Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.
1
TV:o 3S.
Ank. till liiksd. Kansli den 16 Maj 1878, kl. 12 midd.
Andra Kammarens Fjerde Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 7, med
anledning af motion om åtgärder till afhjelpande af Jemtlands
läns lappbefolknings nödstälda belägenhet.
I eu till Utskottet hänvisad motion (N:r 160) bär Herr A. Hedin
föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes vidtaga de åtgärder, som kunna finnas lämpliga, för
att afhjelpa de svårigheter, hvaraf lappbefolkningen i Jemtlands län lider
i följd deraf, att lapparnes forna område blifvit öfver höfvan inskränkt,
samt, derest representationens medverkan erfordras, till nästa Riksdag aflåta
förslag i ämnet.
Motionären, som erinrar om de klagomål, hvilka i åratal försports
från den Jemtlands län tillhörande lappbefolkning, har trött sig finna
förnämsta anledningen till denna befolknings svåra belägenhet i de mindre
välbetänkta afvittringsåtgärder, hvarigenom lapparne beröfvades och de
bofasta erhöllo för de förre oumbärliga, för de senare onödigt vidsträckta
områden, samt en bidragande anledning i den bofasta befolkningens ringaktning
mot lappbefolkningen och dess lagliga rätt. Han framhåller statens
pligt att godtgöra, hvad den genom illa beräknade åtgärder brutit,
och han vill, genom påpekande af hvad man i Tromsö amt i Norge,
under ojemförligt svårare förhållanden, förmått åstadkomma till ordnande
af förhållandet mellan nomaderne och den bofasta åkerbruksbefolkningen,
ådagalägga att dylika bemödanden från svenska statens sida böra leda
till målet, utan att staten derigenom skall ådragas betydande kostnader
eller i öfrigt röna några synnerliga svårigheter. Utskottet, som för undvikande
af vidlyftighet tillåter sig att, i afseende å enskildheterna af
Bill. till Riksd. Prof. 1878. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 21 Haft. 1
2
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.
motionärens framställning, hänvisa till sjelfva motionen, går nu att öfver
densamma afgifva utlåtande.
Hvad då först angår de af motionären omtalade klagomål, som enligt
hans åsigt Riksdagen ej längre bör lemna utan uppmärksamhet, så
äro de talrika konflikterna mellan den bofasta ocli nomadbefolkningen
samt den deraf alstrade bitterheten blott allt för väl konstaterade. Utskottet
har under handläggningen af detta ärende tagit kännedom om
såväl en i början af förlidet år till Kong]. Maj:t ingifven petition från
de i Storsjö och Ljusnedals lappmarker af Hede pastorat i Herjeådalen
boende lappar, som ock en i slutet af samma år till Konungens Befallningshafvande
i länet inleinnad, af fyrtiotvå heinmansegare och nybyggare
i Tennas och Funäsdalen undertecknad skrifvelse, hvilka skrifter, i
förening med hvad i motionen finnes anfördt och hvad vid motionens
remiss i Andra Kammaren yttrades, ganska fullständigt upplysa om de
ömsesidiga beskyllningarnas och klagomålens beskaffenhet. 1 den nyssnämnda
petitionen från lappbefolkningen i Hede pastorat öfverklagas, att
nybyggarne ej iakttaga dem åliggande stängselskyldighet, att de skadestånd
för renkreaturens åverkan, som i följd häraf drabba lapparne, öka
desses nödstälda belägenhet, att klagan inför lokalmyndigheterna ej medför
någon hjelp, hvadan sökandena begära, att »få behålla och till renbete
begagna de fjelltrakter, de af ålder innehaft, och att nybyggarne
åläggas stänga gärdesgårdar, till den i Kongl. brefvet af den 3 Oktober
1866 bestämda höjd, omkring sina höstackar», åberopande petitionärerne
härvid äfven Kongl. brefvet af den 20 April 1841, genom hvilket de anse
sig tillförsäkrade att få sina »då tilldelade och förr innehafda fjelltrakter
behålla». Ett petitionen bilagdt intyg af pastor i Hede, Herr I. P. Wikström
säger, att af de 18 lapphushåll, som tillhöra Storsjö och Ljusnedals
fjell, icke flere än 5 kunna anses hafva sin goda bergning, medan
de öfriga, såsom stadda i fattigdom, nödgas vintertiden göra utfärder
till åtskilliga orter, för att anlita den allmänna barmhertigheten. Ä sin
sida klaga åter hemmansegare och nybyggare i den till Konungens Befallningshafvande
inlemnade skrifvelsen öfver de svåra lidanden, som årligen
tillskyndas dem af lapparne, men i synnerhet af renegande grannar
derigenom, att desse med sina renar ohejdadt tränga sig in på de klagande
hemmansegarnes och nybyggarnes egor. Skrifvelsen förmäler att
— sedan renarne i trakten numera till större delen öfvergått i handlandes,
bönders, tjenstemäns med fieres ego, och en stor del af lapparne
derigenom utarmats, medan en mindre del söker sitt underhåll genom
att öfvertaga renar till vård för de nya renegarne, hvilken vård endast
går ut på att hålla renarne så nära bygden som möjligt — klagandenas
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.
egor en stor del af året öfversvämmas af tallösa renhjordar, som afbeta
eller nedtrampa gräset å ängarne och förstöra det bergade höet och
kreatursmossan, mot hvilka oförrätter klagandena förgäfves sökt värja
sig, emedan de aldrig kunna påvisa, hvem som är egare af de djur, hvilka
gjort skada. 1 samma skrifvelse påstås ock, att renegare, tillhörande den
bofasta befolkningen, intala och uppmuntra lapparne att låta sig begagnas
till dessa rättskränkningar. A andra sidan beskyllas nybyggare,
från lapparnes sida, att de med afsigt lemna öppningar i stängslen omkring
höstackarne och medelst snaror fånga renar, för att afpressa egarne
skadestånd, att nybyggarne hetsa hundar att jaga och bita ihjel renkalfvar,
att de »tjufskjuta» renar, än värre anklagelser att förbigå. Och medan
de bofaste åtala lapparne för intrång å de förres betesmark och
åverkan å deras skog, svaras från andra sidan, att nybyggarne låta sina
kreatur beta å lapparnes mark, derifrån hemforsla kreatursmossa o. s. v.,
utan någon ersättning till lappen.
Utskottet tilltror sig icke att afgöra, i hvilken mån dessa beskyllningar
må vara grundade, eller i hvilken proportion skulden för de beklagliga
missförhållandena må vara att fördela å ena och andra parten.
Men att de, som det vill synas, mer och mer förvärrade konflikterna
mellan nomadbefolkningen och de bofaste, påkalla allvarlig uppmärksamhet
från det offentligas sida, derutinnan instämmer Utskottet med
motionären.
Motionärens antagande, att man vid afvittringen allt för mycket inkräktat
å den för lappbefolkningens bestånd och bergning nödiga mark,
och att häri den hufvudsakliga anledningen är att söka till de missförhållanden,
som nu så häftigt öfverklagas, har Utskottet funnit bekräftadt,
utom genom de i motionen anförda utdrag ur Konungens Befallningshafvandes
embetsberättelser, äfven af andra tillförlitliga uppgifter. Afvittringen
i Jernband lär, enligt en af motionären åberopad författare,
hafva tagit sin början år 1755, men »sedan med föga ihärdighet fullföljts»,
till dess Landshöfdingen M. von Törne (1819—1841) »införde en jemnare
och skyndsammare gång i afvittringen inom länet». Stadga angående afvittringsverket
i Jernband utfärdades den 8 December 1820, och förklarades
den genom Kongl. brefvet den 9 Mars 1825 skola med vissa särskilda
bestämmelser gälla äfven för Herjeådalen. Hur det efter 1820 påskyndade
afvittringsarbetet genomfördes med hänsyn till frågan om lappbefolkningens
rätt och intresse, derom föreligga anmärkningsvärda upplysningar
i den af Öfverdirektören vid landtmäteriet till Kongl. Maj:t afgifna
berättelse om en år 1850 verkstäld embetsresa genom rikets norra
4
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.
län och Gotland (tryckt i Stockholm 1851). Utskottet anser sig ur denna
berättelse böra meddela följande:
Berättelsens författare hade under resan genom Vester- och Norrbottens
län ej haft tillfälle att besöka lappbefolkningen, emedan den då
var på tåg i de högst upp vid norska gränsen belägna fjellen, men —
heter det — »i Jernband mötte icke samma hinder, ty väl voro lapparne
till fjells, men de närmaste ej mera än vid pass 17 mil från Östersund.
Jag begaf mig derföre till Skalstugan, som är sista gästgifvaregården på
svenska sidan vid riksgränsen, samt företog derifrån en vandring ut i
fjellen, nära nog följande nämnda gräns, till dess jag på norska sidan
om denna, vid fjellet Kälahögen, träffade ett lappsamhälle, tillhörande
Ahre socken i Jemtland. Jag hade nu tillfälle att se lapparnes hemlif
— — — •—• — jag öfvertygades, att ett bifall till deras begäran, att få
i fred vistas på de öde och för andra menniskor gagnlösa, obeboeliga
fjellen, med rättighet att nedstiga i skogarne när nöd eller vinter tvinga,
vore tillräckligt att från vår tid afvända den skammen att hafva bevittnat
deras förödelse, och jag fann att de, i besittning af renar och vallhundar,
voro sig sjelfva nog; men jag hörde äfven deras klagan öfver
en, år efter år försämrad belägenhet, huru invånare i Meragers socken
i Norge och svenske nybyggare göra dem allt möjligt förfång, huru de
vintertiden hindras flytta ned i skogarne eller, ditkomna, jagas derifrån,
och huru, äfven högt uppe i fjellen, nybyggare skjuta både renar och
vallhundar, eller reta egna hundar så väl på lapparne sjelfve som deras
hjordar, såsom en följd hvaraf de sade sig lika mycket frukta nybyggarne,
som deras värsta fiende, vargen, hvilken i orten benämnes gråben,
med kännedom hvaraf det icke är utan sin betydelse, att det vedernamn,
som lapparne i sin harm gifvit nybyggarne, är gråbond. Slutligen yttrade
de, att kände blott Eders Kongl. Maj:t deras belägenhet, så voro
de säkra om hjelp, förutom hvilken deras redan betydligt minskade antal
snart skulle fullkomligt förödas; och jag måste lofva dem, att till
Eders Kongl. Maj:t framföra deras klagan, såvida denna bestode den pröfning,
som jag fått anledningar nog att företaga.»
»För detta ändamål» — fortfar berättelsens författare — »lemnade
jag icke orten förr än jag haft tillfälle samtala och rådgöra med dels
den mig på fjellresan åtföljande afvittrings-styresmannen, förste landtmätaren
Albin, hvilken känner både land och folk, och huru afvittringen
på beggedera inverkat, mbl st så väl som någon annan i länet; kyrkoherden
i Undersåkers och Ahre pastorat, Byström; lapp-länsmannen Hollström;
tvenne trovärdiga, äldre nybyggare m. fl., och vidare samtalade
jag med länsstyrelsen och domaren i orten, häradshöfding Lindersköld,
5
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.
samt erhöll skriftliga upplysningar af pimsten för fjellallmogen i Undersåkers
lappmarker, Gerdlund, äfvensom afvittringslandtmätaren Rennerfeldt».
Resultatet af de sålunda insamlade upplysningarna sammanfattar
berättelsens författare sålunda:
»Att lappallmogens antal är i aftagande; att genom afvittringsåtgärderne
inskränkning skett i lapparnes gamla rättigheter till bete och uppehållsorter;
att''detta stundom egt rum utan att de blifvit hörda; att de
omöjligen kunna bestå, om de ej vintertiden få flytta omkring i de nedanför
fjellen varande skogar, och att de mycket förorättas af nybyggarne,
lärer vara utom allt tvifvel. Förberörda inskränkning skall leda
sitt ursprung från landshöfdingen von Törnes allt för stora nitälskan att,
genom afvittringens tillhjelp, till högsta möjliga grad uppdrifva länets
mantal, hvilket svårligen kunde ske, utan på bekostnad af lapparne, som,
föga kända och aktade, på det sätt icke blefvo i tillfälle att bevaka sin
rätt, att de ej sommartiden kunde besöka de aflägse från dem liggande
kyrkorna, i hvilka afvittrings-domarens och landtmätarnes kungörelser
upplästes, intill dess genom Kongl. brefvet den 20 April 1841 stadgades,
att lapparne skulle till vederbörandes sammanträden genom lapplänsmännen
särskildt kallas, hvaremellertid afvittringarna så betydligt
framskridit, att afvittringsrätten år 1840 kunnat indragas, och hvarunder
för många och för stora lapphemman bildats samt nybyggare fått nedsätta
sig både i fjelltrakterne och på lapparnes gamla vinterlägerställen.
Flyttningar ske likväl till de senare. Några nybyggare tåla det; många
fördraga det icke; och för de förut omtalade höstackarnes skull uppkommer
mycken oenighet, sker det råaste våld. Stundom måste lapparne
dyrt betala rättigheten att vistas på sina gamla vinterlägerplatser, nu
tillhörande nybyggare; stundom förbjudas de det helt och hållet, derföre
att trakten hemsökes af vargar, hvilka följa renhjorden i spåren;
och lappen måste då, ofta i det förfärligaste väder, fortsätta sin vandring,
oviss att på länge finna, icke en medlidandets dörr öppen, ty det begär
och behöfver han icke, utan blott ett stycke jord, der han kan få sätta
sin kåta och i denna sina af köld stelnade barn, eller bereda hustrun en
föga afundsvärd fristad under sin barnsbörd, på det att denna icke, såsom
det händt inom det lappsamhälle, hvilket jag besökte, må ske å en
på snön utbredd renshud, utan annat tak öfver hufvudet, än en stor
grans skyddande grenar».
Berättelsens författare meddelar vidare dels en statistisk öfverblick
af lappbefolkningen i Jemtlands län, dels åtskilliga detaljer till
belysning af de inkräktningar å den för lapparne oumbärliga mark, som
6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.
afvittringen medfört. I senare afseendet anmärkes sålunda bland annat
följande:
»Vid afvittringen i Ahre socken blefvo lapparne, som icke hördes af
afvittringsdomaren, beröfvade de betydliga fjell, de faktiskt innehade,
och skulle ej haft en fotsbredd jord att vistas på, om icke det jemförelsevis
obetydliga renbeteslandet Blåskallefjellet, innehållande 3,705 tunnland,
vid afvittringen ansetts som en kronans öfverloppsmark. Till socknen
höra likväl — heter det vidare — 10 matlag om 46 personer och
3,250 renar. Genom denna »för lapparne högst olyckliga afvittring» hafva
»9 nybyggen inom lappmarken fått följande egor, impedimenter inberäknade,
nemligen: Skalstugan, blott % mantal, 24,584 tunnland, deribland
12,097 tunnland lappmarksfjell; Medstugan, 1 2/.i mantal, 40,154 tunnland,
deribland 15,771 tunnland lappmarks-renbetesfjell; Stor Rensjön, 7/24 mantal,
27,544 tunnland, deribland vid pass 4,000 tunnland renbetesfjell;
Gråsjölieri, 1 mantal, 48,192 tunnland, deribland 18,827 tunnland fjellmarker,
och Storlien, Enkroken, Lillelfvedalen, Enbogen samt Handöl de
så kallade Snasafjellen jemte flere vid riksgränsen belägna, hvilka af gammalt
begagnats såsom renbetesfält. Alla dessa fjell äro af ringa eller
ingen nytta för egarne, som dessutom erhållit dem af kronan, till största
delen, i egenskap af impedimenter, och således utan skatt. Billigt vore,
att de återkomme under kronans disposition, äfven om detta skulle ske
mot lösen, som ej kan blifva betydlig, eller ock att kronan mot någon
årlig betalning betingade deras nyttjande af fjellfolket; ty det är i följd
af eu bristfällig lagstiftning, som fjellen utan lapparnes hörande frånhändts
dem, och dessa olyckliga menniskor kunna eljest, när som helst,
drifvas från fjellen eller ock utsättas för prejerier af svåraste slag.» —
»I Kalls socken äro nybyggena anlagda för nära inpå lapparnes områden,
så att de sakna vinterstamhåll.» — I Offerdals socken har ett nybygge
ä Ansätten-fjellet »vid afvittringen fått det å fjellets södra sida varande
vår-renbete, hvilket emellertid för uppehåll af renkalfvarne är högst behöfligt.
»
Dessa exempel —- af hvilka det först i ordningen anförda utvisar,
hurusom man vid afvittringen åt endast 4 nybyggen upplät ej mindre
än 50,695 tunnland renbetesfjell, som fråntogos lapparne utan desses
hörande — torde tillfyllest ådagalägga, att afvittringsåtgärderna ej alltid
verkstälts med nödig förtänksamhet eller med iakttagande af rättvisans
och billighetens fordringar. Af det som berättelsens författare yttrar
om fjellens ringa värde för de nye egarne framgår ock, att de omnämnda
åtgärder, som skadat lapparne, ej varit påkallade af nybyggesväsendets
behof. Anmärkas må ock, att återställandet af renbetesfjell, om än mot
7
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.
lösen, under kronans disposition ej är någon ny, först af motionären
framkastad tanke.
I denna berättelse, ur hvilken Utskottet så mycket hellre ansett sig
böra meddela temligen utförliga utdrag, som den ej numera lär vara i
bokhandeln tillgänglig, yttras slutligen rörande denna fråga, att, då staten
är skyldig att »lemna skydd åt landets alla invånare, och då civilisationens
vackra begär att utvidga sig icke förtjenar detta epitet, om
dess förposter få utbreda sig på bekostnad af en hel, om ock liten nationalitets
undergång samt mot densamma föra listens och våldets vapen»,
eu närmare undersökning af ställningen i lappmarken borde företagas,
för att utreda, huru många renar finnas inom de särskilda lappmarkerna,
hur mycket och hvad slags mark till renarnes underhåll erfordras, i hvad
man reduktion af ännu icke faststälda nybyggen till torp eller återförskaffande
till kronan af gamla renbetesfjell behöfvcs, om och hvilka vinterstamhåll
äro nödiga, samt om de, emot förmedling eller hellre årlig
afgift, kunna erhållas, samt om ej fiskerätt i lappmarksvattnen kan åt de
fattigaste lapparne eller sådana, som af sina renar ej hafva tillräckligt
underhåll, beredas.
Sedan afvittringsåtgärder, som så föga togo hänsyn till lapparnes
rätt och intresse, i det närmaste fullbordats, kunde de härigenom grundlagda
olägenheterna naturligtvis ej afhjelpas genom den i Kongl. brefvet
till Kammarkollegium den 20 April 1841 anbefalda utsyning åt lappallmogen
af »nödigt utrymme för renbete och skog till bränsle» å kronans
disponibla fjellmarker. Det åberopade Kongl. brefvet röjer tvärtom att
man förutsåg svårigheter, som ej skulle låta sig öfvervinnas, ty det heter
i fjerde punkten af de grunder för förrättningen, som det Kongl. brefvet
påbjuder, att vid utstakandet af nödiga betestrakter landtmätare]!
med två gode män skulle tillse att, »så vidt möjligt är», nödig skog till
bränsle icke saknas. Denna försenade åtgärd kunde ej undanrödja de
anledningar till konflikter, som afvittringsbestämmelserna utsått. Den
ena partens, lapparnes, rätt och bästa kunde ej vidare behörigen tillgodoses,
sedan man förut uteslutande tänkt på den andra partens, nybyggarnes,
och genom laga kraftvunna åtgärder bundit sina händer.
Det vill äfven synas, som skulle lappbefolkningens ringare antal i
Jemtlands län hafva föranleda att vederbörandes uppmärksamhet mindre
ofta och mindre kraftigt blifvit rigtad å lappmarks-förhållandena i Jemtlands
län, än å de likartade angelägenheterna i Vester- och Norrbottens
län. Väl föranleddes nyss nämnda Kongl. bref af en flere år förut ingifven
ansökan från fjell-allmogen i Undersåkers socken att »varda bibehållen
vid de renbetesland, den af ålder innehaft, och att skilnaden mel
-
8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.
lan dessa trakter, å ena sidan, samt nybyggares och skattebönders egor
å andra måtte blifva uppgången», men det Kong], brefvet, som ej afsåg
någon direkt rättelse i de redan genom afvittringen grundlagda missförhållanden,
vittnar ej heller om, att man då betviflade, att afvittringen
genomförts på ett klokt och rättvist sätt. Helt annan uppmärksamhet
hafva, både för flere årtionden sedan och i senaste tider, de Norr- och
Vesterbottniske lapparnes angelägenheter ådragit sig. Härom vittnar
Rikets Ständers skrifvelse af den 15 Juni 1818 om inrättande af en bergslag
i Norrbottens län. Här yttrade Rikets Ständer bland annat att, då de
fått upplysning att »lapparne af nybyggarne, hvilka lefva och underhålla
sig endast på de förres bekostnad, så hårdt tryckas, att desse slutligen
utrotas och kanske med dem de för ortens hushållning och exporthandel
så högst nödvändiga renkreaturen, Rikets Ständer anse det vara af
största vigt att genom undersökning på stället bestämmes en viss gränslinie
mot lappmarken, inom hvilken intet nybygge bör få anläggas, utan
hvilken landsträcka må öfverlemnas till lapparnes ostörda hembygd» —
uttalande således rikets ständer för femtio år sedan en grundsats, som i
våra dagar blifvit förverkligad genom Kongl. brefvet den 13 December
1867 och Kongl. kungörelsen den 19 April 1872. Härom vitnar ock
Riksdagens skrifvelse (N:r 215) af den 3 November 1829 om afvittring inom
Luleå lappmark och om åtgärder till förekommande af lappska folkstammens
undergång, i hvilken skrifvelse Riksdagen anhöll, att de genom
Kongl. brefvet den 13 Maj 1825 för Vesterbottens län meddelade bestämmelser
rörande de bofastes skyldighet att instänga sina höstackar
måtte utfärdas till efterrättelse äfven i de öfriga norra provinserna, att
Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län måtte anbefallas tillhålla
kronobetjeningen att, tills afvittring skett och vinterstamhåll utsetts,
vid de tillfällen, då starka frostnätter inträffa i de öfre fjellen och jorden
så tillfryser, att renarne ej kunna erhålla föda, och då således det
för lappen är af största vigt att få begagna nedre landets kronoskog,
utse trakter, der lapparne kunna begagna renbetet, och bevaka ömsesidig
rätt mellan lappar och nybyggare. Härom vitnar Kongl. brefvet till
Konungens Befallningshafvande i Vesterbottens län den 13 Maj 1825, hvarigenom
på förekommen anledning förklarades, att det skulle förblifva vid
hvad genom Konungens Befallningshafvandes af Kammarkollegium gillade
kungörelse den 13 Oktober 1801 stadgats, nemligen att nybyggare, hemmansåbo,
prestebordsinnehafvare, som icke förvarar höet i ordentliga lador,
utan lägger det i stack, bör instänga sådana stackar med stadig och tät
gärdesgård till 4 alnars höjd och 5 till 6 alnars afstånd å alla sidor från
stacken, vid äfventyr för egaren till höet att i annat fall, der slaget, ber
-
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32. 9
gadt och i stack upplagdt hö uppåtes eller nedtrampades, sin skada
stånda.
Först 1831 blefvo dessa bestämmelser om stängselskyldighet utsträckta
till Jemtlands (liksom äfven till Norrbottens) län. Det Komd.
brefvet till Kammarkollegium den 26 Mars 1831 åberopar dels Riksdagens
ofvannämnda hemställan af den 3 November 1829, dels eu å lappallmogens
vägnar af fjellordningsmannen i Jernband Jon Andersson ingifven skrift,
i hvilken lappande • - som klaga öfver de dryga ersättningar, som åläggas
dem, emedan de ej kunna hindra renarne att nedtrampa och afbeta
till nybyggarne upplåtna myrar och slåtterlägenheter — säga sig befara
sin undergång, om ej gräns sättes för vidare inkräktning genom nybyggesanläggningar,
yrka att hägnadsskyldighet borde åläggas nybyggarne,
och begära att få mot skälig afradsränta behålla de trakter, som de af
urminnes tid innehaft.
De olägenheter, som den af nog ensidiga synpunkter bestämda afvittringen
i Jemtland måste medföra, framträdde sålunda, såsom af det
nyss^ anförda synes, ganska snart. Och de af motionären citerade utdrag
ur Konungens Befallningshafvandes embetsberättelse!- för 1848—1850 och
1851—1855 ådagalägga, att en fortgående försämring af lappbefolkningens
välstånd varit följden af den hårdhet, hvarmed denna befolkning
vid afvittringen behandlades. Huruvida åter sådana konflikter mellan
de bofaste och lapparne, som sedan ett antal år med, tyckes det, växande
styrka öfverklagats, betecknat hela den period, som förflutit sedan afvittringsverket
började med kraft bedrifva^, har Utskottet ej varit i tillfälle
att utröna. Utskottet vågar derför ej heller uttala något omdöme
om, i hvad mån bestämmelserna i Ivongl. brefvet den 3 Oktober 1866
till Konungens Befallningshafvande i Norr- och Vesterbottens samt Jemtlands
län, angående tillämpning af föreskrifterna rörande skyldighet för
nybyggarne i lappmarkerna att hålla stängsel kring sina höstackar, kan
hafva försvagat det hinder mot dylika konflikter, som 1831 års förut
nämnda Ivongl. bref ville åstadkomma. De 1831 gifna föreskrifterna
hafva genom Ivongl. brefvet af 1866 blifvit på det sättet ändrade, dels
att, hvad särskildt Jemtlands län angar, stadgandet angående nybyggares
skyldighet att omgärda sina höstackar skall inom de trakter, der det
egentliga lappområdet blifvit genom afvittring bestämdt och gränserna
utstakade, endast inom detta område ega tillämpning, och dels att renegat
vid påföljd, som stadgas i förordningen den 21 December 1857
och allmänna strafflagen, åligger att taga sådan vård om sina renar,
att de icke skada växande eller afskuren gröda å åker, äng eller slåttermyrar
under tiden från den 1 Juni till 1 September.
Bill. till Ri/csd. Prof. 1878. 8 Sami. 2 Afcl. 2 Band. 21 Häft.
2
10
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (AT:o 4) Utlåtande N:o 32.
Utskottet kan, som sagdt, ej bedöma huruvida den inskränkning i
stängselskyldigheten, som medgafs 1866, må hafva bidragit att under
det sista årtiondet förvärra misshälligheterna mellan de bofaste och fjellmännen.
Deremot tvekar Utskottet mindre att uttala sin farhåga, att
den under senare tider medgifna afverkning af skog inom lapparnes områden
torde bidraga att försämra deras belägenhet. Fråga om sådan
afverkning väcktes först genom ett Skogsstyrelsens memorial till Kong!.
Maj:t den 24 Januari 1868, hvari Skogsstyrelsen-—• förmälande, att bland
de skogar, hvarom utsyningsförordningen af 1865 innehölle stadganden,
ej upptoges s. k. renbetesfjell, att dylika marker, som till betydlig vidd
förekomme i Jemtlands län, väl vore upplåtna till bete för lappallmogens
renhjordar, men något stadgande om dispositionen af skogen å dessa
fjell ej funnes, att visserligen skogen å dessa marker vore gles och af
trög växt, men dock vissa trakter funnes, der tillfälle gåfves till lönande
saluafverkning — med anledning af ansökan från ett handelshus i Rörås om
rätt till afverkning, mot 60 öre för timmerträd, å det vid afvittring i
Tennas socken till lapptrakt afsätta Rutfjellet, anhöll om föreskrift, huru
med dispositionen af skogen å renbetesfjell borde förhållas. Till svar
härå stadgade Kongl. brefvet den 11 Juni 1869, att afverkning för kronans
räkning af skog inom lapparnes områden, äfven å det s. k. Rutfjellet
i Jemtlands län, må ega rum endast undantagsvis och sedan ej
allenast undersökning af vederbörande skogstjensteman och ortens länsmän
med biträde af två gode män blifvit å trakten verkstäld, hvarvid
de der sig uppehållande lappar borde lemnas tillfälle att sig yttra, utan
äfven vederbörande Länsstyrelse samt Skogsstyrelsen afgifvit utlåtanden
och Kongl. Maj:t derefter till den ifrågastälda afverkningen lemnat särskildt
tillstånd. År 1873 meddelade Kongl. Maj:t tillstånd till afverkning
å Klumpvattnets m. fl. renbetesfjell. Lappallmogens oro öfver en
skogsafverkning, hvarigenom den tror sig hotad i ett af vilkoren för sitt
bestånd, har, såsom allmänt kändt är, ej länge sedan gifvit sig luft i en
klagoskrift, föranledd af beslutad afverkning å skogstrakten Ekorrlandet
inom Hundshögs och Tossås renbetesfjell i Ovikens socken af Jemtlands
län. Kongl. Maj:t har nemligen den 1 Juni förlidet år bifallit Skogsstyrelsens
hemställan om bemyndigande att å offentlig auktion för kronans
räkning upplåta till afverkning, under en tid af högst fem år, ett
antal af 9,263 träd å nyssnämnda renbetesfjell, hvarefter det vid auktionen
afgifna högsta anbudet å 1 krona 51 öre för träd i början af detta
år blifvit af Kongl. Maj:t godkändt.
Visserligen hafva vederbörande undersökningsförrättare anfört, att
efter denna afverkning ändock skall återstå, till skydd mot fjellvindarne
11
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.
samt för lapparnes behof, ett vidsträckt skogsområde. Lapparne hafva emellertid
vid 1875 utlyst sammanträde bestridt deri ifrågasatta afverkningen.
Det är ock förklarligt, om de ej finna sig lugnade genom den begränsning,
som denna gång gafs åt den beslutade afverkningen, eftersom —
enligt Skogsstyrelsens memorial af den 24 Maj 1877 — »undersökningen af
skogstillgången» nu ej hade sträckt sig till sistnämnda skogsområde, hvilken
enligt undersökningsförrättarnes förslag, »derför skulle vid blifvande
afverkning lemnas orördt». Att undersökningen kan komma att utsträckas
till och föranleda afverkning äfven af det, som nu lemnats orördt,
kan förefalla? så mycket mer antagligt, som den 1869 uttalade grundsatsen,
att afverkning för kronans räkning af skog inom lapparnes områden
endast undantagsvis skulle ega rum, tyckes hafva blifvit modifierad
i tillämpningen. Om det vidare medgifves, att de ofvan anförda försäljningsprisen
ej lofva staten någon nämnvärd inkomst, och om det af
sakkunnige uttalade omdömet är grundad t, att granskogs-afverkning å
fjellen hamnar sig derigenom, att den qvarlemnade skogen torkar och
förstöres, hvarefter fjellgränsen skrider inkräktande längre och längre
ned, så torde skäl ej saknas för de betänkligheter mot ifrågavarande
skogsafverkning inom lapparnes områden, som Utskottet ansett sig böra
antyda.
Om genom det ofvan sagda får anses ådagalagdt, att af staten vidtagna
åtgärder i väsentlig mån föranledt de svåra missförhållanden,
hvilka mellan de bofaste och nomadbefolkningen i Jemtlands län uppstått,
så torde äfven få medgifvas, att det är statens skyldighet att, om
äfven penninge-uppoffringar derför skulle erfordras, söka att så långt
som möjligt dem afhjelpa.
Hvad slutligen vidkommer de medel för vinnande af detta ändamål,
som motionären, under åberopande af föredömet från brödralandet, förslagsvis
antydt, så synas de Utskottet förtjena att tagas under ompröfning.
Om än sannolikt renarnes antal inom länet är betydligt större,
än en del uppgifter synas utvisa, torde förhållandenas billiga ordnande
antagligen möta vida mindre svårigheter, än i Tromsö amt.
Utskottet har af sakkunnige, med de lokala förhållandena förtrogne
personer begärt och erhållit inför Utskottet muntligen meddelade upplysningar,
hvilka äfvenledes synts Utskottet oemotsägligt ådagalägga, att
förhållandena kommit till den punkt, att ett allvarligt ingripande från
det offentligas sida är af högsta behof påkalladt till förebyggande af den
bitterhet i sinnena, det till våldsamheter öfvergående split, den demoralisation,
som mer och mer alstras af den ställning mellan den bofasta
12
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.
och lappbefolkningen, som hufvudsakligen synes vara en följd af illa
beräknade afvittringsåtgärder.
På grund af hvad Utskottet sålunda anfört, skulle Utskottet ej tvekat
att till godkännande förorda motionärens förslag, derest Utskottet ej
hade anledning att antaga, att Kongl. Maj:t, sannolikt inom kort, torde
vidtaga de förfoganden, som efter frågans närmare utredning kunna
finnas ändamålsenliga. Kongl. Maj:t har nemligen, enligt hvad Utskottet
inhemtat, redan i slutet af förlidet år anbefalt sin Befallningshafvande
i Jemtlands län att, efter vederbörandes hörande, inkomma med utlåtande
öfver den ofvan omnämnda petitionen från lapparne i Storsjö och
Ljusnedals lappmarker. Af detta skäl föranlåtes Utskottet att hemställa,
att förslaget om en framställning till Kongl. Maj:t, i det af motionären
angifna syfte,
icke för närvarande må till någon Riksdagens åt
O
O
gärd föranleda.
Stockholm den 16 Maj 1878.
På Utskottets vägnar:
EUG. CLAIRFELT.
STOCKHOLM, IVAR HiBGGSTRÖMS BOKTRYCKERI, IS78.