Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4.
1
Nr 4.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i
anledning av väckt motion om skyldighet i vissa fall att
förse med dragare förspända fordon med belysnings- eller
ljusreflexanordningar.
I on inom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 20, har herr Skoglund i Umeå m. fl., anhållit, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag till
sådan ändring av vägtrafikstadgan att länsstyrelse må äga befogenhet att
föreskriva, att på vägar, där detta befinnes påkallat, med dragare förspänt
fordon skall vara försett med'' sådan belysnings- eller ljusreflexanordning, att
dess förekomst i god tid kan uppmärksammas av mötande eller omkörande
motorfordon.
I fråga om motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet inhämtat utlåtanden från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
länsstyrelserna i Kronobergs och Västerbottens län, 1944 års
trafikförfattningssakunniga, 1945 års trafiksäkerhetskommitté, nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande, Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet
landsbygdens folk.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför i huvudsak följande.
Av de kungörelser beträffande trafiken, som av länsstyrelserna utfärdats
med stöd av 48 § 1 mom. vägtrafikstadgan, framgår, att föreskrift jämlikt
bestämmelsen i 18 § 1 mom. samma stadga om skyldighet att föra belysningseller
reflexanordning å med dragare förspänt fordon meddelats .endast av överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Östergötlands, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens
län. Därjämte hava länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands och Skaraborgs
län framhållit önskvärdheten och betydelsen ur trafiksäkerhetssynpunkt av att
hästfordon förses med belysnings- eller reflexanordningar.
Då samtliga av länsstyrelserna meddelade bestämmelser i ämnet endast avse
huvudvägar med stark trafik, är det sålunda endast på en ringa del av det
allmänna vägnätet, där fordon med dragare under mörker föra belysningsanordningar.
För bedömande av behovet av skärpta föreskrifter i förevarande avseende
skulle det givetvis vara av stort värde, om kännedom kunde erhållas om det
antal trafikolyckor, som berott på avsaknad av belysnings- eller reflexanordning
på hästfordon. Såvitt väg- och vattenbyggnadsstyrclsen har sig bekant före
-
Bihang Ull riksdagens protokoll 1047. 13 samt. 3 ard. Nr 4—6.
1
2 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4.
ligger emellertid icke någon utredning härom. Den statistik över vägtrafikolyckor,
som utarbetats av statistiska centralbyrån på grundval av polischefernas
rapporter, ger icke något direkt besked i frågan. Emellertid synes det
ändock vara möjligt att ur denna statistik draga vissa slutsatser av stort intresse.
Av verkställda trafikräkningar framgår, att trafiken med hästfordon icke
undergår några större variationer under året (svaga maxima förekomma under
mars-april och oktober) och att motorfordonstrafiken når sin största omfattning
under tiden maj—september, varför den slutsatsen måste dragas, att den mörka
delen av året medför en väsentligt större risk för sådana vägtrafikolyckor, där
hästfordon äro delaktiga, än den ljusa delen.
Riskerna för olyckor vid trafik med hästfordon äro likaledes avsevärt större
under mörker än vid dagsljus.
Det torde icke råda tvivel därom, att hästfordonens förseende med belysningseller
reflexanordningar skulle vara ett verksamt medel för nedbringande av
nämnda risker. Förslag härom hava framförts vid olika tillfällen, bland annat
av 1934 års vägtrafiksakkunniga, men icke hittills föranlett några föreskrifter
av mera allmän omfattning. Frågan blir emellertid alltmera aktuell med den
stegrade motorfordonstrafiken. För närvarande arbeta två särskilda kommittéer,
nämligen 1944 års trafikförfattningssakkunniga och 1945 års trafiksäkerhetskommitté,
för översyn av gällande trafikförfattningar och för framläggande
av förslag till åtgärder för ökad trafiksäkerhet. Helt säkert komma dessa kommittéer
att ägna spörsmålet om belysningsanordningar på hästfordon vederbörlig
uppmärksamhet och framlägga förslag i ämnet. De av motionärerna
framförda önskemålen synas sålunda redan vara tillgodosedda.
Länsstyrelsen i Kronobergs lön erinrar om att frågan upprepade gånger
varit föremål för utredning utan att dock hava fått en slutlig lösning.
Riksdagens tidigare vid behandlingen av liknande förslag resta motstånd
mot införande av den ofta ifrågasatta obligatoriska skyldigheten att förse med
dragare förspänt fordon med belysnings- eller reflexanordningar vid färd å
allmän väg under mörker synes hava bottnat i flera faktorer. Man har i riksdagen
sålunda framhållit dels de praktiska svårigheter, som vore förknippade
med att anbringa belysnings- eller reflexanordningar å de talrika olika typerna
av arbetsåkdon, dels risken för sönderskakning av lykt- och reflexglas, varigenom
kostnaderna för fordonsägama kunde komma att bliva avsevärda, dels och att
den föreslagna anordningen överhuvudtaget icke syntes behövlig, därest motorfordonsförarna
iakttoge nödig varsamhet vid färd i mörker.
Länsstyrelsen hade förliden höst i tidningspressen och länskungörelserna låtit
offentliggöra en uppmaning att hava med dragare förspända fordon av varje
slag försedda med belysnings- eller reflexanordningar vid färd under mörker å
allmänt befarna vägar. Vidare framhöll länsstyrelsen, att ej enbart trafikintensiteten
utan även vägarnas beskaffenhet i fråga om bredd och siktmöjliglieter
måste anses hava betydelse vid bedömande av förevarande spörsmål.
Det kunde ifrågasättas, om icke steget borde tagas fullt ut och obligatorisk
skyldighet införas för samtliga med dragare förspända fordon att vid färd
under mörker å allmän väg vara försedda med anordningar som nyss sagts.
Enligt länsstyrelsens uppfattning torde frågan böra hänskjutas till 1945 års
trafiksäkerhetskommitté för skyndsam behandling i samråd med 1944 års trafikförfattningssakkunniga.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4.
3
Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar livligt bifall till motionen under
framhållande att trafiksäkerheten krävde en sådan ändring i vägtrafikstadgan,
att ifrågavarande bestämmelser göras tillämpliga å alla med dragare förspända
fordon samt att bestämmelserna om belysnings- eller reflexanordningar borde
bliva obligatoriska för alla för motorfordonstrafik upplåtna vägar.
1944 års trafikförfattningssakkunniga anföra bl. a. följande.
De sakkunniga hava redan haft anledning taga föreliggande fråga under
närmare övervägande. I samband med utlåtanden, som på framställning av de
sakkunniga avgivits i fråga om erforderliga ändringar i motorfordonsförordningen,
hava sålunda från skilda håll framförts önskemål om skärpta bestämmelser
beträffande belysnings- och reflexanordningar å hästfordon.
De sakkunniga hava jämväl preliminärt utformat ett förslag till regler på
förevarande område. Detta förslag grundar sig på den uppfattningen, att nu
gällande bestämmelser icke kunna anses ägnade att på tillfredsställande sätt
tillgodose trafiksäkerhetens krav. Bestämmelserna på området har synts de
sakkunniga böra i huvudsak vara av den innebörden att, då med dragare förspänt
fordon under mörker föres å allmän väg, gata eller annan allmän plats,
där tillfredsställande belysning ej finnes, å fordonet, å dragaren eller å last,
som befordras med fordonet, skall finnas en eller flera lyktor sa anbragta, att
ljus kan synas på avstånd såväl framifrån som bakifrån, eller ock reflexanordningar,
som återkasta sken såväl framåt som bakåt. Medgivandet att belysningseller
reflexanordningar må anbringas jämväl på fordonets last har ifrågasatts
med hänsyn till de svårigheter, som enligt styrelsen för statens maskinprovningar
föreligga för anbringande av dylika anordningar på synligt sätt å själva
fordonet, då därå föres skrymmande last.
Beträffande enskild väg skulle enligt detta preliminära förslag någon direkt
föreskrift om skyldighet i förevarande avseende ej meddelas. Däremot kunde
det vara lämpligt att vederbörande länsstyrelse tilldelas befogenhet att, där av
förhållandena så påkallas, i fråga om viss enskild väg meddela föreskrifter i
ämnet.
De sålunda ifrågasatta bestämmelserna, till vilka de sakkunniga dock ej
tagit slutlig ståndpunkt, komme uppenbarligen att i någon mån medföra omkostnader
och besvär för vederbörande fordonsägare. Dessa olägenheter torde
dock enligt de sakkunnigas mening icke bliva så betydande att de böra hindra
genomförandet av bestämmelser, som i hög grad påkallas för beredande av
ökad trafiksäkerhet, icke minst för förare av hästfordon.
Av vad ovan sagts framgår, att de sakkunniga funnit en skärpning av nu
gällande bestämmelser i ämnet vara ur trafiksäkerhetssynpunkt välbetänkt. De
bestämmelser, som de sakkunniga slutligen kunna komma att i denna del föreslå,
äro avsedda att ingå i det förslag till eu allmän revision av trafikförfattningarna,
som de sakkunniga hoppas kunna framlägga senare under innevarande
år.
Med hänsyn till vad sålunda anförts kunna de sakkunniga icke finna annat
än att syftet med den väckta motionen, nr 20, redan blivit tillgodosett,
1949 urs trafiksäkerhetskommitté erinrar om frågans tidigare behandling
och påpekar hl. a., att bestämmelsen om belysning å sådana fordon, som avses
i motionen, borde, om don skall finnas, därför gälla alla vägar såviil allmänna
som sådana enskilda, vilka icke äro förbjudna för automobiltrafik. Vad anginge
belysningsanordningarnas effektivitet till undvikande av olyckor erinrar kom
-
4 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4.
mitten om, att trafiksäkerhetsarbetet till sin natur är sådant, att icke någon
enskild åtgärd i och för sig kan medföra en väsentlig minskning av olycksfallens
antal. Resultat kunde här endast vinnas genom ett arbete på lång sikt, som
samtidigt griper in på en mängd olika områden.
Kommittén ville med det sagda hava givit uttryck åt den meningen, att de
föreslagna bestämmelserna äro synnerligen väl motiverade, men att de iiro alltför
mycket tagna i underkant, och att man, för att vinna ökad säkerhet, måste gå
icke oväsentligt längre.
Skyldighet att ha lykta eller reflexanordningar på de ifrågavarande fordonen
vid färder i mörker bör alltså gälla vid färd på alla allmänna vägar
och de enskilda vägar, som ej äro avlysta från biltrafik. Denna skyldighet bör
förefinnas oberoende av om fordonet är fjädrat eller icke. Vidare bär skyldigheten
avse icke endast med dragare förspända fordon utan också fordon av
viss minimistorlek, som dragés eller skjutes, exempelvis dragkärror el. dyl.
Reflexanordningar böra, där så lämpligen kan ske, givas ökad tydlighet genom
att de placeras mot vit bakgrund.
De av kommittén förordade reglerna medföra vissa kostnader och besvär
för allmänheten, men det är överhuvudtaget icke möjligt att få till stånd någon
förbättring av trafiksäkerheten å vägar och gator utan ekonomiska och personliga
uppoffringar.
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande är fullt ense med motionärerna
om att en ändring av föreskrifterna på detta område är befogad. Föreningen
hade dock med hänsyn till pågående trafikförfattningsrevision, som
torde ägna vägtrafikstadgans 18 § vederbörlig uppmärksamhet, icke velat göra
någon framställning i ärendet. Föreningen ville för sin del tillstyrka, att den
begärda utredningen kommer till stånd, då trafiksäkerhetssträvandena härigenom
på en betydelsefull punkt erhålla värdefullt stöd.
Slutligen ifrågasätter Nationalföreningen, huruvida icke utredningen bör
göras så förutsättningslös, att den även (iverväger införandet i vägtrafikstadgan
av en bestämmelse av innebörd, att belysnings- eller ljusreflexanordningar skola
finnas på alla med dragare förspända fordon vid färd i mörker på allmänna
och allmänneligen befarna vägar.
Sveriges lantbruks förhund finner de i motionen anförda synpunkterna beaktansvärda.
Vid utarbetandet av bestämmelserna rörande den föreslagna skyldigheten
syntes böra iakttagas, dels att de ifrågakommande reflexanordningarna
böra vara av två slag, en med vitt reflexljus, avsedd att placeras synlig framifrån,
samt eu med rött ljus avsedd att placeras synlig bakifrån, och dels att
sådan frihet lämnas, då det gäller anordnandet och placeringen av reflexanordningarna
på olika slag av arbetsåkdon och meddon, att minsta möjliga risk
uppstår för att anordningarna skola skadas eller förstöras under det transportarbete
av, särskilt under höst och vinter, krävande slag som förekommer inom
jord- och skogsbruket. Förbundet tillstyrker bifall till motionärernas förslag.
Riksförbundet landsbygdens folk anför, att enligt vad förbundet har sig
bekant den i motionen behandlade frågan torde hava upptagits till behandling
av 1944 års trafikförfattningssakkunniga. Såvitt förbundet kunde förstå är
spörsmålet icke av beskaffenhet att det bör göras till föremål för en fristående
utredning. Med hänsyn härtill anser förbundet, att motionen icke bör föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Andra kammarans tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4. 5
För egen del får utskottet anföra följande.
För närvarande arbeta jämlikt Knngl. Maj:ts beslut två särskilda utredningar
på trafiksäkerhetens höjande i olika hänseenden. 1945 års trafiksäkerhetskommitté
har fått sig förelagd uppgiften att utreda möjligheterna att genom
lämplig upplysningsverksamhet m. m. höja den allmänna trafiksäkerheten och
åstadkomma en bättre trafikkultur. 1944 års trafikförfattningssakkunniga
åligger att biträda med utredning och förslag i fråga om revision av vissa
författningar på trafikväsendets område. Enligt direktiven för sistnämnda
utrednings arbete skall detta avse en översyn icke Mott av vägtrafikstadgan
utan även av andra författningar på trafikväsendets område för att pröva i
vad mån en omarbetning är påkallad med beaktande av den utveckling, som
trafiken under författningarnas giltighetstid undergått eller väntas inom den
närmaste framtiden komma att undergå. Av ovan refererade utlåtande från
trafikförfattningssakkunniga framgår, att den med motionen avsedda frågan
redan upptagits till behandling av de sakkunniga och att preliminärt förslag
till regler på förevarande område utformats. Av utlåtandet framgår vidare, att
förslaget i vissa avseenden ej blott täcker utan även syftar längre än motionärernas
hemställan. Detta förslag hoppas de sakkunniga framlägga redan under
innevarande år. Utskottet är med motionärerna enigt om vikten av att
åtgärder vidtagas till förhindrande av olyckor med åtföljande skador och risker
för förlust av människoliv. Då emellertid igångsättandet av ny utredning
för tillmötesgående av motionärernas hemställan sannolikt ej skulle leda till
en skyndsam och önskvärd lösning av spörsmålet, finner sig utskottet sakna
anledning tillstyrka motionen.
Utskottet får under åberopande av det ovan anförda och med särskilt beaktande
av vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, 1944 års trafikförfattningssakkunniga
samt riksförbundet landsbygdens folk i sina utlåtanden anfört,
hemställa,
att motionen 11:20 icke måtte föranleda någon andra kammarens
åtgärd.
Stockholm den 14 februari 1947.
På utskottets vägnar:
L. O. SKANTZE.
Närvarande: herrar Skantze, Hedqvist, fru Svedberg, herr Persson i Svensköp,
fru Ewerlöf, herrar Nilsson i Yaruträsk, Jonsson i Järvsand, Sveningsson
och Stenvall*.
*) Ej närvarande vid justeringen.
Utskottet.