Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
1
Nr 12.
Ankom till riksdagens kansli den 15 februari 1988 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion rörande viss ändring i
lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall
i arbete.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
294, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Brädefors m. fl. hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla om skyndsam
utredning och förslag angående ändring av lagen om försäkring för olycksfall
i arbete i viss av motionärerna antydd riktning.
I motiveringen till motionen har anförts bland annat:
Det synes oss vara berättigat att göra anspråk på lagens ändring dithän
att de fall, där något kroppsligt lyte konstaterats ha förefunnits före olycksfallet
men som dock inte har besvärat arbetaren i hans arbete eller när man
inte med bestämdhet kan fastslå sambandet mellan olycksfall och sjukdom
eller invaliditet, läkarens eller läkarnas mening, huruvida olycksfallet har
varit den omedelbara orsaken och det utlösandet momentet för den försäkrades
sjukdomstillstånd och invaliditet, skall vara avgörande för frågan om
ersättning för sjukdom och invaliditet.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen. Handlingarna i ett mål om ersättning
enligt nämnda lag, vilket i motionen särskilt omnämnts, hava varit tillgängliga
för utskottet vid dess behandling av det föreliggande ärendet.
I 1 § lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete fastslås,
att envar arbetare, där ej annorlunda stadgas i lagen, enligt denna är försäkrad
för skada till följd av olycksfall i arbetet. Såsom föranledd av olycksfall
skall även anses skada, som förorsakats genom inverkan under högst
några få dagar antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår, blåsor
eller senskideinflammation (senknarr), eller av temperaturförhållandena under
arbetet, om skadan utgöres av värmeslag, solsting eller förfrysning, eller
av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, som ej finnes upptaget
i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. I lagens 6 § lämnas
närmare bestämmelser örn ersättningen för de fall, att olycksfallet medfört
sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, eller
att olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört
Uihang lill riksdagens protokoll IDUS. 9 sami. 2 avd. Nr 12. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
under längre eller kortare lid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan.
7 § innehåller föreskrifter om den ersättning, som skall utgå,
därest olycksfallet medfört arbetarens död. Vid bedömandet, i vad mån viss
kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan, skall enligt 8 §
hänsyn tagas till bland annat om den skadade redan vid olycksfallet var
behäftad med kroppsskada eller lyte.
I en vid 1932 års riksdag av herr Branting väckt motion, I: 251, yrkades,
att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning
i vissa i motionen angivna hänseenden samt örn möjligt till 1933 års riksdag
framlägga förslag till ändring i olycksfallsförsäkringslagen i dessa avseenden.
Motionären förklarade i motionen, bland annat, att han ville fästa
uppmärksamheten vid det krav på orsakssammanhang mellan å ena sidan
en skada genom olycksfall i arbete samt å andra sidan sjukdom, invaliditet
eller dödsfall, vilket lagen uppställde genom att för rätt till ersättning fordra,
att olycksfallet »medfört» sjukdom, invaliditet eller dödsfall. Enligt motionen
uppstode ofta svårigheter att avgöra, huruvida dylikt orsakssammanhang
vöre för handen. Motionären ifrågasatte, att ersättning skulle tillerkännas
av olycksfall drabbad person, så snart olycksfallet med viss grad
av sannolikhet varit en bidragande orsak till skadan.
Andra lagutskottet, som behandlade motionen, inhämtade yttranden från
riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, försäkringsinspektionen, medicinalstyrelsen
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening. Till
nämnda yttranden, vilka såsom bilagor fogats till utskottets över motionen
avgivna utlåtande, nr 37, anhåller utskottet att få hänvisa.
Utskottet anförde i sitt nämnda utlåtande bland annat:
Svårigheter att fastställa, huruvida orsakssammanhang förefinnes, göra
sig kännbara icke endast vid bedömandet av frågor tillhörande olycksfallsförsäkringen.
Jämväl då fråga är om ersättning enligt allmänna skadeståndsrättsliga
regler, är det ofta svårt att avgöra, huruvida orsakssammanhang
föreligger. Enligt rättspraxis torde emellertid kravet på dylikt sammanhang
i skadeståndsmål icke fattas så strängt, att ersättning skulle anses böra utgå
endast för sådan skada, som på bindande sätt kan bevisas vara orsakad av
en ifrågakommen handling. Fastmera torde i praxis den uppfattningen göra
sig gällande, att allenast viss grad av sannolikhet för orsakssammanhang erfordras.
Både riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet hava i sina i
ärendet avgivna yttranden framhållit, att på olycksfallsförsäkringens område
icke böra uppställas strängare fordringar på klarläggande av orsakssammanhang
än vad som följer av allmänna skadeståndsregler. Något krav på
en strängare rättstillämpning inom försäkringsrätten än inom skadeståndsrätten
har således icke ansetts följa av lagens uttryckssätt.
I utlåtandet hemställde utskottet med anledning av motionen allenast örn
skrivelse till Kungl. Maj:t i visst hänseende, varom nu icke är fråga.
Denna utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Inom riksdagen hava tidigare behandlats vissa andra spörsmål angående
ändring av olycksfallsförsäkringslagen, vilka äga visst samband med de frå
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
3
gor, som beröras i den föreliggande motionen. Utskottet avser härvid till att
börja med motionsvis framställda yrkanden vid 1928 och 1933 års riksdagar
rörande ersättning jämlikt olycksfallsförsäkringslagen till personer, som under
arbetet påtagligen ådragit sig skador genom muskelsträckningar och
muskelbristningar. Yrkandena i motionerna gingo ut på att muskelsträckningar
och muskelbristningar i ryggen i försäkringshänseende alltid skulle
anses såsom följder av olycksfall i arbete. Prövning av frågan om något
olycksfallsmoment i det enskilda fallet förelegat skulle sålunda icke förekomma.
På hemställan av andra lagutskottet (utlåtanden nr 32/1928 och
27/1933) beslöt riksdagen såväl 1928 som 1933, att motionerna icke skulle
föranleda till någon åtgärd.
I detta sammanhang må erinras om den ändring, som år 1936 vidtogs i
fråga om 1 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Därigenom hänfördes
under lagen även fall, i vilka den av arbetet härflytande skadeverkningen
gjort sig gällande under en mera utsträckt tid än praxis dittills medgivit,
dock under högst några få dagar.
Vid 1937 års riksdag väcktes två motioner, nämligen II: 167 av herr Spångberg
m. fl. och II: 256 av herr Senander m. fl. angående vissa ändringar i
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. Andra lagutskottet, som behandlade
motionerna, hemställde i sitt utlåtande över dem (nr 36), att riksdagen
i anledning av motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa en allsidig utredning rörande en förbättrad
lagstiftning örn försäkring för olycksfall i arbete, vid vilken utredning vissa
i utskottets motivering närmare angivna synpunkter borde tagas under omprövning,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Kungl. Majit har sedermera den 11 juni 1937 uppdragit åt riksförsäkringsanstalten
att verkställa den begärda utredningen och inkomma med de förslag,
till vilka utredningen kunde föranleda. Uppdraget är ännu icke
slutfört.
I det av chefen för arbetsrådet John Nordin utgivna arbetet »Olycksfallsskada
och sjukdom» finnes intagen en av byråchefen i riksförsäkringsanstalten
H. von Schulzenheim författad redogörelse för erfarenheterna i förevarande
och vissa andra hänseenden från riksförsäkringsanstaltens verksamhet.
I denna redogörelse (sid. 1095—1097) behandlas bland annat de fall,
där viss sjukdom uppträder såsom mer eller mindre indirekt följd av en genom
olycksfall orsakad kroppsskada, varvid i det ifrågavarande sammanhanget
förutsättes, alt sjukdomen icke funnits före olycksfallet. Likställda
med fall av föregående sjukdomstillstånd skulle enligt den i redogörelsen
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
hävdade uppfattningen kunna synas vara alla de fall, där före olycksfallet
funnits ett latent sådant tillstånd eller särskilt sjukligt anlag, vars vidare utveckling
kunde vara oberoende av inträffat olycksfall. 1 praktiken hade
emellertid dessa fall, där den av olycksfall skadade ofta svävade i okunnighet
om den kanske redan begynta sjukliga processen, en karaktär, som
oftare jämställde dem med sådana sjukdomsfall, som i egentlig mening vore
följder av olycksfall. För den, som ställdes inför prövningen av ett fall av
olycksfallsskada och viss annan sjukdom, bleve med stöd av erfarenheten
ofta den första frågan, om de sjukliga anlagen funnits före olycksfallet, samt
hur i så fall sjukdomstillståndet sannolikt kommit alt utvecklas, örn olycksfallet
ej inträffat. Om det då befunnes, att den därav drabbade visserligen
haft sjukdomsfröet eller sjukdomsanlaget före olycksfallet och oberoende av
detsamma, men att han icke därav haft något symtom, utan kanske obehindrat
utfört sitt vanliga arbete, bleve det ofta en medicinskt mycket invecklad
fråga att söka bedöma eller beräkna det sannolika sjukdomsförloppet oberoende
av den inträffade skadan. I många fall bleve resultatet, att den medicinska
sakkunskapen ej kunde fastslå, att sjukdomen oberoende av skadan
skulle hava utvecklat sig såsom efter densamma varit förhållandet eller i
varje fall, att intet kunde sägas örn tidpunkten för en sådan utveckling. Den
sociala olycksfallsförsäkringen ville givetvis ställa sig och hade enligt redogörelsen
också ställt sig så förstående som möjligt med hänsyn till dylika
fall. Även i övrigt bleve frågan örn kausalsammanhanget mellan olycksfall
och sjukdom en uppgift i första hand för den alltjämt i utveckling stadda
medicinska sakkunskapen inom varje sjukdomsgrupp.
Utskottet. Att fastställa örn orsakssammanhang i visst fall föreligger mellan olycksfall
och sjukdom är ofta en uppgift av synnerligen ömtålig natur. Givetvis
måste det ankomma på den medicinska sakkunskapen att i det särskilda
fallet i första hand säga sin mening härom. De lagtillämpande myndigheterna
åligger det att noggrant pröva och värdera det förebragta materialet.
Enligt rådande praxis torde det för att rätt till ersättning skall anses
föreligga icke krävas mera än alt övervägande skäl tala för dylikt sammanhang.
De avgöranden i ersättningsfrågor, som i tveksamma fall träffas, kunna
otvivelaktigt stundom för en del av allmänheten synas svåra att förstå.
Utskottet beaktar lill fullo de skäl, som tala för en såvitt möjligt tillmötesgående
behandling av personer, som drabbats av olycksfall, men vill framhålla,
att gränsfall naturligen icke kunna undvikas.
Såsom i det föregående nämnts pågår för närvarande inom riksförsäki
ingsanstalten en allsidig utredning rörande en förbättrad lagstiftning örn
försäkring för olycksfall i arbete. Vid sådant förhållande finner utskottet
det icke påkallat att i vidare mån än som skett ingå på de av motionärerna
berörda spörsmålen eller att i anledning av motionen göra någon framställning
till Kungl. Majit.
Utskottet får därför hemställa,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
5
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 februari 1938.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Heiding, Olof Carlsson, Elon
Andersson*, Sten och Ekströmer;
från andra kammaren: herrar Hage*, Olovson*, Skoglund, Molander* och Sandström
i Härnösand, fru Nordgren, herr Gardell och fröken Hesselgren*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
lii hang till riksdagens protokoll 19.18.
0 sami. 2 avd.
Nr 12.
2