Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

Utlåtande 1967:L2u12

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

1

Nr 12

Utlåtande i anledning av väckt motion angående efterlevnaden av
vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan och i lokala
ordning sstadgor.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft en inom riksdagen väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr I: 632 av herr Peterson, Eric Gustaf.

I motionen har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Knngl. Maj :t anhåller
om översyn av möjligheterna att åstadkomma bättre efterlevnad av
vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan och de lokala ordningsstadgorna».

Motionen

I motionen anföres, att genom bestämmelser i 20 § andra stycket hälsovårdsstadgan
och 15 § normalförslaget till lokal ordningsstadga avsetts att
skapa ett skydd för närboende och trafikanter mot vissa olägenheter som
kan vållas av den som brukar bostadslägenhet. Motionären framhåller att
skyddet åtminstone i ett avseende i praktiken icke motsvarar ens mycket
blygsamma anspråk på effektivitet. Han åsyftar härmed det mycket utbredda
oskicket att på balkonger eller genom fönster damma av kläder, mattor och
framför allt sängkläder in. in. eller genom skakning befria dem från allehanda
slags skräp och avfall. De flesta av oss — anför motionären — torde
ha upplevt obehaget att i bostaden, på balkongen, på spårvagns- eller busshållplatser
eller vid promenad på gatan drabbas av följderna av denna form
av »städning».

Motionären anför härefter följande.

Att här angivna förfaranden strider emot gällande föreskrifter är uppenbart
och har även bestyrkts vid kontakt med hälsovårdsnämnder. Det är
emellertid ytterst sällsynt att förseelser av detta slag blir beivrade trots att
de, i vart fall inom tätortsbebyggelse, är en omfattande och alldaglig företeelse
med menliga följder för den allmänna trivseln och hygienen. Eu
starkt bidragande orsak härtill är att för lagförande kräves eu rätt omständlig
procedur inför domstol med allt vad detta innebär i fråga om partsinställelser,
bevisning angående uppkommen sanitär olägenhet in. in. trots att det
i allmänhet gäller helt uppenbara förseelser.

Jag finner mot bakgrunden av det ovan anförda angeläget att frågan om
åtgärder som är möjliga att vidtaga för att råda bot på här angivna missförhållanden
uppmärksammas. Jag vill även framhålla det principiellt betänk Bihang

till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 12

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

liga i att gällande föreskrifter opåtalt kan överträdas på det flagranta sätt
som här är fallet.

Motionären nämner följande exempel på åtgärder, som enligt lians mening
bör kunna övervägas för att komma till rätta med problemet.

En möjlighet är naturligtvis en skärpt tillämpning av de regler som nu
gäller. Hittills gjorda erfarenheter talar emellertid för att de praktiska förutsättningarna
för ett förenklat förfarande, t. ex. i form av bötestöreläggande
av den art som nu tillämpas för bl. a. felparkering av bilar och vissa förseelser
av gångtrafikanter, kan förtjäna att övervägas. Eu annan möjlighet
synes vara föreläggande av vite vid upprepad överträdelse av bestämmelserna.
En energisk propaganda för bättre laglydnad och större hänsynstagande
i dessa angelägenheter torde också kunna få en viss effekt. Jag vill i
sammanhanget vidare erinra om att medicinalstyrelsen har att efter samråd
med berörda myndigheter till ledning för hälsovårdsnämnderna meddela
dem råd och anvisningar.

Hälsovårdslagstiftningen

Den grundläggande författningen är här hälsovårdsstadgan den 19 december
1958. I denna fastslås till en början, att det ankommer på kommun att
handha allmänna hälsovården inom kommunen (1 §). Hälosvårdsnämnden
bar att utöva det närmaste inseendet i den delen — särskilt åligger det
nämnden bl. a. att övervaka efterlevnaden av hälsovårdsstadgan och övriga
hälsovårdsföreskrifter (2 §). Regional hälsovårdsmyndighet är länsstyrelsen
_ Som bl. a. skall tillse att tjänliga åtgärder vidtas till undanröjande
av missförhållanden i hälsovårdshänseende, när sådana kommer till dess
kännedom (3 §). Högsta tillsynen över allmänna hälsovården i iiket tillkommer
medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen med den föi delning dem
emellan som stadgas i ämbetsverkens instruktioner (4 §).

Hälsovårdsstadgan innehåller i 3—12 kap. materiella bestämmelser om
olika slag av byggnader, lokaler, inrättningar och åtgärder, t. ex. om bostäder,
samlingslokaler, hotell och pensionat, vattenförsörjning, a\lopps\äsende,
renhållning, åtgärder mot ohyra, råttor och möss, hållande av djur,
anläggningar och upplag för industriell verksamhet m. m.

Stadgans 3:e kap., som omfattar 15—22 §§, har rubriken »Om bostad».
Enligt 20 § andra stycket — som åberopas av motionären — skall vid brukande
av bostadslägenhet tillses att sanitär olägenhet ej åsamkas närboende
genom osnygghet, störande ljud och dylikt.

Vid hälsovårdsstadgans utformning har förutsatts, att dess bestämmelser
skall kunna kompletteras genom lokala hälsovårdsordningar, som antas av
vederbörande kommuns fullmäktige, samt genom råd och anvisningar av
centrala myndigheter.

Om hälsovårdsordning handlar 13 kap. hälsovårdsstadgan. Enligt 65 §
meddelas i lokal hälsovårdsordning de ytterligare föreskrifter avseende allmänna
hälsovården som utöver hälsovårdsstadgan finnes eifoideiliga för

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

kommun eller del därav. Sådan föreskrift får inte avse förhållande, som
har reglerats genom annan allmän författning än hälsovårdsstadgan. Vid
meddelande av föreskrift skall tillses, att man inte lägger onödigt tvång
på allmänheten eller eljest gör obefogad inskränkning i den enskildes frihet.
Till ledning för utarbetandet av lokala hälsovårdsordningar fastställer
Kungl, Maj :t normalhälsovårdsordning. Så har skett genom kungl. brev
den 5 juni 1959, nr 440. Normalhälsovårdsordningen saknar bestämmelser,
som närmare reglerar frågor av den karaktär, som förevarande motion avser.

Enligt 4, § hälsovårdsstadgan har de centrala hälsovårdsmyndigheterna
att efter samråd med därav berörda myndigheter meddela råd och anvisningar
till ledning för hälsovårdsnämnderna. Sådana anvisningar har inte
karaktären av bindande föreskrifter.

I 14 kap. hälsovårdsstadgan meddelas bestämmelser om hälsovårdskontroll.
Där fastslås viktiga befogenheter för hälsovårdsnämnder och länsstyrelser
och lämnas vidare vissa riktlinjer för hälsovårdsnämndernas verksamhet.
Bestämmelserna har huvudsakligen formell karaktär.

Enligt 70 § äger hälsovårdsnämnd för särskilda fall meddela de föreskrifter
som utöver hälsovårdsstadgan och lokal hälsovårdsordning finnes erforderliga
för att förebygga eller undanröja sanitär olägenhet vid viss verksamhet
eller i samband med utnyttjandet av plats eller lokal, till vilken allmänheten
äger tillträde. Även i detta fall gäller, att föreskrifterna inte får
avse förhållande, som har reglerats genom annan allmän författning än
hälsovårdsstadgan, och inte heller får innebära onödigt tvång för allmänheten
eller eljest göra obefogad inskränkning i den enskildes frihet. Stadgandets
förarbeten utvisar, att det i övrigt är fråga om en generell befogenhet,
med endast den begränsningen att det skall röra sig om behov i det
särskilda fallet. Avsikten är alt befogenheten bl. a. skall tillgodose behovet
av föreskrifter för att undvika sanitär olägenhet i ett akut läge, t. ex. i fråga
om renhållning under en period av osedvanligt stark värme. Men hälsovårdsnämnden
kan med stöd av befogenheten också utfärda sanitära föreskrifter
för en viss anläggning, t. ex. en badplats eller ett lägerområde. Befogenheten
kan utnyttjas även med avseende på enskilda områden och
lokaler.

I 71 och 72 §§ har sammanförts bestämmelser om hälsovårdsnämndens
befogenheter, när det gäller att övervaka efterlevnaden av hälsovårdsstadgan,
lokal hälsovårdsordning och föreskrifter som meddelats enligt 70 §.
Huvudregeln är att nämnden äger att antingen omedelbart eller efter råd
eller uppmaningar och skäligt anstånd meddela erforderliga förelägganden
och förbud. Därefter lämnas exempel på sådana förelägganden och förbud
av olika slag.

Hälsovårdsnämnden äger föreskriva vite för underlåtenhet att ställa sig
nämndens beslut om föreläggande och förbud till efterrättelse (75 § första
stycket).

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

Hälsovårdsstadgan avslutas i 15 kap. med bestämmelser om ansvar och
besvär. Med dagsböter straffas, om ej gärningen är belagd med straff i annan
författning, bl. a. den som bryter mot bestämmelsen i 20 § andra stycket
(sanitär olägenhet vid brukande av bostadslägenhet).

Enligt hälsovårdsstadgan finns möjlighet till vitesföreläggande (75 §)
även i fråga om en bestämmelse, som är straff sanktionerad (se prop. 1958:
B 46, s. 316). Departementschefen utalade i detta hänseende, att vitesförelägganden
i sådana fall framför allt är av betydelse för att man skall komma
till rätta med fortsatt tredska efter utdömande av straff men kan också tillgripas
då ett åtal t. ex. icke skulle kunna medföra tillräckligt snabbt resultat
eller då ett kanske relativt ringa bötesstraff icke kan förväntas förmå
vederbörande att vidtaga en viss åtgärd. Ä andra sidan uttalar departementschefen
(prop. s. 321), att förseelser mot hälsovårdsstadgan bör straffbeläggas
då man icke lämpligen kan framtvinga efterlevnaden av en bestämmelse
genom vitesföreläggande.

Besvär över hälsovårdsnämnds beslut kan anföras hos länsstyrelsen och
besvär över länsstyrelsens beslut hos Kungl. Maj :t (86 § första stycket).
Både hälsovårdsnämnden och länsstyrelsen kan förordna, att dess beslut
skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan (86 § andra stycket).

Medicinalstyrelsen har år 1966 utfärdat råd och anvisningar beträffande
bostäder och bostadshygien i en 40-sidig skrift kallad Sanitära krav på våra
bostäder. Skriftens huvuddel avser hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser.
Vidare innehåller skriften bl. a. ett avsnitt om hälsovårdskontrollen, i
vilket avsnitt framhålles, att övervakning av att hälsovårdsstadgans bestämmelser
om bostäder efterleves, utgör en viktig del av den allmänna hälsovården.
I detta avsnitt ges råd och anvisningar för behandling av klagomål,
handläggning av bostadsärenden samt redogöres för möjligheterna till föreläggande
och förbud och för vites- och straffbestämmelser.

Begreppet sanitär olägenhet återkommer gång på gång i hälsovårdsstadgans
föreskrifter. Innebörden av begreppet diskuterades livligt i samband
med tillkomsten av 1958 års hälsovårdsstadga.

Hälsovårdsstadgekommittcn angav i sitt betänkande (SOU 1953: 31 s. 72),
att sanitär olägenhet omfattar alla yttre faktorer av någon betydenhet, som
inte är av blott tillfällig natur och som kan inverka menligt i fysiskt eller
psykiskt hänseende på en normal människas hälsotillstånd, dock ej faktorer
som har karaktären av olyckshändelse eller dylikt. Rena bagateller kan
inte åberopas som sanitär olägenhet. En viss tolerans måste alla visa. Var
toleransgränsen skall dras ansåg kommittén för sin del utgöra en medicinsk
fråga, som får prövas från fall till fall. Kommittén belyste sin framställning
med praktiska exempel.

Vid remissbehandlingen av betänkandet framhölls från många håll, alt
innebörden av begreppet sanitär olägenhet var alltför oklar, trots kommitténs
utläggning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

o

Departementschefen anslöt sig emellertid i allt väsentligt till vad kommittén
hade anfört (se prop. 1958: B 46 s. 132 f.).

Här må även hänvisas till immissionssakkunnigas betänkande Luftförorening,
buller och andra immissioner (SOU 1966: 65).

Ordningslagstiftningen

Allmänna ordningsstadgan, som trädde i kraft den 1 januari 1958, innehåller
utöver en inledande bestämmelse tre huvudavdelningar, nämligen
en med allmänna ordningsföreskrifter, en avseende offentliga tillställningar
och en innehållande särskilda bestämmelser.

Vid allmänna ordningsstadgans tillkomst förutsattes, att stadgans bestämmelser
skulle i erforderlig omfattning kompletteras genom lokala ordningsstadgor.
Om sådana lokala stadgor innehåller allmänna ordningsstadgan
föreskrifter (7 och 23 §§), som i sak nära överensstämmer med hälsovårdsstadgans
föreskrifter angående lokala hälsovårdsordningar. Dock förutsätts
inte, att Kungl. Maj :t skall fastställa någon normalordningsstadga
för kommunerna. I stället har inom Svenska stadsförbundet och dåvarande
Svenska landskommunernas förbund utarbetats ett normalförslag till lokal
ordningsstadga. De föreskrifter om allmänna ordningen som meddelas i lokala
ordningsstadgor torde ofta ha större praktisk betydelse från störningssynpunkt
än allmänna ordningsstadgans egna bestämmelser. Som exempel
kan anföras ett par föreskrifter som finns intagna i nyssnämnda normalförslag.
Vid lastning, forsling, lossning och annan hantering på allmän plats
av ämnen, som kan medföra olägenhet genom damning, spillning eller dålig
lukt, skall enligt 5 § erforderliga försiktighetsmått vidtas för att undvika
sådan olägenhet. I 15 § — som åberopas av motionären — stadgas i första
stycket, att mattor, möbler, sängkläder, gångkläder och dylikt ej må piskas
eller på annat sätt befrias från damm å allmän plats eller så nära sådan
plats, att olägenhet för trafikant därigenom kan uppkomma. I andra stycket
stadgas, att piskning, som ovan avses, ej får äga rum utomhus mellan tider
och inom områden, som preciseras i det lokala beslutet. Straffskalan i fråga
om förseelse mot bestämmelse i lokal ordningsstadga angives i 28 § allmänna
ordningsstadgan. Straffet är böter, högst femhundra kronor eller,
om förseelsen avsett åliggande av större vikt eller om genom den förorsakats
avsevärd skada eller olägenhet, dagsböter.

Vissa processuella bestämmelser

Strafföreläggande

Institutet strafföreläggande infördes genom nya rättegångsbalken, som
trädde i kraft 1948. Syftet var att åstadkomma ett snabbt och enkelt förfarande
vid handläggningen av småförseelser. Ett för institutet strafföreläg -

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

gande, sådant detta utformats i vårt land, karakteristiskt drag är, att föreläggandet
utfärdas av åklagare. Enligt 48 kap. 1 § rättegångsbalken äger
åklagare, när allmänt åtal skall äga rum för brott, varå allenast böter kan
följa — dock ej normerade böter — att i stället för att väcka åtal, till godkännande
förelägga den misstänkte det straff åklagaren anser brottet förskylla.
Strafföreläggande får inte avse dagsböter utöver fyrtio. Intill den
1 juli 1966 gällde, att strafföreläggande inte fick utfärdas om anledning
förekom, att målsägande fanns. Genom lagändring (se LiU 1966:33), som
trädde i kraft nämnda dag, ökades möjligheterna att använda denna handläggningsform
i bötesmål. Strafföreläggande kan nu användas även när det
finns målsägande. Undantag gäller endast för det fall att målsäganden förklarat
att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller
bär begärt att åtal skall väckas. Strafföreläggande, som godkänts av den
misstänkte, gäller som lagakraftvunnen dom.

Parkeringsbot

Lagen om parkeringsbot trädde i kraft 1961 (se L''U 1960: 40 och 1966: 33).
Genom lagen har möjliggjorts eu förenklad handläggning av parkerings- och
vissa likartade förseelser. Tillämpningen av förfarandet i lokalt hänseende
är beroende av Kungl. Maj :ts eller efter bemyndigande av rikspolisstyrelsens
beslut. Förfarandet med parkeringsbot innebär i korthet att polisman eller
särskild trafikövervakare till fordonets förare överlämnar eller på fordonet
fäster en skriftlig anvisning till föraren att med anledning av förseelsen
inom viss kortare tid betala eu för den aktuella överträdelsen fastställd parkeringsbot,
som anges å ett inbetalningskort fogat vid anmaningen. Om boten
erlägges tillämpas ej det gängse förfarandet med strafföreläggande eller
åtal. I annat fall handlägges ärendet i vanlig ordning.

Ordningsbot

Lagen om föreläggande av ordningsbot trädde i kraft den 1 januari 1967
(L>U 1966: 33). Lagen är avsedd att möjliggöra en enkel och snabb handläggning
av vissa ordningsförseelser, främst trafikförseelser. Den avser brott
för vilket ej stadgas svårare straff än böter omedelbart i penningar och ej
heller normerade böter. Kungl. Maj :t bestämmer de typer av förseelser på
vilka förfarandet får tillämpas. Förordnande kan begränsas att avse visst
eller vissa polisdistrikt. Lagen innebär, att polisman får rätt att under vissa
förutsättningar ta upp frågan om ansvar för sådana förseelser genom att utfärda
ett föreläggande för den misstänkte. I detta föreläggs den misstänkte
ett bötesstraff, kallat ordningsbot, till godkännande. Ordningsboten för skilda
förseelser bestäms enligt taxor, som fastställs av riksåklagaren. Om den
som har begått förseelsen godkänner föreläggandet, är saken slutligt avgjord.

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

7

Utskottet

I förevarande motion anföres, att man genom föreskrifter i hälsovårdsstadgan
och lokala ordningsstadgor avsett att skapa ett skydd för närboende
och trafikanter mot vissa olägenheter som kan vållas av den som brukar bostadslägenhet.
Motionären framhåller, att skyddet i praktiken är föga effektivt
i fråga om bruket att på balkonger eller genom fönster damma av
eller skaka kläder, mattor och sängkläder m. m. Det är ytterst sällsynt påpekar
han, att förseelser av detta slag blir beivrade trots att de, i vart fall
inom tätbebyggelse, utgör en omfattande och alldaglig företeelse. En starkt
bidragande orsak härtill är — anför motionären vidare — att för lagföring
krävs en rätt omständlig procedur inför domstol. Motionären vill ha en utredning
som syftar till att åstadkomma bättre efterlevnad av ifrågavarande
bestämmelser i hälsovårdsstadgan och de lokala ordningsstadgorna.

Det är uppenbart, att förfaranden av den natur som ovan angivits och
som kan vålla svåra olägenheter för närboende och trafikanter, ofta förekommer.
Att åtgärderna icke i större utsträckning än vad som är fallet föranleder
ingripanden från hälsovårds- och andra myndigheter torde åtminstone
numera, i likhet med vad som gäller exempelvis smärre trafikförseelser,
bero mindre på att det krävs en orimligt stor utredning eller alt författningsbestämmelserna
eljest är olämpligt utformade. Snarare finnes anledning
till antagande, att förseelserna ofta inte kommer till myndigheternas
kännedom eller att — om de ses var för sig — ter sig så obetydliga att de inte
behöver föranleda någon åtgärd. Enligt utskottets mening bör det föreliggande
problemet icke i första hand angripas genom att myndigheterna i
ökad utsträckning tar till åtgärder av straffrättslig eller av liknande natur.
I stället bör allmänheten genom upplysningsverksamhet informeras om betydelsen
av att den enskilde i den allmänna trivselns intresse undviker åtgärder
av den karaktär, som motionären påtalat. Utskottet finner dock icke
anledning att nu hemställa om något riksdagens initiativ i detta avseende. I
sammanhanget vill utskottet erinra, att medicinalstyrelsen under fjolåret
utgav en skrift innehållande råd och anvisningar beträffande bostäder och
bostadshygien. Skriften bör kunna bli av betydelse för hälsovårdsnämndernas
arbete i frågor av den karaktär, som påtalats i motionen.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, I: 632, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 februari 1967

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, herr Lars Larsson,
fru Hamrin-Thorell, fru Nilsson, herrar Eric Carlsson, Blomquist och
Kilsmo*;

från andra kammaren: herr Rimmerfors*, fru Ekendahl, herr Gustavsson
i Alvesta*, fröken Sandell, herr Johansson i Södertälje, fru Svensson*,
herrar Jonsson och Åkerlind.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLM 67
714602