Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 15.
1
Nr 15.
Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1945 kl. 5 em.
Andra kammarens fred j e tillfälliga utskotts utlåtande i anledning
av väckt motion angående utredning örn ordnande
genom statens försorg av reguljär gods- och persontrafik
på landsvägarna i vissa glest befolkade delar
av landet.
I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 405, hava herrar Skoglund i Umeå och Mäler
hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsam
utredning, avseende dels ordnande genom statens försorg av reguljär godsoch
persontrafik på landsvägarna i sådana glesbefolkade delar av landet,
vilka icke kunna tillgodoses med järnvägsförbindelser, dels att vid sådana av
staten drivna trafikföretag tillämpas genomgående zontariffer med statens
järnvägar både i fråga örn godstransporter och persontrafik.
I fråga om motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat utlåtanden
från järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen, statens biltrafiknämnd, länsstyrelserna
i Kopparbergs, Jämtlands, Västernorrlands och Västerbottens län,
varjämte Sveriges trafikbilägares riksorganisation bereus tillfälle yttra sig.
Järnvägsstyrelsen har i huvudsak anfört följande:
Till behandling skulle upptagas två till arten skilda men i nära samband
med varandra stående, var för sig skäligen omfattande och svårbemästrade
frågor eller rättare frågekomplex. Den sistberörda av dessa frågor, avseende
taxesältningen å de projekterade nya billinjerna, är givetvis från järnvägsstyrelsens
sida av det allra största intresse. Då emellertid biltrafikens, som helhet
betraktad, framtida taxeförhållanden uppenbarligen utgöra ett centralproblem
inom det vidsträckta område, vars planering är anförtrodd år 1944
års trafikutredning, torde det vara uteslutet att nu hänvisa någon del av
detta problem till utredning genom andra sakkunniga. Med hänsyn till samma
omständighet finner järnvägsstyrelsen lämpligt nu avhålla sig från varje
uttalande beträffande förevarande problemkomplex’ taxesida.
Bihang lill riksdagens protokoll 19b5. 13 sami. 3 aud. Nr 15—16.
2
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 15.
Om taxefrågan alltså tills vidare måste lämnas öppen, så synes detta förhållande
emellertid icke med nödvändighet behöva förhindra, att komplexets
trafiksida göres till föremål för särskild utredning, vilken alltså skulle
avse att klarlägga frågan om inrättande genom statens försorg av linjetrafik
för gods- och personbefordran landsvägsledes å de sträckor i övre Norrland,
där sådan trafik icke redan finnes ordnad på ett tillfredsställande sätt. Denna
fråga är, örn den skall behandlas i hela sin vidd, skäligen omfattande och
komplicerad, men en eventuell utredning därav underlättas av omständigheten,
att densamma utan större olägenhet torde kunna bedrivas i etapper,
med behandling i första hand av de fall, där behovet av statsingripande synes
särskilt trängande. Såsom av det redan citerade framgår, kunna motionärerna
sägas ha själva angivit en sådan turordning, genom att i första
hand framhålla de landsdelar, där med hänsyn lill den ytterst glesa bebyggelsen
järnvägsbyggande anses uteslutet. Den första etappen i ett eventuellt
utredningsarbete synes sålunda lämpligen kunna omfatta förenämnda järnvägslösa
områden i fjälltrakterna samt övre Norranäs inland, varefter kan
följa undersökning av förhållandena i bygderna mellan tvärbanorna. Mot
en sålunda begränsad utredning, vid vars verkställande kontakt synes böra
hållas med Norrlandskommittén, torde knappast kunna riktas någon allvarligare
erinran av principiell natur, då det torde vara allmänt känt och erkänt,
att nyssnämnda områden intaga en särställning, vad angår de stora
avstånden och övriga till isolering samverkande omständigheter, ävensom
därutinnan, att utsikter praktiskt taget torde saknas att intressera den enskilda
företagsamheten på området. I detta sammanhang kan också erinras
om den pionjärinsats, som staten på sin tid gjorde i och med postdiligenstrafikens
upptagande.
Vid en eventuell utvidgning av utredningsuppgiften till att omfatta andra
delar av Norrland (eller riket i övrigt) torde man däremot icke vara berättigad
att betrakta den statliga driften såsom på förhand given, utan jämväl
böra undersöka möjligheterna att giva det statliga ingripandet andra former.
Härmed är man emellertid uppenbarligen inne på 1944 års trafikutrednings
undersökningsområde, och styrelsen vill därför beträffande den
frågan inskränka sig till det nu anförda.
Med anledning av motionärernas jämförelse med de s. k. kulturbanorna,
vill styrelsen emellertid till slut framhålla vikten av att en eventuell utvidgning
av den statliga biltrafiken i Norrland icke begränsas till att omfatta
enbart förlustbringande linjer. Endast om staten gives tillfälle att förvärva
jämväl sådana linjer och sådan biltrafik, som lämna gott ekonomiskt
utbyte, kan det nämligen bliva möjligt att åstadkomma den av motionärerna
avsedda utjämningen mellan starkare och svagare linjer.
Generalpoststyrelsen erinrar till en böran om sitt pionjärarbete alltsedan
1920-talets början för förbättrade landsvägskommunikationer, ej minst vin
-
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 15.
3
tertid, närmast med postverkets speciella uppgift som utgångspunkt, samt
anför bland annat följande:
Postverkets diligenslinjer, som alla äro belägna i Norrland och i Värmland,
framgå mestadels inom sådana glest bebyggda trakter, där enskilda
trafikföretagare icke ansett det ekonomiskt lönande eller möjligt att bedriva
linjetrafik eller där reguljär trafik eljest på privat väg icke kunnat upprätthållas
i tillfredsställande omfattning. Antalet diligenslinjer uppgår numera
lill 25 och den trafikerade våglängden till 3 613 km. Diligenslinjenätet är
sålunda ganska betydande. Den i postdiligenstrafiken använda vagnparken
uppgår för närvarande till 107 bussar, 4 kombinerade person- och lastbilar
samt 1 lastbil.
Av de nu trafikerade linjerna utgår flertalet från ort vid järnväg, och turerna
äro i regel så ordnade, att anslutning erhålles till och från de viktigare
tåglägenheterna, varigenom linjerna utgöra ett betydelsefullt komplement
till järnvägsnätet.
I postdiligenstrafiken tillämpas alltsedan sommaren 1926 samma taxa för
passagerarebefordran å samtliga linjer, trots att omkostnaderna för driften
å de olika linjerna växla ganska avsevärt. Under år 1928 sänktes taxan och
sammanföll därefter med statens järnvägars då gällande zontaxa A, tredje
klass. Denna taxa tillämpades sedan i stort sett oförändrad intill den 1 juli
1940, från vilken tidpunkt en höjning av avgifterna med i genomsnitt 20%
vidtogs på grund av de till följd av krisförhållandena starkt stegrade omkostnaderna
för trafiken. Vad taxan för befordran av gods med postdiligens
beträffar, är den numera — efter en den 1 juli 1942 företagen mindre förhöjning
— upprättad i överensstämmelse med av statens biltrafiknämnd fastställda
grunder.
Sedan många år tillbaka äger personsamtrafik rum i viss utsträckning mellan
postverkets diligenslinjer och statens järnvägar. Anordningen innebär bl.
a., att genomgående biljetter till nedsatta priser tillhandahållas för resa mellan
å ena sidan orter utmed diligenslinjerna och å andra sidan vissa orter vid
statsbanorna (vanligen vederbörande trakts huvudort). Även viss godssamtrafik
mellan statens järnvägar och ett antal postdiligenslinjer förekommer,
i det att järnvägsgods, i den utsträckning detta befinnes lämpligt, utköres
resp. uppsamlas med postdiligens.
Att de enskilda företagarna i första hand inrikta sig på att söka erhålla
trafikrättigheter i tättbefolkade trakter, där största möjliga trafikunderlag
kail påräknas, har emellertid icke hindrat, att det särskilt under de senaste
åren töre krigsutbrottet och även därefter förekommit en livlig tävlan, huvudsakligen
från mindre trafikföretagares sida, örn trafikrättigheter även å
sträckor av sistnämnda slag, vilket säkerligen vederbörande länsstyrelser
kunna vitsorda. Enligt generalpoststyrelsens erfarenheter äro numera även
glest befolkade landsdelar i allmänhet relativt väl tillgodosedda med trafik
-
4 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 15.
möjligheter. Bortses från nu gällande trafikrestriktioner synes linjetrafiken
med motorfordon på många håll till och med visa starka tendenser att bli
överdimensionerad. Motionärernas påstående, att endast de tätare befolkade
landsdelarna med de i trafikhänseende mera bärkraftiga landsvägssträckorna
tillgodosetts med reguljär buss- och godsbiltrafik, medan sämre lottade
sträckor helt eller delvis försummats, förefaller i varje fall betydligt överdrivet.
Det är både av ekonomiska och andra skäl helt enkelt icke möjligt att
hålla samma standard på alla linjer. Den reguljära trafiken kan givetvis
icke utan förlust upprätthållas med lika många turer eller med lika stora
fordon å trafiksvaga linjer som å linjer med stor resande- och godstrafik.
En sådan anordning torde väl ej heller på allvar kunna ifrågasättas. Riktigast
synes enligt generalpoststyrelsens förmenande vara, att linjetrafiken i
fråga om tidtabeller och fordon så vitt möjligt avpassas efter det i varje fall
föreliggande trafikbehovet, möjligen med en viss överdimensionering beträffande
sådana i statlig regi trafikerade eller med bidrag från det allmänna
upprätthållna linjer, som kunna anses som s. k. kulturlinjer, exempelvis
flertalet av postverkets diligenslinjer och vissa andra för postföring anlitade
linjer. Vad fordonen angår må särskilt framhållas, att utfärdade föreskrifter
om största tillåtna hjultryck, högsta fordonsbredd o. s. v. ej sällan hindra insättandet
av större fordon å vägarna inom de mera glest bebyggda landsändarna.
Detta gäller, även örn linjetrafiken bedrives av staten.
En enskild trafikföretagare torde i regel ha större förutsättningar än staten
att på ett ekonomiskt sätt bedriva billinjetrafik å trafiksvaga sträckor
utan att allmänhetens berättigade intressen därför behöva åsidosättas. Sålunda
erfordras exempelvis ingen vidlyftigare förvaltningsapparat såsom vid
statlig drift. Då tidtabeller och taxor jämlikt bestämmelserna i gällande förordning
angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. skola fastställas av
vederbörande länsstyrelse eller av statens biltrafiknämnd, ha de tillståndsgivande
myndigheterna möjlighet tillse, att tidtabellerna för sådan linjetrafik
äro lämpliga och att de avgifter, som upptagas, äro skäliga. Likaså
skola de i trafiken använda motorfordonen vara godkända av vederbörande
länsstyrelse. Endast örn det efter närmare undersökning av hithörande förhållanden
i visst fall kan påvisas, att ett verkligt behov av statlig linjetrafik
föreligger, synes därför ett ingripande från statens sida motiverat.
Det mål, som i motionen uppställts som eftersträvansvärt, är dels ordnande
genom statens försorg av reguljär gods- och persontrafik på landsvägarna
i sådana glest befolkade delar av landet, vilka icke kunna tillgodoses
med järnvägsförbindelser, dels tillämpning vid sådana av staten drivna trafikföretag
av genomgående zontariffer med statens järnvägar både i fråga
om godstransporter och persontrafik. Ett förverkligande av detta syfte
skulle, såvitt styrelsen kan finna, innebära, att dessa landsdelar skulle i tra
-
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 15.
5
fikhänseende komma i gynnsammare ställning än mera tättbefolkade trakter
och områden utan järnväg eller statliga billinjer. Detta kan väl knappast
anses rättvist mot de senare och skulle säkerligen vålla åtskilligt missnöje
i dessa bygder. Vidare skulle anordningen medföra, att de mera bärkraftiga
och ekonomiskt givande landsvägslinjerna i allmänhet skulle förbehållas
privatföretagen, medan staten skulle driva de sämre och förlustbringande.
Skulle den av motionärerna åberopade princip, som hittills gällt för statens
järnvägars trafikpolitik, nämligen alt de trafikstarka linjernas ekonomiska
vinst måste täcka de trafiksvagas förlust, tillämpas, fordrades, för att det
åsyftade målet skulle nås, att staten övertoge all förekommande reguljär
landsvägstrafik med motorfordon.
Förslaget om genomgående zontariffberäkmng järnvägs—landsvägslinje
för både godstransporter och personbefordran anser generalpoststyrelsen
knappast möjligt att realisera, åtminstone för närvarande, utan mycket avsevärda
förluster för biltrafiken. Billinjerna ha — i motsats till järnvägarna
— en starkt begränsad transportkapacitet, och en differentiering av fraktsatserna
för gods av olika slag vid transporter med bil, i likhet med vad som
gäller å järnväg, torde i allmänhet icke vara möjlig. Med tillämpning av
genomgående zontariffer skulle de fraktavgifter för gods, som falla på
landsvägssträckan, bli beroende av sammanlagda transportlängden å järnväg
och landsväg och därigenom bli mycket varierande. Ju längre järnvägssträckan
är, desto mindre blir andelen för landsvägssträckan. Samma
blir förhållandet vid persontrafik. Överhuvud taget torde landsvägstrafiken
icke kunna bära den starka nedsättning i gods- och passagerareavgifterna,
som en allmän tillämpning av genomgående zontariffberäkmng skulle innebära.
I detta sammanhang vill styrelsen framhålla, att statens järnvägar hittills
icke ansett sig kunna införa samtrafik med genomgående zontariffer
med sina egna billinjer. Enda undantaget är billinjen Övertorneå—Pajala,
som i taxehänseende anses ingå som en del av statsbanenätet. Såvitt styrelsen
har sig bekant, är dock denna anordning ur ekonomisk synpunkt
mindre tillfredsställande, i det att driften å billinjen i fråga lämnar ett betydande
årligt underskott.
Även om generalpoststyrelsen således i väsentliga delar icke kan ansluta
sig till vad av motionärerna anförts, vill styrelsen därmed icke bestrida, att
trafikförhållandena inom vissa glest befolkade landsdelar fortfarande kunna
vara sådana, att en förbättring av desamma får anses av behovet påkallad
och att detta kan ske endast genom statens försorg. Huruvida och i vad mån
så är fallet, torde dock kunna fastställas först efter närmare undersökning.
Ehuru generalpoststyrelsen, såsom av det ovan anförda torde framgå, är
tveksam örn möjligheten och lämpligheten av alt genomföra motionärernas
förslag i den utsträckning, dessa tänkt sig, vill styrelsen därför icke mot
-
6
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 15.
sätta sig, att förslaget göres till föremål för utredning. Enligt generalpoststyrelsens
uppfattning synes därvid emellertid även böra tagas under övervägande,
huruvida icke trafikbehovet inom här ifrågavarande trakter skulle
i tillfredsställande omfattning kunna tillgodoses genom anordnande av
ytterligare postdiligenslinjer.
Statens biltrafiknämnd har i ämnet anfört bland annat:
För en undersökning i här ifrågavarande avseende synes man böra avvakta
en tidpunkt, då försörjningsläget icke längre lägger hinder i vägen
för upptagande av linjetrafik å vägar, där dylik trafik ej framgått, eller för
förbättrande av kommunikationerna, där dessa för närvarande icke äro tillfredsställande.
Det kan förväntas, att ansökningar om nya trafiktillstånd
eller om ändringar i äldre sådana komma att göras i betydande omfattning.
Dessa ansökningar böra i första hand prövas, varvid man som utgångspunkt
synes böra taga de i 12 § 2 st. förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. givna föreskrifterna angående viss företrädesrätt för
den, som redan tidigare utövar trafik. Skulle härefter alltjämt kvarstå områden,
där behovet av trafikmedel icke kan anses tillgodosett, synas böra
övervägas särskilda åtgärder för tillgodoseende av behovet av kommunikationsmedel
inom dessa områden. Där omedelbar anslutning till redan befintlig
av staten driven linjetrafik kan ifrågakomma kommunal eller statlig
subvention av trafiksvaga linjer, som anses böra upprätthållas. Först dä utsikter
till en lösning på detta sätt icke anses föreligga, bör spörsmålet upptagas
huruvida en av staten bedriven trafik kan med hänsyn till omständigheterna
anses påkallad.
Biltrafiknämnden vill särskilt framhålla, att nämnden till fullo behjärtar
de anspråk på förbättrade kommunikationer, som befolkningen i vissa glest
bebyggda trakter kunna äga. Till stor, måhända övervägande del måste
emellertid de nuvarande bristfälliga kommunikationsmöjligheterna anses
härröra ur rådande krisförhållanden. Att taga dessa omständigheter till
utgångspunkt för lösande av spörsmålen efter de av motionärerna angivna
riktlinjerna synes dock innebära ett sannolikt icke erforderligt intrång i den
enskilda företagsamheten.
I detta sammanhang torde böra framhållas den utomordentligt stora betydelse
för landets biltrafikväsende, som den enskilda företagsamheten haft.
Enligt nämndens erfarenhet — som torde bestyrkas av flertalet länsstyrelser
— saknas ingalunda enskilt initiativ till upptagande av linjetrafik
även i sådana fall, då utsikterna till att trafiken skall bli lönsam, till synes
äro små. Även mycket trafiksvaga linjer ha kunnat upprätthållas, och de
enskilda företagarna hava i många fall förvisso under längre eller kortare
tid fått vidkännas förluster vid trafikens upprätthållande, innan trafiken
upparbetats, så att den blivit ekonomiskt hårig. Dessa enskilda företagare
böra enligt biltrafiknämndens uppfattning icke nu betagas möjligheten att
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 15.
7
utvidga av deni redan tidigare driven trafik eller i förekommande fall påbörja
trafik å vägar, där dylik tidigare icke framgått.
Biltrafiknämnden vill jämväl erinra därom, att Norrlandskommittén upptagit
här ifrågavarande spörsmål i vad rör de norrländska länen. Kommittén
har i skrivelse den 12 februari 1945 till länsstyrelserna i dessa län hemställt,
att länsstyrelserna ville giva kommittén del av bland annat sådana
önskemål rörande anordnande av omnibus- och lastbilslinjer, som gjort sig
gällande inom respektive län. En utredning angående behovet för dessa läns
vidkommande av ytterligare linjetrafik med automobil har sålunda redan
igångsatts.
Motionärerna hava jämväl föreslagit, att riksdagen skall hos Kungl.
Majit anhålla örn utredning angående möjligheterna att tillämpa genomgående
zontariffberäkning i fråga örn de linjer, som enligt motionärerna
böra upprättas i de glesbefolkade trakterna. Den fråga, som här uppdragits,
är av utomordentligt stor omfattning och betydelse. Man synes nämligen
icke kunna begränsa spörsmålet till allenast den av motionärerna avsedda
linjetrafiken. I en sådan utredning torde nämligen böra inbegripas till en
början frågan om genomgående tariffberäkning i fråga om all av staten
bedriven trafik. I samband därmed torde böra upptagas till behandling
jämväl frågan örn samtrafik mellan järnväg, eventuellt även sjöfart, å ena,
samt linjetrafik med omnibus och lastbil å andra sidan, oavsett om sistnämnda
trafik bedrives av enskilda eller statliga företag. Frågan, vilka åtgärder,
som i förevarande avseende kunna vidtagas, kan antagas komma
att i större sammanhang beaktas av 1944 års trafikutredning. Någon särskild
hemställan om utredning i det i motionen åsyftade speciella avseendet synes
med hänsyn härtill icke erforderlig.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför, bland annat, att föreliggande behov
av transportmedel för såväl gods- som persontrafiken inom alla delar
av länet väl kan tillgodoses på de vägar, som hittills stått till buds. Från
enskilda trafikföretagares sida har alltid visats stort intresse såväl för utbyggnad
av linjetrafiken som för utökning av fordonsparken i annan yrkesmässig
drift. Den kontroll över den yrkesmässiga biltrafiken, som länsstyrelsen
utövar genom beviljandet av tillstånd, har oftast fått drivas i restriktiv
riktning till förhindrande av att alltför många företag uppstå inom branschen.
De under krigsåren vidtagna nedskärningarna i den yrkesmässiga
biltrafiken lia motiverats av bristen på drivmedel och förnödenheter, och
så snart dessa restriktioner kunna hävas, råder det intet tvivel örn att trafiken
skall svälla ut på nytt. Något särskilt ingripande i den riktning motionärerna
föreslagit kan länsstyrelsen icke anse vara påkallat och finner
därför ej skäl att i vad avser detta län tillstyrka den föreliggande motionen.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län vitsordar, att linjetrafik i enskild regi
ofta uppehälles i bygder, där det ekonomiska utbytet måste vara ringa,
8
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 15.
samt att länsstyrelsen äger i viss utsträckning möjlighet att förmå trafikutövare
att utsträcka sin trafikrörelse även till i anslutning därtill belägna vägsträckor,
där trafik i och för sig icke kan bedrivas med vinst, samt tillägger:
Med anledning av rådande krisförhållanden på de flesta linjer är trafiken
underkastad inskränkningar och i några fall helt inställd. Till följd härav
torde på flera håll missnöje med tillgängliga förbindelser för närvarande
råda. Enligt länsstyrelsens uppfattning måste dock trafiken, om den får
bedrivas i samma omfattning som före kriget, anses i stort sett tillgodose
rimliga krav på förbindelser mellan olika orter. Huruvida möjligheter föreligga
att i sålunda önskvärd utsträckning efter kriget återupptaga och ytterligare
utveckla linjetrafiken, torde ytterst bliva beroende på med vilka driftkostnader
trafikutövarna då kunna få räkna.
Länsstyrelsen i Jämtlands län vitsordar, att frågan givetvis har stor betydelse
för Jämtlands län, där befolkningen i stor utsträckning är hänvisad
till landsvägstransporter. I vissa fall framträder jämväl behov av en sådan
förbättring av befintliga kommunikationer, som knappast kan genomföras
utan statens medverkan. Den föreliggande frågan bör därför i och för sig
utredas. Emellertid har densamma, såvitt Norrland angår, redan upptagits
av Norrlandskommittén. I avvaktan på resultatet av kommitténs utredning
i föreliggande ämne torde ytterligare utredning för länets del ej vara erforderlig.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anför, bland annat, följande:
Det är givet att trakter, där bebyggelsen är gles och järnvägar saknas, i
regel bliva missgynnade med reguljära trafikförbindelser, särskilt med hänsyn
till turlistor och trafikmaterial. En enskild företagare måste helt naturligt
se till, alt hans trafikföretag blir ekonomiskt bärande. Men en sådan
synpunkt torde i regel ha lagts även å de företag, som drivas av staten. Det
skulle uppenbarligen vara till stor båtnad för befolkningen i sådana trakter,
som här avses, om en ändring härutinnan komme till stånd. Synnerligen netydelsefullt
vore givetvis om genomgående zontariffberäkning kunde komma
i tillämpning mellan järnvägarna å ena sidan och den reguljära landsvägstrafiken
å andra sidan. Detta torde dock knappast vara möjligt att genomföra
i fråga örn den linjetrafik, som bedrives av enskilda företagare.
Länsstyrelsen inser vikten av att åtgärder skyndsamt vidtagas, så att
befolkningen i trakter, som sakna järnvägar, erhåller förbättrade trafikförbindelser
med förmånligare avgifter än de nu gällande, och får för sill dél
tillstyrka, att den i motionen föreslagna utredningen kommer till stånd.
Sveriges trafikbilägares riksorganisation erinrar om att reguljär godsoch
persontrafik med motorfordon tog sin egentliga början omkring 1920
och har vuxit fram helt och hållet genom enskilt initiativ samt anför bland
annat: Att staten i ett tidigare skede icke fann anledning att intressera sig
för biltrafiken torde knappast kunna läggas de enskilda företagarna till last.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 15.
9
Under sådana förhållanden må det väl icke förlänkas dem, om de i första
hand ägnade sig åt sådana linjer och vägsträckor, där trafiken ansågs vara
mest nödvändig och kunde förväntas bli ekonomiskt lönande. För övrigt
ankommer det ju på de tillståndsgivande myndigheterna att pröva och avgöra
behovet och lämpligheten av den trafik, varom i varje särskilt fall är
fråga. Att många delar av landet, som äro vanlottade i fråga örn järnvägar,
ännu sakna önskvärda kommunikationer och att dylika landsdelar om möjligt
snarast möjligt böra tillgodoses i detta avseende, kan icke bestridas.
Med utgångspunkt från den utveckling, som biltrafiken hade fram till år
1939, har man emellertid berättigad anledning antaga, att många av dessa
landsändar nu sannolikt skulle lia kommit i åtnjutande av reguljär biltrafik,
därest icke kriget med alla dess hämningar kommit emellan. Att de
enskilda företagarna härvidlag säkerligen skulle ha ådagalagt samma vilja
och intresse som tidigare torde icke kunna betvivlas.
Enligt motionärernas mening bör den reguljära gods- och persontrafiken
intimt sammankopplas med järnvägsdriften. Med anledning härav vill riksorganisationen
erinra om det uttalande, som överrevisorerna vid statens
järnvägar gjort i anslutning till den verkställda granskningen av statens
järnvägars verksamhet för år 1944. I detta uttalande sägs bl. a., att organisationsformen
måste vara den rätta, om det gäller större företag och i all
synnerhet om dessa drivas i statlig regi. Beträffande biltrafik, utövad jämsides
med järnvägstrafik, gäller delta i särskild grad. Biltrafik och järnvägstrafik
äro nämligen till sin natur i väsentliga delar helt olika. Järnvägar
och bilar kräva därför enligt överrevisorerna olika organisationsformer.
Detta uttalande går som synes i rakt motsatt riktning till den av motionärerna
förfäktade meningen. Av överrevisorernas uttalande kan utläsas, att
inkomster från järnvägsdrift icke få användas för att täcka förlust på bilrörelse.
De synpunkter, som framförts av överrevisorerna, torde även ha
varit vägledande för de enskilda järnvägsbolag, vilka beslutat skapa en i förhållande
till järnvägsföretaget självständig organisation för den vid sidan
om järnvägsdriften bedrivna bilrörelsen. Riksorganisationen har särskilt
velat fästa utskottets uppmärksamhet på nu andragna förhållanden.
I motionen har vidare framhållits, att det vid sådan biltrafik, varom nu
är fråga, vore påkallat att tillämpa genomgående zontariffberäkning med
statens övriga kommunikationsmedel. Enligt riksorganisationens mening
är denna fråga av stor räckvidd och kan icke begränsas allenast lill den av
motionärerna åsyftade trafiken. Spörsmålet synes nämligen böra utsträckas
till att omfatta genomgående tariffberäkning beträffande all av staten bedriven
trafik, och i anslutning härtill bör även till behandling upptagas frågan
om samtrafik mellan järnvägar, å ena, samt linjetrafik med lastbil och
omnibus, oavsett örn denna trafik bedrives av staten eller enskilda företagare,
å andra sidan. Eventuellt synes i samband härmed även frågan örn
10
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 15.
Utskottet.
samtrafik mellan järnvägar och fartygsleder böra prövas. Då nu nämnda
spörsmål kan förväntas bli föremål för övervägande av 1944 års trafikutredning,
torde någon särskild utredning i ärendet icke vara påkallad.
Enligt vad riksorganisationen kan finna, måste tidpunkten för den i motionen
begärda utredningen vara mindre väl vald. Såsom ovan redan framhållits
är på grund av försörjningsläget linjetrafiken med lastbil nästan helt
nedlagd och avsevärda inskränkningar ha företagits i fråga om omnibustrafiken.
Det torde därför vara mycket svårt för att inte säga omöjligt att få en
klar och tillförlitlig bild av det verkliga läget beträffande den reguljära
gods- och persontrafiken. Särskilt oklart är läget i fråga om linjetrafiken
med lastbil. Som bekant har statens biltrafiknämnd förklarat alla med stöd
av 1940 års förordning om yrkesmässig biltrafik till nämnden inkomna ansökningar
om tillstånd till nyssnämnda linjetrafik vilande. Hur det kommer
att förfaras med dessa ansökningar, då räjongbestämmelserna och andra
reslriktiva föreskrifter upphävas, kan för dagen icke avgöras.
Den trafik, varom motionärerna begärt utredning, torde otvivelaktigt
utgöra ett speciellt norrlandsproblem, och riksorganisationen vill erinra därom,
att Norrlandskommittén redan upptagit frågan till prövning. En utredning,
bl. a. genom medverkan av länsstyrelserna i de norrländska länen, har
sålunda igångsatts. Resultatet av denna utredning torde därför i första hand
böra avvaktas, innan någon ytterligare undersökning verkställes. På grundval
av de erfarenheter, som vinnas genom Norrlandskommitténs utredning,
kan därefter säkerligen avgöras, huruvida utredningen bör utsträckas att
omfatta även andra delar av landet.
Riksorganisationen kan icke frigöra sig från den bestämda uppfattningen
— flera avsnitt i motionen tala härför —- att syftemålet med motionen är
att söka tillförsäkra staten den reguljära gods- och persontrafik, som åsyftas
i motionen, för att därmed förkväva en fri och sund konkurrens de olika
trafikmedlen emellan. Mot en dylik utveckling måste riksorganisationen
såsom en sammanslutning av landets enskilda trafikföretagare med eftertryck
reagera.
Med stöd av ovanstående får Sveriges trafikbilägares riksorganisation avstyrka
den i motionen påkallade utredningen.
För egen del får utskottet anföra följande.
Motionen innefattar krav på utredning i två skilda hänseenden. Dels begäres
utredning örn ordnande genom statens försorg av reguljär gods- och
persontrafik på landsvägarna i sådana glest befolkade delar av landet, vilka
icke kunna tillgodoses med järnvägsförbindelser. Dels hemställes örn utredning,
avseende att vid sådana av staten drivna trafikföretag skulle tillämpas
genomgående zontariffer med statens järnvägar både i fråga om godstransporter
och persontrafik.
Andra kammarens fred j e tillfälliga utskotts utlåtande nr 15.
11
I fråga om det förstnämnda kravet finner utskottet i likhet med motionärerna
det vara en fråga av synnerlig vikt ur såväl ekonomisk som social
synpunkt att de glesare befolkade delarna av landet, vilka i allmänhet torde
sammanfalla med rikets norra delar, komma i åtnjutande av bästa möjliga
trafikförhållanden. Utskottet vill i detta sammanhang vitsorda den stora
betydelse, som statsmakternas erkännansvärda insatser i form av statsbanornas
och postväsendets billinjer haft för befordrandet av Norrlands utveckling.
Härvidlag bör dock ej glömmas det pionjärarbete, som utförts på
detta område av enskilda företagare. Också vid lösningen av den stora och
komplicerade frågan örn flykten från landsbygden är givetvis ett välordnat
trafikväsen en faktor att räkna med. I detta sammanhang må därjämte erinras
om att motortrafiken på grund av kristidens försörjningssvårigheter
för närvarande ej kan utövas i full utsträckning. För att emellertid
draga upp riktlinjerna till en rationell fördelning av behövlig resp. befintlig
trafik mellan olika slags trafikmedel samt utarbeta därav föranledda
förslag till en framtida trafikpolitik hava förberedande åtgärder
redan vidtagits, i det att 1944 års trafikutrsdning tillsatts med ett vittomfattande
arbetsprogram, som i sig synes innesluta jämväl frågan om glesbygdernas
förseende med för ändamålet bäst avpassade trafikorgan. Därjämte
har, såsom framgår av inhämtade yttranden, den likaledes för närvarande
verksamma Norrlandsutredningen gripit sig an med en inventering
av förefintligt trafikbehov i rikets norra delar för att sedermera träda i förbindelse
med 1944 års trafikutredning i syfte att bidraga till en lösning av
spörsmålet. Vid dylikt förhållande har det synts utskottet lämpligt, att utredningen
vid sitt fortsatta arbete erhåller del jämväl av de synpunkter rörande
trafikbehovets tillgodoseende, som innefattas i här förevarande motion,
för att av trafikutredningen tagas i övervägande vid fullgörandet av
dess uppdrag.
Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
att andra kammaren för sin del ville besluta att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller, att motionen II: 405 överlämnas
till 1944 års trafikutredning för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av dess uppdrag.
Stockholm den 17 maj 1945.
På utskottets vägnar:
L. O. SKANTZE.
Närvarande: herrar Skantze, Hedquist, Jonsson i Malmgrava, fru Svedberg, herrar
Boman i Stavsund, Persson i Svensköp, Nilsson i Varuträsk, Jansson
i Aspeboda, Jonsson i Järvsand, Skoglund i Umeå.