställas den som är statslös men senast varit medborgare i
vederbörande land. I fråga om två socialförsäkringsgrenar, nämligen sjukoch
arbetslöshetsförsäkringarna, omfattar konventionen envar, som i något
av länderna är ansluten till sådan försäkring, oavsett vederbörandes medborgarskap.
Detta gäller dock endast i fråga om överflyttning mellan försäkringarna
i de olika länderna och om sjukhjälp under tillfällig vistelse i annat
nordiskt land. Även härutinnan överensstämmer konventionen med vad som
redan gäller enligt nuvarande nordiska överenskommelser i dessa ämnen.
De olika förmånsgrenarna
Andra delen av konventionen, som innehåller bestämmelser rörande särskilda
grenar av social trygghet, är indelad i åtta kapitel, av vilka kapitel 1
handlar om förmåner vid nedsatt arbetsförmåga, till efterlevande
och vid ålderdom. För Sveriges del avses här enligt
slutprotokollet följande förmåner:
Ålders-, invalid- och änkepension samt sjukbidrag jämte tillägg till dessa
förmåner enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering.
Bidrag till änkor och änklingar med barn enligt lagen därom den 26 juli
1947.
Åtgärder inom den statliga och statsunderstödda invaliditetsförebyggande
verksamheten ävensom statlig och statsunderstödd arbets- och vanförevård,
däri inbegripen vård av dövstumma och blinda.
På förevarande område gäller f. n. mellan de nordiska länderna dels en
konvention av den 27 augusti 1949 om ömsesidigt utgivande av ålderspensioner
(SFS 582/49), dels en konvention av den 20 juli 1953 om ömsesidigt
utgivande av förmåner i anledning av nedsatt arbetsförmåga (SFS 601/54).
Båda dessa överenskommelser är avsedda att ersättas av den nya konventionen,
som emellertid har ett mera vidsträckt tillämpningsområde än de.
De nuvarande överenskommelserna omfattar nämligen ej änkepension och
ej heller bidrag till änkor och änklingar med barn, vilka förmåner nu första
gången avhandlas i en nordisk konvention.
Beträffande folkpensioneringen föreligger stora skiljaktigheter mellan de
nordiska ländernas lagstiftning, bl. a. i fråga om pensionsålder, pensionsbelopp
och pensionernas beroende av inkomsten. Som exempel må nämnas,
att rätt till ålderspension enligt norsk lagstiftning inträder först då vederbörande
fyller 70 år, under det att pensionsåldern i Danmark i vissa fall är
så låg som 60 år, nämligen för ensamstående kvinnor. För att hindra att
dessa skilj aktigheter obehörigen utnyttjas kräves enligt nuvarande överenskommelser
i allmänhet en viss tids vistelse i förmånslandet innan rätt
till folkpension inträder. Under förarbetet till den nya konventionen har
diskuterats möjligheten att slopa eller uppmjuka nämnda tidsvillkor, som ju
innebär ett undantag från likställighetsprincipen, men med hänsyn bl. a. till
frågans invecklade beskaffenhet och till önskvärdheten att så snart som
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956
5
möjligt sätta konventionen i kraft har nuvarande bestämmelser ansetts böra
bibehållas åtminstone tills vidare.
I fråga om rätt till allmänna invalidpensionsförmåner — för svensk del invalidpension
och sjukbidrag från folkpensioneringen —- överensstämmer
konventionen, däri nämnda förmåner behandlas i artikel 2, med vad som
redan nu gäller.
Artikel 3 handlar om allmänna efterlevandeförmåner, såvitt angår Sverige
änkepension från folkpensioneringen samt änke- och änklingsbidrag.
För rätt att erhålla dessa förmåner, som ej omfattas av de nuvarande överenskommelserna,
har i analogi med vad som gäller rörande invalidpensionsförmånerna
ansetts böra uppställas krav på en viss tids oavbruten vistelse
i förmånslandet.
Angående beräkningen av vistelsetiden har i artikel 30 samt i slutprotokollet
under litt. B 4 intagits vissa bestämmelser, som helt ansluter sig till
vad som redan nu gäller.
Om man bortser från det krav på viss tids vistelse i förmånslandet, som
uppställes i artiklarna 2—4, skall personer, som omfattas av konventionen,
ha rätt att erhålla ifrågavarande förmåner på samma villkor och enligt samma
regler som förmånslandets egna medborgare. När det gäller förmåner,
som är beroende av kommunala beslut, har emellertid de fördragsslutande
länderna i slutprotokollet under litt. A gjort en reservation, vartill motsvarighet
finnes i nuvarande överenskommelser. Varje land har i detta avseende
endast åtagit sig att sträva efter att tillförsäkra personer, som omfattas
av konventionen, även sådana förmåner. För svenskt vidkommande
är det här fråga om de kommunala bostadstilläggen.
I kapitel II upptages bestämmelser om förmåner vid sjukdom.
Enligt slutprotokollet avses härmed för Sveriges vidkommande följande förmåner:
Sjukhjälp
enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring.
Läkemedel enligt förordningen den 4 juni 1954 angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.
I artikel 6 fastslås likställighetsprincipen. Vad angår Sverige medför denna
princip, att det krav på mantalsskrivning här i riket, som i 5 § sjukförsäkringslagen
uppställes för att andra än svenska medborgare skall bli
sjukförsäkrade, bortfaller beträffande personer, å vilka konventionen är tilllämplig.
Däremot kvarstår givetvis för dem det även för svenska medborgare
gällande bosättningskravet.
I artiklarna 7 och 8 meddelas bestämmelser om överflyttning mellan sjukkassor
i de nordiska länderna och om sjukhjälp under tillfällig vistelse i
annat nordiskt land. Man har här nöjt sig med att i den nya konventionen
fastslå huvudprinciperna och att i fråga om detaljerna hänvisa till särskild
överenskommelse, varmed åsyftas en konvention av den 20 juli 1953 mellan
Sverige, Danmark, Island och Norge (SÖ 10/54; ändr. 8/55) om överflyttning
mellan sjukkassor och om sjukhjälp vid tillfällig vistelse i annat nor
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956
diskt land. I detta sammanhang må nämnas, att förhandlingar upptagits
i syfte att revidera nämnda konvention.
Kapitel III avser förmåner vid olycksfall och yrkessjukd
o in. För Sveriges del är det här fråga om följande förmåner:
Ersättning enligt:
Lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring.
Lagen den 14 maj 1954 om krigsförsäkring för sjömän m. fl.
Förordningen den 14 maj 1954 om ersättning av statsmedel vid olycksfall,
som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän in. fl.
Förordningen den 14 maj 1954 om ersättning av statsmedel vid olycksfall,
som till följd av krigsåtgärd drabba fiskare.
Förordningen den 14 maj 1954 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under vistelse å anstalt in. in.
Militärersättningsförordningen den 2 juni 1959.
Förordningen den 14 maj 1954 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under verksamhet i civilförsvaret.
Kungörelsen den 26 maj 1954 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.
I artikel 9 första stycket fastslås beträffande lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring,
att territorialitetsprincipen i regel skall gälla, d. v. s. att
vederbörande skall skyddas av lagstiftningen i det land där arbetet utföres.
Därvid skall med arbete i ett av länderna jämställas anställning på fartyg,
som för vederbörande lands flagga. Enligt artikel 9 tredje stycket skall
motsvarande gälla såvitt angår rätten till förmån enligt annan i kapitlet
avsedd lagstiftning än yrkesskadeförsäkringslagstiftningen.
Från territorialitetsprincipen göres av praktiska skäl vissa undantag i artikel
10.
De undantag från territorialitetsregeln som sålunda gjorts i artikel 10
ansluter sig nära till vad som gäller enligt konventionen den 3 mars 1937
mellan de fem nordiska länderna angående tillämpningen av de särskilda
ländernas olycksfallsförsäkringslagstiftning i fall, då arbetsgivare i ett av
länderna bedriver verksamhet eller använder arbetare i ett annat av nämnda
länder (SFS 828/37). Denna konvention avses skola upphävas genom
den nya konventionen.
Det må nämnas, att den svenska lagstiftning, som avses i kapitel III i
konventionen, i princip inte gör någon skillnad mellan svenska medborgare
och utlänningar. Härifrån göres dock i 30 § yrkesskadeförsäkringslagen vissa
undantag, som gällde redan enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag.
Sålunda kan livränta till skadad person, som ej är svensk medborgare och
ej bosatt i riket, kapitaliseras enligt mindre förmånliga grunder än som eljest
gäller. Vidare utgår, om en sådan person avlider till följd av yrkesskada,
begravningshjälp endast om dödsfallet sker inom tre månader efter
skadans inträffande och livränta till efterlevande, som ej är svensk medborgare,
endast om denne vid tiden för skadans inträffande var bosatt här
i riket. Dessa undantagsbestämmelser har dock genom internationella överenskommelser
förklarats icke skola äga tillämpning beträffande medborga
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år t956
7
re i ett flertal länder, bland dem de nordiska. Härom hänvisas till deklarationerna
den 12 februari 1919 (SFS 192/19) mellan Sverige, Danmark och
Norge samt den 11 september 1923 (SÖ 17/23) mellan Sverige och Finland
om ömsesidighet i fråga om försäkring för olycksfall i arbete ävensom överenskommelsen
den 31 oktober 1930 (SFS 393/30) mellan Sverige och Island
angående ersättning för olycksfall i arbete. Dessa avtal kommer att ersättas
av den nya konventionen, vilken i nu förevarande hänseende inte medför
någon ändring i vad som redan gäller.
I kapitel IV regleras förmåner vid arbetslöshet. Därmed avses
för svensk del följande förmåner:
Ersättning enligt förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor.
Kontantunderstöd enligt kungörelsen den 27 maj 1949 angående vissa
statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet.
Förmån enligt kungörelsen den 29 juni 1945 angående yrkesutbildningskurser
för arbetslösa.
Likställighetsprincipen fastslås i artikel H, i första punkten såvitt avser
arbetslöshetsförsäkringen och i andra punkten vad angår övriga nu avsedda
förmåner. I Sverige gäller redan, att utlänning i fråga om förmåner vid
arbetslöshet är i huvudsak likställd med svensk medborgare. Vad angår utlännings
rätt till inträde i erkänd arbetslöshetskassa äger visserligen arbetsmarknadsstyrelsen
enligt 13 § i 1934 års förordning föreskriva begränsningar
men sådana föreskrifter har inte utfärdats.
Artikel 15 tar sikte på det fall att en arbetstagare, som tillhör arbetslöshetsförsäkringen
i ett av länderna, vinner anslutning till arbetslöshetsförsäkringen
i ett annat av dem. De fördragsslutande länderna förbinder sig
att verka för att hänsyn i dylikt fall tages till avgifts- och arbetsperioder
i det land, varifrån arbetstagaren kommer. I fråga om de närmare villkoren
och de närmare reglerna härför hänvisas till särskild överenskommelse.
Vissa sådana överenskommelser har redan träffats, nämligen dels den 31
maj 1946 mellan svenska och danska arbetslöshetskassor angående överflyttning
av medlemmar mellan kassorna och dels den 18 december 1948
mellan Sverige och Norge rörande ömsesidigt tillgodoräknande av arbetslöshetsförsäkringsavgifter
(SÖ 74/48). Avtal, som de svenska statsmakterna
ingår med annat land för att reglera hithörande frågor, blir emellertid inte
gällande mot de erkända arbetslöshetskassorna med mindre de själva enligt
vad som stadgas i 21 § 2 mom. i 1934 års förordning åtagit sig att följa
avtalet samt arbetsmarknadsstyrelsen lämnat godkännande därtill. Detta
förhållande har föranlett, att konventionen på denna punkt ej kunnat givas
absolut karaktär. Det må anmärkas, att de nuvarande överenskommelserna,
i vilka den nya konventionen ej föranleder någon ändring, avser ej blott
medborgare i de berörda länderna utan envar som är arbctslöshctsförsäkrad
där oavsett medborgarskap. I anledning härav har artikel 15 givits motsvarande
omfattning.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956
I kapitel V behandlas förmåner vid havandeskap och
barnsbörd. För Sveriges del avses här ett flertal, i slutprotokollet angivna
förmåner, nämligen följande:
Moderskapshjälp enligt lagen den 21 maj 1954 om inoderskapshjälp.
Mödrahjälp enligt förordningen den 11 juni 1937 om mödrahjälp.
Förmån enligt kungörelsen den 15 juni 1944 angående statsbidrag till
förebyggande mödra- och barnavård.
Läkemedel enligt kungörelsen den 22 juni 1939 angående kostnadsfritt
tillhandahållande av skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn.
Läkemedel enligt kungörelsen den 15 juni 1944 angående kostnadsfritt
tillhandahållande av läkemedel åt vissa kvinnor, lidande av havandeskapssjukdomar.
Förmån enligt kungörelsen den 21 december 1945 angående statsbidrag
till viss verksamhet för stöd och rådgivning åt havande kvinnor i abortförebyggande
syfte.
Vård av barnmorska enligt förordningen den 3 juni 1955 om distriktsbarnmorskor.
Förlossningsvård vid statliga och statsunderstödda anstalter.
Vård å statsunderstödda spädbarnshem eller mödrahem.
Eftersom varje kvinna, som är försäkrad jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring,
äger erhålla moderskapshjälp enligt lagen den 21 maj 1954 om
sådan hjälp, vinnes beträffande denna förmån redan genom artikel 6 i konventionen
likställighet mellan utlänningar, som omfattas av konventionen,
och svenska medborgare. Övriga här avsedda förmåner har de fem nordiska
länderna redan genom en konvention av den 20 juli 1953 (SFS 600/54) utfäst
sig att ömsesidigt utge. Denna konvention är avsedd att upphävas genom
den nya konventionen.
Kapitel VI innehåller bestämmelser rörande barnbidrag. Här avsedda
svenska förmåner är följande:
Allmänna barnbidrag enligt lagen den 26! juli 1947 om allmänna barnbidrag.
Särskilda barnbidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders in. fl. barn.
I artikel 17 första och andra styckena fastslås likställighetsprincipen i
fråga om dessa förmåner. Emellertid har det befunnits erforderligt att göra
vissa avsteg från denna princip. Bestämmelser härom har upptagits i artikelns
tredje stycke. Enligt detta stycke får rätten till barnbidrag — allmänna
såväl som särskilda — göras beroende av att barnet eller en av föräldrarna
vistats i vederbörande land oavbrutet minst sex månader omedelbart innan
ansökan om sådant bidrag göres samt att barnet fostras av någon, som är
bosatt och mantalsskriven i landet. Det har överlämnats åt de enskilda länderna
att själva bestämma, i vad mån rätten till barnbidrag skall göras
beroende av dessa villkor.
Enligt den svenska lagstiftningen om allmänna barnbidrag utgår sådant
bidrag endast till barn, som är bosatta i Sverige. För barn, som ej är svensk
medborgare, kräves dessutom, att det fostras av någon som är bosatt och
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956
9
mantalsskriven i riket. Detta krav, från vilket lagen ej medger dispens, har
upprätthållits i den nu gällande konventionen av den 28 augusti 1951 mellan
Sverige, Finland, Island och Norge om ömsesidigt utgivande av barnbidrag
(SFS 241/52), vilken skall upphöra att gälla då den nya konventionen
träder i kraft.
Föredragande departementschef en, statsrådet Ericsson, uttalar i propositionen,
att rätten till allmänt barnbidrag för barn från våra nordiska grannländer
även i fortsättningen bör göras beroende av att barnet fostras av
någon, som är bosatt och mantalsskriven i riket.
Beträffande rätten till särskilt barnbidrag anför departementschefen:
»Däremot saknas enligt min mening anledning att göra rätten till särskilt
barnbidrag beroende av något av de villkor, som är tillåtna enligt tredje
stycket i artikel 17. Lagstiftningen om särskilda barnbidrag gör det inte
nödvändigt att uppställa något dylikt villkor och Sverige har redan tidigare,
nämligen i de förut omnämnda konventionerna om ömsesidigt utgivande av
ålderspension och av förmåner i anledning av nedsatt arbetsförmåga, utfäst
sig att utge särskilt barnbidrag i vissa fall, nämligen då barnets fader eller
moder åtnjuter sådan folkpensionsförmån, som avses i någon av dessa konventioner.
Särskilt barnbidrag bör alltså enligt min mening, sedan den nya
konventionen trätt i kraft, utgivas till barn från våra nordiska grannländer
och med dem likställda statslösa barn på samma villkor och enligt samma
regler, som gäller för svenska barn.»
Kapitel VII upptager bestämmelser om bidragsförskott. Någon
konvention finnes f. n. inte rörande denna förmån, som i Sverige regleras
i bidragsförskottslagen den 11 juni 1943. I Danmark och Island finnes motsvarighet
till ifrågavarande lagstiftning men så är ej fallet i Finland och
Norge. Denna omständighet har emellertid, såsom framhållits i det föregående,
inte ansetts böra lägga hinder i vägen för att konventionen i denna
del biträdes av alla fem nordiska länderna.
Enligt artikel 18 skall för medborgare i ett av de fördragsslutande länderna
— här liksom eljest likställes med medborgare sådana statslösa personer
som avses i artikel 25 — i fråga om rätten till bidragsförskott i ett annat
av länderna gälla samma villkor och samma regler som för landets egna
medborgare. Likställighetsprincipen skall alltså tillämpas även i fråga om
denna förmån.
I artikel 19 föreskrives, att handling, varå rätt till underhållsbidrag grundas,
skall, om den upprättats i ett av de fördragsslutande länderna och i detta
kan ligga till grund för indrivning av bidraget, anses utgöra giltigt underlag
för bidragsförskott i de andra länderna. Om handlingen inte utgör beslut
av domstol eller annan offentlig myndighet, skall den, i enlighet med
föreskrifter som fastslälles i särskild ordning, vara försedd med bevis att
den kan utgöra underlag för indrivning hos den bidragsskyldige i det land,
där den upprättats.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 2
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956
Kapitel VIII handlar om hjälp åt nödställda, för Sveriges del
avseende följande förmåner:
Vård enligt lagen om fattigvården den 14 juni 1918.
Vård enligt barnavårdslagen den 6 juni 1924, § 22 a) och b) samt § 29-
Lagen om fattigvården kommer att fr. o. m. år 1957 ersättas av den vid
1955 års riksdag antagna lagen om socialhjälp.
Bestämmelserna i kapitel VIII avses skola ersätta konventionen den 9 januari
1951 (SFS 124/51) mellan de fem nordiska länderna om ömsesidigt
utgivande av vård åt nödställda.
I artikel 20 fastslås likställighetsprincipen. I fråga om här avsedda vårdformer
råder enligt svensk lagstiftning sedan länge likställighet mellan landets
egna medborgare och utlänningar.
Artiklarna 21—23 innehåller regler om hemsändning, vilka i allt väsentligt
överensstämmer med vad som nu gäller enligt 1951 års konvention..
1 detta sammanhang må nämnas, att en i 1951 års konvention upptagen
specialregel, enligt vilken frihetsstraff av viss varaktighet anses som avbrott
i vistelsetiden, på grund av önskemål uttryckta i Nordiska rådet ej,
överförts till den nya konventionen.
Enligt artikel 2i berör den nya konventionen inte de överenskommelser,,
som de nordiska länderna ingått om ömsesidigt understöd till och hemsändning
av behövande sjömän. Dessa överenskommelser beröres ej heller av
1951 års konvention.
Vissa gemensamma bestämmelser m. m.
I tredje delen av konventionen upptages vissa för alla förmånsgrenar g em
ensamma bestämmelser. Här må följande omnämnas.
För diplomatiska och konsulära befattningshavare samt hos dem anställda
personer meddelas i artikel 26 särskilda bestämmelser om vilket lands
sociallagstiftning som skall tillämpas.
I de gällande nordiska överenskommelserna har nu ifrågavarande persongrupper
i allmänhet inte gjorts till föremål för särbehandling. Från mödrahjälpskonventionens
tillämpning har dock undantagits den, som tillhör konventionsländernas
utrikesförvaltning, och beträffande barnbidragskonventionen
gäller motsvarande för den, som är barn till eller eljest vårdas av person
tillhörande utrikesförvaltningen.
I artikel 27 bemyndigas de högsta förvaltningsmyndigheterna -— för Sveriges
del Konungen — att överenskomma om erforderliga tillämpningsföreskrifter
till konventionen. Vidare äger dessa myndigheter för särskilda persongrupper
eller personer träffa överenskommelse om undantag från konventionens
bestämmelser. De högsta förvaltningsmyndigheterna äger uppdraga
åt andra myndigheter eller inrättningar att fullgöra ifrågavarande
uppgifter, om så finnes ändamålsenligt.
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956 11
I artikel 28 ålägges de nordiska ländernas behöriga myndigheter och inrättningar
att i erforderlig utsträckning bistå varandra vid tillämpningen
av konventionen.
Enligt artikel 29 skall med vistelse i ett nordiskt land jämställas anställning
på fartyg under vederbörande lands flagga.
I artikel 31 stadgas, att handling, som inom viss tid skall ingivas till myndighet
i ett av de nordiska länderna, skall anses ha inkommit i rätt tid, om
den inom samma tid ingivits till motsvarande myndighet i ett annat av länderna.
Enligt artikel 33 medför konventionen ingen inskränkning i de nordiska
ländernas rätt att meddela allmänna bestämmelser om utlänningars
rätt att uppehålla sig i landet, dock att därigenom inte må öppnas möjlighet
att kringgå konventionen. Vederbörande myndigheter i de nordiska
länderna skall enligt artikel 34 hålla varandra underrättade om ändringar
i och tillägg till den av konventionen berörda lagstiftningen.
I artikel 35 regleras frågan om ratifikation och ikraftträdande. Konventionens
giltighetstid är ej tidsbegränsad. Konventionen kan emellertid uppsägas
och reglerna härom har intagits i artikel 36. Uppsäges konventionen,
skall på grund av dess bestämmelser förvärvade rättigheter alltjämt bestå.
Vad härefter angår slutprotokollet må här blott anmärkas, att konventionen
enligt anteckning under litt. B 1 inte skall äga tillämpning på sådana i
artikel 9 tredje stycket avsedda olycksfall, som inträffat före konventionens
ikraftträdande. Här avses bl. a. vissa krigsskadefall, som inträffat under
sista världskriget i de andra nordiska länderna. I övrigt äger konventionen
tillämpning på fall, som inträffat före ikraftträdandet, ehuru givetvis förmåner
ej utgår för tid innan ansökan om förmån gjorts och i varje fall ej
för tid före ikraftträdandet.
Utskottet
Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot att förevarande konvention
ratificeras.
Utskottet hemställer,
att riksdagen med bifall till förevarande proposition, nr
17, måtte godkänna, att Sverige ratificerar berörda konvention
mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om
social trygghet.
Stockholm den 2 februari 1956
På andra lagutskottets vägnar:
ELSA JOHANSSON
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, Sunne,
fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Mannerskantz, Grönkvist och Anders
E. Johansson; samt
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herr Jacobsson i
Tobo, fru Västberg, herrar Carlsson i Bakeröd, Odhe, fröken Höjer, herr
Bengtsson i Varberg och fru Ewerlöf.
Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
560210