Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
1
Nr 11.
Ankom till riksdagens kansli den 12 februari 1937 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om statens övertagande av
kostnaderna för avlönande av pensionsnämndernas
ordförande.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 54,
vilken behandlats av andra lagutskottet, ha herrar Bceckström och Sandberg
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
av frågan om statens övertagande av kostnaderna för avlönande av
pensionsnämndernas ordförande samt om framläggande av förslag i ärendet
till 1938 års riksdag.
I fråga om de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Enligt lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering, vilken trätt i kraft
den 1 januari 1937, handläggas pensionsärenden av pensionsstyrelsen och av
särskilda pensionsnämnder i orterna (3 §). Varje socken å landet samt varje
stad ävensom varje köping, som utgör egen kommun, bildar som regel ett
pensionsdistrikt (19 §). För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd,
bestående av en ordförande och högst sex ledamöter. Ordförande
i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av länsstyrelse för
fyra år i sänder (20 §). Enligt 26 § tredje stycket äro ordföranden och hans
suppleant med avseende å rätt till gottgörelse i anledning av sitt uppdrag
likställda med vald ledamot av kommunal nämnd, som utsetts till ordförande.
Enligt 25 § 2 mom. i lagen den 6 juni 1930 örn kommunalstgrelse på landet
äger kommunalstämma, där det finnes av behovet påkallat, besluta att,
bland andra, ledamot av kommunalnämnden och vald ledamot av annan
kommunal styrelse, nämnd eller beredning skola för deltagande i sammanträde
eller förrättning inom kommunen i kommunens angelägenhet åtnjuta
gottgörelse av kommunens medel i form av dagtraktamente med högst fem
kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag. Kommunalstämman må
ock i vissa fall besluta, att reseersättning skall utgå till ledamoten. Jämte
gottgörelse, som beslutes enligt 2 moni., samt ersättning för kostnader för
skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, som för kommunens räkning
påkallas vid uppdragets fullgörande, må, jämlikt 25 § 3 morn., efter
kommunalstämmans bestämmande för med uppdraget förenat besvär utgå
arvode till, bland andra, sådan ledamot av kommunal styrelse, nämnd eller
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 11.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
beredning, som utsetts till ordförande. Arvodet skall till beloppet bestämmas
för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad på grund av göromålens
omfattning och art kan anses skäligt, ej heller bestämmas med hänsyn
till den inkomst av tjänst, yrke eller näring, som uppdragets innehavare
genom dess fullgörande går förlustig. Sammanlagda beloppet av beslutade
ersättningar, som omförmälas i paragrafen och som ej avse kostnader för
skrivhjälp, skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, må icke överstiga
vad kommunens ekonomiska bärkraft utan större olägenhet medgiver.
Motsvarande bestämmelser återfinnas i 29 § i lagen den 6 juni 1930 om
kommunalstyrelse i stad.
Enligt 26 § andra stycket i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
ägde ordföranden av kommunen tillgodonjuta gottgörelse för de honom
genom uppdraget åsamkade kostnaderna, såsom för skrivmaterialier,
postporto och skrivarhjälp. Voro de ordföranden åliggande göromålen synnerligen
omfattande, ägde kommunen, i den mån en dylik utgift för densamma
ej finge anses alltför betungande, därjämte tilldela honom skäligt arvode.
1928 års pensionsförsäkringskommitté har i sitt betänkande med förslag
rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen (stat. off. utr. 1934:
18) uttalat, att kommittén, med hänsyn till att särskilda sakkunniga (organisationssakkunniga)
tillkallats att inom socialdepartementet biträda med utredning
angående den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens organisation,
ansett sig icke böra gå in på en prövning av frågan om eventuella
ändringar av de bestämmelser i pensionsförsäkringslagen, som avsåge pensionsförsäkringens
lokala organisation, pensionsnämnder och ombud.
I proposition nr 217 till 1935 års riksdag med förslag till lag om folkpensionering
m. m. erinrade föredragande departementschefen, statsrådet Möller,
om organisationssakkunnigas arbete samt framhöll, att den i propositionen
föreslagna reformen endast i ringa mån gällde pensionsförsäkringens lokala
organisation. I propositionen föreslogs den lydelse, som 26 § tredje stycket
i 1935 års lag nu äger. Detta stadgande lämnades av riksdagen utan erinran.
Organisationssakkunniga hava den 11 december 1934 avgivit betänkande
med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens
organisation m. m. (stat. off. utr. 1934: 53). I ett utkast till lag i ämnet har
majoriteten av de sakkunniga föreslagit, att i varje kommun med mer än
1,500 invånare skall finnas en social nämnd med uppgift att handhava kommunens
verksamhet för fattigvård, barnavård, ungdomsskydd, allmän ålderdomspensionering,
behandling av alkoholister och arbetslöshetshjälp.
I proposition rul 3 till 1936 års riksdag nied förslag till lag örn socialregister
har föredragande departementschefen, statsrådet Möller, uttalat, att
i de till övervägande antal avstyrkande yttranden, som avgivits över orga
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
3
nisationssakkunnigas betänkande, anförts åtskilliga skäl mot så omfattande
förändringar i organisatoriskt hänseende, som ett genomförande av de sakkunnigas
förslag skulle innebära. Då de anförda skälen synts departementschefen
bärande, hade han funnit sig icke böra lägga sakkunnigförslagets
huvudprinciper till grund för lagstiftning i ämnet.
Den 24 januari 1936 beslöt Kungl. Majit tillsätta en kommitté, benämnd
kommunalskatteberedningen, nied uppdrag att i enlighet med vissa av föredragande
departementschefen, statsrådet Wigforss, i statsrådsprotokollet för
nämnda dag angivna riktlinjer verkställa utredning rörande den kommunala
beskattningen jämte därmed sammanhängande frågor. I statsrådsprotokollet
heter det bland annat:
Den utveckling, som särskilt under de senaste årtiondena ägt rum inom
olika områden av samhällslivet, har icke kunnat undgå att taga sig uttryck i
en stark stegring av de kommunala utgifterna. Samtidigt som kommunerna
nödgats åtaga sig nya uppgifter av maktpåliggande och kostnadskrävande
natur, hava kraven på den kommunala verksamhetens effektivitet över huvud
taget blivit allt större. Väl har staten genom speciella förvaltningsbidrag i
betydande utsträckning tagit sig an finansieringen av åtskiliga till kommunerna
hänskjutna bestyr samt även därutöver trätt hjälpande emellan genom
att tilldela synnerligt skattetyngda kommuner understöd, men dessa åtgärder
hava icke visat sig tillräckliga för att åvägabringa den lättnad och utjämning
av det kommunala skattetrycket, som allmänt erkännes vara av behovet påkallad.
Härför torde -—- såsom redan skatteutjänmingsberedningen framhöll
i sitt under 1932 avgivna principbetänkande -—- i främsta rummet erfordras
ett avlyftande från kommunerna av kostnaderna för vissa uppgifter. Vid den
nya utredningen av kommunalskattefrågan bör därför ånyo upptagas till
övervägande frågan om erforderliga jämkningar i den nuvarande fördelningen
av samhällsuppgifterna mellan staten och kommuner av olika ordning.
Med hänsyn till dessa uppgifters mångskiftande natur låter det sig icke
göra att på detta stadium uppdraga några bestämda gränser för denna omprövning.
Emellertid bör uppmärksammas, att icke en eventuell överflyttning
av uppgifter kommer att förorsaka minskad effektivitet eller bristande
sparsamhet vid deras handhavande; särskilt viktigt är detta, örn i något fall
beslutanderätten skulle befinnas icke lämpligen kunna förbindas med skyldighet
att till någon mera väsentlig del bära de utgifter, som föranledas av
besluten.
I motionen erinras om ordförandena i taxeringsnämnderna. I anledning
härav må nämnas, alt enligt 145 § i taxeringsförordningen den 28 september
1928 skall av statsmedel bestridas ersättning åt ordförandena i bland annat
taxeringsnämnderna. Sedan länsstyrelserna avgivit yttrande lill Kungl. Majit
angående den ersättning, som för bestyr med taxeringen bör tillkomma den
ersättningsberättigade, bestämmer Kungl. Majit huru mycket som skall ställas
till förfogande för varje länsstyrelse. Vid fördelning mellan de ersättningsberättigade
av det till länsstyrelse anvisade beloppet bör enligt förordningen
avseende fästas vid, bland annat, den för de särskilda uppdragens utförande
erforderliga och därå nedlagda skickligheten, tiden och arbetet.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
Utskottet. Såsom framgår av utskottets ovan lämnade redogörelse äga de kommunala
myndigheterna möjlighet att tillerkänna pensionsnämndernas ordförande
arvode för deras arbete. Enligt vad utskottet har sig bekant hava
kommunerna också i betydande utsträckning begagnat sig av denna möjlighet.
Det arbete, som pensionsnämndernas ordförande ha att utföra, kräver
både kunnighet och ansvarskänsla och torde många gånger vara av tidsödande
beskaffenhet. Det synes därför utskottet rimligt, att ordförandena
tillerkännas skälig ersättning för sitt arbete. Det anförda torde emellertid
äga giltighet ej blott beträffande pensionsnämnderna utan även i fråga om
åtskilliga andra kommunala nämnder och styrelser. Av de ovan återgivna
direktiven för kommunalskatteberedningens arbete framgår, att beredningen
har att vid fullgörandet av sitt uppdrag taga under omprövning, bland
annat, frågan örn erforderliga jämkningar i den nuvarande fördelningen
av samhällsuppgifterna mellan staten och kommuner av olika ordning. Med
hänsyn härtill torde det icke få anses uteslutet, att även den av motionärerna
berörda frågan kan bliva föremål för kommunalskatteberedningens uppmärksamhet.
Enligt utskottets mening bör i varje fall resultatet av beredningens
arbete avvaktas, innan statsmakterna taga ställning till ifrågavarande
spörsmål.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 februari 1937.
På andra lagutskottets vägnar:
SIGFRID HANSSON.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder, P. Sandström, Heiding, Norman,
Knut Petersson, Sten och Ekströmer;
från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Johanson i Hallagården, Sandström i
Sollefteå*, Hermansson* och Hansson i Örebro samt fröken Hesselgren* och fröken Andersson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
370811