Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1963

Utlåtande 1963:L2u14

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1963

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av eu
tjänst som allmänt ombud vid försäkringsdomstolen,
m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 267 i första kammaren av
herr Hanson, Per-Olof, samt nr 314 i andra kammaren av herr Hamrin i
Kalmar m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts,

»att riksdagen måtte uttala, att en tjänst som allmänt ombud vid försäkringsdomstolen
skall inrättas, så att det nuvarande underställningssystemet
inför försäkringsdomstolen av vissa riksförsäkringsanstaltsbeslut
kan avskaffas,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära de förslag till
ändringar och tillägg i gällande lagstiftning som föranledes härav, att
föreläggas detta års höstriksdag, samt

att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte hemställa om skyndsam prövning
av frågan huruvida icke enskilda rättssökande för tillvaratagande av sina
intressen i försäkringsmål bör tillerkännas förmånen av fri rättegångshjälp
inför försäkringsdomstolen».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 11:314.

Gällande bestämmelser m. m.

1 samband med beslut av 1961 års riksdag om en mera enhetlig organisation
av socialförsäkringen inrättades som en högsta prövningsinstans
i socialförsäkringsmål försäkringsdomstolen. Denna är högsta instans i
mål om sjukförsäkring, folkpension, tilläggspension och yrkesskadeförsäkring
samt vissa andra ärenden. Enligt lagen den 26 maj 1961 om försäkringsdomstol
sker fullföljd av talan från riksförsäkringsverket till försäkringsdomstolen.
När det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning
är av synnerlig vikt att eu fråga prövas av försäkringsdomstolen eller
eljest särskilda skäl förefinnes för en sådan prövning, kan riksförsäkringsverket
underställa sitt beslut domstolens prövning. Domstolen består
av en president och minst fyra försäkringsdomare, som skall vara lagfarna,

1 Uihuny till riksdagens protokoll 19(13. 9 sand. 2 and. Nr 14

2

Andra lagutskottets utlåtande nr U år 1963

samt minst fyra icke lagfarna ledamöter, vilka skall ha uppdraget som
bisyssla. Domstolen är domför med tre lagfarna och två icke lagfarna ledamöter.
Prejudikatfrågor kan avgöras i plenum. Förfarandet i domstolen
är icke reglerat i detalj utan det har förutsatts, att domstolen i viss
utsträckning skall kunna på egen hand utbilda en ändamålsenlig processordning.
Genom hänvisningar i lagen gäller i tillämpliga delar vissa bestämmelser
i rättegångsbalken, hl. a. om domare och rättegångsombud,
straff och vite, omröstning och bevisning. Grunddragen i handläggningen
regleras direkt i lagen, varvid bestämmelserna i rättegångsbalken om
handläggning av besvär i hovrätt tjänat som förebild.

I fråga om rätten att fullfölja mål till försäkringsdomstolen gäller icke
någon begränsning. Målen kan föras upp till domstolen icke blott besvärsvägen
utan även såsom nämnts genom underställning. Frågan huruvida
underställning borde förekomma har varit föremål för ingående
diskussioner. Socialförsäkringens administrationsnämnd, vars förslag
(SOU 1960:35) ligger till grund för den år 1961 genomförda omorganisationen
av socialförsäkringens administration behandlade bland annat även
spörsmålet om b e s v ä r s r ä 11 för andra än enskilda parter och diskuterade
i detta sammanhang, huruvida det borde finnas ett a 11 m ä n t o mb
u d, som i egenskap av representant för försäkringen kunde överklaga
avgöranden i dessa ärenden. Nämnden anförde som sin åsikt att behovet
av ett allmänt ombud för tillvaratagande av det allmännas intresse minskade
i den mån de beslutande organen besatt erforderlig sakkunskap.
Om vidare besvärsrätt tillerkändes dessa organ, ansåg nämnden att behovet
av allmänna omhud blev än mindre.

Vid remissbehandlingen av administrationsnämndens förslag berördes
frågan om besvärsrätt för andra än enskilda parter och om a 11-mänt ombud med rätt att överklaga beslut i socialförsäkringsmål av
besvärssakkunniga, som framhöll, att enligt administrationsnämndens förslag
besvärsförfarandet väsentligen skulle få karaktär av ett enpartsförfarande.
Erfarenheten gav emellertid vid handen, att utredningen av ett
besvärsmål blev mera allsidig och fullständig och garantierna för riktiga
avgöranden därmed större i ett förfarande mellan två motstående parter.
Besvärssakkunniga ansåg det därför böra tillskapas ett institut med allmänt
ombud, som skulle ha till uppgift att inträda som enskilds motpart
i besvärsmål och att överklaga första instansens beslut. I fråga om avgörandena
i första instans framhöll besvärssakkunniga att det självfallet inte
kunde bli tal om en allmän eftergranskning men att besvärsrätt för det allmänna
erfordrades för tillvaratagande av statens intressen på detta stora
och ur ekonomisk synpunkt synnerligen betydelsefulla område och för
vinnande av enhetlig rättstillämpning. Behovet av ett allmänt ombud framstod
för besvärssakkunniga som än mer påtagligt vad avser centralmyndighetens
beslut i hesvärsfrågor. I den mån sjukkassorna bestod som icke -

Andra lagutskottets utlåtande nr lh år 11)63 3

statliga organ, ansåg besvärssakkunniga ur förvaltningssynpunkt intet
vara att erinra mot att klagorätt tillerkändes dem men en sådan klagorätt
tillgodosåg endast i ringa mån behovet av de allmänna och de rent statliga
intressenas tillvaratagande i de olika socialförsäkringsmålen. Enligt besvärssakkunnigas
mening framstod det som klart otillfredsställande, att
i en så kvalificerad instans som den planerade socialförsäkringsdomstolen
inte ha ett tvåpartsförfarande. Även uppbördsutredningen ifrågasatte om
inte behov förelåg av ett allmänt ombud. De statliga intressena syntes nämligen
inte bli tillgodosedda enbart genom de av administrationsnämnden
föreslagna åtgärderna. Enligt uppbördsutredningens mening borde uppgiften
att vara allmänt ombud kunna anförtros någon befattningshavare i
socialförsäkringsverket. Ett ställningstagande till frågan om allmänt omhud
i socialförsäkringsmål kunde ske utan avvaktan på det resultat, vartill
uppbördsutredningen kunde komma. Landsorganisationen fann det
önskvärt, att den officialprövningsrätt, som nu tillkommer försäkringsrådet
inom yrkesskadeförsäkringen, också infördes beträffande övriga socialförsäkringsgrenar.
Som skäl för sådan rätt framhöll Landsorganisationen
intresset av enheilig lagtillämpning och angelägenheten av att förhindra
rättsförlust på grund av brister i besvärshandlingarna eller deras
för sena ankomst. Tillsynsmyndigheten borde enligt organisationens mening
i tveksamma fall också kunna underställa ärenden.

Landsorganisationen vände sig mot förslaget att part själv skulle bestrida
kostnaden för egen inställelse och för av honom åberopat vittne eller
sakkunnig och fann det ur social synpunkt otillfredsställande, om en försäkringstagares
möjligheter till belysning av ett sakförhållande därigenom
skulle begränsas. Landsorganisationen föreslog därför, att part som var
fysisk person skulle tillerkännas ersättning för dylika kostnader. Liknande
synpunkter anfördes av Rikskommittén för partiellt arbetsföra.
Riksförsäkringsanstalten ansåg att ersättning till sakkunnig, som part åberopat,
skulle kunna gäldas av allmänna medel under samma betingelser
som vittnesersättning.

Föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, anförde i proposition
nr hö år 1961 i frågan om allmänt ombud:

I samband med förfarandet vid domstolen aktualiseras frågan om b evakande
av det allmännas intresse i socialförsäkringsprocessen.
Administrationsnämnden har velat lösa detta problem genom
att tillägga det organ som beslutar i första instans besvärsrätt. Nämnden
har dock inte ansett att man borde ge lokal skattemyndighet besvärsrätt
beträffande centralmyndighetens beslut i frågor rörande beräkning av
pensionsgrundande inkomst. Beträffande yrkesskadeförsäkringen föreslår
nämnden, att riksförsäkringsverket och övriga försäkringsinrättningar skall
ha besvärsrätt. Någon invändning kan visserligen inte göras mot att sjukkassorna
har besvärsrätt i sjukförsäkringsärenden och försäkringsinrättningarna
i yrkesskadefrågor. I dylika mål har ju sjukkassorna och försäkringsinrättningarna
ett eget ekonomiskt intresse och de kan därför helt

4

Andra lagutskottets utlåtande nr U år

naturligt inta partsställning. Beträffande övriga ärenden som skall handläggas
av sjukkassorna är emellertid den av nämnden föreslagna anordningen
mindre tilltalande. Väljer man i stället den av besvärssakkunniga
in. fl. förordade utvägen med eu särskild partsrepresentation för det allmänna
i socialförsäkringsmål, ett allmänt ombud, får man en
naturlig lösning av problemet. Såsom besvärssakkunniga utvecklat vinner
man åtskilliga fördelar, om på detta sätt processen vid domstolen anordnas
som ett förfarande med två motstående parter. Erfarenheter från andra
håll visar, att utredningen blir fullständigare och att domstolen får ett
säkrare underlag att bygga sina avgöranden på. För det allmänna är det
också av vikt, att i socialförsäkringens intresse prejudicerande frågor kan
underställas domstolen även av andra än enskilda parter. En särskild
partsrepresentant för det allmänna skulle kunna verksamt bidraga till att
skapa en tillförlitlig och vägledande praxis på socialförsäkringarnas område.

Vad jag nu anfört talar enligt min mening starkt för alt processen i
socialförsäkringsmål bör tillföras, åtminstone i högsta instans, en särskild
i epresentant för det allmänna. Emellertid kan betänkligheter resas mot
att i dagens läge ta ett sådant steg utan en närmare undersökning rörande
vilka konsekvenser i olika avseenden, som det skulle föra med sig. Det
synes svårt att på nuvarande stadium med större grad av säkerhet överblicka
hur ett sådant partsförfarande skulle gestalta sig i praktiken. Jag
tinner mig fördenskull inte beredd att nu föreslå införande av en särskild
partsrepresentation för det allmänna. Denna fråga bör dock lämpligen
tagas upp vid ett senare tillfälle, sedan större erfarenhet angående besvärsförfarandets
funktion inom det nya socialförsäkringssystemet vunnits.

Om jag inte nu vill förorda en särskild representant för det allmänna
finner jag mig dock böra föreslå andra, mindre ingripande åtgärder som
är ägnade att till eu del fylla samma syfte. Vad jag härvidlag tänker mig är
införande av möjligheter för riksförsäkringsverket att underställa sina avgöranden
försäkringsdomstolcns prövning. Genom en sådan anordning
skulle yppas möjlighet att inhämta domstolens mening i exempelvis fall
av prejudicerande betydelse eller där tveksamhet yppat sig — måhända
dokumenterad genom skiljaktiga meningar — angående en frågas rätta
bedömning. Jag föreslår således, att i lagstiftningen om allmän sjukförsäkring,
folkpensionering och försäkring för allmän tilläggspension införes
bestämmelser om att riksförsäkringsverket skall äga underställa sina avgöranden
försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas i högsta instans
eller eljest särskilda skäl förefinnes för sådan prövning. Beslut om underställning
skall fattas i samband med avgörandet i sakfrågan.

Det allmännas intressen synes jämväl i de lokala instanserna kunna bevakas
genom ett underställningsförfarande, här i förening med befogenhet
för centralmyndigheten att självmant ta upp ett lokalt organs beslut till
prövning. Inom den allmänna pensioneringen bör som jag tidigare framhållit
underställningsreglerna utformas så att ett beslut av en pensionsdelegation
automatiskt skall underställas centralmyndigheten så snart
ordföranden eller föredraganden i delegationen antecknat skiljaktig mening
till protokollet. Centralmyndigheten bör vidare i sin tillsynsverksamhet
ha möjlighet att självmant taga upp ett underordnat organs beslut till
omprövning.

Andra lagutskottets utlåtande nr H dr t!)63 5

Vid granskningen av den nämnda propositionen anförde lagrådet bland
annat:

De fördelar, som skulle vara att vinna om en särskild partsrepresentation
för det allmänna tillskapas, äro enligt lagrådets mening så betydande att
man bör söka genomföra en dylik ordning redan nu. Pmdast om avsevärda
svårigheter av organisatorisk art skulle lägga hinder i vägen, bör frågan
uppskjutas. Därest reformen tills vidare begränsas till socialförsäkringsprocessen
i högsta instans, synas emellertid inga nämnvärda organisatoriska
svårigheter föreligga att nu införa en dylik partsrepresentation. Detta
kan ske sålunda, att Kungl. Maj:t förordnar en befattningshavare hos riksförsäkringsverket
att såsom allmänt ombud föra det allmännas talan hos
försäkringsdomstolen i socialförsäkringsmål, som avgjorts av riksförsäkringsverket
eller försäkringsrådet; talan bör från hans sida fullföljas i de
fall där det från prejudikatsynpunkt eller eljest av särskilda skäl är av
betydelse att domstolen prövar saken. Denne befattningshavare bör icke
deltaga i avgörandet av socialförsäkringsärenden hos riksförsäkringsverket.
Erforderligt biträde bör lämnas honom av de befattningshavare hos
verket som utses därtill. Någon nämnvärd utökning av personalen hos verket
torde icke behöva föranledas av lagrådets förslag.

Efter lagrådsgranskningen anförde justitierådet Bomgren i fråga om
kostnader vid domstolen:

I den mån enligt förslaget muntlig handläggning äger rum för att genom
förhör med part vinna utredning om faktiska omständigheter, framstår
handläggningen som en av domstolen till fullgörande av dess skyldighet
att sörja för att målet blir fullständigt utrett anordnad bevisupptagning,
till sitt syfte likartad med ett på dess initiativ tilkommet avhörande
av vittnen och sakkunniga. Efterkommer icke part föreläggande att
inställa sig, skall rätten pröva vilken betydelse hans utevaro må tillmätas
i bevisavseende. Det finnes anledning förmoda att i vissa fall, av ekonomiska
skäl, svårigheter komma att uppstå för part att efterkomma ett
föreläggande att personligen infinna sig inför domstolen. Det torde kunna
antagas, att domstolens uppgifter med avseende å utredningen och bevisbedömningen
skulle underlättas, därest part av allmänna medel kunde
tillerkännas ersättning för kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan
ävensom beredas möjlighet att uppbära förskott för nämnda kostnader.
Det förhållandet att det är ovisst, om och i vad mån en sådan regel
kan komma att godtagas i fråga om förvaltningsprocessen i övrigt, synes
icke böra utgöra hinder för att, såvitt avser rättegången i försäkringsdomstolen,
i ovan angiven utsträckning giva part rätt till ersättning och förskott
av allmänna medel. (Jfr 52 § lagen om yrkesskadeförsäkring.)

Av anförda skäl hemställer jag att, i anslutning till bestämmelserna om
muntlig handläggning, upptagas stadganden av innehåll, att till part som
förelagts att personligen inställa sig till muntlig handläggning skall, om så
erfordras, ersättning av allmänna medel ulgå för kostnader till resa och
uppehälle samt för tidsspillan enligt vad som är stadgat om sådan ersättning
till vittne in. fl. ävensom att part äger enligt de närmare bestämmelser
som utfärdas av Konungen erhålla förskott för kostnader till resa och
uppehälle.

1 anledning av de gjorda uttalandena anförde departementschefen:

Frågan om partsrepresentation för det allmänna i socialförsäkringspro -

6

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1963

cessen bör prövas sedan någon tids erfarenhet rörande det nya besvärsförfarandet
vunnits. Jag är inte övertygad om att anordningen med en tjänsteman
hos riksförsäkringsverket som allmänt ombud innebär en lämplig lösning.
Tills vidare bör underställningsförfarandet kunna godtagas som en
ersättning för möjligheten för en särskild representant för det allmänna
att föra upp mål till försäkringsdomstolen. Jag vill därför inte frångå mina
förslag rörande förfarandet i försäkringsdomstolen.

Lagrådet har vidare beträffande rättegångskostnad i mål vid försäkringsdomstolen
förordat, att domstolen skall kunna förplikta motpart att ersätta
part kostnaden för hörande av sakkunnig i medieinsk fråga. En ledamot
har velat öppna möjlighet för part att få ersättning för personlig inställelse
vid domstolen. Lagrådets förslag skulle i praktiken innebära att ersättning
skulle kunna tillerkännas enskild part av allmänna medel för sakkunnig,
vars anlitande påkallats av honom själv. De skäl som lagrådet andragit till
stöd för sitt förslag har jag som framgår av vad jag yttrade vid lagrådsremissen
förståelse för. En lösning av kostnadsfrågan enligt vad lagrådet
förordat förutsätter att det allmänna regelmässigt står som den enskildes
motpart. Enligt mitt förslag kommer detta att bli fallet blott i vissa mål. Att
låta den enskilde få rätt till kostnadsersättning endast i sådana mål är
uppenbarligen inte lämpligt. Jag vidhåller min tidigare uttalade uppfattning
att ställning inte nu bör tagas till frågan om fördelning av kostnaden
i socialförsäkringsmål. Om det skulle visa sig förenat med allvarliga olägenheter
att möjlighet till kostnadsersättning för enskild part ej finnes, är jag
beredd att upptaga denna fråga till särskild prövning.

Andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 45 år
1961 behandlade propositionen, hade även att taga ställning till motionsyrkanden
av innebörd att det allmännas talan vid försäkringsdomstolen
skulle föras av en särskild representant. Utskottet anförde i denna fråga:

Utskottet delar uppfattningen att det kan vara förenat med vissa fördelar,
om det allmännas intressen i socialförsäkringsprocessen tillvaratas
genom en särskild partsrepresentation. Processen kommer då att föras
mellan två motstående parter, ett system som fått fast förankring i fråga
om processordningen vid de allmänna domstolarna och som alltmera vinner
insteg i förvaltningsprocessen. Detta system anses allmänt skapa de
bästa förutsättningarna för en fullständig utredning och en allsidig belysning
av saken. Det måste också vara av betydande värde att tillströmningen
av besvärsmål till domstolen inte uteslutande blir beroende av överklagande
av enskild part. Inte minst för att försäkringsdomstolen, såsom avsetts,
skall kunna skapa vägledande praxis inom socialförsäkringen bör
man tillse att förutsättningar finns för att målen i domstolen skall utgöra
en provkarta på de mångskiftande intressekollisioner, awägningsproblem
och tolkningsfrågor som finns inom socialförsäkringen.

Emellertid anser utskottet i likhet med departementschefen att lösningen
av frågan om en särskild partsrepresentation för det allmänna bör kunna
anstå. Försäkringsdomstolen skall enligt vad som föreslås i propositionen
träda i verksamhet redan den 1 juli innevarande år. Tiden intill dess
medger icke utrymme för de ytterligare överväganden av frågan som erfordras
innan ett definitivt beslut fattas. På grund av vad departementschefen
uttalat anser sig utskottet dock kunna förutsätta, att frågan hlir föremål
för förnyad prövning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1i år 1963

7

I samma utlåtande behandlade andra lagutskottet motionsyrkanden av
innebörd att ersättning till enskild part skulle utgå av allmänna medel,
såvitt inställelsen skedde på kallelse av domstolen. I denna fråga anförde
utskottet:

Även enligt utskottets mening finns det skäl som talar för att part i
de med motionsyrkandet avsedda fallen erhåller ersättning av det allmänna.
Enligt de bestämmelser som föreslås skola gälla för processen vid försäkringsdomstolen
skall domstolen pröva vilken betydelse parts utevaro
skall tillmätas i bevisavseende. Det kan inte uteslutas, att part av ekonomiska
skäl finner sig icke kunna efterkomma ett föreläggande att inställa
sig vid domstolen, något som ur utredningssynpunkt kan lända honom till
nackdel. En ledamot av lagrådet har också förordat, att i lagen om försäkringsdomstol
intages bestämmelser, som ger möjlighet att under vissa
närmare angivna förutsättningar tillerkänna part ersättning av allmänna
medel för inställelse vid domstolen. Då emellertid departementschefen förklarat
sig beredd att — därest det skulle visa sig förenat med allvarliga
olägenheter att ersättning ej kan utgå — ompröva ersättningsfrågan, synes
det lämpligt att frågan inte nu brytes ut ur sitt större sammanhang. Med
hänsyn härtill anser utskottet sig inte böra biträda förevarande motionsyrkande.

Vid sin granskning av proposition nr 90 år 1962 med förslag till lag om
allmän försäkring vidhöll lagrådet sin föregående år i frågan om allmänt
ombud uttalade mening.

I samband med riksdagsbehandlingen av den nämnda propositionen
väcktes motioner med yrkande om inrättandet av en tjänst som allmänt
omhud. Motionerna avslogs i enlighet med vad andra lagutskottet i utlåtande
nr 27 hemställt.

Utskottet

I förevarande motioner beröres två spörsmål som har samband med rättegången
vid försäkringsdomstolen. Motionärerna yrkar dels att en tjänst som
allmänt ombud vid försäkringsdomstolen skall inrättas och dels att frågan
huruvida rättssökande bör tillerkännas förmånen av fri rättegångshjälp
vid försäkringsdomstolen skall utredas.

I samband med behandlingen år 1961 av propositionen med bland annat
förslag till lag om försäkringsdomstol hade andra lagutskottet att taga ställning
till motionsyrkanden av innebörd att det allmännas talan vid försäkringsdomstolen
skulle föras av eu särskild representant. Utskottet delade
då den av departementschefen uttalade uppfattningen att det kunde vara
förenat med vissa fördelar, om det allmännas intressen i socialförsäkringsprocessen
tillvaratogs genom en särskild partsrepresentation. Processen
kom då att föras mellan två motstående parter, ett system som fått fast förankring
i fråga om processordningen vid de allmänna domstolarna och som
alltmera vann insteg i förvaltningsprocessen. Detta system ansågs allmänt

8

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1963

skapa de bästa förutsättningarna för en fullständig utredning och en allsidig
belysning av saken. Det måste också vara av betydande värde att tillströmningen
av besvärsmål till domstolen inte uteslutande blev beroende
av överklagande av enskild part. Inte minst för att försäkringsdomstolen,
såsom avsetts, skulle kunna skapa vägledande praxis inom socialförsäkringen
borde man tillse att förutsättningar fanns för att målen i domstolen
skulle utgöra eu provkarta på de mångskiftande intressekollisioner, avvägningsproblem
och tolkningsfrågor som fanns inom socialförsäkringen. Emellertid
ansåg utskottet i likhet med departementschefen att lösningen av frågan
om en särskild partsrepresentation för det allmänna borde kunna anstå.
Försäkringsdomstolen skulle enligt vad som föreslogs i propositionen träda
i verksamhet redan den 1 juli 1961. Tiden intill dess medgav icke utrymme
för de ytterligare överväganden av frågan som erfordrades innan ett definitivt
beslut fattades. På grund av vad departementschefen uttalat ansåg
sig utskottet dock kunna förutsätta, att frågan blev föremål för förnyad
prövning.

Även i samband med behandlingen under fjolåret av propositionen med
förslag till lag om allmän försäkring var frågan om inrättande av en tjänst
som allmänt ombud föremål för prövning i anledning av motionsyrkanden.
Andra lagutskottet anslöt sig då till den av departementschefen i propositionen
uttalade uppfattningen att man borde bida ännu någon tid innan slutlig
ställning togs till frågan om partsrepresentation för det allmänna i socialförsäkringsprocessen.

Erfarenhet i någon betydande utsträckning av försäkringsdomstolens arbetsformer
har ännu icke vunnits. Enligt utskottets mening bör ytterligare
erfarenheter avvaktas innan slutligt ställningstagande sker till frågan om
det allmännas partsrepresentation. Med hänsyn härtill kan utskottet icke
biträda motionerna i denna del.

Frågan om fördelningen av kostnaderna i mål och ärenden, som avgöres
av förvaltningsmyndighet, är föremål för utredning av besvärssakkunniga.
Dessas arbete beräknas kunna avslutas innevarande år. Innan resultatet av de
sakkunnigas arbete redovisats bör enligt utskottets mening ställningstagande
till yrkandet om utredning av frågan om fri rättegångshjälp vid försäkringsdomstolen
icke göras. På grund härav kan utskottet icke heller biträda
motionerna i denna del.

Med hänsyn till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:267 och 11:314, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 mars 1963

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Andra lagutskottets utlåtande nr 1A år 1963

9

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Hamrin-Thorell, herr
Kaijser, fru Carlqvist, fröken Nordström, herrar Lars Larsson, Dahlberg*
och Thorsten Larsson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Bengtsson i Varberg,
fröken Sandell, herrar Johansson i Södertälje, Wahrendorff, Fredriksson,
Björkman och Carlsson i Huskvarna*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

I

av fru Hamrin-Thorell, herr Kaijser, fröken Nordström, herrar Anderson
i Sundsvall, Björkman och Carlsson i Huskvarna, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets yttrande å s. 8 som börjar med orden »Erfarenhet
i någon» och slutar med orden »Med hänsyn härtill kan utskottet
icke biträda motionerna i denna del.» bort ersättas med text av följande
lydelse:

»Som ovan anförts fastställdes de nu gällande reglerna om underställning
huvudsakligen därför att riksdagsmajoriteten inte ansåg tiden medge en
prövning av lagrådets förslag om inrättande av en tjänst som allmänt ombud
vid försäkringsdomstolen. De regler som genomförts har således från
början avsetts vara provisoriska. Under sådana omständigheter finner utskottet
skäl ej föreligga att avvakta ytterligare erfarenheter av de gällande
bestämmelserna. Lagrådet har två år i följd framfört de önskemål som i
förevarande avseende uttalas av motionärerna. Av dessa skäl och då det
framstår som önskvärt att en tjänst som allmänt ombud snarast inrättas
med hänsyn till att rättspraxis grundlägges i inledningsskedet av domstolens
verksamhet biträder utskottet motionerna i denna del.»

b) att utskottet bort hemställa,

»A. att riksdagen med bifall till förevarande motioner,
1:267 och 11:314, såvitt däri yrkats inrättandet av en tjänst
som allmänt ombud, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
förslag till detta års höstriksdag om sådana ändringar
och tillägg i gällande lagstiftning att en tjänst som allmänt
ombud vid försäkringsdomstolen inrättas och det nuvarande
underställningssystemet inför försäkringsdomstolen avskaffas,
samt

B. att motionerna, såvitt däri yrkats utredning om fri
rättegångshjälp vid försäkringsdomstolen, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

II

av herrar Thorsten Larsson och Wahrendorff.

2 Bihang till riksdagens grotokoU 1963. .9 sand. 2 avd. Nr 1A