Nr 1—2
Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1955
1
Nr 1
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående en av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år
195i vid dess trettiosjunde sammanträde antagen rekommendation.
Genom en den 7 januari 1955 dagtecknad proposition, nr 50, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande angående en i nämnda protokoll
omförmäld, av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1954 vid dess trettiosjunde sammanträde antagen rekommendation,
nämligen rekommendation (nr 98) angående semester.
I fråga om texten till rekommendationen får utskottet hänvisa till den
vid propositionen fogade bilagan A.
I propositionen uttalas, att anledning icke föreligger för Sveriges del
att vidtaga några lagstiftnings- eller andra åtgärder med anledning av rekommendationen.
Internationella arbetskonferensens trettiosjunde sammanträde hölls i Geneve
under tiden den 2—24 juni 1954. I sammanträdet deltog representanter
för 66 medlemsstater, av vilka det stora flertalet sänt fullständiga delegationer,
d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar-
och arbetsgivarsidan. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig
delegation.
Endast följande av konferensen fattade beslut är av beskaffenhet att i enlighet
med artikel 19 av Internationella arbetsorganisationens stadga skola
underställas riksdagen, nämligen rekommendation (nr 98) angående semester.
Rekommendation (nr 98) angående semester
En konvention och en rekommendation angående semester antogs av Internationella
arbetskonferensen redan år 1936. Då emellertid standarden i
fråga om lagstiftning och praxis på detta område i många länder numera är
avsevärt högre än den i nämnda instrument fastställda, har man funnit tiden
vara inne att låta de gjorda framstegen komma till uttryck i den internationella
regleringen.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 1—2
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1955
Rekommendationens regler må bringas i tillämpning på föranstaltande av
författningsenliga organ för fastställande av löner, genom lagstiftning, kollektivavtal,
skiljedom eller i annan med nationell praxis förenlig ordning.
Om på frivillig väg vidtagna åtgärder icke länder till snabba och tillfredsställande
resultat, förordar rekommendationen, att regeringarna skall ingripa
för att garantera genomförande av semester. I ett viktigt avseende
sträcker sig rekommendationen vida längre än nu gällande konvention i ämnet,
nämligen i fråga om tillämpningsområdet. Medan konventionen äger
tillämpning på personer, sysselsatta i företag, som angives i en vidlyftig förteckning
och som huvudsakligen avser industri, handel och samfärdsel
(utom sjöfart), är rekommendationen tillämplig på alla anställda med
undantag för sjömän, lantarbetare och personer anställda i företag eller institutioner,
där endast medlemmar av arbetsgivarens familj är sysselsatta.
I fråga om jordbruksarbete hänvisades vid konferensen till den år 1952 antagna
konventionen angående semester inom jordbruket. I fråga om semester
för sjömän gäller en år 1946 antagen konvention. Det kanske mest anmärkningsvärda
draget i den nya rekommendationen är, att den omfattar anställda
i husligt arbete, vilka uteslutits från de flesta tidigare konventioner
och rekommendationer.
Ännu ett i jämförelse med konventionen viktigt framsteg gäller semesterns
längd och den kvalificerande tjänstgöringens art. Konventionen föreskriver
en årlig semester av minst sex arbetsdagar efter ett års oavbruten
tjänst; rekommendationen däremot förordar, att semesterns längd bör stå
i förhållande till fullgjord tjänstetid hos en eller flera arbetsgivare under
året och bör uppgå till minst två arbetsveckor för tolv månaders tjänstetid.
Ett vid konferensen framlagt resolutionsförslag, att konferensen snarast
möjligt skulle överväga en revision av 1936 års konvention eller antagande
av en ny konvention, blev antaget av konferensen.
Yttranden
Över rekommendationen har socialstyrelsen, Landsorganisationen i Sverige,
Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens centralorganisation
och delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet yttrat sig.
Socialstyrelsen anmärker, att den svenska semesterlagstiftningen i stort
sett erbjöde minst lika förmånliga villkor för arbetstagarna som den föreslagna
rekommendationen. Styrelsen säger sig ha funnit anledning att behandla
däri upptagna bestämmelser endast i den mån de kunde tänkas
påkalla ändring i den svenska lagstiftningen samt anför härom följande.
Enligt punkt 3 avses från rekommendationen skola undantagas bland
andra personer, anställda i företag eller institutioner, där endast medlemmar
av arbetsgivarens familj äro sysselsatta. Enligt motsvarande bestämmelse
i den svenska semesterlagen är från dess tillämpning undantagen
arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj. Det kan ifrågasät
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1955
3
tas, huruvida Sverige bör biträda rekommendationen på denna punkt, då
undantaget för familjemedlem i överensstämmelse med den svenska lagen
även framdeles rimligen bör gälla jämväl i fall, där arbetsgivaren vid sidan
av medlemmar av sin familj sysselsätter andra arbetstagare. — Bland undantagen
återfinnas ej arbetstagare, som avlönas uteslutande genom andel
i vinst. Sådana arbetstagare äro emellertid undantagna i den svenska semesterlagen.
Eftersom arbetstagarbegreppet icke närmare definierats i rekommendationen,
torde emellertid ifrågavarande kategori, som står nära de
självständiga företagarna, få anses falla utanför rekommendationens bestämmelser.
Punkt 6 upptager föreskrift, att lämplig ordning bör bestämmas i varje
land, om semestern bör förlängas i mån av tjänstetidens varaktighet eller
om andra förhållanden skola vara avgörande härför. På denna punkt torde
rekommendationen mindre väl överensstämma med den svenska semesterlagen,
som garanterar arbetstagaren endast en viss minsta semester, låt
vara att denna bestämts till tre veckor i stället för två veckor såsom föreslagits
i rekommendationen. Uppmärksammas må dock i detta sammanhang
lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt
arbete och det förhållandet att vissa kollektivavtal — främst på den kommunala
sektorn av arbetsmarknaden samt på den privata såvitt angår
tjänstemän — innehålla föreskrifter om semester av olika längd. Även i statens
allmänna avlöningsreglemente stadgas längre semester för befattningshavare,
som fyllt 40 år än för dem, som icke uppnått denna ålder. Om den
omständigheten, att tre veckors semester blivit lagfäst i Sverige och att genom
den särskilda semesterlagen arbetstagare med pressande arbete tillerkänts
längre semester, kan anses innebära ett uppfyllande av bestämmelsen
i punkt 6, torde för Sveriges vidkommande någon erinran icke behöva riktas
mot rekommendationen i denna del. Därest emellertid förslaget är så
att förstå, att semestertidens längd under alla förhållanden bör varieras på i
rekommendationen angivna grunder, synes från svensk sida anslutning
härvidlag till rekommendationen icke böra ifrågakomma såsom oförenlig
med den svenska semesterlagens karaktär av tvingande minimilagstiftning.
Enligt punkt 7 1) böra avbrott i arbetet, under vilka arbetaren uppbär lön,
icke påverka rätten till semester eller dennas längd. Såsom sådana avbrott
ha under punkt 7 3) angivits —• förutom frånvaro som enligt den svenska
semesterlagen är att jämställa med tid varunder arbetstagaren utfört arbete
för arbetsgivarens räkning — jämväl frånvaro på grund av familj eangelägenheter,
för utövande av medborgerliga rättigheter och skyldigheter, för
fullgörande av fackliga uppdrag, på grund av förändringar inom företagsledningen
och på grund av periodisk, ofrivillig arbetslöshet. Avbrott av sådan
anledning som nu angivits torde emellertid i Sverige regelmässigt medföra,
att arbetstagaren därunder går miste om lön. Vid sådant förhållande kan
del synas som om binder ej skulle behöva möta mot anslutning från svensk
sida till denna punkt av rekommendationen.
I punkt 9 1) av rekommendationen föreslås, att samråd bör äga rum mellan
arbetsgivare och arbetare rörande tiden för semesterns förläggning. Visserligen
äger enligt den svenska semesterlagen arbetsgivaren utan föregående
samråd bestämma, när semester skall utgå. Om arbetstagaren icke annat
begär, skall semestern dock, såvitt möjligt förläggas till sommartid, och arbetsgivaren
är utan arbetstagarens medgivande i princip förhindrad att förlägga
semestern till tid, då arbetstagaren på grund av sjukdom, som inträffat
innan semestern börjat, är oförmögen till arbete eller till tid, då arbetstagarens
frånvaro från arbetet bar sin grund i barnsbörd eller militärtjänst
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1955
göring. Då därtill kommer, att samråd i egentlig mening får anses ha ägt
rum i det icke ringa antal fall, där föreskrift om att semestern skall förläggas
mellan vissa angivna tidpunkter på våren respektive hösten finns
intagen i kollektivavtal, torde man från svenskt håll på denna punkt kunna
ansluta sig till rekommendationen utan att detta måhända behöver leda till
ändring i den svenska lagstiftningen.
Vad beträffar det i punkt 11b) upptagna förslaget, att arbetstagaren under
semester bör utfå vanlig avlöning jämte kontant ersättning för eventuella
naturaförmåner, har man från svensk sida anledning förorda, att ersättningen
för naturaförmåner begränsas till kostersättning. Förmånen av tjänstebostad
bör sålunda i detta sammanhang ej komma i betraktande.
1 punkt 12 föreslås föreskrifter om förande av semesterliggare och om uppgifter,
som böra införas i sådana liggare. Sådana föreskrifter synas i vårt
land icke fylla någon praktisk funktion vid sidan av de olika redovisningssystem
som här tillämpas och som få anses vara tillfredsställande. Enligt
punkt 14 bör tillfälle beredas representativa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer
att medverka i de organs verksamhet, vilka ha till uppgift att
fatta beslut rörande semesterfrågor. I de fall där det föreligger ett enskilt
arbetsavtal skola i Sverige tvister om semester prövas av allmän domstol,
medan det tillkommer arbetsdomstolen att pröva sådana tvister, om anställningsförhållandet
regleras genom kollektivavtal. Bland arbetsdomstolens ledamöter
finnas företrädda representanter för de stora organisationerna på
arbetsmarknaden, och i cirkulär till rikets allmänna domstolar den 29 juni
1945 har Kungl. Maj :t dels förordnat, att hovrätterna och nedre justitierevisionen
skola till arbetsdomstolen översända avskrift av dom i mål rörande
semester, som kommit under hovrättens eller högsta domstolens prövning,
och dels framhållit lämpligheten av att före avgörandet vid allmän underrätt
av mål rörande tillämpningen av semesterlagen inhämtas, huruvida något
likartat mål avgjorts av arbetsdomstolen. Socialstyrelsen vill ifrågasätta,
huruvida icke vad sålunda gäller i Sverige må anses innefatta ett uppfyllande
av rekommendationen i denna del.
Landsorganisationen och delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet uttalar, att den nu antagna rekommendationen icke synes
påkalla några lagstiftnings- eller andra åtgärder från svensk sida. Svenska
arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens centralorganisation gör uttalanden
av samma innebörd.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, anför i propositionen
följande.
»Med hänsyn till att de i vårt land på detta område nu gällande reglerna —
sådana dessa utformats i lagstiftning, reglementen, kollektivavtal och praxis
— väl tillgodoser vad som åsyftas med ifrågavarande rekommendation
finner jag, i likhet med delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet och dem som i övrigt yttrat sig i ärendet, anledning icke föreligga
för Sveriges del att vidtaga några lagstiftnings- eller andra åtgärder
med anledning av rekommendationen.»
Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1955
5
Utskottet
Utskottet ansluter sig till vad föredragande departementschefen yttrat
beträffande förevarande, av Internationella arbetsorganisationen antagna rekommendation
angående semester.
Utskottet hemställer,
att riksdagen i anledning av förevarande proposition, nr
50, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva
till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 8 februari 1955
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sunne, fru Carlqvist, herrar
Anders E. Johansson, Grönkvist, Göran Karlsson*, Alvar Andersson och
Eskilsson*;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Hagård*,
Lundberg, Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer, herrar Odhe*, Bengtsson i
Varberg och Fredriksson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.